En gårdstomte berättar

Tusen år är en lång tid också för en gårdstomte och det är inte konstigt att hans tid som människa, under vikingatiden kring år 1000, ibland känns lite blek och avlägsen. Men när etnologen Ebbe Schön låter sin tomte berätta så är minnena ändå ofta klara och speglar såväl vår egen tid som de år som gått och vars händelser numera inte ens kan återfinnas i historieböckerna.

”Gårdstomtens långa minne” (Carlssons) är en skönlitterär resa genom fakta och myter där Ebbe Schöns pacifism och människokärlek blir till självklara delar. Gårdstomten, som av en slump verkar ha levt sitt liv på en gård i Bohuslän där Ebbe själv mycket väl kan ha växt upp, minns människor och händelser som i stort och smått ger en bild av oss själva.

För frågan är om vi egentligen har förändrats så mycket sedan vikingarna for i sina drakskepp över haven. Är vi inte i själva verket, som författaren sa till mig i en intervju 2003, bara stenåldersmänniskor som går runt och pratar i mobiltelefoner. Den moderna fernissan är ytlig och försvinner snabbt när vi utsätts för hot eller stress.

Jag måste säga att jag läste boken med stor behållning. Kanske just för att Ebbe Schön ser saker som vi andra inte har lika lätt för att upptäcka. Han ser människans litenhet men också dess storhet. Litenhet eftersom vi trots allt lever på en jord där så många andra krafter verkar och mot vilka vi alltför ofta kämpar. Storhet eftersom vi alla betyder så enormt mycket för våra nära och kära och för alla de människor vi kommer i kontakt med under våra liv.

Vi betyder alla något. Vi sätter alla våra avtryck, hur dessa ska se ut är upp till oss att bestämma.

Ebbe Schöns gårdstomte värderar alla människor lika. Och då menar jag inte bara hög som låg, rik som fattig, invandrare som urinvånare. Nej, han ser också hur människor som föregått oss andra och som strävat på jorden långt före vår tid närt samma drömmar och haft samma känslor som dem vi själva har.

Det är en kunskapsrik resa som den tidigare chefen för Nordiska museets folkminnesavdelning ger oss. Årtal och namn är verkliga men vävs samman med fiktion som gör kunskapen lätt att bära.

”Gårdstomtens långa minne” är en bok som med mjuka händer för sina läsare genom tusen år av svensk – nordisk – historia. Ett annat fokus än vi är vana vid.

Och att det blev just en tomte som får berätta är egentligen precis som ska det vara. För som Ebbe Schön själv har sagt så vore det ju himla konstigt om det inte fanns tomtar med tanke på hur mycket som skrivits om dem och hur många som trott på den under tiderna. I vilket fall så blir bokens tomte så verklig som en litterär gestalt nu kan bli.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Katastrofer att minnas

WEB_INRIKES

Jag måste erkänna att jag är fascinerad av katastrofer. Inte så att jag tycker om när människor far illa, tvärtom berörs jag starkt av att läsa om ond bråd död och hur oskyldiga personer skadats. Men på samma sätt som jag tycker om att läsa om gåtor och mysterier så lockar mig katastroferna därför att de är så oväntade, oförutsägbara och ibland också osannolika.

Rasmus Dahlbergs ”Katastrofer under 100 år” ges följdriktigt ut av förlaget Historiska Media för de händelser som tas upp i den danske forskarens mycket läsvärda bok har inte sällan fått en plats i vår gemensamma historia.

Att ”Titanics” fatala kollision med ett isberg i norra Atlanten 1912 hör hemma här förvånar ingen liksom oljeplattformen ”Deepwater Horizons” enorma oljeutsläpp i Mexikanska golfen 2010 som ju ligger nära nog vår egen tid för att fortfarande kännas stor och viktig, men de allra flesta katastrofer som radas upp är säkert mindre kända av de flesta läsare.

Själv har jag alltid fångats av den enorma explosion som nästan utplånade ett helt samhälle på Nova Scotia 1917. Jag har ett par böcker om den hemma i hyllan men har hittills bara tittat på de skrämmande bilderna där delar av staden Halifax ligger i ruiner. Ödeläggelsen påminner om en atombombs.

Katastrofen inträffade mitt under brinnande världskrig där hamnen i Halifax var ett nav för transporter av materiel och personal över den farliga Atlanten där tyska ubåtar jagade fartyg och sänkte dem utan misskund. Fartyget ”Mont Blanc” var på väg in till Halifax men hade tvingats ankra upp utanför torpednäten för att först nästa morgon, den 5 december 1917, få tillstånd att med sin last av 2.500 ton högexplosiva ämnen ta sig in mot stadens hamn.

Från andra hållet styrde den norske kaptenen Håkon From sitt fartyg ”Imo”, ut mot havet. ”Imo” var ett 131 meter långt nödhjälpsfartyg på väg mot New York för att lasta förnödenheter och därefter styra österut över Atlanten mot Belgien.

Men istället för att passera varandra på höger sida hade From valt att hålla till vänster för att underlätta för ett annat fartyg. Och trots att han snart måste ha insett att han hade ett annat fartyg på rak kollisionskurs höll norrmannen fast vid sin kurs. När fartygens båda kaptener till slut väjde gjorde de det åt samma håll och katastrofen var ett faktum.

Explosionen som följde dödade närmare 1.600 människor omedelbart, lemlästade omkring 10.000 och skulle inom den närmaste tiden kräva ytterligare mellan 500 och 800 människors liv. Timmarna efter explosionen drev blinda och döva människor omkring bland spillrorna av det som en gång varit deras hem. En hel stadsdel försvann från kartan och molnen från explosionen steg flera kilometer upp mot skyn.

Katastrofen i Halifax är en av många som egentligen aldrig borde ha kunnat hända. Men mänskligt slarv verkar aldrig gå att komma åt. Ju fler vi blir och desto fler tekniska lösningar som införs desto fler källor till möjligt elände kommer det att finnas.

Rasmus Dahlberg, som är historiker vid Köpenhamns universitet, tar också upp gaskatastrofen i Bhopal 1984 där fler än 200.000 människor drabbades och omkring 3.000 dog men också världen allvarligaste flygolycka (hittills, ska man säga) där två passagerarplan kolliderade på startbanan på Teneriffa 1977 med 583 döda som följd och den fruktansvärda branden ombord på hjulångaren ”General Slocum” 1904. Och flera andra minst lika skakande händelser.

Den röda tråden är utan tvekan vi människor och det faktum att vi inte är felfria utan fyllda av övermod, lättja och påverkade av grupptryck tar beslut som ibland resulterar i katastrofer som ingen hade kunnat förutse.

Eller hur är det egentligen? Går det verkligen inte att förhindra dessa mänskliga misstag? Själv är jag tveksam. Vår fria vilja (om vi nu har en sådan, där tvista filosofer och forskare) krattar gången för beslut och aktioner som inte passar in i några dataprogram. Vi människor är helt enkelt inte så lätta att förstå oss på, och det är väl just det som gör oss till människor och livet värt att leva.

På gott och ont.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det sägs att explosionen i Halifax var världens största explosion ej orsakad av atomvapen. Mycket av den tidiga hjälpen kom från Boston och som tack skickar Nova Scotia varje år en julgran dit. Halifax har också en koppling till Titanic - många av offren är begravda i Halifax. - Johan (fd Halifaxbo)

Johan, 04:29, 7 september 2014. Anmäl

Katastrofen i Halifax hade, idag, gått att undvika. Säkerhetssystem som plockar bort den mänskliga faktorn reducerar riskerna betydligt.

Robert, 01:48, 7 september 2014. Anmäl