Vår blå prick i kosmos

manenjorden490

Kinas ambitiösa månprogram levererar inte bara positiva nyheter för Kina som rymdnation utan också vackra bilder från rymden som vi vanliga jordbor kan njuta av. Som bilden här ovan tagen av experimentsonden ”Chang’e 5-T1”: Månen visar sin ”baksida”, alltså den sida som vi bara kan glimta små delar av från jorden, och 385.000 kilometer längre bort syns vår blå planet.

När jorden förekommer på bilder från rymden, åtminstone dem som är tagna en bit ifrån, så är det just den blå färgen från våra hav och atmosfär som skiljer den från allt annat i solsystemet. Astronomen Carl Sagan använde uttrycket ”pale blue dot”, en liten blekblå punkt, som titel till en bok från 1994 efter att ha inspirerats av bilder från rymdsonden Voyager 1 som visade vår planet som ett nålstick i det eviga mörkret, men ett blått sådant!

Astronauter har sedan de för första gången såg jorden från omloppsbana förundrats över hur utsatt och ömtåligt detta vårt kosmiska hem är. Många har liknat den vid den hjälm som de själva burit på sina huvuden där huvudet står för livet på jorden, och det begränsade förråd av syre som håller dem igång är vår atmosfär.

Lufthavet är något som vi bör vara mycket aktsamma om. 100 kilometer tunt är det jämförbart med sträckan Järfälla (där jag bor) till Västerås.

Haven tar upp 71 procent av vår planets yta och enligt vad våra vetenskapsmän räknat ut finns där 1.368 miljarder kubikkilometer vatten.

Själva jordytan där vi kan kliva omkring utan att bli våta om fötterna är alltså futtiga 29 procent.

Rymden däremot, den är oändligt stor.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

@Överklassen Inte I kosmos.

Anonym, 23:33, 31 oktober 2014. Anmäl

Och ändå är det kapitalism och egoism som styr.

Överklassen, 22:03, 31 oktober 2014. Anmäl

@SN Håller helt och fullt med. Trångsyntheten känns ibland (om möjligt) större än kosmos. @RR Bra länk – Carl Sagan var en fantastisk man.

En Martin, 21:28, 31 oktober 2014. Anmäl

Carl Sagan, vilken hjälte. ( https://www.youtube.com/watch?v=EPXYUR5TqAQ ) Alla bör lyssna på den länken åtminstone en gång. Läste nyligen också att forskare har upptäckt ännu mer vatten i skorpan på jorden. Uppåt tre gånger vad som finns i världshaven. Fascinerande. Bifogade länken till sökningen så får man välja vilken källa man väljer att lita på.

RR (Webbsida), 20:42, 31 oktober 2014. Anmäl

Kunde man inte sätta litet snurr på månen med några raketer så att vi fick se baksidan litet oftare?

Fair Play, 18:56, 31 oktober 2014. Anmäl

Om fler och fler verkligen ansträngde sig och begrundade såna bilder, spec. den som Cassini tog nära Saturnus, ja då kanske hade vi haft mindre konflikter i vår planet, för jag är övertygad att källan till nästan allt elände på denna klot har sin rot i att många inte förstått vår plats i vår oändliga kosmos. Som det är idag så lever många i " här och nu" konceptet och vägrar bry sig om vår ofattbara medvetenhet i den lika ofattbara men ändå så försumbara platsen i kosmos i ett större sammanhang.

SN, 18:48, 31 oktober 2014. Anmäl

Dags att bli lite lagom skrämd

halloween490

Så var det dags för spökena att kliva fram ur mörkret. Halloween står för dörren, denna amerikanska skrämmarhelg som tills ganska nyligt inte var något som vi svenskar brydde oss om över huvud taget. Först under 1990-talet började utklädda barn hemsöka våra hus på andra tider än runt påsk.

Halloween har sina rötter i Irland och det var också emigranter från den gröna ön som tog med sig traditionen när de anlände till Amerika på 1840-talet. Varför den skulle ta ytterligare 150 år på sig att skeppas till Sverige är en fråga som inte är så enkel att besvara. Kanske hade vi då helt enkelt fått en överdos genom kabelteven och kunde inte längre stå emot.

I dag är det svårt att passera sin lokala torghandel utan att notera det stora utbud av pumpor som glatt lyser upp höstmörkret. Dessa kan med fördel karvas ur och utrustas med ett eller flera värmeljus.

Den som vill klä upp sig till halloween har ett brett sortiment att välja från. För här verkar det fungera lika bra med piratpinaler som häxhattar. Visst kan det vara bra att satsa på svarta trikåer med påmålade vita skelett, det är aldrig fel, men reglerna för vad man kan ha verkar långt ifrån färdigskrivna.

Det är egentligen bara att ta något som inte är jeans och flanellskjorta så funkar det.

Nej, så särskilt ruskigt blir det ju knappast. De barn som är ute efter att skrämma till sig lite godis klarar sig lika lätt med ett trevligt leende. Och är leendet sedan utrustat med lite svärtade tänder så är framgången gjuten.

En av de stora återförsäljarna säger till TT att under förra årets halloween köpte svenska folket nästan två miljoner dödskallar och 1,3 miljoner löständer – i form av godis. En bra grund för den som satsar på att tappa några tänder av egen kraft.

Nej, några skrämmande spöken är nog inte att vänta. Lite tråkigt kan jag tycka.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ubåtsjaktens första offer

ubatenpabild4904

Mellan åren 1981 och 1994 gjordes 4.700 observationer av möjliga ubåtar i svenska farvatten. En handfull av dessa bedömdes senare av försvaret som möjliga ubåtar. En gick på grund och blev det säkraste exemplet. Siffror som kan vara bra att dra sig till minnes när ubåtshysterin åter börjar gripa omkring sig.

Visst kan det röra sig en främmande ubåt i Stockholms skärgård. Möjligheten går inte att utesluta. Och visst kan det ryska fartyget NS ”Concord” som lite planlöst vekar segla omkring på lagom avstånd från jakten ha en koppling till det som just nu utspelar sig längs Sveriges ostkust.

Men det är nog nyttigt att vi har en stor isbit till hands om magkänslan skulle bli alltför påträngande.

Sommaren 1983 bevakade jag jakten på en ”instängd ubåt” i Töre skärgård. Rapporter kom dagligen. Folk såg till och med ett periskop röra sig på en plats där vattendjupet bara var ett par meter. Lokalradion beskrev vid ett tillfälle hur ubåten besköts och något som närmast liknade ett krig utspelade sig på platsen. När jag med pedalen limmad i golvet kom fram så var det kav lugnt. Några skott eller hovrande helikoptrar hade ingen hört eller sett.

Vid ett tillfälle visade en fiskare upp sin trasiga propeller som absolut inte hade kunnat skadas av sjunktimmer, att det var den instängda ubåten var underförstått. Ubåtsnätet som lades ut för att hindra en flykt rapporterades ha skurits sönder. Något som aldrig kunde styrkas. Till slut kom uppgifter om att försvaret frivilligt släppte ut en (rysk) ubåt med blödande besättningsmän – förmedlat av en stor lokaltidning.

Journalister visade stolt upp specialgjorda medlemskort i SJUNK, en ”förening” bildad av Aftonbladet och Expressen vars medlemmar alla hade bevakat ett antal olika ubåtsjakter..

Nu har jag undersökt ufofenomen i lite drygt 40 år; ett fenomen inte helt olika våra kära ubåtar. Närmare 20.000 rapporter finns i UFO-Sveriges arkiv. Vår erfarenhet är att ett par procent, kanske något mer, är så pass intressanta att vi tror oss ha att göra med fysiska föremål av något slag. Därmed inte sagt att vi vet var dessa har sitt ursprung.

När jag i dag talar med försvarets informatörer, som är överhopade av förfrågningar från medierna, så får jag veta att mellan fem och tio rapporter om iakttagelser av något som liknar en ubåt rings eller mejlas in varje timma. Sannolikheten för att någon av dessa rapporter har med en äkta ubåt att göra är mycket liten.

Själv fick jag i uppdrag att kontrollera en bild som tagits på Djuröbron i lördags. En klockren bild (se ovan) av en ubåt. Men efter ett telefonsamtal visade den sig föreställa en ubåt av ett helt annat slag, en turist- och evenemangsubåt som kan hyras för en rundtur i området.

Senare på kvällen verkade ytterligare en bild spricka som ett troll i solsken. ”Den mystiske man” som fångats på bild utanför Sandön visade sig vara en vanlig fiskare. Innan dess hade han prytt tidningarnas förstasidor. Vi kan ju minnas hur det gick till 1987 då en kråkjägare jagades av helikopter och beväpnad polis i tron att han var en ubåtsspion.

Själv undrar jag varför ingen gick fram till mannen och kollade läget innan bilden skickades ut för allmänt spekulerande.

Men det är så vi människor fungerar och jag kan inte låta bli att dra mig till minnes en rapport som kom in till UFO-Sverige för många år sedan. Rapporten kom från ett par som befann sig ute i skogen, nära en sjö, och sent på kvällen fick se ett starkt ljus en bit bort längs strandkanten som de nyfiket började vandra mot.

När paret kom lite närmare såg de en vitklädd varelse röra sig i det starka ljuset, ungefär som om han dansade. Varelsen verkade bära ett slags mask och något vapen i ena handen. Till slut vågade paret inte gå närmare utan gick därifrån. Till slut hamnade deras iakttagelse hos UFO-Sverige.

Många år senare fick händelsen sin– oväntade – lösning när jag kom i kontakt med en forskare vid Uppsala universitet. En insektsforskare närmare bestämt. Mannen berättade hur han brukade samla in nattflyn och då lade ut ett vitt lakan på marken, satte upp en stor lampa och iklädd en vit dräkt sedan försökte fånga de flygande nattfäna med hjälp av en håv. Och det precis i det område där paret hade gjort sin iakttagelse.

Hade de bara gått fram och inte fruktat att det var en utomjording så hade händelsen aldrig blivit mystisk över huvud taget.

Nu väntar vi på domen över den bild som en man tog väster om Ornö, och som försvaret mörkade den exakta placeringen av. Och hur säkra de källor som talar om mystiska sändningar från en skadad ubåt egentligen är.

Oavsett vad resultatet av jakten blir så dras vi journalister alltid med när ubåtsvalsen spelar upp och vi är många som deltar i dansen. Det finns anledning att minnas de siffror jag nämnde i början av artikeln. Annars blir ubåtsjaktens första offer vår egen trovärdighet. Om det rör sig om en ubåtsjakt vill säga.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tänkvärt! Det gäller som alltid att ha is i magen! :)

Maja, 17:55, 22 oktober 2014. Anmäl

[…] DN-journalisten Clas Svahn har i sin blogg visat hur vanskligt det kan vara att rätt uppfatta verkligheten. […]

Skämt och allvar | En blogg i det blå (Webbsida), 20:55, 21 oktober 2014. Anmäl

Kameran ljuger aldrig

weird490blog

I söndags, den 12 oktober, publicerade den brittiska tidningen Sunday Express en jättebild på sin förstasida och inne i tidningen som såg ut att föreställa världens största krabba. Och med ett mått på 15 meter mellan klorna så råder det nog ingen tvekan om att Guinness rekordbok måste kontaktas med omedelbar verkan.

Det märkliga är kanske ändå inte krabbans storlek utan det faktum att den hamnade i tidningen som ett möjligt äkta foto. Visst, tidningen skriver att krabban kan vara riktig eller en bluff och att den skapat sensation på nätet. Men som så många andra publikationer numera så är det viktigare att låta ”läsarna själva avgöra” än att genom en journalistisk arbetsinsats  faktiskt hjälpa läsekretsen med att förklara saker och ting.

Sajten som krabbilden först publicerades på heter Weird Whitstable och drivs av Quinton Winter som där visar sin kunskap i bildmanipulering genom en rad spännande bilder. Titta gärna in på den!

Krabbfotot visar två saker. Dels hur sugna en del medier är på att locka läsare/klickare och därför publicerar nästan vad som helst för att dra in några extra kronor. Och dels hur avtrubbat vårt förhållande till bilder har blivit.

Bilder har alltid kunnat manipulerats men först under de senaste åren har den breda allmänheten kunnat göra det på ett relativt enkelt sätt. Trots det har vår samlade kunskap om bilder och deras äkthet inte ökat. Det finns hela sajter som påstår att det finns liv på planeten Mars och med hjälp av uppradade Nasafoton ser ut att föra en seriös och vetenskaplig debatt om detta.

När vi ser en bild är det lätt att låta vår hjärna börja tolka den på enklast möjliga sätt: Ser något ut som en byggnad så är det också en byggnad – även om den råkar stå på Mars eller på månen, där det av uppenbara skäl inte finns några byggnader. ”What you see is what you get” är kanske inte rätta sättet att resonera, tyvärr. För det man ser kan mycket väl vara något helt annat. Något som är betydligt mera tidsödande att ta reda på än vad de flesta av oss är beredda att satsa vår tid på.

I de flesta fall räcker det med att använda sig av Ockhams berömda rakkniv och se till så att en förklaring inte blir onödigt komplicerad. Det enkla är oftast också det rätta. Ser något ut som en fejk så är det oftast också en sådan. Som när en 15 meter stor krabba dyker upp. Då är det dags att vara skeptisk.

Själv får jag ofta bilder av ufofenomen på mitt bord, eller snarare i min mejl. Inte sällan rör det sig om föremål på långt håll som kan tolkas på en lång rad sätt. Den som skickat in bilden är trots det ibland övertygad om vad bilden föreställer. Att det faktiskt inte går att se är inte alltid ett hinder.

När Sunday Express publicerar bilden på jättekrabban lät man sig inte nöja med det utan citerade också ett anonymt vittne som till och med kunde berätta hur han sett krabban resa sig ur vattnet. Inte illa. Men så kan det vara med anonyma vittnen.

Nå, någon tvekan om att det rör sig om ett photshopjobb är det inte. Bob Rickard, som en gång i tiden skapade tidskriften Fortean Times, säger till mig att allt på sajten Weird Whitstable är gjort för att roa och skoja med sina läsare. Något som inte är särskilt svårt att förstå om man tittar på sajtens övriga innehåll.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Tacka vet jag den gamla fina tidningen "En ding ding värld". Enligt chefredaktören var färgbilderna nästan sanna.

Anonym, 19:16, 15 oktober 2014. Anmäl

Det skulle vara banbrytande om DN började presentera fakta, alla fakta, utan vinklingar och låta läsarna avgöra vad det betyder för dem, Sverige och världen.

Obbo, 17:15, 15 oktober 2014. Anmäl

"Ser något ut som en byggnad så är det också en byggnad – även om den råkar stå på Mars eller på månen, där det av uppenbara skäl inte finns några byggnader." Vad är det för uppenbara skäl? Det är väldigt enkelt att skylla allt på pareidoli, men tänk samtidigt vilket monumentalt misstag det hade varit om en faktisk struktur kategoriserades under nyss nämnda. Om man med ett ärligt och öppet sinne bemödar sig att göra efterforskningar kan man inte blunda för att det faktiskt finns mycket frågetecken rörande både Mars och månen som förtjänar åtminstone ett "kanske" snarare än "uppenbart inte möjligt". Så fort vi VET sådant vi inte säkert kan veta är vi ute på hal is. Ha en underbar dag :)

ww_blanka (Webbsida), 11:40, 15 oktober 2014. Anmäl

Mumiens förbannelse

tutmaskbesk490

När farao Tutankhamon dog för 3.300 år sedan var han bara ännu en i raden av egyptiska faraoner som fördes till sin sista vila i Konungarnas dal tvärs över Nilen vid Thebe, rikets nya huvudstad. En dal där den döde härskaren hoppades få vila i frid i klippan, säker från de plundrare som tidigare snabbt tagit sig in i pyramidgravarna och skändat deras mumier och stulit de värdefulla gåvorna.

Nu blev det inte så. Alla gravar som hittills upptäckts i Konungarnas dal har plundrats, inte sällan av den döde faraons efterträdare, och de flesta av dem har gapat tomma på värdefullt arkeologiskt material när forskarna väl lyckats lokalisera dem. Drygt 60 gravar tömdes på detta sätt och kvar fanns bara de vackra målningarna på väggarna (se bild nedan).

Inte heller den unge Tutankhamons grav klarade sig från plundrare som dock lämnade mängder av föremål kvar i de trånga kamrarna.

När den brittiske arkeologen Howard Carter upptäckte graven 1922 tog den världen med storm och hans svar på Lord Carnarvons fråga ”Ser ni någonting, Carter?” är klassiskt: ”Ja, underbara saker.” Fynden var magnifika och snart blev det högsta mode att klä sig egyptiskt och att hålla partyn med faraoniska förtecken. Filmer och böcker producerades för en informationshungrig allmänhet.

Om detta och mycket annat skriver den brittiska arkeologen och egyptologen Joyce Tyldesley i sin spännande och faktafyllda bok ”Tutankhamens förbannelse” (Norstedts) som har hållit mig sällskap på bussar och tunnelbana en tid.

Tyldesley väljer att transkribera faraons namn Tutankhamen medan många, som undertecknad, skriver Tutankhamon.

Givetvis ägnar Tyldesley ett kapitel till att berätta om ”faraos förbannelse” och om de uppgifter som spridits om expeditionsdeltagarnas död. Tyldesley är påläst och kunnig och dementerar till exempel uppgiften om att det inne i graven skulle finnas en inskription med ordalydelsen: ”Döden skall med sina vingar slå den som stör faraos ro.”

Detta är bara ett rent påhitt, skriver den brittiska arkeologen: ”I själva verket finns det ingen inskrift alls, vare sig ovanför ingången till graven eller till gravkammaren, och det har heller aldrig funnits någon.”

Jag erkänner gärna att jag själv har trott på den uppgiften och i god tro fört den vidare i en av mina böcker ”(Berättelser om det okända”) men liksom Tyldesley har jag gjort en bättre källkoll när det gäller dem som sägs ha dött en för tidig död på grund av att de gått in i graven eller deltagit i arbetet kring utgrävningarna.

För när man kontrollerar uppgifterna om deltagarnas för tidiga död så visar de sig inte stämma med verkligheten. Av de 22 som var med när Tutankhamons sarkofag öppnades hade bara två dött under de följande tio åren. Carter själv överlevde öppnandet av graven med 17 år och i genomsnitt levde de 25 viktigaste deltagarna utgrävningen med 20,8 år.

Men Tutankhamon fascinerar på en rad olika sätt och utställningar med hans gravgåvor lockar ännu i dag miljonpublik. Själv såg jag hans berömda guldmask på arkeologiska museet i Kairo på 80-talet (bilden ovan) och det är inte svårt att förstå hur denna ikoniska bild får besökare att flockas.

”Tutankhamens förbannelse” är mycket mer än en bok om just förbannelsen. Istället är den ett stycke initierad egyptisk historia med fokus på de döda faraonerna och deras gravar. Ibland väl namnstaplande och akademisk men med många guldkorn och sprängfylld av kunskap, vilket är alldeles utmärkt.

konungsdalinne14

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Det var det. Aton och Amon var två gudar som makthavarna (faraonerna) valde bland. Amenhotep IV, som var en av Tutankhamons företrädare och far, antog ju Aton som huvudgud och kom att kallas sig Akhenaten/Akhenaton. Tutankhamon föddes som Tutankhaten/Tutankhaton men ändrade sitt namn senare.

Clas Svahn (Webbsida), 15:27, 13 oktober 2014. Anmäl

Nej, så enkelt är det inte. Det fanns en utbredd tro på att faraonernas gravar var skyddade av gudarna. Det var just därför som man inte behövde skriva det också i graven – alla kände till det. Men struntade också uppenbarligen i det. Sfinxen tas inte upp i boken men när det gäller pyramiderna så följer boken den etablerade historieskrivningen.

Clas Svahn (Webbsida), 15:18, 13 oktober 2014. Anmäl

Visst var det nära att han skulle ha hetat Tutankhaton istället?

Lars Johansson, 07:42, 12 oktober 2014. Anmäl

Så, med andra ord är det nu fritt fram att i lugn och ro och utan någon rädsla för någon förbannelse över huvud taget plundra det lilla som är kvar i dessa gravar! Om jag var denne expert hade jag gått ut precis med det motsatta och även hittat på och skrivit om riktig obehagliga upplevelser till den grad att inte ens forskare vågade med sina undersökningar längre just för att inga tjuvar skulle våga ta sig dit! Och vad säger boken om hur och när alla dessa pyramider och spec. Sfinxen kommit till?

SN, 00:14, 12 oktober 2014. Anmäl