Döden från skyn

Den 26 oktober 1960 dödades sju personer när huset de satt i träffades av ett jaktplan. Lansenplanet hade några minuter tidigare blivit omöjligt att flyga och piloten lämnat det i fallskärm. Men istället för att falla till marken från 2.000 meters höjd rätade det herrelösa planet upp sig för att fortsätta 15 kilometer i planflykt över trädtopparna.

Till slut träffade det ett boningshus i Vikbo väster om Köping där de sju satt sig tillrätta för att fika efter förmiddagens arbete. Samtliga dog ögonblickligen och den värsta olyckan, när det gäller civila, som drabbat det svenska flygvapnet var ett faktum.

Detta är upptakten och den röda tråden i Ulf Eneroths mycket läsvärda och intressanta ”Haveriet – Flygvapnet och det kalla krigets offer” (Albert Bonniers Förlag).

Eneroth berättar historien om ett svenskt flygvapen där människoliv under en tid inte var mycket värda och där det var viktigare att hålla planen i luften än att reparera deras säkerhetsbrister. 1960 dog nästan dubbelt så många svenska piloter per flugen timme som sina amerikanska flygarkollegor. Haverier, fallskärmshopp och dödliga krascher var legio under åren fram till 1960-talets början.

Under en period omkom var fjärde nyutexaminerad flygare och mellan åren 1954 och 1960, då Axel Ljungdahl var flygvapenchef, omkom 126 flygare, många av dem bara några år över tjugo.

När sedan Torsten Rapp tog vid fortsatte trenden och det är om den kultur som fanns på alla nivåer av det svenska flygvapnet under dessa år som boken egentligen handlar.

Att ställa ett Tunnan- eller Lansenplan på marken bara för att det kunde finnas tekniska brister som ännu inte åtgärdats var inte att tänka på. Nej, de svenska jaktplanen skulle flyga och övningarna skulle vara realistiska och tuffa. För även om Sverige inte var i krig så var det precis så de svenska piloterna skulle drillas. Det kalla kriget blev verklighet på ett mycket olustigt sätt.

Och det råder ingen tvekan, det visar Eneroth tydligt, att om det Lansenplan som störtade rakt in i Vikbogårdens bostadshus hade fått de delar inmonterade som stod och väntade på flottiljen i Karlsborg, ja då hade de sju aldrig behövt dö denna dag. Men teknikerna hade sex månader på sig att montera delarna och trots att tidigare olyckor borde ha visat att de verkligen behövde bytas så var det ingen som ansåg att det var någon brådska.

Ingen ville ställa flygplanen på marken i onödan.

Ulf Eneroths bok är fascinerande läsning. Och dyster. En ung flygares liv var inte mycket värt. Och några döda civilister var givetvis olyckligt men fick inte hindra militärens fortsatta planer på att skapa ett av världens bästa flygvapen.

Det skulle ta exakt 50 år innan de anhöriga till de sju dödade i Vikbo fick en ursäkt och omtanke från flygvapnet. Då hade de behandlats minst sagt illa och lämnats i sticket av myndigheterna. Inte minst när det gällde ersättning för det de mist.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Mannen som kunde banda andar

Jurgensonarbetsrum1963

I slutet av 1950-talet tog spökena klivet ut ur garderoben och in i den elektroniska tidsåldern. Den som menade sig ha upptäckt dem där var svensken Friedrich Jürgenson som blev känd över världen för att ha tagit emot märkliga röster på band. Rullband för att vara mera exakt, en sorts rullar med magnetband som dagens generationer knappast ens har sett på vykort.

Ni kan se honom på Claude Thorlins bild från 1963 här ovan. Thorlin som med tiden skulle bli Jürgensons efterföljare och på egen hand börja banda röster från ”andra sidan”.

Själv läste jag om Jürgenson först i början av 1970-talet då han ofta förekom i veckotidningar och ibland även i dagspressen och även i två egna böcker. Och det jag läste fick mig att både häpna och känna tveksamhet.

Vad Jürgenson gjorde från sitt hem i Mölnbo var att låta sin rullbandspelare spela in genom en vanlig mikrofon, senare gjorde han det direkt via en radio. Bandet fick helt enkelt gå medan de som befann sig i rummet pratade med varandra eller satt tysta.

När bandet sedan spelades upp hördes samtalen i rummet men också, ibland, något annat. För mitt bland rösterna från människor, eller från radioapparaten som stod på, dök det upp korta skurar av andra röster som föreföll ett tala slags blandspråk där svenska, tyska, italienska och andra språk användes. Polyglott var det ord som Jürgenson själv valde att använda för att beskriva detta minst sagt ovanliga sätt att kommunicera från vad han ansåg vara den ena dimensionen till den andra.

Från de dödas rike till oss här på jorden.

Ibland verkade rösterna svara på de frågor som personerna i rummet ställde, andra gånger verkade rösterna försöka få Jürgenson och de andra kring bandspelare att lyssna: ”Mit dem Apparat Kontakt Halten, bitte hören”, kunde det låta.

Friedrich Jürgenson (1903–1987) själv var egentligen konstnär och fick med tiden måla av såväl påven Paulus VI (som ni kan se ta emot Jürgenson på bilden längst ned) som utföra uppdrag beställda av Vatikanen. Han arbetade också med dokumentärfilm. Men det var rösterna som allt mer tog över hans liv och tid. Att säga att han uppslukades av jakten på dem är inte att överdriva.

Och han var inte ensam om att höra dem. Rader av andra kunde också göra det, till och med de journalister som var med vid presskonferenserna som Jürgenson höll i sitt hem. Många av dessa tolkade dem dock betydligt mera återhållsamt. ”Jag vet inte vad jag ska tro”, skrev Rune Moberg med sin vassa penna i tidningen Se, ”däremot vet jag vad jag inte ska tro. Jag tror inte Friedrich Jürgenson är en medveten bluff. Skulle han i så fall vänta i nära fyra år med att tala om för världen vad han har hört?”

Nej, få trodde att Friedel var en bluffare. Men många valde att gardera sig för vad det egentligen var som hördes på de brusiga banden. Andra, som forskaren John Björkhem, menade att det som hördes på inspelningarna var något mycket intressant och ett fenomen som snart skulle komma att accepteras.

Men så har det inte blivit och röstfenomenen är i dag lika omdebatterade som de var då.

Nu har den tidigare kvällstidningsjournalisten Anders Leopold (Aftonbladet och Expressen) skrivit en personligt färgad biografi om sin vän Friedrich, eller Friedel som han ofta kallades – ”Min vän på andra sidan” (Parthenon Förlag). Författaren tvivlar inte längre på att rösterna är äkta och skriver att han själv ibland lyckats få in dem på band när han försökt. Anders Leopold radar upp exempel och berättar historien om en person vars levnadsöde i många stycken är fascinerande.

För att hjälpa oss läsare (och lyssnare) har författaren lagt ut valda inspelningar på sin webbplats där alla kan ta del av dem. Och där måste jag säga att man får vara behäftad med synnerligen god fantasi för att verkligen höra de meningar som Jürgenson själv tyckte sig uppfatta. Visst, ibland hörs röster som i det ofta hårda bruset tränger igenom och visst går det om man verkligen vill höra vissa ord. Men den fråga man ställer sig: Är det verkligen möjligt att från dessa brusiga röster dra slutsatsen att det rör sig om avlidna som nu försöker kommunicera med oss? Eller finns det en annan förklaring?

För något hörs. Ibland tydligt, oftast svagt dolt i brus. Men hur det hamnat på bandet är svårare att säga. Och så länge kvaliteten inte är bättre så krävs det nog starkare bevis. Betydligt starkare.

Efter Jürgenson har andra tagit vid och sagt sig ha fångat röster via dator och telefon, för att ta två exempel. Att söka bevis för de elektroniska röstfenomenen är numera ett sätt att bedriva parapsykologisk forskning och de har till och med fått en egen förkortning, EVP, Electronic Voice Phenomenon.

Trots det är det alltså få som är övertygade om att rösterna verkligen kommer från en annan dimension där de döda ska leva. Den teori – övertygelse – som Friedrich Jürgenson själv förde fram efter att själv ha hört namn och röster från vad han tolkade som avlidna vänner är svårare att ta till sig så här fyrtio år efter att det hände.

Boken ”Min vän på andra sidan” är en partsinlaga och inte den granskning som hade behövts. Få kritiska röster ges plats trots att det är tydligt att många av de budskap, från bland andra Hitler och den dödsdömde – och 1960 avrättade – Caryl Chessman, väcker fler frågor än de ger svar. Trots det blir det en hel del intressant läsning där Friedrich Jürgenson själv framstår som ett fenomen; en man som under en stor del av sitt vuxna liv jagade bevis för att vi människor inte upphör att existera när vi dör.

Och bara det är värt en bok.

Jurgensonpaven

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Livets transportörer

philae490_nn

Den lilla kometlandaren Philaes upptäckt av organiska molekyler i kometens tunna atmosfär är en av de viktigaste rymdupptäckterna på mycket länge. För om det verkligen visar sig att Tjurjumov-Gerasimenko bär med sig komplexa molekyler i sin bana runt solen så är det sannolikt att också andra kometer gör samma sak.

Nu återstår ytterligare kontroller innan vi vet säkert vad det är Philae har hittat men forskarna bakom experimentet skriver att det verkligen rör sig om just organiska molekyler. Hur komplicerade de är vet vi inte än.

Forskarnas teorier har sedan länge pekat ut just kometer som spridare av liv och redan i början av 1900-talet togs den upp av den svenska fysikern och kemisten Svante Arrhenius. Panspermieteorien, alltså att livet förs till olika planeter som passagerare på diverse stenar och isblock, är en gammal idé som nu kan visa sig ha fått ny styrka. Kometerna är spermierna och vår jord det ägg som ska befruktas.

Och kometer finns det gott om i vårt solsystem, sannolikt hundratals miljarder. Att många av dem har träffat jorden under de årmiljarder som vår planet har funnits råder det ingen tvekan om. Vår grannplanet Mars har också fått besök av kometer.

En komet är i grund och botten en blandning av sten och is som rör sig i en bana runt solen. När den närmar sig solen slits delar av det yttre skalet bort och bildar en svans som i bästa fall kan bli synlig från jorden. Men det är när kometen träffar en annan himlakropp som det som finns på den också kan börja sprida sig på planeten.

Nu kanske Philae kan bevisa att jorden en gång kan ha fått sina livsfrön sådda här genom besökare från rymden. Besökare av sten och is. Hur livets grundstenar en gång uppstått på kometerna är en annan fråga.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Å andra sidan så har ett klassiskt experiment visat att vid blixturladdningar i ursprungsatmosfär så kan aminosyror, proteinernas byggstenar, bildas. Så oavsett testresultaten så måste nog slutsatsen vara att både panspermieteorin och att livet uppkommit på jorden är möjliga. Förmodligen är frågan oavgörbar.

Janne N, 02:30, 19 november 2014. Anmäl

vår egen måne har ju träffats av massor av "stenar" - varför inga transponders av liv till the moon ?

moon struck, 00:08, 19 november 2014. Anmäl

Svensk rymdfart får egen bok

rymdboken490

I morgon, onsdag, ska en farkost tillverkad av människor för första gången landa på en komet. Då kommer den lilla landaren ”Philae” att knuffas iväg från rymdsonden ”Rosetta” för att förhoppningsvis göra en säker landning på kometen Churyumov-Gerasimenko som är på väg in mot solen för att runda den.

Sverige har bidragit med styrdator, minne och antenn plus två instrument ombord.

Lagom till denna dramatiska landning släpper Rymdstyrelsen den färgglada praktboken ”Svenska rymdäventyr” skriven av den förre Expressenjournalisten och författaren Börje Lundberg. En bok som berättar den svenska rymdhistorien från början och dessutom gör en serie nedslag i den svenska rymdindustrin – som är betydligt mer omfattande än de flesta läsare nog kan ana.

Det roliga med boken är också att Börje Lundberg visar upp en rad olika föremål från sitt eget samlande av rymdmemorabilia i några insprängda kapitel med rubriken ”Rymden för samlare”. Och Börje Lundberg kan sin rymdhistoria och är en trygg ciceron genom de drygt 200 sidorna.

Här får vi läsa om hur Astrid Lindgren 1994 gav sitt tillstånd att använda hennes namn på en satellit, hur Olle Norberg – numera generaldirektör för Rymdstyrelsen – en gång reste till USA med en svensk satellit som handbagage och hur Sveriges första försök till satellit, ”Plutnik”, nådde den hyfsat imponerande höjden av 80 kilometer.

Sedan dess har Sverige lyckats skicka en sond runt månen (”Smart-1”) och har ofta delar med när något europeiskt rymdprojekt ska genomföras. Inte alltid så glamouröst men habilt och nytänkande.

Givetvis finns också en intervju med Christer Fuglesang, där han talar sig varm för att människan måste resa till Mars, men också möten med ännu så länge okända studerande vid rymdgymnasiet i Kiruna; kanske våra nästa astronauter.

Visst märks det att boken är ett beställningsverk från Rymdstyrelsen och visst blir det gott om versala förkortningar som en inte inbiten rymdnörd nog finner rätt störande men summa summarum så får nu en större läsekrets faktiskt se att Sverige är en rymdnation att räkna med. Vi är duktiga på att ta fram små och billiga – och bra – satelliter.

Och visst lever drömmen om rymden stark i detta vårt avlånga land, om någon nu skulle tro något annat.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (14)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 14

Att skicka människor till månen (OBS till månen dvs inte till Mars) är och var fruktansvärt kostsamt. NASA:s del av USA:s federala budget och i dagens penningvärde: 1958 0,1% - 732 milj $ 1960 0,5% - 3222 milj $ 1966 (peak) 4,41% - 43554 milj $ 1974 1,21% - 15704 milj $ och är nu runt 0,5% eller ca 17600 milj $ Allt enligt engelska wikipedia "Budget_of_NASA"

Anders, 17:26, 30 november 2014. Anmäl

Till SN: Det finns flera orsaker till att forskare, inte tar utomjordiska besökare på allvar. Den kanske viktigaste orsaken, är den fullständiga avsaknaden av fysiska bevis, vid påstådda möten med utomjordingar. Ingen har någonsin visat upp något föremål, som inte kan tillverkas på Jorden! Oidentifierade flygande föremål, är en helt annan sak. Dom finns det en del människor, som letar efter förklarinar till. Clas Svahn är en av dom.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:49, 21 november 2014. Anmäl

Surfade in på Björkmans webbsida, och jag... saknar ord. Vet dessutom inte om jag skall skratta eller gråta åt argumentationen. Jaja, låt honom hållas. Vem bryr sig. Alla blir saliga på sin tro.

Roger W, 20:24, 16 november 2014. Anmäl

Ju, det var jag!

SN, 19:11, 14 november 2014. Anmäl

Lena, Tack för dina rader och ursäkten är så klart godtagen! Nu har jag lite bråttom men angående de sista raderna i ditt inlägg, jag har förstått vad du menar fullt men det finns andra mycket tyngre frågor som vi vanliga inte har en chans att förstå men kan ändå existera, än så länge bara på pappret förstås! När det gäller vår ofattbara verklighet hörde jag en kväll för 4-5 år sedan på radio Ulf Danielsson som sade något extraordinärt, nämligen är det ens säkert att " vi ställer de rätta frågorna", (han var gäst i p1 och programmet handlade om en hjärnkonferens i Sthlm). Om du sedan läser under strecket: "Av myriader världar är det här den enda vi har" i svd, förstår du även att det som vissa fysiker, glädjande nog, håller på med är betydligt mer "exotisk" än några simpla saker som några simpla biologiska livsformer därute! Men jag förstår också att vi måste ha bevis, ett sätt vore att forskarna kunde börja ta lite mer på allvar alla de "tecknen på bevis" som vi har trots allt samlat på oss de senaste 40-50 åren, men finns viljan? Ursäkta Clas att det blev lite off topics nu :)

Anonym, 19:09, 14 november 2014. Anmäl

Förlåt, jag uttryckte mej visst fel. När jag skrev ”bombadera” så menade jag, att du radar upp mängder av frågor. Att svara på alla dom frågorna, kan inte var särskilt lätt. Det är fullt möjligt att Clas kan svara, om du ger dej tid att lyssna, på dom ganska komplicerade svaren. Däremot tror jag inte alls, att Anders kan göra det. Anders Björkman förnekar inte bara, att människor någonsin varit i rymden. Han förnekar också möjligheten att Estonia, skulle kunna ha fallit offer för en naturkatastrof. Jag tror att han också förnekar att skyskrapor, kan säcka ihop till följd av brand. Säkert är att han förnekar, att atombomber kan fungera, men lustigt nog inte kärnkraftverk. Det borde säga något om hur lite han begriper, av materialvetenskap och fysik. Han gör samma fel gång på gång: ”Jag förstår inte hur det är möjligt, därför är det inte möjligt”. Tron att man själv nått toppen av mänskligt förstånd, är inget annat än hybris. Övertolka mej inte nu, SN! Det finns många saker jag inte själv förstår. Men min personliga oförmåga att förstå, motbevisar inte att något existerar, och/eller är möjligt. Anders och vissa andra uttrycker sej, som om det gjorde det.

Lena Synnerholm (Webbsida), 16:04, 14 november 2014. Anmäl

Va? Dålig stil? Starka ord du skrev och nej jag har inte "bombarderat" alla med frågor! Hur vet du förresten att jag inte var ute efter just en astronom att uttala sig om frågorna?? Jag kanske ville att Clas skulle svara? Missade du att frågorna var mest riktade till Anders? Är det så sk "skeptikerna" som inte är tillräckligt insatta arbetar? Jag är dock inte ett dugg förvånad ska du veta, beteendet är så typiskt. Var säker iaf att frågorna riktades inte till dig!

SN, 18:30, 13 november 2014. Anmäl

Till SN: Jag tycker att det är dålig stil, att bombadera andra med frågor. Normalt hinner ingen svara på alla. Det misstolkas ofta som att inga svar finns, eller att personen förbjudits svara. (Som om människor skulle kunna hålla 100% tyst, bara för att dom blivit tillsagda...) Jag tror det finns en ekonomisk förklaring, till att ingen varit på månen 42 år. Ingen har varit beredd att betala! Det är möjligt att folk fortfarande diskuterar, varför Sovjetunionen aldrig kom till månen. Ryssarna själva hävdar att deras budget, bara var 1/20 av amerikanarnas. Med tanke på planekonomins grava brister, finner jag förklaringen fullt rimlig. Dom andra frågorna tycker jag, att du ska ställa till en astronom.

Lena Synnerholm (Webbsida), 17:52, 13 november 2014. Anmäl

Re Anders Acceptera för en kort stund att vi har lyckats hyfsat bra i vissa avseenden angående rymdfärder inkl. att vi lyckats landa på månen, efter det finns det ett antal betydligt mera intressanta frågor som dyker upp och som kräver bra svar som hitintills uteblivit. Varför har amerikaner inte brytt sig att landa på månen igen? Varför har ryssar inte landat där även om de missade vara först på plats, för det fortfarande idag är något extraordinärt att landa med astronauter där, eller hur? Varför har vi haft flera fyrhjulingar som kört på Mars under lång tid men inte en enda obemannade rover som kör runt på månen idag eller under en "längre" tid i 80 eller 90-talet? Varför blev månen helt plötsligt så pass ointressant att amerikaner inte haft en Rover där efter Apollo-programmet (det vore ett mkt billigare alternativ) och kinesernas Rover-projekt inte blev så framgångsrikt? Varför har inte någon rymdorganisation ansträngt sig att landa på Phobos när ryssarna en gång i tiden tyckte satelliten verkade "artificiell" samtidigt som vi försökt landa på en liten komet? Även om målet med dagens landning var att hitta mikroorganismer som kanske gett upphov till livet här så kan man inte dra någon slutsats i frågan genom att landa på en enda sådan komet! När kommer ESA att ha en Rover på månen? Har några astronauter under tidigt 70-tal gått och undersökt hela månen så pass bra att nästan ingen bryr sig idag att ha en permanent rullande Rover där? Vi vet alla att det är stor skillnad mellan att ha en satellit runt månen som kollar ytan och en fyrhjuling där som kan "känna" på marken från närmare håll.... Komplettera gärna med fler frågor!

SN, 01:33, 13 november 2014. Anmäl

Måste jag påpeka att Anders Björkman, förnekar att mänklig rymdfart är möjligt, enbart för att han inte förstår hur? Det betraktas som ett logiskt felslut, att förneka existensesn av något man inte förstår. Naturligtvis har han en rättighet, att säga vad han tycker och tänker. Men han han ska inte hålla på och inbilla sej, att han enkelt skulle övertyga vem som helst. Oss skeptiker biter inte hans argument på.

Lena Synnerholm (Webbsida), 21:18, 12 november 2014. Anmäl

Hela himlen i hyllan

starbook14ahlin

Varför ska man köpa en bok när allt redan finns på internet? Den frågan ställer sig många i dag och valet är inte alltid till bokens fördel. Själv är jag inte bara en bokmal utan också en samlare av böcker. Det finns få saker som får mina fingrar att klia på samma sätt som en spännande bok.

Men ändå, varför kånka hem tunga böcker när man kan få veta det mesta genom ett klick med musen? Finns inte alla fakta redan där – gratis?

Givetvis finns det också hela böcker där ute, färdiga att tankas hem. Inte sällan utan att författaren ifråga får ett nickel för det. Så även om de finns där så finns det goda skäl att fortsätta köpa böcker.

Det viktigaste skälet är att bakom en bok finns en författare som ägnat rätt många timmar åt att samla, kolla och sammanställa något i för en läsare begriplig form. Författare som vi lär känna genom åren och som vi också lär oss lita på.

Boken lever i dag ett farligt liv och det är bara att hoppas att den ska överleva i symbios med nätet. Båda behövs och båda har sina fördelar. Och om ni tittar på Huffington Posts långa intervju med Stephen King i dag så nämner King en fördel med böcker som inte ska undervärderas: Om man tappar en bok i toastolen så kan man plocka upp den och torka den. Vilket är betydligt svårare om det hade rört sig om en läsplatta.

En bok som har överlevt trots den benhårda konkurrensen från internet och diverse stjärnprogram (i mitt fall Starry Night) är Per Ahlins ”Astronomisk kalender” (Norstedts) som troget utkommit sedan 1993. Här kan även en oerfaren läsare som är nyfiken på vad det egentligen är som syns på himlen snabbt få hjälp.

Som sina föregångare är boken pedagogiskt upplag där varje vecka får sitt uppslag med kartor, illustrationer och korta texter om vilka planeter som syns, om det skulle vara en meteorskur på gång och när solen och månen går upp och går ned. Plus en vanlig almanacka med datum och namn.

Något lika elegant och lättöverskådligt är svårt att hitta på nätet och jag tvekar aldrig att införskaffa Ahlins bok när senhösten står för dörren.

Det roliga med boken är att den är anpassad för den som bara har sina egna ögon och möjligen en enkel handkikare att spana med. Något liknande finns inte på nätet om man inte skaffar sig ett astronomiskt program, vilket kanske kan vara i mesta laget för den som inte behöver veta namnet på varenda stjärna ned till 15:e magnituden.

Per Ahlins bok står alltid i en hylla nära mig, klar att plocka fram när jag snabbt behöver veta hur läget på himlen är just i dag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Ingen fara. Energiproblematiken kommer tvinga oss tillbaka till den fysiska boken/kortleken/gammaldags spel och pussel.....

Lisa Johansson, 06:47, 11 november 2014. Anmäl

Alla lever efter föreställningen att vi alltid kommer att ha el/energi dygnet runt....i all oändlighet. Men om jag en dag inte har tillgång att ladda alla mina apparater......kanske måste välja vad min minimerade energiförbrukning ska gå till.....den dagen är en välfylld bokhylla/kortlek o andra spel/pussel ganska trevligt att ha.....

lisa Johansson, 06:36, 11 november 2014. Anmäl

Polarbomb transmogrifierar sig

Snökanoner och snösmockor får se upp, snart kommer en polarbomb att slå till mot Nordamerika. Om den transmogrifierar sig vill säga.

Att vi journalister och SMHI:s meteorologer lever i ett symbiotiskt förhållande med varandra är inget nytt. För snart fyra år sedan tog jag över en klippsamling med väderartiklar en gång insamlade av tevemeteorlogen Karl-Einar Karlsson. En genombläddring visade att vår fixering vid lufthavets ombytlighet går som en röd tråd genom årtiondena.

Men kanske är den värre än tidigare. Något som min kollega Niklas Wahllöf elegant summerade i sin krönika i torsdags.

Nu ser det ut som om vi snart får infoga också ordet ”bomb” till vårt adekvata inhemska vokabulär. Med tanke på dess korta snärtighet lär våra kvällstidningskollegors förstasidesmakare inte tveka en sekund.

Så vad är då en bomb i vädersammanhang? Detta ord som ännu inte hittat till svenska språket.

Själv snubblade jag över begreppet när jag läste Christian Science Monitor i dag. Denna sitt namn till trots ansedda amerikanska dagstidning. Där beskrivs hur supertyfonen ”Nuri” (ingen vanlig tyfon alltså!) har ansatt Berings hav och den pärlbandsliknande ögruppen Alueterna med vindstyrkor och regnfall som enligt tidningen antagit ”historiska” proportioner.

Men värre kan det bli skriver Christian Science Monitor (CSM). Denna supertyfon kan komma att transmogrifiera sig (just det, återkommer till ordet) till en ”polar bomb”.

För att bli en bomb krävs att lufttrycket i tyfonens centrum faller med mer än 24 millibar under 24 timmar. ”Nuri” verkar inte nöja sig med det utan satsar på ett fall på 50 millibar på lika lång tid. ”Nuri” kan helt enkelt bli en dubbelbomb.

Och blir ”Nuri” en polarbomb då lär det snöa kring de stora sjöarna redan om ett par dagar medan de stackars New York-borna kan räkna med temperaturer femton grader lägre än vad årstiden annars plägar bjuda på. Visserligen fahrenheit, men ändå

Så framåt onsdag kan det vara läge att börja spana efter dessa väderbomber på kvällstidningarnas förstasidor.

Som ni förstår så är denna artikel i CSM rena kunskapskällan för oss som älskar nya ord. Och som alla läsare av Kalle och Hobbe noterar så används också ordet transmogrifiera – något som Kalle är en mästare på!

Kalle och hans högst levande leksakstiger Hobbe använder sig av en låda, intill förväxling lik en vanlig brun kartong, för att förvandla sig till diverse mer eller mindre vämjeliga varelser och sanslösa superhjältar.

Transmogrifiera betyder att förvandla till något skräckinjagande, något som Kalle utnyttjade till max, och som ett redan hemskt väderfenomen kan utnyttja om det vill bli ännu värre.

Och tycker någon att detta ord bara är något för serienördar och väderextremister så kan det vara bra att veta att också författaren Peter Englund ibland använder ordet transmogrifiera i sina böcker. När han en gång fick frågan varför han gjorde det så svarade han att han gillade att läsa Kalle och Hobbe!

Så det är bara att önska polarbomben en lyckad transmogrifiering.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag såg med intresse att du använder ordet transmogrifiera på svenska. Serien där en pojke hade en transmograf känner jag till men första gången som jag stötte på ordet transmogrifiera var i ett korsord i den nu insomnade tidningen Moderna Tider. Det var något om vad som kunde hända en gran vid juletid och lösningen var just att den kunde transmogrifiera. Vad betyder då detta ord? Buden verkar variera. I Websters unabridged third dictionary står det följande: "To change or alter in form, appearance or structure often with grotesque or humurous effect." Jag har försökt mig på att briljera med detta ord några gånger men eftersom få känner till ordet blir det ju tämligen meningslöst att använda det speciellt som jag samtidigt försökt vara både rolig och ironisk.:) Men nu kanske jag kan försöka igen. Som synonym anges "transform".

Annika, 20:01, 11 november 2014. Anmäl

Ett ufo på tre hjul

velomobil490

På eftermiddagen den 10 juli i år var en 70-årig kvinna på väg i sin bil längs väg 134 mot Kisa i södra Östergötland. När hon närmade sig samhället västerifrån mötte hon en farkost på väg åt andra hållet. En farkost som fick henne att haja till. När hon tittade på den såg hon hur en varelse tittade tillbaka mot henne genom en glasad kupa.

Långt senare i en intervju med Corren i Linköping beskrev hon det som hänt på det här sättet:

”Det var snöplogsformat framtill och påminde om en fiskstjärt där bak. Föremålet var lågt, med en glas- eller plastkupa upptill. I kupan satt något som påminde om en gestalt. Vi hade ögonkontakt.”

Själv fick jag tips om artikeln av en arbetskamrat på DN och skickade den omedelbart vidare till UFO-Sveriges undersökare, Johan Gustavsson och Tobias Lindgren. De besökte kvinnan på platsen för observationen och genomförde en intervju. Kvinnan gjorde en skiss av farkosten som bekräftade hennes beskrivning för tidningen.

Det rådde ingen tvekan om att kvinnan faktiskt sett något verkligt. Ett fysiskt föremål som dessutom verkade bemannat. Men vad var det?

En lustig detalj i sammanhanget är att jag själv lett en kurs för UFO-Sveriges fältundersökare bara några kilometer från platsen för observationen några veckor innan jag kunde läsa om den i tidningen.

Johans och Tobias gemensamma arbete gjorde att de hittade en artikel i en Smålandstidning där en grupp cyklister intervjuats i samband med att de stannat till i Växjö. Gruppen var på väg runt Östersjön på en drygt 3.000 kilometer lång rundtur som startade och slutade Lübeck. Efter Växjö skulle de ta sig till Linköping. En etapp som startade den 10 juli!

Nu var det inte vilka cyklister som helst. Rundan de cyklade kallas för The Great Baltic Sea Ride 2014 och de cyklar de använde sig av kallas velomobiler, alltså ett slags cyklar med kaross där föraren halvligger omsluten av en huv som går att dra ifrån.

Det är inte svårt att förstå att dessa fordon väcker uppseende.

Men frågan var: Befann sig dessa cyklister i trakten av den plats där kvinnan gjorde sin observation? När vi kollade rutten på cyklisternas hemsida visade det sig att de skulle ha svängt av drygt en kilometer för platsen för observationen. Nära alltså, men inte klockrent.

Så jag ringde upp arrangören, Josef Janning i Bonn, som var vänlig nog att skicka ut en karta med observationsplatsen till de 18 deltagarna. Och då blev det napp! En av cyklisterna hade råkat missa avfarten och fortsatt mot Kisa men vänt och kört tillbaka – och då hade han passerat platsen några minuter efter 15.

Tack vare gps ombord gick det att pricka in allt i tid och rum. Då hade mannen trampat öster ut i sin vita velomobil med huva och små fönster där föraren kan se ut. Att han mötte kvinnan kunde han givetvis inte minnas.

Men det råder ingen tvekan om att det var velomobilen på bilden här ovan som kvinnan mötte. Hennes beskrivning är klockren och ingen kan säga något annat än att det är ett mycket ovanligt fordon som kan få vem som helst att börja fundera. Ni kan se hennes teckning av föremålet här nedan.

För Corren och Norrköpings Tidningar innebar nyheten en rad läsarkommentarer och nya rapporter. Observationer som visserligen inte hade inträffat vid samma tidpunkt som kvinnan gjorde sin utan längre tillbaka i tiden. Detta plötsligt inflöde av ufoiakttagelser fick P4 Extra att ringa upp mig och så fick jag förklara att det nog inte var någon våg av rapporter om okända flygande föremål över Kisa.

En sak är i alla fall lätt att konstatera: Ibland är förklaringarna till en observation till och med konstigare än observationen i sig själv verkade vara från början.

vittnesteckning14

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0