Himmelskt vackra pelare

ljuspelare490

Så var det dags igen. Vinterns vackra himlaskådespel har börjat. Och det är inte norrsken – som är i en klass för sig – utan ett delvis människoskapat fenomen som delar sitt ursprung med cirklar runt solen, bisolar och annat som kan gnistra när iskristallerna samlar sig och får hjälp av en eller flera ljuskällor.

Som på bilden här ovan som påpassligt fångades på söndagskvällen över Annedal i Bromma i Stockholm av Mikael de Rzewuski.

Fenomenet kallas vertikalpelare och uppstår när tre olika faktorer sammanfaller. Det ska vara ordentligt kallt, vindstilla och iskristaller i luften.

Och det räcker inte med vilka iskristaller som helst. För att bilda dessa vackra pelare ska de vara platta och lägga sig sig horisontellt i luften. Plattorna kommer sedan att fungera som små speglar som reflekterar en del av ljuset nedåt och släpper igenom en del uppåt.

Så letar sig lampornas spillljus upp genom luften, en del studsande tillbaka, annat vidare till nästa platta. 100 meter höga kan pelarna bli allt beroende på hur mycket vinden förstör.

Vackert och flyktigt!

Redan för några dagar sedan syntes en vacker bisol över Stockholm och det kommer garanterat att synas fler fenomen av liknande slag nu när vi går in i januari. Ser ni ett – ta en bild och skicka till mig!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Igår passerade jag NKS vid kvällstid och svor över de uppåtriktade strålkastarna som kastade allt ljus uppåt i atmosfären. "ânnu mer ljusföroreningar!" Dock när jag såg fenomenet från allt fler ljuskällor kopplade jag vad det var och njöt istället av skådespelet. Vackert!

Carl Jansson, 16:53, 29 december 2014. Anmäl

Tyngdlös dröm efter julmaten

tyngdlostweet490

Den 4 januari blir vi alla viktlösa under en kort stund. Det skriver den amerikanska rymdstyrelsen Nasa i ett twitterinlägg.

Det låter ju lockande, inte minst för dem som börjar bli i behov av att få bort några kilo julbord från kroppens mittsektion.

Men, men… Det hela är givetvis oskyldigt nonsens som fått spridning över vårt kära internet. Om än med en ”lånad” Nasalogga och vidaretwittrad av den påhittiga sajten Buzz Live. Ni kan se den här ovan, skärmdumpad från Gawker.

När samma historia spreds förra året uppmanades folk att hoppa på ett givet klockslag för att sedan bli hängande en stund där uppe i luften. Orsaken till tyngdlösheten skulle vara att planeterna Pluto (som numera inte ses som en riktig planet) och Jupiter skulle råka stå i linje med varandra.

Vilket ju kan låta lite lätt vetenskapligt men som givetvis inte heller det har ett dugg med verkligheten att göra. Planeternas påverkan på oss jordbor är fullständigt försumbar.

Några av er minns kanske hur vi på 1970-talet skrämdes upp av varningen om att en hel rad planeter skulle ställa sig på linje och därmed orsaka jordbävningar och katastrofer på jorden. Jupitereffekten kom den att kallas och det skrevs till och böcker om den. Men inte ens det räckte för att vi skulle märka något.

Jag har svårt att tro att någon ens skulle vara i närheten av att tro på en historia som denna men man vet ju aldrig. Det var inte så många år sedan som en taxichaufför frågade mig hur det kom sig att satelliterna inte krockade med stjärnorna när vi stod där i mörka natten.

Och visst, båda objekten ser ju ut att röra sig på samma höjd, långt där uppe. Att stjärnorna befinner sig tusentals miljarder kilometer bort medan våra satelliter snurrar runt på kanske 30.000 kilometers höjd går liksom inte att se.

Det vi inte vet så mycket om har vi inte alltid så särskilt lätt att bedöma.

Så den som vill uppleva en stunds tyngdlöshet så här efter jul rekommenderas istället en tur i närmaste simbassäng. Där känns julskinkans dragningskraft något mindre än på torra land. Även om också detta är en illusion, vilket märks när du väl tagit dig upp igen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

När vi bara måste få veta

När klapparna ligger där under granen är det ganska självklart att tro att det är tomten som har placerat dem där. Om man är fem år eller så.

Då en skugga skymtar bakom ett träd kan det vara lätt att öka stegen något även om man är några år äldre. För trots att vi givetvis inte tror på spöken så vet vi ju aldrig vad som döljer sig där i mörkret.

Vi människor är experter på att se mönster och mening där det egentligen inte finns annat än en serie lösa punkter. Punkter som vi snabbt fyller i med den penna som kallas vår hjärna. I vilken ordning vi fyller i punkterna beror på vem vi är och vilken bakgrund vi har. Och slutresultatet blir olika för oss alla.

Ingen av oss orkar med att leva i en värld där det finns för många lösa ändar, för många punkter utan samband och för mycket av osäkerhet. Vi vill att vår värld ska vara begriplig. Blir det en för stor dos av det okända knakar tillvaron i sina fogar.

Vårt sökande efter begriplighet gör att vi ofta fyller i det som saknas med lätt övernaturliga delar. Kanske ser vi en guds hand ingripa eller ödet. Eller också en konspiration. Vilket alternativ man väljer är upp till var och en.

Just nu dras vi alla med traumat efter det försvunna passagerarplanet MH370 som trots månader av sökande och funderande från världens främsta experter helt enkelt bara är borta. Utan att någon egentligen begriper varför.

Därför är det inte förvånande att nya märkliga teorier dyker upp med en viss regelbundenhet. Nu, dagarna före jul, i form av ett uttalande från en före detta chef för det relativt okända flygbolaget Protues Airlines, Marc Dugain. Dugain, okänd för alla utanför den franska språksfären, som säger att planet troligen hackats och skjutits ned av den amerikanska militären.

Orsaken skulle ha varit att hackare tagit över kontrollen (Nordkorea?) och att planet nu hotade den amerikanska flottbasen på ön Diego Garcia. Enda sättet att få bort hotet var att skjuta ned planet.

Beviset för detta är att USA säger att man inte vet vad som hände med planet och att vittnen på Maldiverna sett ett stort passagerarplan flyga förbi en tid efter kapningen.

Den som följt turerna kring MH370 minns säkert att vittnena på Maldiverna aldrig gått att hitta och att det helt enkelt var en historia som inte höll. Varför den nu åter lyfts fram som sann är en gåta helt i klass med själva försvinnandet. Men vårt kollektiva minne är ibland mycket kort och en osanning kan lätt bli en sanning om den passar in i mönstret.

Så medan spåren efter MH370 är svaga och sökandet resultatlöst så pekar inget på att planet skulle ha passerat ens i närheten av Maldiverna och att det försvann på en helt annan plats.

Men så länge vi inte vet särskilt mycket alls om vad som egentligen hände så kommer människor runt om på jorden att fortsätta dra linjer mellan punkterna på ett papper som hela tiden ändrar form. Allt i ett försök att göra det okända känt och tillvaron lite mindre obegriplig. För det är så vi vill ha det. Även om förklaringarna ibland kan bli konstigare än själva gåtan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

[…] Źródło: „Dagens Nyheter”, 25.XII.2014 r. – http://blogg.dn.se/markligheter/2014/12/25/nar-vi-bara-maste-fa-veta/ […]

Zaginiony samolot malezyjski (18) | echo jordanowa (Webbsida), 07:03, 29 december 2014. Anmäl

tack det var en intressant artikel. om man inte lyckas lokalisera det försvunna flygplanet så kan det ändå leda till att man jobbar mer för att teknisk utrustning ska kunna förenkla framtida flygningar. Mer effektiv svartlådeteknik och mer effektiv radar skulle både förhindra olyckor och förenkla haverikommisioners arbeten nästa gång.

Niklas R, 22:00, 26 december 2014. Anmäl

Ytterligare en förklaring som inte höll är hur två plan lyckades pulverisera tre höghus i New York 2001. Eller höll det? Vad skrev den alltid oberoende mediala apparaten om saken nu igen? vill veta så jag slipper tänka själv. God jul förresten :)

ww_blanka (Webbsida), 13:12, 26 december 2014. Anmäl

Jag tror att MH370, ligger på Indiska Oceanens botten. Området där det skulle kunna ligga, är så pass enormt, att man inte lyckats hitta det än.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:52, 26 december 2014. Anmäl

Rymdeskapism i juletid

album490valentin1412

Linda och Valentin fortsätter sina äventyr i rymdens och tidens djup. Som läsare av denna blogg noterat kom del ett i en serie samlingsvolymer om dessa oförvägna ungdomars framfart tidigare i år och det vi nu har framför oss är följaktligen del två.

Bakom serien står två franska serieskapare Pierre Christin (text) och Jean-Claude Mézières (bild) som genom översättaren Björn Wahlberg ges nya svenska ord i denna uppfräschade upplaga som ges ut av förlaget Cobolt.

Den här gången bjuds på ytterligare tre album bundna tillsammans i form av ”Stjärnlös värld”, ”Kampen om Teknorog” och ”Härskarens fåglar”. Och det är snäppet bättre än del ett.

De två äventyrarna är båda anställda av Rumtidstjänsten och skickas hit och dit i historien eller till avlägsna planetvärldar för att ställa saker till rätta. Ännu så länge till helt fiktiva scenarier även om några av platserna i den första volymen var välkända.

De tre albumen i denna volym är ganska oförargliga och otäckt blir det aldrig även om teckningarna ibland för tanken till något från de mörkare delarna av Sagan om ringen. Men som en stunds trevlig eskapism är det inte så dumt och Stan Barets förord sätter in det hela i sitt science fiction-historisk sammanhang, vilket är berikande och bra.

För den som ändå tagit tankesprånget ut i rymden kan Kalle Strokirks märkliga historiebok ”Alice i utomlandet” (Siljans Måsar Förlag) vara en utmanande bekantskap. Den tar inte lång stund att läsa (jag gjorde det på vägen till jobbet) trots att de 127 sidorna spänner från människans skapelse till den arabiska våren.

Strokirk bjuder på en von Däniken-inspirerad version av skapelseberättelsen och fortsätter genom en mänsklig historia fylld av illasinnade illuminater (som konspirerar mot oss alla), utomjordiska undergörare (i form av gudar) och sällsamma syner på himlavalvet.

Många tefat blir det och det är ingen tvekan om att det var långväga resenärer som låg bakom såväl religion som forntidens byggnadsverk i den världshistoria som Strokirk målar upp i färgglatt fantasifulla figurer.

Kanske blir jag inte riktigt klok på vad Strokirk vill uppnå med sin lilla bok. Själv säger han sig ha lekt med legenderna – och det har han – och redan som ung fantiserat om att det kanske, kanske kunde ligga någon sanning i allt detta konstiga och att det möjligen är så att det vi i dag kallar övernaturligt kan ha naturliga – men ännu ej förstådda – förklaringar.

Där håller jag med. Det finns säkert mycket som i dag verkar orimligt och omöjligt men som har en förklaring som vi just nu inte kan se. Att denna förklaring skulle innehålla ett gäng utomjordingar i snabbflygande tefat är kanske inte så säkert.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Nytt ”odjur” upptäckt på Google

sjoorm490newzee

Förr var forskare och äventyrare ute i månader, kanske år, för att genomkorsa tidigare okända länder och djungelområden. Alexander von Humboldt (1769–1859) färdades genom delar av nordvästra Sydamerika, Sven Hedin (1865–1952) tog sig fram genom Tibet och Kina och Vasco Da Gama (1460–1524) upptäckte sjövägen till Indien.

I dag kan vem som helst agera upptäckare genom att klicka sig runt på Google Earth.

Upptäckterna där kan vara nog så kittlande och med jämna mellanrum hittas något som ser mystiskt ut. Som på bilden här ovan som ska ha tagits av en satellit den 30 januari i år. Den avlånga skepnaden hittades av Pita Whitehira när han surfade runt för att hitta några spännande tips inför en semesterresa. Och när han zoomade in på Oke Bay på nordöstra Nya Zeeland, en plats han väl kände till, såg han oväntat något som mest liknade en lång sjöorm.

Whitehira, som äger ett hus nära viken säger enligt sajten Inquisitr att föremålet verkar vara för stort för att vara en haj och rör sig för snabbt för att vara en val.

Runt det svarta, avlånga föremålet, syns vågor på ytan, som om något under vattnet har rört upp vattnet.

Så vad är det då som syns på Google Earth? Svårt att säga. Men kanske är det bara något så enkelt som spåret efter en båt som precis passerat. Eller?

(Ni kan ju bedöma själva. Här under finns en inzoomning av slutet på ”ormen” och där syns något litet som verkar vara på väg mot höger i bild – en båt!)

baten

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Ja, det där ser ju solklart ut som svallvågor och propellerström från en motorbåt. Beroende på bottenbeskaffenhet och vattnets uppblandning med annat kan spåren synas en ganska lång tid efter passage.

Christopher, 13:24, 16 december 2014. Anmäl

Den svåra konsten att sia om framtiden

spokanepress

Att sia om framtiden är inte lätt, ett faktum som har noterats vid många tillfällen under historiens lopp. Felen kan i dag verka sanslöst löjliga som att datorer med tiden borde bli allt större istället för att krympa till vad de är i dag.

Men i en tid där datorkraft mättes i hur många kvadratmeter själva maskinen upptog så satte man likhetstecken mellan kraftfull och stor på ett sätt som dagens laptop- och mobiltelefongeneration bara kan småle åt.

Detta dystra facit har dock aldrig hindrat oss journalister från att fortsätta gissa.

Tidningssidan här ovan visar Spokane Press daterad den 1 januari 2007, i själva verket publicerad exakt 100 år tidigare. Här har Washingtontidningen (delstaten alltså) låtit sina reportrar ta fram en förstasida som skulle kunna visa en verklig händelse 100 år in i framtiden. Lite på skoj och lite på allvar.

Det är ingen tvekan om att teknikoptimisterna på redaktionen insett möjligheterna med den relativt nya möjligheten till att transportera människor genom luften och tagit den flera steg vidare. Bara tre år tidigare hade bröderna Wright lyckats flyga en farkost tyngre än luft på ett kontrollerat sätt medan luftskepp hade funnits i omkring 40 år.

Luftskeppens största katastrof, då tyska ”Hindenburg” fattade eld och havererade, låg när tidningens trycktes fortfarande nästan 30 år in i framtiden. Så riktigt stora flygkatastrofer var inget läsekretsen kunde vänta sig när den slog upp tidningen.

Rubriken ”Planers crash – 2.976 dog” är dramatisk och historien under den berättar hur de två enorma flygfarkosterna ”Mercury” och ”Mars” kolliderat sedan ”Mars” kommit ur kurs med bara ”ett halvdussin meter”. ”Mercury”, som störtade till marken med ögonblicklig död för alla ombord, vara då bara åtta sekunder från att förtöja på 105:e våningen på Riverside Avenue i utkanten av ett framtida Spokane.

Olyckan inträffade enligt tidningen på 47.500 meters höjd, en höjd som inget passagerarplan i dag kan tänkas flyga på och nästan dubbelt så högt som exempelvis spionplanet U-2.

Snabbt och högt var det alltså. Och stort.

Spokane Press gissade inte helt oväntat att framtidens luftfarkoster skulle bli ännu större och flyga ännu längre än vad man kunde 1907. En rimlig gissning. Men trots framtidstron hade reportrar och redaktörer svårt att lämna sin egen tids teknik bakom sig – något vi ofta har problem med också i dag.

På teckningarna syns två omfångsrika luftfarkoster, inte olika zeppelinare, men med kommandobryggor som tagna direkt från ett fartyg. Enorma strålkastare hade placerats längst fram medan (alltför) tunna vingar stack ut från ovansidan.

Trots detta förutspådde tidningen att farkosterna skulle flyga snabbare än något vi ännu i dag kan tänka oss. Ombord på ”Mercury” fanns människor på väg hem från sina jobb i Filippinerna, på andra sidan jordklotet! En pendling som vi ännu väntar på att få uppleva.

Ska man tro texten så var de båda farkosterna oerhört snabba och när olyckan ägde rum över västra USA hade ”Mercury” lämnat New York – 4.000 kilometer bort – tio minuter tidigare. Hyfsat snabbt marscherat om man så säger.

Riktigt bra var också den kamera som Spokane Press använde för att ta bilderna av kollisionen. Enligt bildtexten fångades dramat med tidningens ”nattkamera” på ett avstånd av 30 kilometer, en teknik som vi på DN ännu väntar på.

En sak lyckades de kristallkulekikande redaktörerna på Spokane Press få till. Artikeln slutar med konstaterandet att anhöriga till de omkomna planerar att stämma flygbolaget och att kostnaderna kommer att nå en miljard dollar. Det gäller i högsta grad ännu i dag.

Även om artikeln alltså lever vidare på nätet kan vi konstatera att tidningen, som skapats 1902, själv dog stilla 1939.

Och! För er som spanat in rubriken till höger under bilden och undrar vad ”oslerization” egentligen är för ett konstigt ord så erkänner jag villigt att detta var något som jag tvingades googla. Nätsökandet ger inblick i en debatt som var nog så intressant åren 1907 till 1910.

Den korta, satiriska, artikeln noterar att endast 8.225 män fått nöjet att få sina besvär ”avslutade” enligt en rapport från Oslerinstitutet, en kraftig nedgång från de 17.299 män som månaden före ”skickats till sin sista sömn”.

Tydligen hade dessa män helt enkelt fått hjälp att avsluta sina liv. Men varför?

Ordets första led, osler, visar sig anspela på en i början av 1900-talet i USA känd läkare William Osler som ansåg att män kunde anses ”som gamla när de fyllt 40 och värdelösa när de fyllt 60”. Så värdelösa att de inte längre gjorde någon samhällsnytta.

Denna åsikt drogs till sin spets i en debatt som rasade ungefär vid den tid som Spokane Press publicerade sin framtidsförstasida (som trycktes på sidan 4, för att inte förvirra läsarna allt för mycket) och några föreslog att man helt enkelt skulle göra sig av med dessa odugliga män genom att ge dem kloroform och förpassa dem till de sälla jaktmarkerna.

Begreppet oslerization kom i ropet och flera arbetsgivare tvingades i tidningarna förklara att man inte hade den minsta tanke på att skicka äldre män ut i kylan bara för att ersätta dem med yngre. Än mindre ta livet av dem.

Kvinnor däremot, konstaterar framtidsartikeln, kan aldrig komma ifråga för denna behandling eftersom det i så fall ”skulle få civilisationen att sjunka tillbaka till den fruktansvärda nivå som rådde under 1800-talet”.

Och så kan vi ju inte ha det. Inte ens i framtiden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Förutsägelser tenderar att säga mer, om den tid då dom gjordes, än den tid dom beskiver. Att avsiktligt döda ekonomiskt olönsamma människor, är inget vi ens överväger idag. Möjligtvis är det något som ens fiender, anklagas för att vilja göra.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:33, 9 december 2014. Anmäl

Upptäckter och återupptäckter

machupicchucs490

Det finns mycket kvar att upptäcka – och återupptäcka.

Amerika upptäcktes 1492 av Christofer Columbus, det står i varje historiebok. Samtidigt vet vi att den italienske sjöfararen inte var först på plats, utan att isländska vikingar var där omkring 500 år tidigare. Och menar vi även Sydamerika så har en annan norrman, Thor Heyerdahl, gett oss goda skäl att räkna med långväga besökare som tagit sig fram från Stillahavssidan ännu tidigare.

Dessutom fanns det människor i såväl Nord- som Sydamerika (och i Västindien där Columbus gick i land) långt före alla upptäckare. Men finns man redan på plats så går det inte att kalla sig upptäckare. Man kan nämligen inte upptäcka sig själv.

I veckan som gick visades hur ordet upptäckt också kan betyda att man hittat något som redan finns i flera exemplar, visserligen var och en något annorlunda än de andra, men ändå känt. Då publicerade världens medier historien om en bibliotekarie i Saint-Omer sydost om Calais i Frankrike som på biblioteket hittat ett exemplar av en mycket tidig utgåva med William Shakespeares verk.

Boken blev den 233:e kända volymen så något helt ny upptäckt var det kanske ändå inte.

Konsten att upptäcka saker betyder ofta att man tar reda på något som alla andra redan glömt. Vilket ger oss alla en påminnelse om hur viktigt det är att bevara vår historia. Gör vi inte det så måste vi ägna en hel del tid åt att återupptäcka saker som vi redan borde ha känt till.

Människans många återupptäckter kan fylla hela böcker. Vi upptäcker vad vi trodde var utdöda djur (kvastfeningen 1938), borttappade runstenar (Vallentuna 2005) och försvunna byggnadsverk (många).

Just byggnader kan man tycka borde vara svåra att tappa bort men vi kan bara nämna ett av världens mest kända turistmål, Machu Picchu i Peru för att inse att det är vår egen måttstock som blir till facit när vi ibland talar om upptäckter.

Machu Picchu byggde kring 1450 och övergavs av inkafolket under spanjorernas härjningar 1572 och föll i glömska utanför det gamla inkariket. Så, 1911, upptäcks staden av amerikanen Hiram Bingham, som leddes dit av en guide som visste precis var staden låg. För glömd var den inte bland lokalbefolkningen. (Och ni kan se undertecknad om inte återupptäcka så i alla fall besöka staden på bilden ovan).

Vi glömmer och går vidare. Och återupptäcker.

I allt det nya har vi kanske lite svårt att också minnas allt det gamla. Som ju är så oändligt mycket mer.

Det finns givetvis fler exempel. Omkring år 100 efter vår tideräknings början byggde romarna staden Timgad i norra Algeriet. Efter en delvis våldsam historia övergavs staden och täcktes med tiden av sand. Någon gång under 800-talet fanns det inte längre några spår efter den en gång livliga staden. Tills den (åter)upptäcktes 1881 och grävdes ut. Hundra år senare fördes den in på FN-organet Unescos lista över världens kulturarv.

Entropin är glömskan bästa vän och när bibliotek förstörs, inskriptioner på hällar och stenar slits ned, naturen tar tillbaka det människor byggt och folk utan ett skriftspråk dör ut då står vi där med stora glapp i vår kunskap om det som en gång hände.

En av de mest fantastiska återupptäckerna var när tvättsvampdykare 1901 fiskade upp ett litet oansenligt klump av korall och något annat ur havet utanför ön Antikythera i Medelhavet. När klumpen rengjorts visade den sig innehålla en genialisk mekanism med kugghjul och visare som mest av allt liknade ett tidigt försök till en dator.

Antikytheramekanismen, som den kommit att kallas, är unik och mer än 2000 år gammal. Vem som har gjort den och hur den över huvud taget kunde ha konstruerats är höljt i historiens dunkel. Som så mycket annat. Jag har skrivit om den förut för er som är intresserade.

Det finns mycket kvar att upptäcka men också en massa att återupptäcka. Båda varianterna kan ge nog så spännande resultat.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Bra skrivet med mycket spännande info, tack.

ww_blanka (Webbsida), 17:00, 8 december 2014. Anmäl

För mej är Antikytheramekanismen, världens äldsta bevarade urverk. Jag tror att det konstruerades av en grekisk filosof, som hette Poseidonis. Hans elev Cicero skrev, att han konstruerat en maskin, som simulerade himlakropparnas rörelser. Frågan är hur många som tog det på alvar, innan Antikytheramekanismen hittades. Hur som helst tror jag den låg på gränsen för, vad som kunde tillverkas i Romariket. Maskinen är trotts allt gjord helt för hand.

Lena Synnerholm (Webbsida), 11:22, 8 december 2014. Anmäl

Håller med dig, Annika! Det vore riktigt spännande att få besöka dessa platser. Antikytherainstrumentet såg jag för många år sedan på ett museum i Aten. Och tack för de vänliga orden!

Clas Svahn (Webbsida), 00:06, 7 december 2014. Anmäl

Ja, du har givetvis rätt. Jag slarvade med den uppgiften. Leif Erikson var född på Island men kallas ofta för ”nordman” på engelska där jag läst om honom. Och det var där jag gick bort mig. Rättat nu!

Clas Svahn (Webbsida), 00:05, 7 december 2014. Anmäl

Tack till dig CS för ovanstående fantastiska bloggtext. På min lista över ställen som jag skulle vilja besöka är de vikingatida lämningarna i L'Anse aux Meadows i Kanada. Thor Heyerdals böcker har jag läst högt flera gånger för mina barn och den anmärkningsvärda makapären som dykare hittade i Medelhavet skulle det ju vara roligt att se. Till Lena S: Eller så var de grönlänningar :)

Annika, 21:17, 6 december 2014. Anmäl

Dom som upptäckte Amerika före Columbus, var nog snarare islänningar än norrmän. I alla fall var deras ledare Leif Eriksson det

Lena Synnerholm (Webbsida), 19:39, 6 december 2014. Anmäl