Ljusstark meteor över Stockholm

Klockan var strax efter 21 på lördagskvällen (28/2) när taxichauffören Bengt Liljedahl hade stannat till på en parkeringsplats i Högdalens centrum i södra Stockholm för att vänta in sin nästa körning. Minuterna gick och Bengt tittade ut genom rutan på sin bil som stod parkerad med nosen mot sydsydväst på Önskehemsgatan i Bandhagen mitt emot Systembolaget.

– Det hände inte så mycket så jag tittade ut mot söder genom vindrutan, det var stjärnklart och fint. Men så plötsligt dyker det upp en ljuspunkt nästan rakt i söder och börjar växa medan den rör sig mot norr, berättar han.

Bengt Liljedahl kan se hur ljusfenomenet, som han nu börjar inse är en stor meteor, rör sig i öster med riktning rakt mot norr då det börjar falla sönder.

– Det var vitt och med inslag av rött och grönt när delar börjar falla från det, men precis då försvann det bakom ett höghus här i centrum och då tappade jag det ur sikte. Det rörde sig kanske 20 grader över horisonten under 4–5 sekunder. Så snart det var borta tittade jag på klockan som visade 21.03.

Det Bengt Liljedahl såg var sannolikt en ljusstark bolid, alltså en stor meteor, en sten från rymden som krockade med jorden. Under sin färd genom atmosfären började den brytas sönder.

Med tanke på att den syntes relativt länge kan det säkert finns flera ögonvittnen i Stockholm med omnejd som såg detta och som dessutom vet vad som hände sedan boliden försvann bakom höghuset. Skriv i så fall gärna en rad i kommentarsfältet här nedan.

Nu sak det slås fast att boliden som Bengt Liljedahl såg inte passerade över Stockholm utan befann sig mycket längre bort. Kanske mellan Sverige och Finland. Och som ni kan se av kommentaren nedan syntes boliden även från E18 mellan Enköping och Stockholm.

Vi kan ju hoppas att Uppsala universitets all sky-kamera fångade boliden. I så fall kan ni se bilder här under morgondagen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-9 av 9

Jag såg den komma söderifrån utmed motorvägen strax söder om Linköping runt 21 tiden. Starkt grönt ljussken med blå inslag i "svansen". Upplevde den som väldigt nära och trodde den skulle slå ned på motorvägen. Fantastisk upplevelse.

R.L, 23:59, 2 mars 2015. Anmäl

Vi såg den mitt i centrala Uppsala på lördagskvällen runt 21-tiden. Ett starkt vitt sken med sönderfall bakom i grönt. Trodde först det var en raket. Magiskt!

Maria, 16:05, 2 mars 2015. Anmäl

Syntes bra i Vagnhärad. Väldigt lik en liten fyrverkeripjäs med grön explosion som avslutning. Från min position såg det ut som smällen kom över stockholm.

Gurra, 15:47, 2 mars 2015. Anmäl

Såg den under några sekunder passera i syd-nordlig riktning, Gröndal, Stockholm

Pelle, 00:05, 2 mars 2015. Anmäl

Tack för alla era rapporter! Mycket intressant. Detta betyder antagligen att väldigt många fler såg boliden.

Clas Svahn (Webbsida), 19:57, 1 mars 2015. Anmäl

Såg den i Linköping. Grönaktigt klot med skimrande svans.

Sofia, 09:14, 1 mars 2015. Anmäl

Syntes i Strängnäs. Fyrverkeriliknande "guldregn" bakom. Trodde först det var någon raket, innan mina tankar slog mig att den inte rörde sig uppåt.

Erik, 01:11, 1 mars 2015. Anmäl

Vi åkte på väg 222 i riktning mot Värmdö. Strax efter kl 21 syntes på himlen något som liknade en raket som skjuts iväg i färgerna rött, vitt och grönt. Lena

Anonym, 00:03, 1 mars 2015. Anmäl

Vi åkte på E18 mellan Enköping och Stockholm och såg den högt i himlen framför oss åkandes i en nordlig riktning. Den exploderade i ett starkt vitt sken, nästan som ett fyrverkeri, innan den vit-gröna meteoren försvann.

ML, 23:25, 28 februari 2015. Anmäl

Om himlen och verkligheten

Våra sinnen är en ständig källa till upplevelser av olika slag. Och oavsett om vi anser oss vara materialister eller mer andligt lagda så lever vi alla i en verklighet som är en mix av båda.

Under vintern har jag läst två böcker som båda handlar om våra sinnens sätt att uppfatta den värld vi lever i. Fast med helt olika infallsvinklar. Den ena är skriven av den amerikanske neurokirurgen Eben Alexander som 2012 blev ett känt namn sedan han gett offentlighet åt sin egen nära döden-upplevelse, något som jag själv uppmärksammade i en artikel med rubriken ”Läkaren som besökte himlen”.

Nu har han kommit med en uppföljare med titeln ”Vägvisaren till himlen” (Forum) där han ivrigt försvarar tanken på att det finns en himmel och ett liv efter detta. Här berättar han bland annat om hur han genom meditation lyckats kommunicera med sin döde fars själ. Han publicerar också en rad läsarbrev med upplevelser som styrker hans övertygelse om att livet går vidare också efter kroppens död.

Beläggen för detta är givetvis inte starkare än de vittnesberättelser som vi kan ta del av. Och eftersom jag själv ägnat många år till att lyssna på vittnen som varit med om diverse konstiga händelser så vet jag att få av dem hittat på det de berättar. Nej, de är i de flesta fall övertygade och berättar i god tro.

Att Eben Alexander nu plötsligt anser sig vara expert på allt detta är mera svårbegripligt. Snarare ser jag honom som en korsriddare som nu vill övertyga världen om det han själv, genom sina upplevelser, kommit att tro på.

En helt annan inställning när det gäller hur våra sinnen uppfattar och bearbetar ”verkligheten” är professorn i klinisk neurologi Oliver Sacks vars böcker vilar på en helt annan grund än Eben Alexanders. Sacks senaste bok ”Hallucinationer” (Brombergs) ger en fascinerande inblick i vår mänskliga hjärnas sätt att skapa upplevelser, bilder och syner som rent fysiskt inte finns.

Här får vi träffa människor som tydligt och levande ser och kommunicerar med människor som uppenbarligen inte ”finns”. För dem är synerna helt verkliga.

Oliver Sacks visar att vi under vissa förutsättningar kan höra, se, lukta och känna sådant som ingen annan kan bekräfta. Exemplen är många och i en del fall oerhört tydliga. Patienter som han undersökt har berättat om hur de upplevelser som de varit med om inte går att skilja från fysiska händelser. Trots att de bevisligen enbart äger rum innanför pannbenet.

Och Sacks slutsats är att man inte behöver vara galen för att få sådana visioner och upplevelser.

”Hallucinationer” är en spännande bok för den som vill veta hur vi människor fungerar. Den visar att skiljelinjen mellan den fysiska och icke-fysiska verkligheten är tunn som nattgammal is. Den som likt Oliver Sacks lyssnat till patienternas beskrivningar av hur de upplevt möten med människor, känt doften av nylagad mat eller hört hela symfonier, trots att inget av detta verkligen inträffat, får snart en mera ödmjuk inställning till vad ordet ”verklighet” egentligen står för.

Framför allt ger Oliver Sacks oss läsare ett redskap att kunna bedöma Eben Alexanders verklighetsuppfattning med. Och då är det plötsligt inte längre lika självklart att Alexander besökt himlen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Frågan är om vi någonsin kommer ha någon expert på "verkligheten"? Och man behöver inte heller luta sig enbart mot ytterligheterna så som nära-döden-upplevelser eller hallucinationer, för att förstå att den inte bara är ofattbart komplex (den vanliga verkligheten), men även i egentlig bemärkelse även en högst "ologisk" händelse som vi råkar observera så länge vi finns till. Jag kan tycka att Eben Alexanders korta observation av himmelen egentligen inte skiljer sig så mycket jämfört med alla nu levande människors observationer av exv månen idag. Vi vet att månen fanns på sin plats innan vi föddes, och vi kan observera den idag. Men månen kommer att finnas till även efter att vi slutat finnas till här och nu finns månen enbart för alla våra efterlevande, och inte längre för oss nu levande människor. Frågan är nu vad som händer med de observationer vi kunnat göra av månen efter att vi inte finns längre, (bortsett från all den dokumentationen som vi gjort)? Självfallet vet vi (och alla våra efterlevande) att våra observationer varit riktiga, även månen var på riktig då vi har kunnat landa på den men även att framtida människor kommer att kunna se månen ett bra tag till innan den kollapsar i jorden. Allt kanske handlar om från vilket perspektiv en viss observation görs, i fallet med månen, är det självklart att den inte längre finns när mitt perspektiv att observera den inte längre finns heller! Detta var ett enkelt exempel, om vi nu utgår från de förhållanden som gällde när jorden var mycket ung så råder det ingen tvekan att inga medvetna organismer fanns på plats för att kunna observera just jorden då. Detta belyser att något kan finnas till fastän inga observationer ens varit möjliga. Nu kan någon tycka att eftersom jorden har funnits ett bra tag och finns även idag så behövs inga observationer från dess barndom för att vi ska kunna fastställa dess existens då, och det är riktigt men jag vill bara koppla existensen av materia till medvetenheten som exv. härstammar från oss! När vår nuvarande universum var 100 år gammal, den fanns där utan tvekan men samtidigt fanns det absolut inga levande organismer som kunde observera den, så universum fanns då bara till sig själv, således har vi att göra med flera slags "existens" eller "verklighet". En verklighet som är resultatet av vår tolkning/observation och ett annat som är helt fristående och inte kopplat till någon medvetenhet överhuvudtaget. Om materiens existens har möjliggjort medvetenheten som vi kunnat uppleva under vår korta tid, så vem kan dra slutsatsen att det är den enda sorten och att det inte finns annan slags medvetenhet med i bilden? Vem kunde tro att man skulle vara med och uppleva så mycket redan innan man föddes? Om man kunde, från ett icke existentiellt tillstånd, hamna i ett tillstånd där existensen av ett fysikaliskt tillstånd blev möjligt/observerbart då är det kanske inte helt omöjligt att man från detta nuvarande tillstånd (vanligt existentiellt) hamnar i någonting helt annat efter att vi slutat uppleva detta fysikaliska tillstånd, och som vissa vill kalla för himmelen?

S.N, 06:10, 27 februari 2015. Anmäl

Nu har jag inte läst Alexanders böcker, men i till exempel "Stop worrying! There Probably is an Afterlife" av Greg Taylor lyfts gemensamma nämnare fram hos upplevarna som knappast låter sig förklaras med hallucinationsargumentet. Hur kan man förklara att patienterna oavhängiga från varandra rapporterar så snarlika upplevelser? Hur kan de vara så färgrika och levande trots att ingen hjärnaktivitet förekommit? Vad kan förklaringen vara till att patienter sett saker, till och med i andra rum, under tiden de legat på operationsbordet - än en gång utan hjärnaktivitet? Hjärnan är en makalös apparat, men att skylla på den när den inte är igång gränsar snarare åt desperation än vetenskap. Må väl vänner.

K. Haeger (Webbsida), 14:19, 24 februari 2015. Anmäl

Det okända dödskallemuseet

Den senaste tidens diskussioner om Karolinska institutets samling av kranier fick mig att tänka på en annan dödskallesamling som mötte ett sällsamt och lätt dystert öde. Den som har läst Edvard och Erling Matz utmärkta bok ”Sällsamheter i Stockholms skärgård” från 1978 vet vad jag talar om.

För det är inte bara Karolinska som har sparat på skallar från döda. I en kvarn i Furusund inredde på 1890-talet samlaren Christian Hammer sitt frenologiska museum. Hammer ägde Furusunds badort inte långt därifrån men till skillnad från den var museet i kvarnen inte öppet för allmänheten. På hyllor och i skåp förvarade han ett tiotal skallar efter avrättade svenska förbrytare men också gjutna dödsmasker från genier och idioter.

Men det fanns många fler, hundratals skriver Edvard och Erling Matz. Och ska man döma av Christian Hammers samlarvurv när det gällde annat – han förvarade 50.000 böcker i ett skjul på Skansen, enligt Wikipedia – så kan detta säkert stämma.

Några av de skallar som stod där kom från Lars Jönsson, som avrättats 1889, Wik, avrättad 1841, Almqvist, avrättad 1806 och Sundström, avrättad 1841. Wik ska ha haft halva överkäken borta sedan skarprättare sluntit med yxan.

Också den unge, endast 19-årige mördaren Alexander Breitfelt hade sin plats i kvarnens mörker. Breitfelt avrättades 1843 anklagad för mordet på sin musiklärare.

Enligt författarna fanns här också huvudet av en norsk biskop och en stortingspolitiker. Här får man anta att det rörde sig om gipsavgjutningar. Att norrmän hamnat i samlingen kan ha sin förklaring då Hammer själv var född i Norge 1818.

När Christian Hammer dog i Stockholm 1905 var det ingen som längre brydde sig om samlingen. Hans övriga kvarlåtenskap gick under klubban på Bukowskis och har kallats en av det tidiga 1900-talets mest spektakulära auktioner. Det behövdes fem tillfällen för att sälja konsten, böckerna och allt annat.

Men kvarnen fick behålla sin hemlighet fram till 1915 då detektivöverkonstapel C. A. Chroona lyckades komma över tretton av de skallar som funnits där. Samtliga från avrättade svenska förbrytare.

Skåpet, där skallarna förvarades, och de tretton skallarna fanns under en tid utställt på polisens kriminaltekniska museum där också skallen efter den 19-årige Alexander Breitfelt återfanns till allmän beskådan. Men sedan en tid har kranierna flyttats till ett magasin och visas inte längre för allmänheten.

Resten av kranierna och dödsmaskerna ska enligt Edvard och Erling Matz ha legat kringströdda i kvarnen. Först efter tjugo år tog sig den nye ägaren, Gustaf Adolf Samuelsson, in i kvarnen och ska då ha mötts av hundratals grinande skallar.

Efter att ha misslyckat med att sälja dem till en frenologiskt intresserad person för 200 kronor fick skallarna helt sonika ligga kvar där de med tiden slogs sönder eller stals.

Till slut sänktes resterna av det som var kvar av Christian Hammers frenologiska museum i kärret Maren nära Strandvägen. ”Där vilar nu brottslingar bredvid genier i sumpmarken”, skriver Edvard och Erling Matz.

Kvarnen är numera K-märkt och ombyggd sedan 1961 och om det där fanns några fragment kvar av skallarna har de för länge sedan återbördats till Moder jord.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Hej! Jag tror att jag har bilder på detta... jag skulle fota stadshuset igår strax efter 18 och såg ett snabbt ljus. Detta finns på mina bilder. Konstigt!

Kaj Stenman, 22:40, 1 mars 2015. Anmäl

Vad jag aldrig fattat i sammanhanget, är dom påstådda kopplingarna, mellan utseende och mentala egenskaper. Jag kan förstå att man såg ett samband, mellan hjärnskålens och hjärnans form. (Förutom dom mest extrema fallen, har den koppingen motbevisats.) Men andra drag i utseendet, för står jag inte hur man kollade samman. Man kunde förstås ha sett korelationer, som missuppfattas kausala samband. Men hur dom skulle vara kopplade till varandra, har aldrig förklarats för mej.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:49, 18 februari 2015. Anmäl