”Mystiska” rökringar och grumliga fakta

ringbild

I dag sprids uppgifter snabbt, och ibland okontrollerat, som ett löv i vinden. Själv får jag ett stort antal länkar skickade till mig varje vecka där än det ena än det andra mysteriet beskrivs i text och bild. De som skickar länkarna undrar ofta vad jag tror om det som skrivs och står inte sällan själva frågande.

Med tanke på de miljoner sajter som döljer sig under en googling så gäller det att veta vilken länk man faktiskt ska gå vidare på.

Vill man ha spänning och mystik så är valet inte alltid så viktigt; vill man veta något så gäller det att veta vilken sajt man läser och vilka personer som arbetar där.

Och ibland blir man bara trött av att läsa det som skrivs, inte minst för att skribenten aldrig brytt sig om att göra någon form av kontroll, googling eller använt sitt eget sunda förnuft. Och just det sunda förnuftet verkar vara en stor bristvara på många håll.

Tidigare i dag fick jag en länk från sajten Newsner skickad till mig från en kamrat via Facebook. Under den dolde sig rubriken ”Fenomenet i himlen förbryllar experter världen över. Ingen kan förklara vad det är”.

I ”artikeln” berättas om ett spännande och till synes gåtfullt fenomen som har dykt upp på himlen runt om i världen den senaste tiden. Svarta ringar som försvunnit i tomma luften lika snabbt som de dykt upp. Bilder finns från Facebook, Youtube och Twitter och har dykt upp i Kazakstan, Storbritannien och Argentina.

Ni kan se bilderna i artikeln här.

De svarta ringarna ser verkligen konstiga ut och i artikeln påpekas att ” det är ingen som vet vad de svarta ringarna är för något eller var de kommer ifrån”.

Nu är artikeln ett typexempel på hur man gör mystik av något som har en helt naturlig förklaring. Trots att det faktiskt finns med en röst som säger att sådana här rökringar kan bildas av rök från näraliggande fabriker så göms det citatet i slutet och rubriken siktar in sig på det gåtfulla.

Eftersom jag själv har undersökt liknande rökringar i Sverige vet jag av erfarenhet att de bildas av just utsläpp från fabriksskorstenar. Men de kan också bildas av en explosion som fallet var i Svalöv den 22 juli 2004 då en hel familj såg en svart ring dyka upp på himlen för att efter en stund slå knut på sig själv och bilda ett evighetstecken.

Den gången fanns förklaringen på Fridhems folkhögskola där några elever arbetat med att skapa specialeffekter för film och laddat ett fat med en blandning av diesel och bensin som sedan bränts av. Resultatet blev den svarta rökringen. Allt filmades av eleverna.

Bilden ovan är från Norge och visar en rökring som uppstod i samband med arbete vid Leirvik Module Technology i Aslaksvikjo den 15 juni 2007.

Sedan dess har jag med viss regelbundenhet fått bilder av rökringar skickade från läsare av mina böcker om naturfenomen. Även om ringarna är högst mänskliga i sitt ursprung.

Det Newsner gjort är att samla ihop information från en rad källor och försökt att se en röd tråd i detta. Vilket många på nätet ägnar sig åt. Men istället för att hjälpa läsarna att få ett svar grumlar sajten istället till begreppen – kanske i ett försök att skapa klickvänliga rubriker, vad vet jag.

I en tid då många har svårt att skilja en nyhet från en nyhet och där de pappersbaserade massmedieföretagen kämpar i hård motvind så kan det vara på sin plats att slå ett slag för den journalistik som ändå bedrivs på tidningar som den jag själv arbetar på.

Även om också vi självklart gör fel och ibland brister i kontroller så är detta ändå undantagen. En tidning som DN har genom sina journalister – skrivande, fotograferande och redigerande – en resurs och kunskapsbank som är unik.

En nyhet är verkligen inte alltid en nyhet. Läsarna måste alltid fråga sig om journalisten som skrivit artikeln också vet vad han eller hon talar om.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

35 år sedan jättesmällen i USA

Mount St Helens

Tiden går och den 18 maj är det 35 år sedan vulkanen Mount St Helens fick ett förödande utbrott i USA:s nordvästra hörn. Att vulkaner får utbrott tillhör liksom deras modus operandi men att jag själv skulle komma så nära detta naturens enorma skådespel, det gör att jag aldrig glömmer dessa dagar.

Utbrott tog 57 människors liv och trots att hela området består av vulkaner hade ingen trott att den stora smällen skulle komma. I alla fall inte just då. Vi människor har ju en tendens att skjuta eländigheter på framtiden.

Och varför inte. Berget hade varit tyst sedan 1921 och inte haft ett utbrott sedan 1857. En oändlig tid för en människa. En sekund för en sovande vulkan.

Jag befann mig i nordvästra USA tillsammans med fotografen Stefan Svensson från Mariestads-Tidningen och några dagar efter den stora smällen kunde vi fortfarande se en pelare av aska stiga mot himlen när vi tittade ut från vårt hotellfönster.

Lustigt nog visade det sig att en av våra grannar, Earl Holverson, en tunn liten man från Cougar som befann sig sju kilometer från Mount St Helens när vulkanen fick sitt första utbrott (egentligen alldeles för nära för att han skulle vara säker på att överleva) hade filmat hela utbrottet. Earl plockade fram sin filmprojektor och rullade upp hela dramatiken framför våra ögon.

– Jag kastades till marken då en tryckvåg av kall luft strömmade mot mig, berättade han för oss. Benen var som bortdomnade men jag lyckades ta mig ut till bilen där jag fick tag i kameran och började filma. Men allt var svart och solen blev bara en liten prick. Sedan körde jag så fort det någonsin gick för att ta mig därifrån.

Hans bilder gjorde att vi inte betvivlade hans historia.

Någon dag senare flög vi i ett litet privatplan in mot den ännu rykande vulkanen. Från säkert avstånd begärde piloten tillstånd att gå över den avspärrade zonen och snart var vi på väg in över det som några dagar tidigare varit toppen på ett nästan 3.000 meter högt berg. Under oss var landskapet overkligt och av toppen fanns inte ett spår.

Kilometer efter kilometer av skog som likt pälsen på ett stort rovdjur låg pressad mot marken passerade under oss. Den tidigare så livliga Toutlefloden var en bred fåra av stelnad lera. Några olyckliga bilister hade fångats av fallande träd på vägarna intill.

Själva kratern med sin sylvassa kant dolde en grönglimrande formation av stelnad lava som några dagar senare skulle explodera som en kork ur en champagneflaska. När vi kikade ned på den steg slingrande rök upp ur dess spruckna yta.

Kraften i det ursprungliga utbrottet var lika stor som om man skulle ha sprängt 27.000 atombomber. Hela Mount St Helens norra sida kollapsade och utlöste samtidigt det största jordskredet i modern historia. Aska kastade 24 kilometer upp i luften och ställde till det för flygtrafiken på ett sätt som vi sedan skulle komma att känna igen när Eyafjallajökull upprepade proceduren 30 år senare.

Jordskredet tryckte sig ned längs floden med en flera meter hög vall av lera framför sig, något vi kunde konstatera när vi senare vandrade längs det som en gång varit en flod. Tydliga ränder efter torkad lera syntes ett par meter upp på trädens stammar.

Frågan är nu när Mount St Helens kan tänkas få ett nytt utbrott i klass med det 1980. Ingen vet säkert men forskare som nyhetsbyrån AP (som också tagit bilden ovan) talat med betecknar Mount St Helens som den mest aktiva vulkanen i Kaskadbergen.

När det smällde 1980 hade vulkanen kokat i flera månader och mindre jordskalv hade känts många mil runt vulkanen. Evakueringsorder tömde snart området kring den, men alla lyssnade inte på myndigheterna utan litade mer på sin mullrande granne.

83-årige Harry Truman blev snart förstasidesstoff i många tidningar eftersom han vägrade att överge sitt hem vid Spirit Lake vid vulkanens fot där han bodde med sina katter.

– Försvinner berget försvinner jag med det, sa han i en intervju.

När utbrottet kom klockan 08.32 på morgonen den 18 maj försvann mycket riktigt Truman och hans katter under 46 meter raserat berg. Liksom hela Spirit Lake.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rymdens kyrkogård ligger i havet

mirstortar490

48°52′S 123°23′V är en av vår planets mest isolerade platser. Om du av någon anledning skulle råka befinna dig där omges du av hav åt alla håll och har närmaste land 2.688 kilometer bort. Vilket är Antarktis.

Men bara fyra kilometer under dig finns en begravningsplats som inte liknar någon annan på jorden. Här vilar resterna av farkoster som en gång färdats i rymden.

Platsen kallas för Point Nemo efter Jules Vernes fiktive ubåtskapten från romanen ”En världsomsegling under havet” (1870) och befolkas av valar, bläckfiskar, sjöstjärnor och en och annan fisk. Människor passerar sällan.

Och det är här som många av de rymdfarkoster som inte längre har någon uppgift att utföra i sina banor runt jorden finner sin sista vila.

För även om rymden är stor så är vår närrymd trång som en fredagskö längs Essingeleden. Tusentals satelliter rör sig i banor runt jorden och de mindre av dem ska ha bränsle nog för att kunna sända sig själva ned i ett brinnande, och totalförstörande inferno, genom atmosfären när deras livstid tagit slut.

De större däremot kan inte tillåtas störta var som helst. Det blir helt enkelt för mycket skrot kvar när de brunnit klart och risken att träffa något eller någon på marken är trots allt inte noll.

Så vissa rymdfarkoster leds till sin sista vila över Point Nemo och här ligger i dag 145 ryska fraktfarkoster av typen Progress samt fyra japanska och fem europeiska men också sex ryska Salyutrymdstationer.

Och så en riktig bjässe: Den ryska rymdstationen Mir som den 23 mars 2001 skickades in i en bana som till slut fick den att brinna upp i atmosfären över Stilla havet. Rymdstationen var så stor att dess 143 ton aldrig hann förstöras under nedfärden genom atmosfären.

De få som kunde följa Mirs sista färd, som syns på AP-fotografen Bob Griffiths bild här ovan, fick se ett spektakulärt himlafyrverkeri innan närmare 25 ton kraschade mot vattenytan vid Point Nemo.

Alla går dock inte att styra. När den stora amerikanska rymdstationen Skylab gick sin glödande död till mötes över Indiska oceanen den 11 juli 1979 föll delar ned i den australiska öknen där de sedan hittades av fyndjägare. Säkert fins en hel del kvar där ute.

Men det stora kyrkogården ligger fortfarande i rymden runt vår planet där flera hundra tusen delar av döda och trasiga satelliter cirklar. Något som riskerar att hota fungerande satelliter som kan krocka med dem.

Hittills har endast en människa (vad vi vet) träffats av en störtande satellit eller raketdel. I januari 1997 fick en kvinna i Tulsa i Oklahoma en mycket liten del av en amerikansk Delta II-raket på sin axel när denna var på väg att brinna upp i atmosfären – men klarade sig utan att skadas.

Dessutom har delar fallit ned mitt i städer, träffat hus och landat på fartyg så riktigt säkra kan vi inte vara. Den som vill känna sig något lite säkrare bör ta hjälmen på när han eller hon går ut.

I dag rör sig 1.265 fungerande satelliter i banor runt jorden. Och alla ska de någon gång ramla ned.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Rymdnyheten bestod av vakuum

Någon som hört talas om Clark McClelland? USA:s mest meriterade Nasaanställde med 673 rymdfärder på sin meritlista? Teknikern som säger sig ha sett en nästan tre meter stor utomjording i rymdfärjan under en rymdfärd 1991?

Inte jag i alla fall. Och inte Nasa.

Märkligt nog har denne bluffmakare blivit en nyhet i en av Sveriges största tidningar, i alla fall på dess webbplats, under tisdagen. Låt oss kalla den Aftonbladet Plus.

Historien är bisarr och publicerades i brittiska Daily Mail den 29 april och där berättar McClelland hur han övervakade en hemlig uppskjutning av en rymdfärja 1991 då han på en monitor kunde se hur en två meter och sjuttio centimeter lång utomjording närmade sig de två astronauterna när de befann sig i skyttelns öppna lastlucka.

”Händelsen varade i en minut och sju sekunder, jag klockade den med min astronautkronograf”, skriver han på sin webbplats. Ja, varför spara på detaljerna.

Vilka astronauterna var vill han av någon anledning inte säga. Vilket är synd eftersom uppgiften hade varit något lättare att kontrollera då. Och hur han kom sig för att titta på klockan när världshistoriens största nyhet rullades upp framför honom kan man ju undra.

Oturligt nog för McClelland nämns han inte på någon Nasasajt eller i samband med någon av de uppskjutningar som gjorts. Det verkar faktiskt som han aldrig jobbat där. Något som McClelland själv menar är en del av mörkläggningen kring det han såg.

Så vad ska vi tro? McClelland själv påstår sig ha arbetat på Kennedy Space Center i Florida mellan åren 1958 till 1992 och då varit med om närmare 700 uppskjutningar.

Rymdskytteln utförde 135 uppdrag mellan 1981 och 2011 och dessförinnan hade Mercury, Gemini och Apollo placerat ett tjugotal kapslar med astronauter i bana runt jorden. Antalet obemannade satelliter som Nasa skickat upp ligger strax över 1.000. Räknat från 1958. Alltså sammanlagt 1.200 uppsändningar eller så. Vilket innebär att Clark McClelland skulle ha arbetat vid drygt hälften av dem.

Då räknar han också in ett ospecificerat antal uppskjutningar av interkontinentala missiler.

Troligt? Övertid? Semester?

Dessutom, skriver McClelland, har han designat det emblem som de första astronauterna som landade på månen bar på sina dräkter. Vilket är en lögn. Michael Collins, en av de tre ombord på den första månfärden, beskriver hur emblemet kom till i detalj på en av Nasas sidor.  Och någon McClelland nämns inte.

I ett klipp på sin sajt Stargate Chronicles säger McClelland att han förutom utomjordingen också såg ett rymdskepp svävande intill rymdfärjan. Vilket verkar rimligt. Hur skulle ET annars ha tagit sig dit? Nej, McClelland framträder inte som någon sanningsägare.

Nu är den forne teknikern sur på Nasa som han påstår har blåst honom på pensionen. Istället tvingas han leva på socialbidrag. Kanske för att han aldrig jobbade på Nasa annat än en kort tid. Eller är det för långsökt att tänka så?

Riktigt klok blir jag inte på honom. På sin sajt radar han upp bevis för att han verkligen arbetat på Nasa. En del verkar äkta, andra ser ut att ha fått hans namn inklippt, ytterligare några är vanliga astronautautografer som inte bevisar något.

Men hans historia verkar minst sagt skakig.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Är en Ängel en utomjording

Per Boman, 09:41, 6 maj 2015. Anmäl

Försvaret: Det var vi som smällde

I dag publicerar Strömstad Tidning svaret på åtminstone några av de mystiska smällarna, nämligen de som hördes över norra Bohuslän och delar av sydöstra Norge den 28 april. Svaret var Jas Gripen-plan från flygflottiljen F7 på Såtenäs som övade överljudsflygningar på Västkusten.

Tidningen har varit i kontakt med informationschefen på Skaraborgs flygflottilj, Henrik Gebhardt som konstaterar att det ”med stor sannolikhet” var deras piloter som skapade mystiken.

Intressant i sammanhanget är de ringar av rök, kondensstrimmor, som samtidigt synes på himlen och som många satte i samband med smällarna. Och som så ofta när flera okända händelser råkar äga rum samtidigt så väljer vi människor att sätta dem i samband med varandra. Ett kardinalfel.

Det är oerhört lätt att koppla samman det ena med det andra trots att man egentligen inte har det minsta belägg för att de båda faktiskt har med varandra att göra. Det är helt enkelt så vi människor fungerar.

Av någon anledning tror vi att världen blir mera begriplig på det sättet. Att ställas inför en rad okända och obegripliga händelser på en gång blir helt enkelt för mycket – då är det bättre att bunta ihop dem till en stor okänd.

Den taktiken kan dock leda oss på villovägar. Bara för att vi ser en skugga i mörkret och samtidigt känner en isande olust behöver det inte betyda att ett spöke sprider sin okroppsliga skräck genom rummet. Istället kan skuggan vara en överrock och den isande kylan vårt sätt att reagera och bli rädda.

Ett okänt förklarar sällan något annat okänt och man gör alltid bäst i att undersöka dem var för sig tills motsatsen är bevisad.

Låt mig ta ett annat exempel. Om ett fartyg försvinner i det område som fått namnet Bermudatriangeln är det lätt att dra slutsatsen att just platsen för försvinnandet har med händelsen att göra., Triangeln, som avgränsas av ett område i havet mellan Florida, Bermuda och Puerto Rico, ska enligt legenden ha fått mängder av fartyg och flygplan att försvinna i bra väder och utan nödrop.

Men en undersökning av händelserna visade att mystiken var överdriven och att de flesta fartygen och flygplanen försvunnit i hårt väder och inte ens alltid inom triangeln. Där hade de placerats av mindre nogräknade författare.

Med facit i hand var antalet försvinnande nere i siffror som gällde för vilken annan, lika hårt trafikerad, plats på jorden som helst. Och då gick det inte längre att hänvisa till triangelns mystik för att förklara ett försvinnande. Det okända kunde inte längre förklara de – till synes – märkliga försvinnandena.

Mitt råd är att alltid undersöka varje händelse för sig och att inte bunta ihop saker som vi inte förstår. Det enda som händer om vi ändå gör det är att mystiken ökar och svaren uteblir.

 

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Flera smällar och himlaringar

Efter att ha tillbringat helgen i ett soligt Trollhättan där jag deltog i UFO-Sveriges riksstämma och stora utställning så är det bara att konstatera att de mystiska smällarna på flera håll i landet ännu saknar en säker förklaring och att läsare mejlar om hur de själva hört ljud som de inte kan hitta någon orsak till.

Så sent som i helgen hördes en serie av tre kraftiga smällar från Åsa 45 kilometer söder om Göteborg. En man skriver till mig och berättar att den första knallen kom 23.30 på lördagen (2 maj), den andra vid midnatt och den tredje 00.30, natten mot söndagen:

”Det var mycket kraftiga smällar så rutorna skakade i Åsa centrum från havssidan… jag bor granne med havet och blev livrädd och våra djur. Dova kraftiga smällar inte alls som fyrverkerier. Mer som dynamitsprängning i mark på typ 100 meters håll,” skriver han till mig på Facebbok.

En av de smällar som fått mest spridning och som dessutom dragit in vårt västra grannland i diskussionen ägde rum den 28 april och hördes bland annat i Strömstadsområdet. En mejlare, Stefan, skriver så här om vad som hände på tisdagseftermiddagen för en vecka sedan:

”Jag satt på bron utanför stugan norr om Strömstad med utsikt över Pölseviken och Kosterfjorden då det plötsligt small till rejält. Det är visserligen några är sedan jag stod på kajen då GP smällde av sitt nyårsfyrverkeri, men det small lika dovt och ljudligare än deras stora bomber. Min retriever (visserligen lite skotträdd, men ändå ganska tuff) höll på att hoppa ur pälsen. En stund senare small det några gånger till. Vi har en hel del motorljud ute på sjön – Kosterbåtarna och två rederier som kör större färjor Strömstad – Sandefjord. Det hördes motorljud under hela episoden – det tystnade efter de sista smällarna.”

Flera läsare kontaktade Strömstads Tidning och kunde berätta samma sak. Dessutom kunde de som vände blicken uppåt se flera vita ringar på den blå himlen. Mystiskt. För många var sambandet klart eftersom två märkliga sakler knappast kan inträffa utan att de hör samman.

Men så behöver det inte vara.

När tidningen frågade försvaret fick man till svar att de vita strimmorna liknande kondensstrimmor efter flygplan, vilket jag bara kan hålla med om. Några svenska plan verkar inte ha varit där.

Också i Norge hördes smällarna och där förnekade det norska flygvapnet att man hade några plan i luften när Fredriksstad Blad ringde och frågade.

En annan tidning, Tønsbergs Blad, fick dock bekräftat att civila flygplan från Norwegian varit ute på skolflygningar under dagen.

Men, men, den typen av flygplan kan inte passera ljudvallen och därmed inte heller orsaka några smällar. Däremot visar radarbilder från Flightradar24 att Norwegians piloter tränat genom att flyga runt i cirklar på andra sidan Oslofjorden. Så ringarna har sin förklaring.

Smällarna däremot, har det inte. Inte än i alla fall.

Har ni hört något? Hör gärna av er i så fall.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0