Låt tanken flyga!

lindochvalentine1505bb

När jag läser det senaste samlingsalbumet med Linda och Valentins äventyr (som är nummer 3 i serien och ges ut av Cobolt) är det lätt att se hur fantasin kan må bra av att släppas loss utan restriktioner. För här har Pierre Christin och Jean-Claude Mézières inte låtit sig hindras av begränsningar av hur utomjordingar ska se ut, hur resor i världsrymden måste genomföras och hur en hjälte egentligen borde bete sig så att allting ordnar sig.

När det gäller science fiction finns det två tydliga läger – ja, säkert fler. Det ena hyllar trovärdig sf som tar fasta på de kunskaper vi har om universum och hur vår värld fungerar. Den håller sig helt enkelt till spelets regler som vi känner dem i dag. Den andra låter tanken ila och tar flera steg rakt ut i det okända.

Har man följt sf några år är det lätt att dra sig till minnes Donald Wollheims ord i sin analytiska ”Framtidens kartläggare” från 1972: ”Trovärdigheten är den viktigaste faktorn i all skönlitteratur, vare sig den är fantastisk eller ej.”

Och visst är det så. Men, med trovärdighet ska man inte nödvändigtvis förstå att allt som står mellan pärmarna ska bygga på den kunskap vi har i dag. För den sf som gör det blir platt och trist och känns inte särskilt utmanande.

Ska jag skjuta in en parantes här så är det att många av dem som låg bakom det framgångsrika amerikanska månprogrammet under 60-talet växte upp med science fiction under näsan. Där hittade de sina drömmar om än inte alltid sina lösningar. Dem fick de fixa själva!

Nå, det gäller för en sf-författare att alltid ta ytterligare ett steg men att undvika att föra in allt för många (om ens några) magiska element i historien. Då blir det fantasy och Harry Potter av det hela. Men att ta fasta på vetenskapliga spekulationer är aldrig fel.

Så när Linda i ”Den falska världen” får se Valentines kloner föras tillbaka i historien för att dödas, gång på gång, så passerar detta givetvis trovärdighetens faktiska gränser. Men för en läsare kan det kännas lätt igenkännbart trots allt. Inte minst för att vi har sett mycket av det på teve i olika filmer och serier.

Dagens unga, och även min generation som är något lite äldre, har andra referensramar än generationerna före oss. Vi är uppväxta med det fantastiska på ett sätt som ingen var före Jules Verne och Camille Flammarion. Vi har helt enkelt fått en dos fantastik med modersmjölken.

Wollheim konstaterade också att ”science fiction bygger på science fiction”; vi har fått ett fundament som vi helt enkelt köper rakt av när vi någon gång läser något nytt.

En läsare som aldrig läst sf och som undvikit teveserier och annat med sådana inslag kan nog tycka att Linda och Valentin beter sig ganska märkligt och att deras äventyr i en avlägsen jordisk framtid är bara för mycket. Kanske till och med obegripliga. Jag kan förstå dem.

För oss andra som redan är ympade med sf-viruset är ”Ambassadören som försvann”, ”Den falska världen” och ”Vårdagjämningens hjältar” (som är de tre album som ingår i volym 3) god och trevlig underhållning. En liten stunds vardagsflykt. Och kanske lite föda för en flygande tanke.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Mer fantastisk sf behöver inte nödvändigtvis vara mindre realistisk, utan kan bygga på att teknologin är så avancerad att den är omöjlig att förstå i vår samtid. Jag tänker på Arthur C Clarkes "tredje lag": "Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic." Gränsen för trovärdighet handlar därför inte om att hålla sig till det vi tror är möjligt, utan snarare att undvika det vi med säkerhet vet är omöjligt.

Carl-Johan Palmqvist, 09:11, 12 juni 2015. Anmäl

Att leka med andar

charliebildcs490

Det är kanske ingen slump att pennorna på bilden ser ut att bilda ett kors. För tanken att andarna ska tala genom dem från andra sidan graven blir ju så mycket tydligare då.

Sedan några veckor har denna form av ouijabord eller variant av vandrande glaset spridit sig över världen genom nätet. Inte så konstigt kanske eftersom metoden är enkel, billig och historierna kring den redan blivit virala.

Och för några dagar sedan fördes fyra högskoleflickor till sjukhus i Colombia sedan de försökt att använda ett par pennor för att åkalla väsen från den andra sidan.

Låt oss ta det från början.

När jag själv gick i högstadiet gick vi ibland hem på rasterna och plockade fram ett bräde med ett vitt smörpapper där hela alfabetet plus ”ja” och ”nej” hade skrivits. Allt inom små cirklar lika stora som det lilla glas som vi sedan satte våra fingrar ovanpå efter att ha viskat en fråga, tätt hållet mot munnen, innan vi placerade det på papperet.

Efter en stund började det röra sig och ett budskap, ett svar, bildades framför våra ögon.

Ska jag vara ärlig så var de flesta svaren rena rappakaljan (jag har sparat våra noteringar). Men en del fick oss att undra. Nu ska det sägas att vi rätt snart insåg att våra egna ofrivilliga rörelser starkt bidrog till glasets rörelser och att de få vettiga svar vi fick nog snarare hade sin förklaring hos oss själva än hos någon ande.

Men historierna gick, inte minst en som jag sedan dess har hört i flera versioner. Och det är historier som håller en sådan här ”lek” igång. Den jag tänker på handlade om en ung man som ställt sin fråga direkt till djävulen och sedan fick svar från glaset: Gå ut på balkongen.

Vad som sedan inträffade varierar med historieberättaren men alla slutar med att den stackars killen hittas i fullständig chock mumlande om något hemskt väsen han ska ha mött där ute. Inte sällan handlade han på sjukhus för att aldrig bli bra.

Varje tid har sina versioner av anden i glaset. Ouijaborden, som var dess föregångare, bestod av en bordsliknande träkonstruktion med ett hål i mitten genom vilket man kunde se vilka bokstäver det behagade att stanna över. Dess namn kommer från franskans ”oui” och tyskans ”ja” som ju båda betyder ja.

Nu har internet hjälpt oss att sprida en ny variant över världen, nämligen Charlie Charlie Challenge. Och nu har det hela förenklats till bara ”ja” och ”nej” och ett par blyertspennor där den ena ska balansera över den andra.

Också här ställs frågor och sedan är det bara att vänta på andarnas ingripande. Blyertspennans spets ger besked om det blir ja eller nej. Den här gången ska det röra sig om en mexikansk ande som svarar och precis som på vandrande glaset-tiden sprids historier om hur illa det kan gå om man inte ger sig i akt.

En av historierna, som åtföljs av en bild på en blodig ryggtavla, sägs komma från Biloxi i Mississippi där en ”Brian White” hånat anden och sagt att den inte var äkta. Anden ska då ha attackerat honom och med rakbladsvassa naglar rivit honom på ryggen. ”Bildbevis” finns alltså.

Det kan man givetvis tro vad man vill om.

Men att ge sig in i denna lek kan ha sina konsekvenser, konstaterade en tidning i Colombia härom dagen. Colombia Reports berättar om hur fyra flickor från Simon Bolivar High School lekt Charlie Charlie Challenge tills de blivit hysteriska och fått föras till sjukhus där de uppvisade tydliga tecken på masshysteri, enligt Juliana Cortazar vid Santiago de Tunja-sjukhuset.

Samtliga kunde skickas hem igen sedan de lugnat ned sig.

Att leka med andarna är inget man ska ägna sig åt. Vare sig de finns eller inte. För tror man på dem kan en lek bli nog så verklig.

PS: Vill du fuska är det bara att blåsa lite försiktigt mot pennan medan dina kamrater stirrar på pappersarket. Ger en bra effekt. Själv ägnade jag mig åt liknande varianter under vandrande glaset-tiden och lyckades få en dörr att slå lite mystiskt till mina kamraters stora förskräckelse.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0