Största örat växer i Kina

Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har våra ögon och öron lika intensivt riktats mot världsrymden kalla brus. Visserligen kraftigt förstärkta av diverse olika hjälpmedel som rymdsonder, satelliter, teleskop och andra typer av mätinstrument.

Och nästa år kommer lyssnandet efter signaler från kosmos mörkaste hörn att få hjälp av det hittills största radioteleskop som byggts – det kinesiska FAST. Kostnad en och en halv miljard kronor.

FAST byggs som bäst i ett avlägset bergsområde i Guizhouprovinsen och kommer till stora delar att påminna om det i dag största radioteleskopet, Areciboteleskopet i Puerto Rico. Ni som har sett filmen ”Kontakt” vet vad jag talar om.

Men medan Arecibo mäter 300 meter i diameter kommer den nya kinesiska jätten att vara 500 meter. Båda teleskopen är placerade i naturliga dalar och kan inte styras utan roterar i takt med att jorden vrider sig.

FAST kommer att få hjälp med att analysera signalerna från universum som strömmar mot det dygnet runt eftersom radioteleskop inte är beroende av om det är dag eller natt. En ny superdator som ska klara ett tusen miljoner miljoner beräkningar per sekund ska kopplas till det.

Superdatorn har döpts till Skyeye-1 och kan hitta svaga signaler från avlägsna civilisationer på ett sätt som inget annat teleskop tidigare klarat.

Men det gäller att veta vad man lyssnar på. För vem minns inte de mystiska signaler som under 17 års tid förbryllade australiska forskare för att slutligen visa sig komma från en mikrovågsugn i observatoriets lunchrum.

Nå, kineserna har säkert koll på sina störningskällor och jakten på en signal från någon eller något där ute startar på allvar nästa år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Skillnaden är betydligt större vad gäller mottagarutrustningen. Kineserna kommer att ha betydligt modernare mottagare än Arecibo och dessutom en arraymottgare som kan skapa 100 strålar på en gång. Det kan man inte på Arecibo.

Jörgen Städje, 22:12, 31 juli 2015. Anmäl

"Men medan Arecibo mäter 300 meter i diameter kommer den nya kinesiska jätten att vara 500 meter. Båda teleskopen är placerade i naturliga dalar och kan inte styras utan roterar i takt med att jorden vrider sig." Det var ju inte helt sant. Arecibo är 305 meter i diameter och FAST kommer att kunna skapa en parabolisk delreflektor som är 300 meter. FAST kan alltså inte utnyttja hela de 500 metrarna på en gång. Båda teleskopen kan visst styras.

Jörgen Städje, 22:10, 31 juli 2015. Anmäl

Hawking på jakt efter ET

starfield150720

För inte så länge sedan var det vetenskapligt självmord att ägna sig åt sökandet efter intelligent liv utanför jorden. De så kallade SETI-forskarna, med pionjärer som Frank Drake på 60-talet, stod längst ned på statusstegen och få andra forskare ville ge dem sitt stöd.

Den tiden är för länge sedan förbi vilket blev extra tydligt i dag då världens mest kända vetenskapsman, Stephen Hawking, slog sig ihop med den ryske miljardären Jurij Milner som genom sitt projekt Breakthrough Initiative försöker hitta signaler från fjärran världar i universums stjärnhav (som kan anas på Hubbleteleskopets bild ovan).

– Det finns ingen större fråga. Det är dags att vi satsar på att hitta svaret på om det finns liv på andra planeter än jorden, sa Hawking i en intervju med nyhetsbyrån AP på måndagen.

Genom att använda två av de mest kraftfulla radioteleskopen (och ett av de största optiska) ska en miljon stjärnor som ligger i jordens ”närhet”, hela centrum av vår egen galax Vintergatan plus 100 av våra granngalaxer genomsökas. Sökandet kommer att pågå i minst tio år, så länge har Milner lovat att satsa pengar. 100 miljoner dollar ska det hela kosta men då blir också mätmetoderna 50 gånger känsligare än de som hittills använts.

Hawking själv är spänd och nyfiken och säger till AP att det är dags för mänskligheten att få ett svar:

– Vi är intelligenta, vi lever, vi måste få ett svar, säger han.

Så sent som i februari avfärdade Hawking ett annat sätt att få kontakt, nämligen att vi själva skickar ut riktade signaler mot tänkbara planeter. Detta menade Hawking kunde orsaka katastrof och elände om vi plötsligt fick kontakt med utomjordingar som när de väl kom hit visar sig ha allt annat än vänliga avsikter.

Att lyssna, däremot, funkar fint för den försiktige Hawking. Och att inget ska sändas det garanterar Jurij Milner.

Uppgiften är trots allt inte enkel. Universum är en gammal plats, omkring 13,7 miljarder år, och ingen vet hur många civilisationer som kan ha kommit och gått under den tiden. Vi själva är bara ett par hundra tusen år gamla om vi ser till när människan började bli människa och bara lite mer än hundra år gamla om vi ser till när vi började kunna sända signaler från en plats till en annan.

De vi letar efter kan ha gått under för länge sedan eller kanske inte hunnit utveckla någon teknik ännu.

Hawkings och Milner sökande bygger vidare på SETI@home-projektet där miljoner frivilliga runt om i världen upplåter datakraft. Användarna tankar ned ett program som tillåter forskarna att utnyttja datorn när den inte användas till annat och på så sätt kunna bearbeta de enorma mängder information som tas ned via radioteleskopen.

Projektet har varit igång sedan i maj 1999 och på detta sätt skapas en virtuell superdator via miljoner vanliga hemdatorer.

– Och hittar vi inget så fortsätter vi leta, säger professor Peter Worden som leder projektet i en intervju med Sky News.

Så vad händer då om vi får kontakt? Hawking själv garanterar att allt kommer att vara öppet och inget ska hållas hemligt. Men vi får väl anta att det kanske inte blir helt lätt att säga säkert om en signal är intelligent eller om den kommer från något hittills okänt fenomen ute i kosmos mörker. Det var på det sättet som de så kallade pulsarerna upptäcktes 1967 då två forskare Jocelyn Bell och Antony Hewish (belönade för detta med Nobelpriset i fysik sju år senare) fick in en tidigare okänd regelbunden signal från en plats i Krabbnebulosan. Signalen fick namnet LGM-1 där bokstavskombinationen stod för Little Green Men.

LGM-1 visade sig vara en neutronstjärna och inte signaler från en liten grön civilisation.

Även om chansen att hitta någon där ute inte verkar särskilt långt ifrån att leta efter en nål i en höstack så visar siffror från Nasa att 10 procent av alla stjärnor kan ha planeter i jordens storlek runt sig.

Så sent som i december förra året sa Hawking i en intervju att en kontakt mellan ET och oss jordbor kan ligga så nära som 100 år fram i tiden. Nu gör han sitt bästa för att förkorta den tiden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Om en extrem intelligens på andra planeter/stjärnor skulle vilja meddela universum att de existerar så skulle en pulsar vara en bra signalkälla för att signalera ut en periodisk signal ut i universum. Har man kontrollerat de flesta pulsarer om de alla är naturligt skapade måntro? :) M.Sc. Magnus

Magnus Ivarsson (Webbsida), 22:17, 26 juli 2015. Anmäl

Dagen då spökraketerna kom

Bartoll

Den 19 juli är ingen vanlig dag. För mig är den Kölmjärvdagen. Låt mig förklara.

Fredagen den 19 juli 1946 var en av många varma dagar den sommaren. På en åker nedanför gården i Bölebyn väster om Piteå arbetade Leonard Danielsson tillsammans med sönerna Kjell, Dan och Hans med höslåttern. Klockan var 11.15 då pojkarna bestämde sig för att ta en paus. När Kjell tittade upp fick han se något som han aldrig glömmer:

– Då upptäckte vi något som vi trodde var ett flygplan vid den sydöstra horisonten. Det gick tvärs emot vinden på ganska hög höjd och ibland blänkte det till från det som om det hade rört på sig, kanske roterat. Då och då försvann det för en kort stund bakom något moln.

Föremålet liknade en mjölkspann från Alfa-Laval och var något tjockare i ena änden. Det var det närmaste pojkarna Danielsson kunde jämföra med. Under minst 20 minuter gled det från den ena horisonten till den andra innan det försvann i nordväst.

– Vi stod och tittade på det glänsande föremålet ganska länge, berättar Dan Danielsson som minns vilket besvär de hade att övertyga pappa Leonard om att de borde titta på det konstiga ”flygplanet” istället för att jobba.

Tolv mil längre norrut var dagen fylld av arbete även för Knut Lindbäck och hans hembiträde Beda Persson. För dem som för så många andra pågick höslåttern som bäst och Knut och Beda arbetade vid en av sjön Kölmjärvs sluttande stränder. Knuts bostadshus låg på sjöns östra sida men i dag arbetade han och Beda Persson på en udde på andra sidan, nästan mitt emot huset, dit de hade tagit sig i en roddbåt. Klockan var 11.45 – nästan middag – och solen stekte varm över deras ryggar när ett brummande ljud hördes från skyn.

– Eftersom jag trodde att det var ett flygplan så tittade jag upp, berättade Knut för mig 40 år senare. Men istället fick jag se ett raketliknande föremål kommande störtande rakt ned mot sjön.

Tillsammans med Beda såg han den två meter långa, askgrå projektilen störta i vattnet en dryg kilometer bort, nära den sydvästra stranden. En hög vattenpelare slog upp när föremålet trängde ned genom ytan och snart följdes den av ytterligare en kaskad som om något detonerat direkt efter nedslaget.

De båda hade kunnat följa föremålets bana mot en klarblå himmel.

– Det var utan tvekan ett fast föremål, berättade Knut som gick bort 1985. Föremålet var omkring två meter långt och hade en trubbig nos medan aktern var spetsig. Jag tyckte mig också kunna se ett par små vingliknande utskott sticka ut på sidorna, men är inte riktigt säker. Allt hände så snabbt.

Nedslaget var alltså allt annat än ljudlöst. På andra sidan sjön, lite längre norr ut och något närmare själva nedslagsplatsen, befann sig 14-åriga Frideborg Tagebo:

– Vi höll på med storstädning av huset den där dagen och mamma som tvättade kläder stod nere vid stranden. Då fick vi höra ett dånande ljud som från ett raketplan. Mamma skrek åt mig att stänga fönstren eftersom hon trodde att det var en orkan. Vår hund blev alldeles tokig och sprang iväg. Allt var fruktansvärt.

– Sedan small det till som efter ett bombnedslag och jag såg en stor vattenkaskad slå upp. Efteråt blev det alldeles tyst och vi kunde se en massa löst sjögräs och näckrosor som flöt omkring på vattnet. Ljudet var fruktansvärt. Jag har aldrig hört något liknande vare sig förr eller senare, berättar hon.

Knut Lindbäck hoppade genast upp på sin cykel och gav sig av mot nedslagsplatsen. Efter några minuter var han framme med hjälp av en roddbåt och kunde då med egna ögon se det Frideborg Tagebo observerat från stranden.

– När jag kom fram till platsen såg jag sjögräs och näckrosor som hade slitits upp med rötterna och kastats upp på stranden. Vattnet var alldeles grumligt av lera och det var omöjligt att se om det låg något föremål på botten, berättade Knut Lindbäck.

Händelsen skakade om hela byn. Var det en bomb som hade slagit ned ute i sjön? Beda Persson gick som så många andra runt till andra stranden för att titta på nedslagsplatsen. Där kunde hon se lera som kastats upp på strandkanten efter smällen.

Näckrosrötterna som slitits av var tjocka som en handled.

Samma kväll posterades polis och hemvärnspersonal ut kring sjön sedan en granne till Lindbäck ringt landsfiskalen. Personalens order var att spärra av området samt att hålla vakt vid nedslagsplatsen tills militären hunnit fram. Att detta inte bara var en sak för polisen var det ingen som tvekade om.

På lördagsmorgonen den 20 juli blev dåvarande löjtnanten Karl-Gösta Bartoll vid Ing 3 i Boden uppringd av överste Wilhelm Dahlgren vid regementet och fick order att så snabbt som möjligt bege sig till Kölmjärv. Också en handskriven order utfärdades: ”Åk snarast per mc till Överkalix för att undersöka möjligheterna att bärga en ’spökbomb’ vilken lär ha fallit ned i Kölmjärv…”, stod det. Plötsligt var det allvar.

Karl-Gösta Bartoll var 30 år och expert på motorer. Som 20-åring hade han antagits som officersaspirant vid ingenjörstrupperna och avlagt sin officersexamen när andra världskriget började 1939. Från och med hösten 1941 hade han tjänstgjort vid Bodens ingenjörskår och blev efter några år chef och lärare för hela militärområdets kursverksamhet för bland annat bilmekaniker och motorcykelordonnanser. Med tiden skulle han bli chef för förrådsbyrån vid Överstyrelsen för ekonomiskt försvar och då komma att ansvara för Sveriges underjordiska beredskapslager för olja. Ett lager som vid hans pensionering 1982 beräknades till 10 miljarder kronor eller 25 miljarder i dagens penningvärde.

Nu var han plötsligt på väg för att leta efter en spökraket, ett föremål som ingen så här långt hade en aning om hur de drevs eller vad de bestod av. Kanske låg svaret på botten av en sjö.

Klockan 14.30 anlände löjtnant Bartoll till platsen och redan klockan 20.30 hade undersökningsstyrkan, som då bestod av sju man, hunnit söka av ett 400 kvadratmeter stort område kring nedslagsplatsen.

Samma dag anlände också ingenjör Roland Rynninger och laborator Torsten Wilner från dåvarande FOA:s avdelning 1 i Stockholm till platsen. Med i bagaget hade de bland annat en transportabel mätare för uppmätning av radioaktiv strålning. Militären kunde inte utesluta att raketen haft radioaktivt material ombord.

”Det anses mycket troligt att ett nedslag har ägt rum”, skrev Karl-Gösta Bartoll i sin dagbok från sökandet.

Karl-Gösta Bartolls undersökning av nedslagsplatsen var mycket noggrann och skulle pågå i flera veckor. Ni kan se honom på den flotte som byggdes för sökandet på bilden här ovan (copyright Archives for the unexplained). Meter för meter kontrollerades inte bara sjöbotten utan också omgivande terräng. Det gick inte att bortse från att projektilen kunde ha studsat efter nedslaget och kastats in i skogen. Någon sade sig till och med ha sett ett rökmoln i skogen.

För att lättare kunna söka av sjön delades den upp i rutnät. Linor spändes mellan stränderna och längs dessa drogs sedan flotten med mätutrustningen långsamt fram över sjön. Varje kvadratdecimeter av botten skulle sökas av. Med jämna mellanrum togs också prover med hjälp av en sond, men trots att man plockade upp omkring 35.000 sondprover fann man aldrig något spår efter de metalldelar som alla trodde skulle finnas där.

En teori som lanserades av Rynninger och Wilner var att projektilen som Knut Lindbäck såg störta hade varit atomdriven. Dess lilla storlek gjorde att någon vanlig motor knappast kunde vara tänkbar, menade de två FOA-forskarna.

”Om projektilen verkligen var så liten (omkring 2–3 meter) förefaller det svårförklarligt, att den med drivmedel av gängse typ kunnat tillryggalägga den skjutsträcka som i detta fall kan förmodas”, skriver de i en rapport efter hemkomsten.

Att FOA-folket trodde att det var Sovjet som stod som avsändare förefaller inte alltför långsökt.

Men ingenjör Rynninger och laborator Wilner väntade inte på att Bartolls personal skulle få napp. Efter att utan resultat ha mätt radioaktiviteten runt nedslagsplatsen flög de åter till Stockholm redan nästa dag.

Någon spökraket hittades aldrig. Men innan dagen den 19 juli var slut hade ytterligare tre raketliknande föremål slagit ned i svenska sjöar.

Klockan 11.30, en kvart före nedslaget i Kölmjärv, såg en ung pojke ett liknande föremål störta i Kattisträsket bara något tiotal meter framför sig.

– Jag hann bara höra ett plask innan en 15 meter hög kaskad av vatten slogs upp ur vattnet. Det var som när man spränger en mina, berättade han för mig senare.

Klockan 15.00 störtade ett okänt föremål i sjön Vassarajärvi väster om Gällivare och klockan 15.00 störtade ett annat i sjön Marmen utanför Söderhamn.

Fyra föremål störtade i fyra sjöar inom fyra timmar. Och trots att militären satte in stora resurser var allt man hittade en grop i botten. Mysteriet med spökraketerna väntar ännu på sin lösning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

100 läsvärda mysterier

100mystiska170517

Åter på jobbet men sommaren har väl bara börjat får vi hoppas. Eftersom den del av juli som jag själv har kallat semester också bjudit på en vissa mängder ovälkommet vatten från ovan så har det funnits möjligheter att plocka fram en bok då och då.

En av dem hade den lockande titeln ”100 mysterier du aldrig kommer att lösa” (Tukan förlag) med undertiteln ”Försvunna städer, gömda skatter och mytomspunna hemligheter” och är inte alls dum. Här har författaren Daniel Smith samlat 100 mysteriet i lika många korta kapitel, alltså inget för den som vill grotta ned sig i dem.

Smith bjuder på klassiker som Loch Ness-odjuret, den sjunkna kontinenten Atlantis och det mystiskt övergivna fartyget ”Mary Celeste” men också på en rad andra underligheter som kanske inte är lika kända: Columbus förlorade loggbok, Australiens premiärministers märkliga försvinnande 1967 och en rad borttappade, men ack så lockande, skatter.

För en ufointresserad lockar givetvis den mytomspunna Hangar 18 som sägs vara den plats där de kraschade tefaten ska gömmas av de amerikanska myndigheterna, Flight 19 som försvann i det som sedan fick beteckningen Bermudatriangeln och ljusen i Rendlesham Forest som kan ha varit ett landat rymdskepp – eller kanske bara en fyr eller något sådant.

Smith håller en bra och förklarande ton och bidrar inte i onödan till att göra saker mera mystiska än de i själva verket är. Gott så.

Boken visar att mycket i vår värld kanske aldrig får sin förklaring. När saker och ting försvinner så är de ibland borta för all framtid. Bokrullarna från biblioteket i Alexandria lär inte uppstå ur sin aska (oavsett vem som orsakade branden) och dronten är utrotad en gång för alla så det är ju synd att inget helt skelett finns sparat någonstans i världen.

För mig är boken en påminnelse om hur vår historia kantas av försök att hitta de fakta, de artefakter, som kan ge svaren på våra frågor om vad som egentligen hände. Ju längre tiden går desto tjockare blir dimman som döljer svaret.

Och när vi inte har svaret så tar vi människor till vår egen fantasi, inte sällan i form av konspirationsteorier, som medel för att fylla i de tomma raderna i historieböckerna. Ibland blir det helt enkelt mera spännande så. Tyvärr blir det nödvändigtvis inte mera korrekt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Välformulerad som vanligt, Nilz. Har inte du sagt hej då till mig tre gånger nu? Kanske dags att infria löftet.

Clas Svahn (Webbsida), 16:33, 19 juli 2015. Anmäl

Fridens classe.Åk hem till landet med vidskepelserna.Stockholmarna skiter nog i dina fantasier?Hej då Nizze t

Nilz Toren, 01:40, 19 juli 2015. Anmäl