Nedräkning mot domedagen

Domedagsasteroiden/kometen som skulle/ska träffa jorden någon gång mellan den 15 och 28 september (mitt under min kommande ledighet!) lyser fortfarande med sin frånvaro. Ryktet tog fart sedan det publicerats på sajten Before it’s news den 20 juni då en anonym skribent påstod att Nasa bekräftat att en fyra kilometer stor rymdsten, en asteroid, skulle slå ned och förstöra livet på jorden. Eller åtminstone rätt mycket av det.

Enligt sajten har amerikanska myndigheter börjat bunkra mat för bistrare tider, ett rykte som då och då brukar spridas av konspirationsivrare från olika läger.

Nu kan detta verka som en bagatell och på många sätt är det också det. Men det som intresserar mig är hur en liten, obskyr sajt kan få ett så enormt  genomslag att en sökning på begreppet ”Doomsday asteroid 2015” ger 4,3 miljoner träffar.

För källan till allt är en religiös sajt med 15.683 besökare (varav jag står för tre) som drivs en självutnämnd profet vid namn Efraid Rodriguez som dessutom kallar sig pastor och vars kontakt med Gud har gett honom denna information. På sin webbplats skriver den gode pastorn:

”Gud visade mig en stor klippa, en Asteroid, som går in i atmosfären över staden Arecibo i Puerto Rico och vidare över Mayagüez på väg mot oceanen. Detta kommer att hända klockan 02.00.”

Bara att ställa klockan på väckning alltså. För klockan är då 08 på morgonen här i Sverige och 70 miljoner människor står strax därpå inför mötet med sin skapare.

(En vanlig dag på jorden dör omkring 150.000 människor så den kosmiska krocken är något alldeles extra.)

Nedslaget skapar en tsunami och utlöser en jordbävning med styrkan 12 på richterskalan. Och tolvan betyder att Gud har återvänt till jorden. Enligt den gode pastorn är kanske bäst att tillägga.

Tyvärr svävar Rodriguez på målet när det gäller ett mer exakt datum men, skriver han, det kommer att vara fullmåne över Puerto Rico när det smäller. Vilket skulle kunna vara den 28 september då det är fullmåne nästa gång och den står högt över örikets västra horisont.

Enligt Rodriguez kommer aktiemarknaden att krascha och USA att byta namn sedan ett förödande inbördeskrig bryter ut där soldater instruerats att döda sin egna familjer. Om detta skriver inte några andra sajter, vad jag kan se, kanske för att ingen av dem läst pastor Rodriguez originaltext. Kanske för att det helt enkelt blir för extremt.

En annan konkurrerande profet är den kristna författaren Lyn Leahz som bland annat sprider sina guldkorn på sajten Prophecy News Watch. Leahz ska ha talat med en vän som gett henne insidesinformation om att en komet ligger på kollisionskurs med vår arma jord.

Lyn Leahzs webbplats osar av svavelhaltiga varningar som tar katastrofen ett steg vidare då hon också varnar för en kommande jordbävning som snart ska förstöra hela nordvästra USA. Och givetvis grundar hon detta på källor (tidningsartiklar) som verkar vederhäftiga men som hon väljer att misstolka på värsta möjliga sätt.

För ja, det finns alltid en risk att en stor jordbävning kan drabba västra USA. Men att detta skulle vara nära förestående finnas det inga belägg för och knappast heller inte att den i så fall är det yttersta tecknet på att Jesus är på väg tillbaka till jorden.

Lyn Leahz är en profet. Åtminstone i sina egna ögon. Men lustigt nog en profet som måste läsa tidningarna för att hitta stöd för sina framtidssyner.

Before it’s news är i samma klass som Lyn och det faktum att Nasa faktiskt sett sig nödsakat att gå ut med en dementi har passerat sajten obemärkt.

Dessa två obskyra källor har fått stor spridning på nätet och en rad betydligt mer seriösa sajter har tagit upp ”hotet”. Och, som sagt, till och med Nasa har tvingats gå ut för att mota Olle i grind.

Dessa idéer har även slagit rot i Sverige och ett par från västra Sverige, som jag har kontakt med via mejl, säger sig ha fått besked av sina utomjordiska kontakter från Arcturus som också varnar för en kommande rymdsten. Men till skillnad från den jag redan beskrivit ska arcturianernas slå ned 150 kilometer norr om Kuba i något som kallas Governor Bay vilket borde bli cirka 800 kilometer längre bort än pastor Rodriguez himlahot.

Detta sagt så rörde sig en rymdsten ”nära” jorden under torsdagen. Det handlade om en 270 meter stor asteroid med namnet 2012 TT5 som passerade jorden på betryggande avstånd, nämligen 21,5 gånger avståndet till månen, tidigt på morgonen svensk tid, skriver Nasas JPL-laboratorium i ett twitterinlägg. Någon risk för jorden fanns inte och har heller inte funnits. Men det finns säkert de som kan få det till något annat.

Den himlasten som pastorn talar om finns bara i hans fantasi och är, om ni ursäktar, helt tagen ur luften.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Leonov missade månen

leonov2015cs09

Han kunde ha blivit den första människan på månen och i historieböckerna hade vi fått läsa Aleksej Leonovs namn istället för Neil Armstrongs. Men en exploderande månraket och chefskonstruktören Sergej Koroljovs död förändrade allt.

Aleksej Leonov är 81 år men hans handslag är fortfarande fast och han älskar att berätta om sina äventyr i rymden. På onsdagen mötte han hundratals åhörare på Kulturhuset i Stockholm då han tillsammans med astronauterna Catherine Coleman, Chris Hadfield och Samantha Cristoforetti berättade om hur det är att vistas och arbeta i rymden.

Leonov blev den första människan som lämnat en rymdfarkost och som en frisvävande satellit svävat över vår planet. Men hans tolv minuter korta rymdpromenad höll på att sluta i katastrof när något helt oväntat inträffade med hans dräkt och han plötsligt upptäckte att han inte kunde ta sig tillbaka in.

– Det första jag kände var att mina handskar blev så stora att jag inte kunde känna dem kring mina fingrar längre. Och samma sak hände med resten av dräkten. När jag försökte ta mig tillbaka in genom luckan så gick det inte, hela rymddräkten hade svällt, berättar han.

Leonov beskriver ett läge som hade fått vem som helst att få panik. Hans ena hand var upptagen med att hålla en kamera, som han inte ville förlora, och med den andra var han tvungen att snurra ihop den livlina med syre och elektricitet som gick mellan honom och Voschodfarkosten. En inte allt för enkel uppgift.

– Dessutom började mitt visir att imma igen eftersom jag svettades så mycket. Men jag förstod att jag var tvungen att lösa situationen på något sätt.

Metoden var att minska trycket i dräkten, något som aldrig hade tränats på jorden och aldrig testats tidigare.

– Att minska trycket var farligt och kunde ha dödat mig men jag lyckades pressa mig tillbaka in i kapseln, fast åt fel håll, vilket gjorde att jag var tvungen att slå en volt i den mycket trånga tryckkammaren som fanns innanför luckan. Eftersom jag knappast kunde se något fick jag försöka stänga luckan ändå och efter det öppnade jag hjälmen så att jag kunde torka av visiret.

Leonovs äventyr var inte slut med detta. När han och hans kollega Pavel Beljajev skulle inleda återfärden till jorden kunde de inte sitta på rätt platser i kapseln vilket förändrade kapseln tyngdpunkt och fick den att landa långt från den planerade landningsplatsen. Utmattad och med en rymddräkt genomdränkt i svett gick Leonov ut ur kapseln för att möta 20-gradig kyla i den ryska tajgan:

– Jag hade förlorat sex liter vätska under min rymdpromenad och allt var dränkt i svett. Så jag fick ta av mig naken och försöka värma mig över en eld vi gjorde upp. Det skulle ta två dygn innan någon hittade oss.

När jag frågar Leonov om det ryska månprogrammet, som inleddes 1964, så berättar han att planen var att skicka upp flera obemannade kapslar runt månen följda av bemannade färder och sedan en landning. Precis som det amerikanska Apolloprogrammet. Tre besättningar valdes ut och ur dessa skulle den historiska första besättningen som skulle landa på en främmande himlakropp sållas fram.

Aleksej Leonov var en av dem.

Men N1-raket som skulle lyfta den ryska månbesättningen mot månen havererade under ett försök och snart skulle även de amerikanska framgångarna komma att förändra de ryska planerna.

– Jag och min kollega Oleg Makarov hade förberett oss för att göra den första bemannade färden som skulle ta kapseln runt månen, alla test var klara och vi bara väntade på att få flyga, berättar Leonov.

– Men vår chefskonstruktör Sergej Koroljov hade avlidit i januari 1966 och färden ansågs mera riskfylld eftersom han var borta och ledningen beslutade att genomföra ytterligare två obemannade färder innan vi skulle få göra vår.

Under tiden fortsatte de amerikanska färderna. När så Apollo 8 med Frank Borman, Jim Lovell och William Anders gjorde sin resa runt månen kring jul 1968 beslutade den ryska ledningen att ändra de planerna.

Så om inte Koroljov hade dött så hade du rest runt månen och kanske till och med blivit den förste att sätta sin fot där?

– Ja, jag är säker på att vi hade fortsatt månprogrammet. Men när Neil Armstrong blev den första människan på månen så ställdes allt in och pengarna slussades vidare till andra delar av rymdprogrammet.

– Detta var ett misstag av landets ledning. Vi borde ha fortsatt med månprogrammet. På grund av att N1-raketen inte fungerade så hade vi aldrig klarat att bli först med att landa där men vi hade absolut kunnat skicka en kapsel runt månen.

Leonov skulle komma att göra ännu en rymdfärd då han sommaren 1975 var en del av det amerikansk-ryska Apollo-Sojuz-projektet som blev sinnebilden för samarbete över gränserna.

Aleksej Leonov under sin rymdpromenad 1965. Foto: APN.

SOVJET RYMDEN

På bilden nedan syns Aleksej Leonov tillsammans med den italienska astronauten Samantha Cristoforetti. Foto: Clas Svahn.

leonovsamntha15cs

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Inspirerad av rymden

brucemccandless15

Den här veckan befinner sig 100 astronauter och kosmonauter i Stockholm för att delta i en konferens med titeln ”Inspired by space”. En konferens för en av världens mest exklusiva klubbar där alla en eller flera gånger rest i rymden.

Och det är ingen tvekan om att många av dem tar sin uppgift att inspirera på största allvar men att metoderna för att nå fram till oss varierar.

En av dem som lyckats bäst är den kanadensiska astronauten Chris Hadfields vars rockvideo från den internationella rymdstationen ISS år 2013 har nått fler än 26 miljoner människor. Själv älskar jag hans cover på David Bowies ikoniska ”Space Oddity” med delvis ny text. Har ni inte sett den så gör det!

När jag bytte några ord med Hadfield i en paus under invigningen på Stockholms Konserthus tryckte han på hur viktigt det är för alla astronauter att berätta och inspirera oss andra som aldrig fått eller kommer att få möjligheten att resa i rymden.

Själv blev han inspirerad tidigt, inte minst av Apolloastronauternas färder till månen och på en bild från sin egen barndom (se längst ned i bloggen) kan vi se lille Chris sitta i sitt eget Apolloskepp i form av en wellpappkartong på familjens bakgård. Ett rymdskepp som nog aldrig lyfte rent fysiskt men som lyfte Chris Hadfields tankar långt över trädtoppshöjd.

Senare under sitt föredrag visade Hadfield siffror som tydligt visar hur Twitter och andra kanaler, som astronauterna i dag använder för att låta oss jordbor ta del av det de gör, också påverkar intresset för Nasas tyngre forskning.

– Det är fantastiskt vad vi kan åstadkomma när vi väl låter oss inspireras av andra. En del av den kraften beror på vad du gör med dina egna upplevelser, för de kan förändra andra människors liv och ge dem möjligheter till att ta nya och bättre beslut som kan förändra deras liv.

Chris Hadfield beskrev hur astronauterna i dag kan lägga ut bilder direkt på Twitter och dela med sig av dem till en hel värld:

– Vi kan tydligt se hur detta påverkar människor som tar del av dem. En enskild bild kan ses av miljoner inom någon timma.

En bild som förändrade vårt sätt att se på vår planet och på människan i rymden togs den 7 februari 1984 då Nasaastronauten Bruce McCandless blev den första människan att lämna en rymdfarkost utan att vara förbunden med den på något sätt.

McCandless, som fyllde 78 år i somras, kunde med hjälp av en ”ryggsäck” med raketmotorer ta sig 100 meter bort från rymdfärjan och bilderna på honom kom att fånga en hel värld. Här svävade en människa mitt ute i tomma intet med vår blå planet som bakgrund. Utlämnad och ömtålig, samtidigt i ett försök att anpassa sig till en miljö som vi aldrig var tänkta att vistas i.

Ni kan se en av Nasas bilder på honom högst upp i bloggen.

Den apparat som Bruce McCandless hängde på ryggen hade tagits fram redan under Skylabtiden, alltså i början av 1970-talet. Och han själv var en del av att den kom att bli ett nödvändigt redskap för alla astronauter:

bruceidag15

– Det var ett rent nöje att få möjlighet att flyga den apparat som jag arbetat med på deltid under 18 år och jag var spänd och glad över att väljas ut till att bli den förste att flyga den, säger Bruce McCandless när jag får en pratstund med honom (hur han ser ut i dag kan ni se på min bild ovan).

Då jag undrar hur Bruce McCandless ser på dagens utforskning av rymden svarar han:

– Vi håller på att förändra vårt tänkande till att regeringarna måste göra allt till att också privata företag är en viktig del av rymdfarten. Samtidigt måste regeringarna se till så att det finns möjlighet att kommersialisera detta. Den som vill och kan betala ska kunna resa i rymden.

Vad skulle du vilja uppleva mer under din livstid?

– Jag skulle vilja se en bemannad expedition till Mars. Det finns egentligen inte så många platser för en människa att resa till i vårt solsystem. Vår egen måne, Mars två månar, Phobos och Deimos och så Mars.

– Detta sagt så finns det fortfarande en massa saker för oss att göra på månen. Vi har landat där sex gånger men alla på framsidan, baksidan är helt annorlunda, och samtliga platser som Apolloexpeditionerna landsattes på låg nära ekvatorn.

Du tycker du att människan lämnade månen för tidigt?

– Ja, absolut. Vi borde fortsatta undersöka den eftersom vi fortfarande har mycket att lära av månen. Om vi reser tillbaka så finns det massor kvar att upptäcka.

Om Bruce McCandless var pionjär när det gällde rymdpromenader utan att ha någon säkerhetslina tillbaka till rymdfarkosten så fanns också andra pionjärer på plats i Stockholms Konserthus på måndagen. Jag fick själv möjlighet att hälsa på Aleksej Leonov som den 18 mars 1965 gjorde historiens första rymdpromenad, ett allt annat än riskfritt uppdrag och som så när kostade honom livet.

När Leonov, i dag 81 år, skulle ta sig tillbaka in i sin Voskhod 2-farkost hade hans rymddräkt svällt upp och han kunde inte ta sig in i luckan igen. Till slut släppte han ut en del av trycket i dräkten och lyckades pressa sig in och stänga luckan.

Astronauternas pionjärarbete har utan tvekan gjort det möjligt för oss andra att drömma om avlägsna planeter och om världar som vi bara kan spekulera kring. Deras upptäckter och färder har gett våra drömmar nytt innehåll.

Och drömmar är början på det som kan bli framtidens upptäckter.

hadfieldstor15

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ovan där

moln150819

Det finns två saker som gör att jag älskar att flyga. Dels flygplansmaten som jag alltid äter till sista ärtan – ja, till och med ärtorna! Och dels att sitta vid ett fönster och spana ut över det passerande landskapet om flygturen nu råkar ta mig den vägen.

Under planet passerar landskapet med vägar, sjöar och träd. Men också spännande vita bomullstussar som får tankarna att spinna kring former och samband som bara kan ses från luften.

Moln, dessa svävande glober av vattenånga och iskristaller som på några ögonblick kan förvandla en dag på stranden till några snabba språng mot bilen medan en oväntad hagelskur rasar mot marken.

Det finns flera böcker om moln och den som tar sig an ämnet kan inte undvika att nämna engelsmannen Luke Howard, mannen som 1802 gav sig till att ge molnen namn. Namn som vi i dag fortfarande använder.

Luke Howard kunde stå i timmar och stirra ut i luften. I själva verket studerade han molnens rörelser, försvinnanden och plötsliga uppdykanden. På tio minuter har varje vattendroppe i ett cumulusmoln bytts ut, dessa vackertvädermoln som fridfullt seglar vid horisonten sommarvarma baddagar. Så molnens tillvaro är flyktig
och få kunde se något mönster i de kortlivade dammtussarnas uppenbarelser.

När jag nu har läst meteorologen L-G Nilssons bok ”Moln” (Nautiska förlaget) får jag åter möta Howard. Men också en med lärdom och välskrivning fylld bok som tar sig för att lära oss markbundna varelser (när vi inte sitter i ett flygplan, förstås) hur moln ser ut, varför de finns och vad vi kan förvänta oss av dem.

Och mycket annat.

Den som läser Nilssons korta kapitel om moln och klimat förstår plötsligt hur växthuseffekten faktiskt fungerar och molnens roll i det hela. Nilsson konstaterar också att om alla moln försvann från vår atmosfär så skulle medeltemperaturen öka med omkring tio grader.

Nu är detta knappast särskilt sannolikt (inte alls om vi ska vara tydliga) eftersom vår atmosfär bjuder upp till dans med solen som värmegenerator och hav och land i ett intrikat samarbete ser till så att vattenånga förflyttas överv stora delar av vårt klot. Och moln bildas.

Annars är moln komplicerade storheter att ta med i meteorologernas beräkningar. Ibland kyler de och ibland värmer de. Och de är definitivt födda ur kaos och gör allt för att försvåra meteorologernas försök att förutsäga deras framfart över himlavalvet.

L-G Nilssons bok är en handbok för den som vill lära sig att känna igen molnen över oss. Den är pedagogisk och rikt illustrerad med, framför allt, författarens egna bilder. Lite kortfattat blir det och jag hade gärna läst lite längre kapitel om molnens spännande liv och det väder som vi alla har så lätt att fångas av.

I vilket fall var det kul att läsa den för jag lärde mig en hel del nytt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0