CIA öppnar sitt eget Arkiv X

sunneklot16490

Samtidigt som Arkiv X (numera omdöpt också på svenska till X-Files…) öppnar med utomjordingar redan i första avsnittet så öppnar amerikanska CIA sitt ufoarkiv för allmänheten med en tydlig hänvisning till Scully och Mulder.

Nå, öppnar och öppnar. Dokumenten har funnits på CIA:s webbplats länge men lagom till nypremiären för Arkiv X (som jag glatt fortsätter att kalla serien) så samlar man sina ufodokument snyggt paketerade på sin webbplats under rubriken ”Take a peak into our ’X-Files’”.

Och det är inte utan humor som CIA listar fem dokument som beskrivs som sådana som ”Mulder skulle älska att komma över” och fem andra som ”Scully skulle älska att komma över”.

Eftersom Fox Mulder är den som gärna tror innan han vet och Dana Scully helst vill veta innan hon tror så skiljer sig de fem en del åt.

Nu är det inga stora avslöjanden som publiceras och samtliga som gör det är mer än 60 år gamla. Inga handlingar som hotar rikets säkerhet om man säger så.

Här finns en rapport från dåvarande Östtyskland från i juli 1952 där en man och hans dotter möter två män i skinande dräkter när de är ute på en motorcykeltur i utkanten av den då sovjetkontrollerade östra delen av Berlin. Oscar Linke, som mannen heter, stannar motorcykeln och går mot männen eftersom han tycker att de ser underliga ut.

När dottern ropar, säker orolig för att pappan är på väg mot två män, som hon uppfattar som skrämmande, flyr männen in i en konformad farkost som sedan började lyfta framför Oscar Linke.

”Den flög i väg i riktning mot Stockheim”, skriver Linke som beskrivs som 48 år och tidigare borgmästare i Gleimershausen.

Linke säger också att han aldrig hade hört talas om begreppet ”flygande tefat” och att han tror att det han såg var ”en ny sovjetisk militär apparat”.

Och ja, detta var ett av de dokument som Fox Mulder skulle ha älskat.

CIA-dokumenten bjuder på en del spännande läsning. Och den som vill kika på FBI:s ufopapper kan också göra det på den federala polisens webbplats.

Samtidigt publicerar den organisation som jag själv ägnar en hel del ideell tid åt, Riksorganisationen UFO-Sverige, statistik över det år som gick. Ingen munter läsning om man heter Fox Mulder. 250 rapporter om fenomen på himlen nådde organisationen under 2015 och av dessa kunde 146 säkert eller troligen säkert identifieras som misstolkningar av naturliga fenomen.

28 är fortfarande under utredning medan 56 innehöll får få fakta för att kunna undersökas, 19 ansågs som svårbedömda och en fick en psykologisk förklaring.

Inte ett ufo i sikte med andra ord.

Men. Två av händelserna ansågs av UFO-Sveriges rapportcentral som spännande och intressanta och väl värda att utreda mera noggrant.

Den ena från Ivarsbjörke i Värmland där två kvinnor sent en natt ser ett föremål, som de uppfattar som stort som en badboll, röra sig över en åker där det gör flera ovanliga rörelser innan det vänder och försvinner i hög hastighet förbi huset där de befinner sig. Den händelsen inträffade den 7 mars 2015.

Teckningen överst i bloggen är gjord av ett av vittnena till den observationen.

Det andra fallet ägde rum i centrala Stockholm där en ung man filmade ett mycket ljusstarkt föremål nära Mariatorget den 13 augusti 2015. Ljuset från föremålet var så starkt att han knappt kunde titta på det. Efter en stund gav det sig iväg över takåsarna.

Så även om sanningen inte nödvändigtvis finns där ute så inträffar det trots allt en del spännande händelser som inte alltid är så lätta att förklara.

CIA:s bilder är inte så imponerande. Här en usel kopia, tagen från en bok (!), av Alex Birch foto från Sheffield 1962 som återfinns på sajten.

birch490bildcia

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

28 – en dödens siffra?

challenger1986

Snart är det dags för den 28:e. Ett datum som för exakt 30 år sedan visade sig vara nog så ödesdigert. Och om exakt en vecka vågar sig Sveriges Radios symfoniorkester på att uppföra ett stycke som har rykte om sig att vara minst sagt dödligt.

Nå, jag ska väl redan här göra klart att jag inte är någon siffermystiker. Saker händer och bakom det mesta ligger slumpens skördar och människors agerande. Men det kittlar ändå att notera lite ”fakta” bakom den 28:e som alltså strax står för dörren.

För oss som var med 1986 finns en rad varnande exempel:

Rymdskytteln ”Challenger” exploderar 73 sekunder efter start och samtliga sju ombord, varav en lärarinnan Christa McAuliffe, omkommer när den störtar i havet utanför Florida den 28 januari 1986. Bilden ovan!

Sveriges statsminister Olof Palme mördas på väg från bio på Sveavägen i Stockholm den 28 februari 1986.

Den 28 april 1986 upptäcker personalen vid Forsmarks kärnkraftsverk en förhöjd nivå av radioaktivitet som man först tror kom från det egna verket. I själva verket kom strålningen från kärnkraftverket i Tjernobyl i Ukraina där en explosion ägt rum två dagar tidigare.

Så den 28:e är ett datum som skickar lätta rysningar längs ryggraden.

Och när jag nu ser att Tjajkovskijs sjätte och sista symfoni Pathétique ska framföras i Berwaldhallen den 28 januari så kan jag inte låta bli att höja en varningens taktpinne då såväl datum som detta olyckliga stycke sammanfaller.

Under en period fanns en fruktan från musiker för att spela Tjajkovskijs sjätte och sista symfoni Pathétique eftersom den sades ha en förbannelse över sig. Den som framförde den riskerade att dö.

Johannes Norrby, verkställande direktör för Konsertföreningen i Stockholm, ville trots varningar inte visa sig skrockfull utan inkluderade Pathétique i ett framträdande som skulle hållas den 25 februari 1950. Vid en presskonferens strax före konserten sa Norrby, enligt tidningsuppgifter, att ”Tjajkovskijs sjätte symfoni mördar inte musiker”. Ett uttalande han snart skulle få ångra.

Till en början verkade konserten gå bra. Orkestern tog sig igenom flera stycken, även Pathétique, men när man kommit en bit in i Tjajkovskijs sexa hände något. Halvvägs in i stycket kollapsade plötsligt klarinettisten Ludwig Warschewski och trots att flera läkare befann sig i publiken lyckades man inte rädda hans liv. Warschewski hade spelat med filharmonikerna i trettio år.

Rädslan för musikstycket hade då redan tagit sig sådana proportioner att dirigenten för den sjuttio man starka Nottingham Orchestra, Gaze Cooper, helt förbjudit stycket sedan, som en tidning rapporterade, ”en gruppmedlem avlidit varje gång orkestern framförde det”. Hur det ligger till med den uppgiftens sanningshalt vet jag inte utan refererar till vad jag kunnat läsa i tidningar från den tiden.

Det första dödsfallet inträffade 1946 då en blåsare blivit sjuk under en repetition och förts till sjukhus där ha avled några timmar senare. Efter ett uppehåll framförde Nottingham Orchestra åter Pathétique 1949 men slutade sedan helt när en cellist omkom i en bilolycka några dagar där efter.

”Det är en mycket märklig tillfällighet för jag tror att de två är de enda som har avlidit sedan orkestern bildades för sju år sedan”, sa Cooper i en kommentar innan han förbjöd Pathétique helt.

Inte helt oväntat verkar myten om ”mumiens förbannelse” ha ett finger med i spelet. Tidningar från den tiden påpekar nämligen att Gaze Cooper inte bara var dirigent utan också arkeolog och förvarade ett stycke av farao Tuthankamons svepning i sitt hem.

Att en förbannelse skulle kopplas till detta verk är inte svårt att förstå med tanke på symfonins historia. Tjajkovskij skrev verket under sitt sista år i livet, men innan det hann fullbordas blev han indragen i en skandal där han anklagades för att ha haft en homosexuell förbindelse med en student. Tjajkovskij tog mycket illa vid sig. Han dog den 25 oktober 1893 efter att ha fullbordat Pathétique som en sista hyllning till livet.

Så finns det då någon sanning i att den sjätte symfonin skulle orsaka musikers död? Knappast. Ingen av de tre personer som avlidit har gjort det under själva stycket och med tanke på att Pathétique är Tjajkovskijs mest berömda verk som spelats oräkneliga gånger över hela världen utan att någon har drabbats verkar risken vara minimal. Vi människor söker gärna mönster så när flera olyckliga händelser inträffar under en kort tidsperiod är det lätt att dra förhastade slutsatser.

Men siffror och mönster är så lockande. Så när siffran 28 nu närmar sig så här 30 år efter det att den kommit att spela en huvudroll i många av våra liv så är det svårt att bara vifta bort den.

Det är helt enkelt så som vi människor är funtade.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

28 september 1994, på min födelsedag, Estoniakatastrofen.

Anders Karlsson, 00:15, 22 januari 2016. Anmäl

Mystiska stjärnan bjuder på nya mysterier

tubby

Ni minns säkert inte KIC 8462852, men om jag säger att det var stjärnan som hamnade i nyheternas fokus för någon månad då det spekulerades om att den hade ett gigantisk utomjordiskt byggnadsverk runt sig, då kanske det ringer en klocka.

Saken var den att stjärnan, som ligger i Svanens stjärnbild 1.480 ljusår från jorden, oväntat visade sig förändra sin ljusstyrka på ett minst sagt oregelbundet sätt. Dessutom var förändringen stor. Några av förändringarna kunde uppmätas till 22 procent. Vilket är enormt mycket och som inte kan förklaras av att en planet passerar framför den.

Stjärnan är i dag mera känd som Tabbys stjärna efter Tabetha Boyajian som var den astronom som upptäckte dess ovanliga beteende.

Teorierna blev många och en, som gick ut på att det rörde sig om ett stort område av kometer cirklande runt stjärnan (vår sol har också ett sådant moln) men den idén har visat sig svår att få ihop med det som faktiskt observeras. Ni kan se hur en Nasaillustratör tänkt sig detta här ovan.

Astronomen Phil Plait, som är en av mina favoriter med sin utmärkta sajt Bad Astronomy (och en bok med samma namn), skriver nu på Slate att nya upptäckter visar att Tabbys stjärna har minskat sin ljusstyrka över en hundraårsperiod med omkring 20 procent. Jämfört med 1890, då de första bilderna av den togs, lyser den en femtedel svagare.

Phil Plait noterar att Tabbys stjärna beter sig på ett mycket märkligt sätt. För det första borde den inte minska i ljusstyrka. Stjärnor av den typen gör det bara inte. För det andra varierar den i styrka lite hit och dit:

”Detta är bisarrt. Något liknande har aldrig setts”, skriver Plait.

I går tittade jag på en inspelning av Vetenskapens Värld från förra året där temat bland anat var hur utomjordiska civilisationer skulle tänkas bete sig. En möjlighet är att dessa, när de nått en mycket hög energiförbrukning och sannolikt passerat oss med några tusen år av utveckling, börjat ta energi från sin egen sol.

Och detta genom att bygga stora energinsamlare i omloppsbana runt sin sol, så kallade Dysonsfärer. Alltså enorma solpaneler som samlar in och sedan sänder energin till planeten. Deras svar på jorden.

Ett sådant kosmiskt byggprojekt skulle med tiden blockera ljus från stjärnan om sfärerna placerades precis på linjen mellan den och oss.

Så är det en utomjordisk civilisations svar på kärnkraft och vattenkraft som vi bevittnar? Phil Plait är tveksam. Det finns allt för mycket som inte stämmer, menar han. Bland annat minskade Tabbys stjärna i ljusstyrka kring 1910 för att sedan öka under en period och minska igen.

”Jag kliar mig i huvudet över detta”, skriver Plait och slår fast det enda som faktiskt går att göra för att föra frågan framåt: Fortsätt observera stjärnan.

Mysterier är alltid trevliga. Och när det gäller vårt universum råder det ingen brist på sådana. Bevisen på att vi inte är ensamma får vi nog vänta på ännu en tid.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En Dysonsfär byggs väl ändå *runt* själva stjärnan, inte flera stycken i omloppsbana?

Magnus Wissler, 01:14, 21 januari 2016. Anmäl

En tidskrift att Häpna över

hapna490omslag

I dag är det teve som gäller. Men då, på 1950-talet, levde science fiction ett gott liv i böcker och tidskrifter. Framför allt i en tidskrift om man var svensk – ”Häpna!”

”Häpna!” kom in i mitt liv många år efter att denna spännande tidskrift somnat in men blev trots det en viktig inspirationskälla för en ung science fiction-intresserad grabb i början av 1970-talet. För ”Häpna!” levde mellan åren 1954 till 1966 – då 119 häften distribuerades till en inte allt för stor läsekrets – och när den dog sotdöden var jag bara åtta år.

Mellan dess pärmar utspelade sig historier på avlägsna planeter eller på snabbt flygande rymdskepp, med mer eller mindre vänligt sinnade utomjordingar som utmanade de mänskliga hjältarna. Men ibland bjöds läsekretsen även på mer eftertänksam sf.

Innehållet bestod till största delen av översättningar av utländska (oftast amerikanska) författare men också en del originalmaterial från svenska pennor. Några av dem kom med tiden att bli välkända och vällästa namn som Sam J Lundwall, Leif Mårtensson och Dénis Lindbohm.

För oss som ännu minns ”Häpna!” kommer nu en minnesförstärkare i form av John-Henri Holmbergs ”Häpna! En bok ur och om 1950-talets tongivande science fiction-tidskrift” (Heidi), en kunnig och inträngande och inte sällan kritisk analys av tidskriften.

Sf-gurun Holmberg sätter in ”Häpna!” i sitt tidssammanhang och tränger inte bara in i tidskriftens innersta själ och männen bakom den utan har också nyöversatt samtliga de noveller som utgör en stor del av boken. Men det är hans encyklopediska kunnande och researchande som gör boken till en fascinerande kunskapskälla när det gäller de personer som verkade och påverkade inom svensk science fiction i slutet av 50-talet och in i 60-talet.

Tidskriftens startades och drevs av bröderna Kurt och Karl Gustav Kindberg från Jönköping som tack vare ett brinnande intresse för sf och med hjälp av ett eget tryckeri gjorde allvar sina planer.

”Häpna!” blev under några år fokalpunkten för svenska science fiction-intresserade men des eftermäle är inte enbart positivt, skriver John-Henri Holmberg. Samtidigt som den var viktig under sin existens kom den att lägga sordin på utgivningen av kvalitetsscience fiction under många år. Men Holmberg anar också en framtid för sf i Sverige och ser ett antal positiva tecken där förlaget Bakhålls utgivning av Philip K. Dick nämns som ett.

Mitt eget förhållande till ”Häpna!” handlar inte enbart om själva tidskriften. För rätt många år sedan var jag också med och räddade delar av bröderna Kindbergs boksamling ur en fuktig källare och när tidskriftens främste recensent Roland Adlerberth gick ur tiden kunde jag se till så att en del av hans arkiv fick ett nytt hem på AFU (Archives for the unexplained) i Norrköping där också delar av Sam J Lundwalls samling i dag återfinns.

För märkligt nog har svensk science fiction inget eget arkiv och den som ska skriva genrens historia, som John-Henri Holmberg gjort i form av de två mycket läsvärda volymerna ”Inre landskap och yttre rymd” (2003) eller som Jerry Määttä gjorde med sin fantastiska avhandling ”Raketsommar” (2006) så får de lita till eget kunnande och samlande eller ägna mycket tid åt att jaga källor. Dokumenten har i många fall för länge sedan skingrats för vinden eller hamnat i pappersåtervinningen. För inget är så värdelöst som gamla papper när ett dödsbo ska rensas.

Själv läste jag boken om ”Häpna!” med stort intresse men inser att dess nostalgiska värde nog är högre än dess nutida aktualitet. För de flesta är tidskriften ett okänt begrepp och i dag är dess äldre nummer inte längre så lätta att få tag på.

Men på sin tid fyllde den en viktig funktion. Den tog den svenska sf-rörelsen flera steg framåt och lade grunden för många ungdomars sf-intresse. I dag finns det ingen liknande tidskrift att samlas kring och konkurrensen från nätet har gjort att också föreningarna kämpar i kraftig motvind och svår uppförsbacke.

Böcker har för många ersatts av rörliga bilder där sf lever ett gott liv med filmer som ”Avatar”, ”Star wars” och ”E.T. The Extraterrestrial” – alla bland de mest sedda filmerna.

Boken om ”Häpna!” är tyvärr historien om ett projekt som knappast kommer att upprepas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Vet Olov eller någon annan vad som hände med den nyuppståndna Nova? Jag var prenumerant och efter nummer 20 slutade tidskriften plötsligt komma. Jag tänkte att Holmberg blivit sjuk eller något, men uppenbarligen inte.

Viktor Jensen, 16:45, 22 januari 2016. Anmäl

Glöm inte heller att det fanns en tid då JVM stod för Jules Verne Magasinet - tänker på den senare perioden då Sam J Lundberg var redaktör. Det var min väg in i SF, tidigt 70-tal.

Bengt Andersson, 16:40, 6 januari 2016. Anmäl

Tack för en trevlig bloggpost! Litterär science fiction är inte borta från Sverige! Nova science fiction återuppstod också på 00-talet och publicerade då dels en väldig massa ny, intressant science fiction, men hade även temanummer där viktiga, äldre verk fick en svensk översättning. Det finns säkert nummer kvar att beställa för den hugade! Fanrörelsen lever också och anordnar årligen Swecon, den nationella festivalen på temat.

Olov Livendahl (Webbsida), 10:57, 6 januari 2016. Anmäl

Glöm inte bort tidskriften Nova Science Fiction med John-Henri Holmberg som redaktör och som kom ut i början av 80-talet med svensk och översatt SF. Den läste jag under uppväxten och blev fast i genren.

Daniel Sjöberg, 08:57, 6 januari 2016. Anmäl

Jag är 68 år och har under 10 år samlat häpna och fått tag på samtliga nummer. Läste dem som barn. De flesta numren har jag köpt på Tradera. Ferenc Szeplaky Härnösand

FERENC SZEPLAKY, 21:02, 5 januari 2016. Anmäl

Serietidningar på temat inte att förglömma. De fanns påkostade nummer i kvarterskiosken men veckopengen täckte bara utgiften för Kalle Anka, men sedan passerade Sputnik över hustaken, gick nästan att ta på och gjorde rymden till verklighet.

G Jonsson, 19:47, 5 januari 2016. Anmäl

Kometjakt och meteorregn

kometen160102

Den som har en ren horisont åt nordost och befinner sig utanför stadens störande ljus kan fånga en komet med blicken från klockan midnatt i kväll. Kometen, som heter Catalina, upptäcktes den 31 oktober 2013 men har sedan dess fört en undanskymd tillvaro.

Nu har den rundat solen, skaffat sig ett par svansar och är på väg ut från solsystemets inre mot de mörka utkanterna.

Men just nu går Catalina att se med blotta ögat, alldeles intill den ljusstarka stjärnan Arcturus som ni kan se på bilden från programmet Starry Night här ovan. Och Arcturus hittar man genom att följa Karlavagnens tistelstång som pekar rakt mot den.

Även om Catalina är så pass ljus att den faktiskt går att se med blotta ögat så är det bäst att utrusta sig med en kikare. En vanlig fältkikare går bra. Och även då lär den mest se ut som en suddig fläck. Det blir ofta så med kometer.

Trots det är det värt mödan. För att se en komet är något mycket speciellt. Dessa besökare från solsystemets allra yttersta utkanter. Just Catalina cirklade en gång runt solen i det som kallas Oorts moln och som är födelseplatsen för kometer.

Oorts moln är enormt stort, enormt glest och enormt långt bort. Dess inre kant ligger 1.000 gånger avståndet mellan jorden och solen ut från oss. Dess yttersta kant tror forskarna befinner sig ytterligare 100.000 gånger sträckan jorden–solen från vår planet. Och det är här som de smutsiga snöbollar som vi kallar kometer långsamt cirklar runt solsystemets centrum.

Om de inte rubbas ur sina banor och börjar falla in mot solen – vilket Catalina alltså gjort.

Catalina är cirka 10 kilometer stor och hade varit omöjlig att se om det inte hade varit för att solen lyser på dess isiga yta. Svansarna syns trots allt bäst på bild men är inte lätta att fånga.

Lite längre åt höger på natthimlen, mot öster, lyser just nu planeten Jupiter starkt genom hela natten och mot morgonen då den får sällskap av Venus i sydost följd i spåren av Saturnus. På morgonen den 9 januari står de två planeterna bara en halv grad från varandra i sydsydost. Också värt att pricka för i almanackan.

Catalina fortsätter nu att klättra uppåt mot Karlavagnen, högre för varje natt som går. Blir det klart väder så är den fortsatt värd att spana efter men alltså inte så lätt att få blicken på.

Om du ändå är ute och tittar åt Catalina till så kan det hända att du får syn på en meteor. För just nu pågår ett stjärnfallsregn som kallas kvadrantiderna och som har sitt maximum den 3 januari. Kvadrantiderna har fått sitt namn efter en stjärnbild som inte längre finns – Murkvadranten – men ser ut att dyka upp från en punkt något till vänster om Arcturus.

Mellan 30 och 100 stjärnfall i timmen kan det bli.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

De här meteorförutsägelserna kan vara litet chansartade och ofta står man där och bara stirrar ut i tomma natten.

G Jonsson, 06:58, 4 januari 2016. Anmäl