Pärlor i skyn och tallrikar i vattnet

parlemormolnskovde

Det åter dags att rikta blicken något högre än de egna skosnörena. För gör man det tror SMHI att vi i dag och några dagar framåt kan få syn på ett av de vackrare naturfenomenen när det gäller vår himmel – pärlemormoln. Vackrare moln än pärlemormoln får man leta efter eftersom de, som namnet antyder, skimrar i alla färger där de belyses av solen på 20–30 kilometers höjd.

Molnen uppstår när kalla vindar från Arktis blåser in över den skandinaviska fjällkedjan som förenar Sverige och Norge. Då, när vindarna sveper från väster, bildas det lä på den svenska sidan och vågorna kan fortplanta sig till hög höjd. Där uppe bildas små droppar i kylan, droppar som fryser till is och när de träffas av den lågt stående solen förvandlas till ett tjusigt regnbågsfenomen.

Normalt håller sig dessa vackra skapelser hyfsat långt norr ut men bilden (som liknar en fågel!) här ovan togs av Anders Eriksson i Skövde på morgonen den 28 december 2012, vilket är rätt långt söder ut för att vara den här typen av moln. Men den här gången kanske molnen går att se ändå nere i Malmö.

SMHI:s meteorologer räknar med att pärlemormoln kan ses i Sverige ett par gånger om året. Och de skiljer sig från vanliga moln mer än genom sitt yttre. Enligt meteorologerna består de av svavelsyra och salpetersyra och dessutom har de en koppling till att ozonskiktet håller på att tunnas ut. Där det finns pärlemormoln finns det nästan inget ozon.

Att vi nu kan komma att se de vackra molnen i Sverige beror på en iskall, minus sjuttiogradig, vind kallad den arktiska polära virveln som rör sig på omkring 20 kilometers höjd vilken i sig påverkar ozonskiktet negativt och som alltså skapar förutsättningar för pärlemormolnen. Enligt SMHI kan de komma att ses över hela landet.

Så ta chansen och spana mot skyn vid solnedgången och soluppgången. Är vädret klart kan molnen gå att se fram till och med den 3 mars.

Ni som såg vädret på SVT i kväll fick också se ett annat naturfenomen i bild, nämligen tallriksis. Bilden hade tagits av Larsgöran Svensson vid laxtrappan i Älvkarleby strax före klockan 11 i förmiddags. Jag slog Larsgöran en signal och fick hans bilder mejlade och en av dem kan ni se här nedan. En hel massa små istallrikar med fina kanter som ligger och guppar i vattnet.

Fenomenet bildas i strömmande vatten och när issörja klumpas ihop av vågorna fryser de till runda tallrikar som gärna samlas i ett hörn precis som på bilden.

lgsvtallrikar160229

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Detta har intresserat även mig. Jag kan tänka mig i Science Fiction att det kanske finns en planet stor som Jorden framför en gul eller vit sol och har sådan atmosfär. Som på en pärla. Jag kommer också på att tänka på boken "Den vita planeten" men den handlar inte så mycket pärlemormoln. Det mesta kan vi hitta här på jorden. Man kan tänka sig en planet med sådana moln som uppvisar som ett "öra" mot solsidan och på natten kommer molnen tillbaka och lyser upp laddade på hög höjd istället för måne

John Krauklis, 22:53, 16 mars 2016. Anmäl

Mycket intressant, där pärlemomoln syns är Ozonskiktet mycket tunt.

Erik Olsson, 07:40, 1 mars 2016. Anmäl

Försent skjuta på Skottdagen

Det finns givetvis mycket att säga om en dag som börjar på Skott. Inte minst för oss som gillar rymden, science fiction och filmer med framtidstema.

Montgomery Scott, eller ”Scotty” som han kallas i serien, är en av science fiction-serien Star Treks mest namnkunniga medlemmar. För även om hans roll i serien inte är någon av de mest framträdande så vilar uppmaningen ”beam me up, Scotty” tungt över Star Trek. Problemet är bara att just den meningen aldrig uttalades i serien även om kapten Kirk gav liknande uppmaningar vid flera tillfällen.

Great Scott! Här har vi ännu en filmisk fras som satt sig i våra minnen. Men den här har verkligen uttalats av professor Emmett Brown (Christopher Lloyd) i ”Tillbaka till framtiden”-trilogin. Att Brown använder just Scott kan anspela på författaren Sir Walter Scott (som står jättestaty i hemstaden Edinburgh – i Skottland) eller möjligen på någon annan känd Scott.

Som Robert Scott (1868–1912) är också värd att minnas en dag som denna. Den engelske äventyraren och upptäcktsresanden ledde två expeditioner till Sydpolen men fick se sig slagen av norrmannen Roald Amundsen när han kom fram den 17 januari 1912. Inte roligt. Till råga på eländet dog Scott och de övriga i expeditionen när de var på väg tillbaka till basen. Vilket gjorde honom till en sann brittisk hjälte.

Och som Erik Olsson så vist påminner i kommentarsfältet här nedan så ska vi inte glömma Scott Joplin som med sin ragtimeklassiker ”The Entertainer” för alltid etsat sig in i de notoriska historieböckerna.

Skott kan också vara vattentäta och sitta i båtar (fast de måste dras hela vägen annars går det som med ”Titanic”), skjutas mot oskyldiga djur eller människor (avrådes), avlossas av idrottsmän på planer och rinkar (helst då i mål), iakttas på vårblommor i rabatten (då de skjuter i höjden), beskriva en snabbhet hos ett barn (som ibland, ibland kommer som ett sådant när man ropar) och säkert en del annat. Ryggskott ska vi inte ens nämna.

Lite utanför totalisatorn hittar vi den tidigare DN-medarbetaren Staffan Skott, numera bosatt i utkanten av Cambridge i England, en god vän och återkommande bidragsgivare i fyndighetsbranschen på DN:s Namn och Nytt-sida.

Skott är dessutom en kunnig Sovjet-/Rysslandskännare och taktfast expert på militärmusik i alla dess former. Så Skottdagen kan mycket väl tillägnas denne eminente skribent.

Så nu är skottdagen igång efter fyra års väntan. Nu är det för sent att skjuta på den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag kommer att tänka på skådespelaren Scotty. Maskinisten i de gamla Startrek filmerna. Så vitt jag vet är väl skådespelaren död. De skickade upp hans urna med satellit och gjorde en rymdbegravning för honom. Denna satellit torde väl ha brunnit upp i Jordatmosfären för ett par år sedan då den störtade ned.

John Krauklis, 22:57, 16 mars 2016. Anmäl

Vi får inte glömma Skott Joplin en stor Stjärna i universum. https://www.youtube.com/watch?v=NdCBT_VHnUk

Erik Olsson, 11:48, 29 februari 2016. Anmäl

Wow, vilken upptäckt! (kanske)

wow2016

Kanske inte ett ”eureka” men i alla fall ett ”wow!” Och möjligen svaret på en snart 40-årig gåta.

Det var den 15 augusti 1977 som forskare vid Ohio state university i USA fick in en 72 sekunder lång signal från rymden när de lyssnade med ett radioteleskop i riktning mot stjärnhopen M55 i Skyttens stjärnbild. En signal som absolut inte borde höras där.

Upphetsat skrev professor Jerry R. Ehman ordet ”Wow!” på datautskriften av signalen. Kanske var det första tecknet på att vi inte var ensamma där ute.

Signalen kom och gick och trots ivrigt lyssnade i samma riktning lyckades ingen astronom få in signalen igen.

Men nu kanske den har fått sin förklaring. Och så fall kan vi tacka en motorvägsbro för den. Och en professor i astronomi vid St Petersburg college i Florida – Antonio Paris.

Professor Paris berättar i en intervju hur han fick sin snilleblixt när han körde under en motorvägsbro samtidigt som en lastbil passerade på vägen ovanför.

– Det slog mig att det skulle kunna ha varit ett föremål som passerade över oss, precis som lastbilen. En lastbil som vi aldrig kommer att se igen. Det skulle ha kunnat vara en komet eller asteroid som passerade, säger han i en intervju.

Utrustad med sin teori grävde professor Paris igenom Nasas arkiv i jakten på något som skulle passa. Och – han hittade två.

De misstänkta bovarna bakom signalen är två kometer vid namn 266P/Christensen och P/2008 Y2 (Gibbs) som passerade mellan teleskopet i Ohio och M55, fast oändligt mycket närmare jorden, samtidigt som professor Ehman tänkte ”Wow!”.

Nu dröjer det tyvärr 600 år innan de båda gör om samma förbiflygning men om två år kommer de i alla fall nära jorden igen. Först ”Christensen” i januari 2017 och sedan ”Gibbs” senare samma år.

– De fanns där exakt det datumet och tiden och i grannskapet från det område där signalen fångades upp, säger Antonio Paris.

Så nu är det ”bara” att lyssna igen.

Och frågan återstår: Kommer de två kometerna att ge ifrån sig den signal som väckte så stor uppståndelse 1977. Återstår att se.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Detta tycker jag är mycket intressant. Det är väl den längsta signal från rymden man kunnat Uppfatta med SETI. Om de vore två kometer som körde förbi ovanför tycker jag är en för enkel förklaring. När de överförde den digitala datan till ljud låter det ju som om någon blåser i en flöjt. Det senaste ljudet från universum låter som ett knäppande och skall vara bevis för gravitationsvågor genom roterande svarta hål menade man på nyligen.

John Krauklis, 23:02, 16 mars 2016. Anmäl

Förr och nu – inte så olika

Allt var inte bättre förr men det är högst osäkert om allt är bättre nu.

Jäkt och stress är vår tids adelsmärken. Den som inte har klappat ihop åtminstone någon gång har inte tagit sitt arbete på allvar. Datorer, mobiler, e-post, twittrande, facebookande, instagrammande och tusen tevekanaler löser lömskt upp våra själar.

Utbrändhet. Den nya tidens sjukdom.

Kanske ändå inte så nytt.

”Hvad kan göras för de överansträngda? En insamling för hvilohem igångsatt.” Artikeln stod att läsa på Stockholms Dagblads förstasida den 27 maj 1915.

”Sällskapet hvilohem för de överansträngda synes ha gripit in på en av vår tids allra ömmaste punkter. Överansträngning och andra nervösa rubbningar bli allt vanligare, läkarne skaka bekymrade på
hufvudet, de är öfverlupna af dylika patienter, och det värsta är, att det stora flertalet af deras patienter äro oförmögna att bestå sig det enda säkra botemedlet, någon tids hvila och ro från arbetet, som slitit ut dem.”

Stockholms Dagblad illustrerade sin angelägna artikel med en vacker utsikt över Drottninghamn vid Skurusundet utanför Stockholm. Där låg sällskapets första vilohem och dit hade nyligen ett antal överansträngda kvinnliga kontorister anlänt.

Sällskapet hvilohem för de överansträngda hade alltså en viktig uppgift. Genom att öppna ett hem långt borta från stadens jäkt där ”stärkande luft, god mat och en bekväm bädd” kombinerades med ”fullständig hvila” hoppades man bota de stackars överarbetade stadsmänniskorna.

Det var då det, för 100 år sedan. Tänk ändå vad utvecklingen gått framåt.

Eftersom jag läser mycket gammalt i form av böcker och artiklar så stöter jag ofta på berättelser som lika gärna kunde vara skrivna i dag. I helgen kom jag över boken ”Naturvetenskap och kristendom” av den för mig okände schweiziske professorn Frédéric Bettex (1837–1915) som kom ut i sin tredje upplaga på svenska 1915 men som skrev redan 1896.

Också den gode professorn (som fick sin titel av kungen av Württemberg) noterar att saker och ting helt enkelt går alldeles för fort numera och att ”mången nutidsdam får knappt tid att genombläddra en illustrerad familjetidning eller en damtidning” och att skulden till detta står att finna i att alla moderna apparater som skulle spara tid och effektivisera:

”Vi äro stolta över ångkraft och elektricitet, men ångan har skadat oss. Sedan vi med den och med telegraf och telefon spara in så mycken tid, får vi inte längre tid till någonting”, skriver professor Bettex.

Känner vi igen oss? Mobiler och datorer – vår tids tidsbesparare.

Bettex konstaterar också att det ”överallt” klagas över ”tilltagande svaghet i huvudet och nerver, närsynthet och blodbrist”.

I grund och botten går det mesta igen, historien upprepar sig och vi uppfinner hjulet varje dag. Varje generation har sina idéer om att just vi står på toppen av all mänsklig verksamhet och därmed också är dem som lider mest av allt det nya.

För mitt all teknik står en människa. En människa som har lika svårt att hänga med i dag som för 100 år sedan eftersom våra själar inte utvecklas i takt med tekniken. Eller som min vän Ebbe Schön har sagt: Vi är stenåldersmänniskor som pratar i mobiltelefon.

Också det gamla har varit nytt och de som levde då hade fullt upp att anpassa sig till det. Precis som vi.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Boken "Naturvetenskap och kristendom" från 1900 talet är väldigt vinklad på att vetenskapen är svaret på allting men man bör vara troende ivarjefall för säkerhets skull. Jag har skrivit en egen bok "En liten text om världsfrågorna." om naturvetenskap och religion. Min uppfattning är att det går inte få det att mötas så lätt som i en valvbåge men vi kan ena så mycketsom möjligt i en filosofisk grundtanke (dock inte med filosofin som grund) tex i en bok som innehåller både naturvetenskap och tro

John Krauklis, 23:08, 16 mars 2016. Anmäl

Tveksamt om rymdsten dödade indier

Frågan om en indisk busschaufför dog till följd av en meteorit har engagerat en hel värld. De första preliminära analyserna gör att teorin om en sten från rymden känns allt mer avlägsen.

Indiska medier som talat med en av de forskare som undersökt de stenbitar som hittats på platsen skriver att inget tyder på att det verkligen var en rymdsten. Dels är bitarna för lätta och dels liknar de mera slagg än något annat.

”Preliminära undersökningar antyder att bitarna inte är en del av en meteorit”, säger professor P. Sreekumar vid Indiens astrofysiska institut i Bengaluru enligt NDTV. Amerikanska Nasa säger i ett annat uttalande att den krater som finns på den förmodade nedslagsplatsen inte heller ser ut som att en meteorit slagit ned.

Kvar står det faktum att den 40-årige mannen dog i samband med en hög smäll som fick rutor att krossas i hus och på bilar i närheten.

Mysteriet ser nu ut att få vänta på sin lösning genom obduktionen av den döde och polisens utredning.

Forskarna är sedan länge försiktigt tveksamma till rapporter om att människor skulle ha dödats av meteoriter men som jag har skrivit om i flera bloggar de senaste dagarna så finns det en lång rad exempel som ändå antyder att så har varit fallet.

Klart är att den som verkligen får en meteorit på sig kan få mycket svåra skador. Hastigheten uppgår till omkring 30 meter per sekund vilket gör att stenen blir till en dödlig projektil.

I flera av de fall där människor har dödats i samband med att en meteorit fallit till marken så är orsaken till dödsfallet inte alltid att personen fått stenen direkt på sig. Det finns exempel på hur människor träffats av en meteorit när de har befunnit sig inomhus.

Den 30 november 1954 träffades fru Hulett Hodges av en meteorit som kraschade rakt igenom taket på hennes hus i Sylacauga i amerikanska Alabama. Meteoriten träffade henne när hon låg och vilade på en soffa. Efter att ha gått igenom taket träffade stenen fru Hodges på höften och handen – skadorna blev små men chocken desto större. Ett 15 centimeter stort hål i taket vittnade om det som hänt.

Ett stort antal vittne hade sett meteoren komma in i atmosfären där den exploderat och efterlämnat ett spår av vit rök efter sig. Sannolikt sprängdes rymdstenen då i flera bitar varav en tog kurs på fru Hodgetts bostad. Efter händelsen uppstod en tvist mellan fru Hodges och den dam som hyrt ut huset: båda ansåg sig ha rätt till stenen från rymden.

Det finns flera andra exempel också under senare år där meteoriter slagit igenom tak och ramlat ned på vardagsrumsgolv.

En direkt träff på en människa är alltså ovanlig och när 1.200 människor i ryska Tjeljabinsk skadades av en stor rymdsten den 15 februari 2013 var det inte själva stenen utan ljudbangen som orsakade skadorna. Tryckvågen efter det att rymdstenen gått igenom ljudvallen – på flera mils höjd – krossade fönsterrutor över hela staden.

Och på andra sidan rutorna stod nyfikna människor sedan de sett en stark ljusblixt från skyn och sedan fått ögonen på bolidens (den stora meteorens) långa röksvans som hängde kvar på himlen.

Att glasrutorna skulle krossas i ansiktet på dem hade ingen räknat med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Döden från skyn – en öppen fråga

Frågan om vad det var som egentligen dödade en 40-årig busschaufför i Indien är fortfarande öppen. Någon analys har ännu inte gjorts av den blåaktiga ”sten” som hittats på platsen men myndigheterna i delstaten gick redan på måndagen ut med beskedet att det verkligen rörde sig om en meteorit.

Eftersom något liknande dödsfall inte har kunnat bekräftas i modern tid är frågan kittlande. Kan detta var det första säkra fallet under de senaste två hundra åren där en människa dött sedan en sten från rymden träffat honom?

Det finns en hel del frågetecken att räta ut innan vi kan säga något säkert och vissa fakta är lätt besvärande om man vill tro att det rörde sig om en sten från rymden.

För det första finns det flera uppgifter från indiska tidningar om att man redan den 26 januari hittat ett hål i ett risfält i samma område där man tror att en meteorit ska ha fallit. Det finns bilder på hålet men i övrigt få handfasta uppgifter.

Att det nu skulle ha inträffat ytterligare ett meteoritfall i samma område verkar i högsta grad osannolikt. Åtminstone ett av fallen har nog en helt annan förklaring.

Den sten som hittats (vissa skriver stenar) nära kratern beskrivs som blåaktig och lite svart till färgen. Inte riktigt den färg som vanliga meteoriter brukar visa upp. Man kan jämföra den med de delar av en meteorit som hittats i Danmark de senaste dagarna där man ser den typiskt svarta ytan.

Ännu så länge har de forskare som besökt platsen inte sagt något som kan kasta ljus över händelsen.

SVT Västerbotten sände påpassligt ett inslag om en liknande händelse i ett inslag på måndagen. En händelse som jag känner väl till och har försökt att få någon rätsida på – utan att lyckas.

Där handlade det om en man vid namn Ludvig Lundgren som i slutet av maj 1900 var på väg för att hälsa på en kamrat i Kvavisträsk i mellersta delen av Norsjö socken väster om Skellefteå. Vittnen har berättat hur himlen lystes upp trots att det var mitt på dagen och hur de sedan hörde en kraftig smäll.

Ludde Lundgren, som han kallades, skulle fylla 55 år senare samma år när händelsen inträffade men något exakt datum är inte känt och i kyrkböckerna nämns över huvud taget inte någon dödsorsak. Meteoritnedslaget ska ha inträffat mellan byvägen och Huvuberge i det som kallades för kalvhägnan då Ludde var på väg för att hälsa på sin granne ”Fredrik oppa berge”.

Någon närmare beskrivning av vad som sedan hände finns alltså inte. Meteoriten skulle ha slagit ned 50 meter från Ludde där han gick och själv skulle han då ha kastats omkull av den våldsamma detonationen. Kvar på marken blev en grop. Han fördes medvetslös till sjukstugan i Norsjö för att aldrig mera vakna upp och avled den 27 maj 1900, efter ett par dagar, utan att ha kunnat berätta vad som egentligen hände. Ludvig Lundgren begravdes senare i Norsjö

Om det verkligen var en meteorit som ändade 54-åringens liv är oklart och nedfallet finns inte med på Naturhistoriska riksmuseets lista över svenska meteoriter vilket innebär att någon sten aldrig har hittats och därmed inte heller kunnat analyseras.

Läget i Indien är likartat. Vad vi vet är att en man dött och tre andra skadats efter en explosion som också slog ut fönsterrutor på näraliggande hus och fordon.

Hur det än ligger till med den indiska busschauffören så finns det ett annat exempel på hur en pojke faktiskt har träffats av en meteorit i modern tid.

Solen stod högt och det var mitt på dagen den 14 augusti 1992 när en grupp arbetare på en bananplantage i utkanten av Mbale i Uganda skrämdes av en skarp detonation. När de tittade upp såg de ett spår av rök och många sprang från platsen i tron att det rörde sig om en bomb som hade exploderat. Men strax efter smällen regnade tusentals fragment av en sten över plantagen över ett område tre kilometer brett och sju kilometer långt. De minsta på bara en tiondels gram och de största stora som en fotboll och vägande drygt 27 kilo. Några minuter tidigare hade de färdats långt ute i rymden.

En av de fallande meteoriterna träffade ett bananträd och föll sedan på en ung pojke som fick rymdstenen i huvudet. Nu vägde den lilla spillran bara 3,6 gram och efter ha fallit genom lövverket var dess hastighet mycket låg när den väl träffade honom. Men det kunde ha gått värre. En större bit gick igenom taket på den lokala järnvägsstationen inte långt därifrån där den orsakade ett 15 centimeter stort hål.

Rymden kan bjuda på en hel del överraskningar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Åldriga dokument förtäljer att en munk den 4 september 1511 (gamla stilen) föll offer för ett meteoritregn nära Crema i Lombardiet. År 1650 ljöt en franciskanmunk i Milano döden efter att ha träffats av en meteorit. Nån gång i mitten av 1600-talet ska två svenska sjömän ha dödats av en meteorit ute på havet, någonstans mellan Japan och Sicilien, och år 1825 slog en rymdsten ner i Indien vid en plats vid namn Malwate och dödade en man. Så nog har vi skäl att vara oroliga.

Mikael Schulman, 21:55, 9 februari 2016. Anmäl

Frågan är om ett skyddsrum hjälper.

Mulbert Skog, 19:51, 9 februari 2016. Anmäl

Indier kan ha dött av rymdsten

meteorit

För Asterix och Obelix har det aldrig varit någon tvekan. Himlen hotar ständigt att falla över deras och övriga bybors huvuden. För oss nutidsmänniskor känns hotet inte lika påtagligt men det finns ändå anledning att vända blicken uppåt med viss oro.

I helgen hittades en sten i Ejby på Fyn som med stor sannolikhet kommer från rymden. Och under måndagen hittades ytterligare delar av meteoriten liggande på en parkeringsplats i Herlev i utkanten av Köpenhamn. Hittills har ett halvt kilo rymdsten hittats och forskare i Danmark tror att de föll någon gång i helgen.

Meteoritfynd är ovanliga och stenarna kan säljas för stora pengar, något som Danmarks geologiska museum noterat och nu erbjuder hittelön till dem som lämnar in en upphittad bit till museet.

Och vad som kommer uppifrån måste ta vägen ned mot jorden – där vi människor rör oss. Men ingen människa träffades den här gången.

Men, det finns rapporter som tyder på att människor inte går säkra. I söndags skrev indiska tidningar om en 40-årig busschaufför i Velloredistriktet i Tamil Nadu i sydligaste Indien som kan ha träffats av en sten från rymden och dödats av den.

40-åringen och en 37-årig trädgårdsmästare hade precis druckit vatten vid en skola i utkanten av Natrampalli när vittnen talar om hur de först hört ett högt ljud och sedan en smäll varefter man hittade mannen liggande på marken intill en krater på marken. Andra talar om hur de sett ett föremål, falla från skyn. Två bussar i närheten och fler rutor på skolan fick sina rutor krossade.

Enligt flera tidningar fördes 40-åringen till sjukhus med splitterskador men avled på vägen, 37-åringen och ytterligare två personer klarade sig undan med lättare skador, men en av dem förlorade sin hörsel, skriver Times of India.

Frågan är vad som dödade 40-åringen. Var det verkligen en sten från rymden? Till en början menade den indiska polisen att det rörde sig om en explosion som orsakats av att gammalt sprängämne från byggandet av skolan råkade antändas när två trädgårdsmästare eldade gamla löv.

Men sedan ändrade sig polisen och säger nu att det var ett föremål, från skyn som dödade mannen och skadade hans kamrat. Ett uttalande som styrks av National Physical Laboratory som konstaterar att det verkligen var en meteorit som dödade mannen, skriver The New Indian Express.

Den lokala delstatschefen J Jayalalithaa sa på söndagen att den omkomnes familj nu kommer att få kompensation av delstaten.

Om slutsatsen håller i sig (och man vill ju gärna att någon hittar själva meteoriten) är det första gången i modern tid som en människa dödats av en sten från rymden.

Trots alla osäkerheter är sannolikheten stor att människor verkligen har dödats av meteoriter. I en forskarrapport [Kevin Yau et al: ”Meteorite falls in China and som related human casualty events”, Meteoritics 29, sidan 867 ff, 1994.] om meteoriter som fallit i Kina räknas ett stort antal händelser upp där senar och järn, vilket syftar på järnmeteoriter, har fallit från skyn och dödat såväl människor som djur, skadat hus och gjort hål i marken:

14 januari 616: Ett eldklot föll ned från himlen och träffade rebelledaren Lu Ming-yuehs läger där ett torn som användes för att ta sig över murar förstördes och fler än tio personer dödades.

1341: Ett regn av järn föll över ett område öster om sjön Erh-hai, Kunming, Chinning och flera andra platser och dödade människor och djur, slog sönder hus och förstörde grödor.

1490: Stenar föll tätt som ett regn i Ching-yangdistriktet i Shansiprovinsen. De största vägde upp till 1,5 kilo. Tiotusentals människor ska ha dödats av stenregnet.

1639: Tiotals människor dödades när en stor sten föll på en marknadsplats. Ett tiotal hus förstördes också av nedfallet.

30 juni 1874: En stor sten föll på ett hus i Chin-kuei Shan i Ming-tung Li och dödade ett barn.

5 september 1907: Hela familjen Wan Teng-kuei krossades till döds när en sten föll över Hsin-p’ai Wei i Weng-li.

25 april 1915: En kvinna fick ena armen avsliten sedan en flera kilo tung blåsvart sten träffat henne. Sammanlagt rörde det sig om fyra till fem stenar som föll över byn Ta-yang öster om staden Mai-po.

Att mer än 10 000 människor skulle ha dödats i samband med meteoritregnet 1490 kan låta som en överdrift. Samtidigt ska man ha klart för sig att jorden med jämna mellanrum träffas av mycket stora rymdstenar som den som 1908 ödelade ett område stort som halva Gotland kring floden Steniga Tunguska i Sibirien, en händelse som vi ska återkomma till.

Om en sådan rymdsten skulle explodera över en stad skulle det utan tvekan få katastrofala följder med ett stort antal dödsoffer. Enligt flera forskare träffar stenar av Tunguskahändelsens storlek jorden en gång vart 200:e eller 300:e år. Att stenar kan falla som regn visade sig den 8 mars 1976 då en stor stenmeteorit exploderade i luften nära staden Jilin i Kina och mer än 100 fragment regnade ned. Det största med en vikt på 1.770 kilo vilket skulle ha kunnat döda åtskilliga personer om det istället hade fallit över staden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Elementär sannolikhetslära säger oss att när sådana här saker sker gör de det troligast över en stor landmassa och i särsklt tättbefolkade områden. Indierna ligger alltså "bra" till i riskzonen, rent statistiskt. I det sammanhanget är det också intressant, men fullt begripligt, att det finns så många dokumenterade historiska fall från Kina.

Kap Kennedy, 10:08, 9 februari 2016. Anmäl

Kanske inte så märkligt, men minst sagt obehagligt, att sådant här inträffar. Och eftersom vi blir allt fler på denna planet, desto större är risken att någon träffas av en meteoritsten. Vet inte om antalet meteoriternedslag har eller minskat eller ökat eller är ungefär konstanta genom seklerna; detta måste ju också i så fall tas med i beräkningen - om man vill spekulera i hur stora riskerna är att få en sten i skallen. Intressant.

Conny Ohlsson, 00:15, 9 februari 2016. Anmäl