Hubble gav oss ett nytt universum

R136 observed with WFC3

Den 24 april är en sann bemärkelsedag i mänsklighetens historia. Det var då jorden fick glasögon efter årmiljoner med suddig blick och efter trevande försök att förstå vår plats i universum så blev det plötsligt möjligt att se våra grannar där ute på ett sätt som ingen trodde var möjligt.

Hubbleteleskopet är en framgångssaga även om det skulle ta ett tag efter uppskjutningen den 24 april 1990 innan den första bilden skickades ned till jorden den 20 maj samma år.

Ska vi vara ärliga så var den svartvita bilden av den binära stjärnan HD96755 i den öppna stjärnhopen NGC 3532 knappast något att skriva hem till mamma om. Men först var den och det som sedan följde har fått oss alla att dra efter andan och häpna över hur komplicerat och vackert vårt kosmos är.

Framför allt vackert. Och komplicerat. Ja, både och.

Hubbles teleskopöga fångade ljus från universums avlägsna hörn och gigantiska galaxer, färgsprakande nebulosor och myllrande stjärnhopar hamnade plötsligt i våra vardagsrum – och med tiden också i våra datorer.

Det otydliga blev skarpt och det vi tidigare bara gissat blev till kunskap.

Nu dröjde det ett tag innan Hubble levererade det allra bästa. Ett slipningsfel gjorde att spegeln inte fungerade som den skulle och först efter tre och ett halvt års väntan och en rymdpromenad och ett par glasögon kunde vi alla börja njuta och forskarna börja ta de riktiga stora kliven.

Sedan dess har Hubble bara fortsatt att överraska.

Trots alla fantastiska forskningsresultat som skickats ned från omloppsbanan runt jorden så är det just alla de vackra bilderna som blir Hubbles arv till mänskligheten. Miljarder har sett dem och drabbats av den svindlande känslan av att vi alla är en del av ett universum som inte liknar något vi ens kunnat drömma om.

Svarta pelare av gas, lätt upplysta av näraliggande stjärnor, har visat sig gömma embryon till solar som vår egen, på väg att födas ute i det kosmiska mörkret.

Enorma spiralgalaxer har sedda från ovan fört tanken till vårt eget stjärnsystem Vintergatan och sätter vår planets position, en bit ut i dess yttre regioner, i relation till de miljarder solar som är våra grannar men vars existens vi bara anar ens en kristallklar natt.

Moln av ”damm” snurrande runt ett svart hål antyder det ingen människa sett eller kanske någonsin kommer att kunna undersöka på nära håll – det svarta hålet som genom sin gravitation får till och med ljuset att stanna i sin bana.

Variationen är lika stor där ute som här på jorden. Och tack vare Hubble får vi alla chansen att uppskatta den planet vi kallar vårt hem.

Bilderna är många och tankarna som föds när man tittar på den ännu fler. Det gäller att ta vara på dem.

Vi lever i ett kosmos där nästan allt återstår att upptäcka. Hubble hjälper oss en bit på vägen.

Se Hubbles bilder på teleskopet webbplats.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jag har hört att man skall skicka upp ett nytt rymdteleskop förutom SOHO satelliten somkollar in solen.

John Krauklis, 13:09, 4 maj 2016. Anmäl

Loch Ness-monstret hittat

spalshnessie490ny

Loch Ness-monstret har hittats! Kanske har ni redan hört nyheten eller sett bilderna och då upptäckt att nyheten till och med bär en viss sanning.

En viss. Men i alla fall.

För att ta det från början. Loch Ness är en av flera djupa och mycket långsmala sjöar i Skottland men den enda med ett världskänt monster som till och med har fått ett namn – Nessie. 36 kilometer lång och med ett medeldjup på drygt 130 meter har Loch Ness visat sig vara perfekt för att hålla myten och hoppet vid liv.

Trots fejkade foton och suddiga syner lever och frodas berättelserna om att ett ”monster” lever i sjön. Berättelserna talar om ett avlångt djur med långsmal hals inte olik en forntida svanödla.

Några berättelser är mer övertygande än andra. Men trots allt bara berättelser som gör sig bäst i bästsäljande böcker och spekulativa serier på teve.

Men ibland förvandlas rykten till fakta.

Sedan några dagar söker norska Kongsberg Maritime genom sjön med en högupplösande sonar ombord på en undervattensrobot och det var den som fick träff på ett föremål på botten av lochen som bar svindlande likheter med hur man tänker sig Nessie: Två pucklar och en lång hals.

Så där såg hon ut att ligga. Död. Vilket givetvis inte var så bra.

Nu var det inte så illa. Nessie visade sig vara en nästan 10 meter lång modell som använts vid inspelningen av b-filmen ”The private life of Sherlock Holmes” sommaren 1969. Regissör: Billy Wilder.

Expeditionsledaren Craig Wallace förklarar för flera medier att fyndet nog fick ses som en ”extra bonus”.

För det är trots allt inte Nessie som man söker efter utan den robot som dras under vattnet kartlägger Loch Ness botten för att ge en mer exakt bild av den. Något som inte gjorts förut.

En av de sonarfilmer som tagits av undervattensroboten Munin visar en lång försänkning som löper längs botten. Perfekt för ett monster att gömma sig i.

Så vem vet. Kanske dyker det upp nya ekon som inte är lika lätta att identifiera när Operation ”Groundtruth” fortsätter sin kartläggning.

På bilden ovan, tagen av Peter Jolly, Splash News, syns undervattensroboten Munin söka igenom Loch Ness med Urquhart Castle i bakgrunden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Vi åker tillbaka när isen lagt sig – alltså i slutet av året. Då ska vi köra ett instrument på isen som ska visa hur de föremål som vi vill titta närmare på verkligen ser ut.

Clas Svahn (Webbsida), 22:34, 24 april 2016. Anmäl

Clas, hur går det med expedition #2 till fjällsjön för att söka efter UFO:t som försvann i vattnet?

Vaettra, 07:49, 19 april 2016. Anmäl

Jag såg från fönstret på Karolinska sjukhuset en röd rygg stiga upp ur Brunnsviken utanför Stockholm. Den verkade långsmal framtill men sträckte inte på halsen som snälla Nessie. Synen försvann på någon sekund. Är det detta som förbryllat försvaret i skärgården så länge ett skåkalkat USO? Med tanke på den plats jag befann mig och de preparat jag hade i mig har dock synen ingen trovärdighet för fem öre. Men jag såg det. Rummet fylldes av forntida skräck. Det var inte som bilden ovan.

John Krauklis, 09:53, 18 april 2016. Anmäl

Exploderande stjärnor lyste upp natten

supernova1nasa

Tänk dig att du vänder blicken mot natthimlen och ser hur fullmånen lyser upp mörkret. Hur marken framför dig blir möjlig att se av det skarpa ljuset och hur svepande skuggor kastas från träden en bit längre bort.

Tänk dig också att det inte alls är månen som lyser utan en exploderande stjärna.

Och att de som vände blicken mot skyn var våra förfäder australopithecus och deras efterföljare någonstans på den afrikanska savannen. Det de såg var säkert svårt att förstå med hjärnor omkring 40 procent av dem vi har i dag. Men säkert måste någon ha undrat över det oväntade ljuset.

Exakt vad som hände vet givetvis ingen. Inte heller vad australopithecusgruppen tänkte. Men att det måste ha varit ett sällsamt skådespel tror en forskargrupp som nu hittat spår på havsbotten som leder långt ut i rymden.

Det forskarna tror sig ha upptäckt är hur det för 3,2 miljoner år sedan inträffade en explosion i en stjärna 300 ljusår från jorden. En kosmisk katastrof som fick stjärnan att förvandlas till vad astronomerna kallar för en supernova och som inte bara skickade ljus mot jorden utan också en skur av radioaktivt material.

Forskargrupp, ledd av professor Anton Wallner vid Australian National University, har hittat spår efter denna explosion på havsbotten i Stilla havet, i Atlanten och i Indiska oceanen. Spår efter radioaktivt järn, järn-60, som bara kan förklaras med att de kommit från en källa utanför jorden.

Vad forskarna också upptäckte var att det sannolikt inträffat en serie supernovaexplosioner för mellan 3,2 miljoner och 1,7 miljoner år sedan.  Dessutom hittade vetenskapsmännen spår av en äldre radioaktiv skur för 8 miljoner år sedan.

Trots att det rör sig om radioaktivt material var mängden aldrig sådan att den påverkade det biologiska livet på jorden när det regnade ned över planeten. Våra förfäder gick oskadda ur bombardemanget.

Troligen inträffat flertalet av dessa explosioner från en hop med stjärnor som sedan dess har rört sig bort från vårt solsystems plats i rymden sedan dess, konstaterar forskarna vars resultat publiceras i det senaste numret tidskriften Nature.

Det är inte första gången som en supernova har exploderat så pass nära jorden att den har kunnat ses med blotta ögat.  Den mesta berömda är den stjärna vars våldsamma död noterades av kinesiska astronomer år 1054 och som då lyste så starkt att den kunde ses i hela 642 dagar och av dessa 23 dagar i fullt dagsljus.

Stjärnan kallas numera SN 1054 och resterna av dem går fortfarande att se i form av ett enormt gasfält som tidiga astronomer liknade vid formen av en krabba i Oxens stjärnbild. Krabbnebulosan är vacker ännu i dag och går att se i mindre teleskop.

I mitten av molnet tickar kärnan av det som en gång var SN 1054. Stjärnan, som blev en supernova, är i dag en pulsar som snabbt snurrar runt sin egen axel och då riktar en stråle elektromagnetisk strålning mot jorden, som en fyr vars ljusstråle sveper över det kosmiska havet.

Bilden ovan är en illustration från Nasa som visar hur det kan se ut när en supernova exploderar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

40% hjärna är ju inte mycket att skryta över men faktum är att minsta insekt klarar av nog så intelligenta uppgifter. Eventuella besökande aliens med smart hjärnstruktur behöver kanske inte vara så stora till växten och energikrävande och blir därmed möjliga att transportera över större avstånd. De kanske redan surrar runt omkring oss omöjliga att skilja från mängden, konstruerade som drönare som skräddarsys för olika uppgifter och planeters miljö.

G Jonsson, 15:44, 7 april 2016. Anmäl