Här borde det inte lysa!

cereslights15

Det här är bilden Nasa grubblar över. När rymdsonden ”Dawn” nu närmar sig dvärgplaneten Ceres, som kretsar runt solen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, fick dess kameror oväntat syn på två starkt lysande områden i en krater.

Annons:

Och där borde det inte finnas något ljus.

– Detta är helt oväntat och ett mysterium för oss, säger Andreas Nathues vid Max Planck-institutet för utforskningen av solsystemet i tyska Göttingen, som ansvarar för de fotografiska instrumenten ombord, på den amerikanska rymdstyrelsens webbplats.

– Den ljusaste av de två områdena är fortfarande för liten för att våra kameror ska kunna ge en bra upplösning av den, men trots sin storlek är den starkare än något annat på Ceres.

Den bild som syns här ovan är tagen den 19 februari på 46.000 kilometers avstånd och upplösningen alltså ännu så länge för liten för att man ska kunna få ett svar. Forskarna kan helt enkelt inte se vad som kan ha orsakat ljuspunkterna.

En teori är att det kan röra sig om vulkanisk aktivitet på Ceres yta men forskargruppen i Tyskland får vänta ännu en tid på svaret. ”Dawn” är på väg att placeras i en bana runt ”Ceres” för att börja cirkulera kring småplaneten den 6 mars. Då på en betydligt lägre höjd som kan avslöja vad som egentligen ligger bakom de märkliga ljusen.

Om det fortfarande lyser då förstås…

Liknande ljus har setts också på månens yta men då under mycket korta stunder. Dessa har kommit att kallas för Transient Lunar Phenomenon, TLP, och är väl dokumenterade men ej helt förstådda. Förklaringarna till TLP varierar från utsläpp av gas från månens inre till nedslag av meteoriter och störningar i jordatmosfären som skapar effekten av ett ljus.

När det gäller ljusen på Ceres ytan kan dessa teorier läggas åt sidan eftersom de observerats under flera dagar. Dessutom finns det ingen atmosfär mellan ”Dawn” och Ceres.

Ceres upptäcktes den 1 januari 1801 av den italienske astronomen Giuseppe Piazzi. Det var den första i en lång rad upptäckter av asteroider. I dag känner astronomerna till tiotusentals större och mindre stenblock i asteroidbältet. Ceres själv räknas från och med 2006 som en dvärgplanet.

Ljusstark meteor över Stockholm

Klockan var strax efter 21 på lördagskvällen (28/2) när taxichauffören Bengt Liljedahl hade stannat till på en parkeringsplats i Högdalens centrum i södra Stockholm för att vänta in sin nästa körning. Minuterna gick och Bengt tittade ut genom rutan på sin bil som stod parkerad med nosen mot sydsydväst på Önskehemsgatan i Bandhagen mitt emot Systembolaget.

– Det hände inte så mycket så jag tittade ut mot söder genom vindrutan, det var stjärnklart och fint. Men så plötsligt dyker det upp en ljuspunkt nästan rakt i söder och börjar växa medan den rör sig mot norr, berättar han.

Bengt Liljedahl kan se hur ljusfenomenet, som han nu börjar inse är en stor meteor, rör sig i öster med riktning rakt mot norr då det börjar falla sönder.

– Det var vitt och med inslag av rött och grönt när delar börjar falla från det, men precis då försvann det bakom ett höghus här i centrum och då tappade jag det ur sikte. Det rörde sig kanske 20 grader över horisonten under 4–5 sekunder. Så snart det var borta tittade jag på klockan som visade 21.03.

Det Bengt Liljedahl såg var sannolikt en ljusstark bolid, alltså en stor meteor, en sten från rymden som krockade med jorden. Under sin färd genom atmosfären började den brytas sönder.

Med tanke på att den syntes relativt länge kan det säkert finns flera ögonvittnen i Stockholm med omnejd som såg detta och som dessutom vet vad som hände sedan boliden försvann bakom höghuset. Skriv i så fall gärna en rad i kommentarsfältet här nedan.

Nu sak det slås fast att boliden som Bengt Liljedahl såg inte passerade över Stockholm utan befann sig mycket längre bort. Kanske mellan Sverige och Finland. Och som ni kan se av kommentaren nedan syntes boliden även från E18 mellan Enköping och Stockholm.

Vi kan ju hoppas att Uppsala universitets all sky-kamera fångade boliden. I så fall kan ni se bilder här under morgondagen.

Om himlen och verkligheten

Våra sinnen är en ständig källa till upplevelser av olika slag. Och oavsett om vi anser oss vara materialister eller mer andligt lagda så lever vi alla i en verklighet som är en mix av båda.

Under vintern har jag läst två böcker som båda handlar om våra sinnens sätt att uppfatta den värld vi lever i. Fast med helt olika infallsvinklar. Den ena är skriven av den amerikanske neurokirurgen Eben Alexander som 2012 blev ett känt namn sedan han gett offentlighet åt sin egen nära döden-upplevelse, något som jag själv uppmärksammade i en artikel med rubriken ”Läkaren som besökte himlen”.

Nu har han kommit med en uppföljare med titeln ”Vägvisaren till himlen” (Forum) där han ivrigt försvarar tanken på att det finns en himmel och ett liv efter detta. Här berättar han bland annat om hur han genom meditation lyckats kommunicera med sin döde fars själ. Han publicerar också en rad läsarbrev med upplevelser som styrker hans övertygelse om att livet går vidare också efter kroppens död.

Beläggen för detta är givetvis inte starkare än de vittnesberättelser som vi kan ta del av. Och eftersom jag själv ägnat många år till att lyssna på vittnen som varit med om diverse konstiga händelser så vet jag att få av dem hittat på det de berättar. Nej, de är i de flesta fall övertygade och berättar i god tro.

Att Eben Alexander nu plötsligt anser sig vara expert på allt detta är mera svårbegripligt. Snarare ser jag honom som en korsriddare som nu vill övertyga världen om det han själv, genom sina upplevelser, kommit att tro på.

En helt annan inställning när det gäller hur våra sinnen uppfattar och bearbetar ”verkligheten” är professorn i klinisk neurologi Oliver Sacks vars böcker vilar på en helt annan grund än Eben Alexanders. Sacks senaste bok ”Hallucinationer” (Brombergs) ger en fascinerande inblick i vår mänskliga hjärnas sätt att skapa upplevelser, bilder och syner som rent fysiskt inte finns.

Här får vi träffa människor som tydligt och levande ser och kommunicerar med människor som uppenbarligen inte ”finns”. För dem är synerna helt verkliga.

Oliver Sacks visar att vi under vissa förutsättningar kan höra, se, lukta och känna sådant som ingen annan kan bekräfta. Exemplen är många och i en del fall oerhört tydliga. Patienter som han undersökt har berättat om hur de upplevelser som de varit med om inte går att skilja från fysiska händelser. Trots att de bevisligen enbart äger rum innanför pannbenet.

Och Sacks slutsats är att man inte behöver vara galen för att få sådana visioner och upplevelser.

”Hallucinationer” är en spännande bok för den som vill veta hur vi människor fungerar. Den visar att skiljelinjen mellan den fysiska och icke-fysiska verkligheten är tunn som nattgammal is. Den som likt Oliver Sacks lyssnat till patienternas beskrivningar av hur de upplevt möten med människor, känt doften av nylagad mat eller hört hela symfonier, trots att inget av detta verkligen inträffat, får snart en mera ödmjuk inställning till vad ordet ”verklighet” egentligen står för.

Framför allt ger Oliver Sacks oss läsare ett redskap att kunna bedöma Eben Alexanders verklighetsuppfattning med. Och då är det plötsligt inte längre lika självklart att Alexander besökt himlen.

Det okända dödskallemuseet

Den senaste tidens diskussioner om Karolinska institutets samling av kranier fick mig att tänka på en annan dödskallesamling som mötte ett sällsamt och lätt dystert öde. Den som har läst Edvard och Erling Matz utmärkta bok ”Sällsamheter i Stockholms skärgård” från 1978 vet vad jag talar om.

För det är inte bara Karolinska som har sparat på skallar från döda. I en kvarn i Furusund inredde på 1890-talet samlaren Christian Hammer sitt frenologiska museum. Hammer ägde Furusunds badort inte långt därifrån men till skillnad från den var museet i kvarnen inte öppet för allmänheten. På hyllor och i skåp förvarade han ett tiotal skallar efter avrättade svenska förbrytare men också gjutna dödsmasker från genier och idioter.

Men det fanns många fler, hundratals skriver Edvard och Erling Matz. Och ska man döma av Christian Hammers samlarvurv när det gällde annat – han förvarade 50.000 böcker i ett skjul på Skansen, enligt Wikipedia – så kan detta säkert stämma.

Några av de skallar som stod där kom från Lars Jönsson, som avrättats 1889, Wik, avrättad 1841, Almqvist, avrättad 1806 och Sundström, avrättad 1841. Wik ska ha haft halva överkäken borta sedan skarprättare sluntit med yxan.

Också den unge, endast 19-årige mördaren Alexander Breitfelt hade sin plats i kvarnens mörker. Breitfelt avrättades 1843 anklagad för mordet på sin musiklärare.

Enligt författarna fanns här också huvudet av en norsk biskop och en stortingspolitiker. Här får man anta att det rörde sig om gipsavgjutningar. Att norrmän hamnat i samlingen kan ha sin förklaring då Hammer själv var född i Norge 1818.

När Christian Hammer dog i Stockholm 1905 var det ingen som längre brydde sig om samlingen. Hans övriga kvarlåtenskap gick under klubban på Bukowskis och har kallats en av det tidiga 1900-talets mest spektakulära auktioner. Det behövdes fem tillfällen för att sälja konsten, böckerna och allt annat.

Men kvarnen fick behålla sin hemlighet fram till 1915 då detektivöverkonstapel C. A. Chroona lyckades komma över tretton av de skallar som funnits där. Samtliga från avrättade svenska förbrytare.

Skåpet, där skallarna förvarades, och de tretton skallarna fanns under en tid utställt på polisens kriminaltekniska museum där också skallen efter den 19-årige Alexander Breitfelt återfanns till allmän beskådan. Men sedan en tid har kranierna flyttats till ett magasin och visas inte längre för allmänheten.

Resten av kranierna och dödsmaskerna ska enligt Edvard och Erling Matz ha legat kringströdda i kvarnen. Först efter tjugo år tog sig den nye ägaren, Gustaf Adolf Samuelsson, in i kvarnen och ska då ha mötts av hundratals grinande skallar.

Efter att ha misslyckat med att sälja dem till en frenologiskt intresserad person för 200 kronor fick skallarna helt sonika ligga kvar där de med tiden slogs sönder eller stals.

Till slut sänktes resterna av det som var kvar av Christian Hammers frenologiska museum i kärret Maren nära Strandvägen. ”Där vilar nu brottslingar bredvid genier i sumpmarken”, skriver Edvard och Erling Matz.

Kvarnen är numera K-märkt och ombyggd sedan 1961 och om det där fanns några fragment kvar av skallarna har de för länge sedan återbördats till Moder jord.

Gamla ufonyheter blir som nya

Det är intressant hur en nyhet plötsligt och oväntat kan dyka upp som ur intet och göra några varv runt jorden trots att den varit känd i åratal. Men mediernas minnen är kort och väntar man länge nog kan en gammal nyhet bli som ny när man presenterar den igen.

Som den 21 januari då CNN lyckades basunera ut att det amerikanska försvaret, efter årtionden, nu hade släppt omkring 130.000 dokument och att de finns tillgängliga på nätet. Dessa sedan en amerikansk ufointresserad, John Greenewald, efter tjugo år lyckats få ut dem och nu lagt ut dem på nätet.

Vilket givetvis låter riktigt bra för oss som är intresserade av ämnet.

Nyheten snappades upp också av svenska tidningar och snart levde nyheten sitt eget liv.

Om det nu hade varit en nyhet.

Först lite bakgrund. De 130.000 dokumenten har sitt ursprung i det amerikansk flygvapnets ufoundersökningar som gick under kodnamnet Project Blue Book och som lades ned 1969. Här finns rapporter från militärer och civila, i många fall grundligt undersökta och inte sällan lämnade utan förklaring, från 1947 och framåt.

Av de 12.618 rapporterna i arkivet lämnades 701 utan förklaring och kan alltså betecknas som ufo, oidentifierade flygande objekt.

1976 öppnades hela arkivet och allmänheten kunde ta del av det. I dag finns det på Nationalarkivet i Washington. Svenska Archives for the unexplained i Norrköping har sedan 90-talet mikrofilmkopior av det hela.

Sedan 2007 har arkivet dessutom funnits tillgängligt via nätet på sajten Fold3 som ägs av Ancestry som drivs av amerikanska krigsveteraner.

Så hur kommer det sig att arkivet plötsligt blir en nyhet igen?

Svaret är att John Greenewald började förädla alla de tiffbilder som fanns av dokumenten till sökbara pdf-filer och sedan lade ut dem på sin sajt The Black Vault. En artikel av journalisten Alejandro Rojas på Open Minds gjorde att många kom att tro att dokumenten publicerats för första gången och så var karusellen och den virala spridningen igång.

Nu gillade inte Ancestry konkurrensen. Trots att Greenewald skriver att han själv begärt ut en stor del av dokumenten själv, och att dessa inte finns på Ancestrys sajt, samt att dokumenten i grunden är offentliga, så tvingades han stänga The Black Vaults Blue Book-avdelning bara dagar efter den skapats.

”Det är med stor frustration som jag nu tvingas berätta att Ancestry och dess undersajt Fold3, nu hävdar att de äger copyrighten till Project Blue Books material”, skriver Greenewald.

Detta trots att själva innehållet alltså tillhör det amerikanska Nationalarkivet och hittills ansetts vara allmänt tillgängligt. Ancestry anser dock att de digitala kopiorna tillhör dem.

Resultatet av bråket är att de som sett fram emot ett bra sökverktyg till Blue Book berövats det och allt arbete som Greenewald lagt ned nu ser ut att ha varit förgäves.

Trist, trist.

Men någon nyhet var det nog inte.

Arkiv X får en ny chans – kanske

Arkiv X är på väg att återfödas efter nedläggningen 2002. Denna kultförklarade serie där två FBI-agenter, skeptikern Dana Scully och den lätt troende Fox Mulder, jagade svaren på drygt 200 gåtor – ofta med ett övernaturligt inslag. Ja, man kanske ska skriva alltid.

När serien började sändas 1993 var den på många sätt banbrytande. Till skillnad mot ”Twilight Zone”, där det var uppenbart att allt bara var på låtsas, verkade seriens skapare Christ Carter till synes ta vartenda okänt fenomen och märklig varelse på allvar.

Snömannen, sjöodjur, spontan mänsklig självförbränning, flygande tefat, böjda skedar, profetior om framtiden, paranormala förmågor över huvud taget, en lång rad konspirationsteorier och mycket annat blev föremål för de båda agenternas intresse. Var det bara konstigt så fanns det en plats i Arkiv X.

Utomjordingarna var ständigt närvarande. Om än i bakgrunden.

Som aktiv ufoundersökare borde jag ha älskat denna serie. Det gjorde jag inte.

Men jag gör det nu!

Låt mig förklara. Serien lyckades väcka intresset för det övernaturliga hos tusentals svenska tittare. Många av dem tog den på fullt allvar och som ett facit på vad som faktiskt händer i vår värld. Ett slags bevis som underbyggde deras egen tro. Detta trots att skaparen Chris Carter flera gånger påpekade att de ämnen han tog upp var sådana som han själv läst om eller som han visste fanns i vårt allmänna medvetande.

Carter fångade elegant upp vårt intresse för dessa fenomen och gav oss en serie där de blev levande. Han genomskådade oss och vår vilja att tro.

Mängder av svenskar hörde av sig till mig och till UFO-Sverige eftersom de tyckte att Arkiv X styrkte det de redan trodde kunde vara sant. Seriens känslomässiga genomslag utplånade alla kritiska tankar. För mig blev serien ett rött skynke. Hur kunde tittarna så okritiskt ta till sig något som så uppenbarligen var fiktion? Och varför trodde de att jag skulle vara glad över att serien nu gjorde ufofenomenet känt?

Nej, för mig var det precis tvärtom. Arkiv X gav en veckotidningsbild av ett ämne som jag kämpade hårt för att göra seriöst.

Efter några år vågade jag mig på att titta. Det var nog när den första riktiga boxen kom. Och den visade sig vara riktigt bra! Så här i efterhand kan alltså till och med jag njuta av den och hoppas att tevebolaget Fox nu gör verklighet av sina planer att blåsa liv i succén. Och kanske till och med med David Duchovny och Gillian Anderson tillbaka i sina ursprungliga roller.

Förhoppningsvis har tittarna mognat och kommer inte längre att tro på allt som visas. Fast den förhoppningen är nog inte särskilt välgrundad.

Sanningen finns! Men kanske inte alltid där ute.

Märkligt möte på Hotell Horn

heimdall490

Intresset för paranormala fenomen har alltid varit stort i Sverige. När jag läser gamla tidningar hittar jag ofta artiklar om kloka gummor och gubbar som kan bota eller se in i framtiden och en rad veckotidningar har haft sina speciella sierskor knutna till sig för att förse läsarna med den service dessa påstås kunna ge när det gäller att hitta borttappade föremål eller bortsprungna djur av allehanda slag.

Namn som Anna Elisabeth Westerlund, Astrid Gilmark och Saida Andersson har roat läsekretsen under många årtionden. Om deras krafter finns det givetvis delade meningar.

Hemma i Järfälla har jag rader med pärmar med urklipp om dessa människor och fenomen. Böckerna är otaliga och av varierande kvalitet.

Men ibland stöter jag på uppgifter som jag tidigare aldrig har sett. Som häromdagen då jag fick en bunt gamla brevkort med posten. Eller Brefkort som det så fint står på dem.

För er som inte vet så var ett brevkort ett färdigfrankerat vykort som alltså inte krävde något frimärke utan kunde postas som det var. De kort jag fått kostade fem öre att skicka.

Ett av de brevkort som jag hittade i högen var ställt till Herr Professor Martin Weibull i Lund. Den gode professorn var svensk historiker, född i Landskrona 1835 och död i Lund 1902 och tillsammans med sin bror Mathias mannen bakom den rödgula skånska flaggan.

Det brevkort som syns här ovan fick professor Weibull den 3 november 1891, mindre än ett halvår före sin bortgång. Meddelandet är en kallelse till ett möte med sällskapet Heimdall på Hotell Horn i Malmö lördagen den 7 november samma år.

Hotell Horn, som numera heter Hotell Savoy, var av allt att döma träffpunkten för det samma år bildade Sällskapet Heimdall som skulle ägna sig åt vitterhet, vetenskap och konst. Ett slags kultursällskap som ordnade föredrag och diskussioner.

I den kallelse som Martin Weibull tog emot bjöds han in till att närvara vid sällskapets möte som var satt att börja klockan 19. Och här finns en del spännande punkter. Till en början med skulle medlemmarna få lyssna till ett föredrag om ”den psyko-fysiska tröskeln och det transcendentala tidsmåttet” som var tänkt att framföras av regementsläkaren A Björkman.

Men de lätt övernaturliga ämnena skulle inte ta slut med detta. För efter regementsläkarens anförande var det dags att släppa fram en annan läkare, nämligen lasarettsläkaren A. Bergstrand som skulle demonstrera två fall av somnambulism.

Somnambulism tolkar vi i dag oftast som att gå i sömnen men begreppet användes en gång i tiden även av parapsykologin för att beskriva en sorts spontan hypnos.

Det är inte utan att man blir lite nyfiken på vad som egentligen utspelade sig på Hotell Horn denna novemberkväll för mer än 120 år sedan. Hade lasarettsläkare Bergstrand med sig några patienter som sedan fick visa upp hur de lätt kunde gå in i hypnos? Och vad var den ”psyko-fysiska tröskeln” egentligen för något?

Psykofysik är en gren av psykologin där en persons reagerar på olika sinnesintryck som ljus, ljud, värme, tryck och så vidare. Tröskeln kanske tog åhörarna in i det vi i dag skulle kalla extrasensorisk perception eller ESP. Alltså upplevelser som i dag inte kan förklaras genom intryck som tas emot av våra fem sinnen.

Kanske var det steget in i denna outforskade värld som professor Weibull och hans kollegor fick vara med om att ta.

Komet Lovejoy kan sprida glädje

Det finns två saker som man inte ska ägna sig åt men som jag ändå gör med viss regelbundenhet.

Den ena är att tipsa om kommande meteorsvärmar – resultatet blir alltid att himlen mulnar igen precis när den ska vara som finast.

Den andra är att tipsa om solstormar som kan ge oss jordbor vackra norrsken – de visar sig nästan alltid blåsa i en helt annan riktning utan att träffa jorden.

Och det finns faktiskt en tredje. En som jag ska ägna mig åt nu – att tipsa om en komet som är på väg att bli synlig för blotta ögat.

För just nu syns komet Lovejoy (C2014 Q8) lågt på himlen i sydsydost vid 18-tiden på kvällen för att sedan röra sig mot söder och synas fram till tvåsnåret. I kväll dold av en ljusstark månskiva och ännu så länge bäst synlig i en enkel fältkikare. Ljusstyrkan är strax under den som ett vanligt Svenssonöga kan uppfatta men trots det går den alltså att se genom en vanlig kikare till och med inne i en stad.

Ute på den mörka landsbygden går den redan nu att se med blotta ögat.

Den som vet var söder är kan ganska lätt hitta vackra Orions stjärnbild som likt ett sandur med midja i form av tre snedställda stjärnor hänger rakt över horisonten. Lovejoy befinner sig snett nedanför till höger.

Ska vi tro tillförlitliga sajter som Sky & Telescope kommer Lovejoy att växa till sig och nå magnitud 4 inom ett antal dagar vilket gör den betydligt lättare att spana in också för den som bor i eller nära en stad.

Upptäckt av den australiske amatörastronomen Terry Lovejoy (hans femte komet!) i augusti förra året såg den inte mycket ut för världen. Ingen trodde egentligen att den skulle bli särskilt ljusstark. Och vi ska inte förvänta oss några fantastiska syner.

Men den kommer att synas. Vilket är bra nog i den här branschen. Själv hoppas jag få se den innan den försvinner ur sikte. Men då måste det till klart väder. Och vädrets makter lever sitt eget liv.

Månen är också ett lysande problem som växer sig allt större på söderhimlen. Men vi kan ju inte få allt.

Det positiva är att Lovejoy kommer att stiga allt högre på himlen under kvällarna samtidigt som den förväntas bli allt ljusstarkare. Så vi får många chanser att få se den lilla dammtussen.

Och: Det syntes norrsken över Stockholm på fredagskvällen. Inte första gången i vinter men det gäller att ta tillvara alla chanser och kika på det. I norra Sverige har det redan varit många riktigt fina norrsken i vinter.

Himmelskt vackra pelare

ljuspelare490

Så var det dags igen. Vinterns vackra himlaskådespel har börjat. Och det är inte norrsken – som är i en klass för sig – utan ett delvis människoskapat fenomen som delar sitt ursprung med cirklar runt solen, bisolar och annat som kan gnistra när iskristallerna samlar sig och får hjälp av en eller flera ljuskällor.

Som på bilden här ovan som påpassligt fångades på söndagskvällen över Annedal i Bromma i Stockholm av Mikael de Rzewuski.

Fenomenet kallas vertikalpelare och uppstår när tre olika faktorer sammanfaller. Det ska vara ordentligt kallt, vindstilla och iskristaller i luften.

Och det räcker inte med vilka iskristaller som helst. För att bilda dessa vackra pelare ska de vara platta och lägga sig sig horisontellt i luften. Plattorna kommer sedan att fungera som små speglar som reflekterar en del av ljuset nedåt och släpper igenom en del uppåt.

Så letar sig lampornas spillljus upp genom luften, en del studsande tillbaka, annat vidare till nästa platta. 100 meter höga kan pelarna bli allt beroende på hur mycket vinden förstör.

Vackert och flyktigt!

Redan för några dagar sedan syntes en vacker bisol över Stockholm och det kommer garanterat att synas fler fenomen av liknande slag nu när vi går in i januari. Ser ni ett – ta en bild och skicka till mig!

Tyngdlös dröm efter julmaten

tyngdlostweet490

Den 4 januari blir vi alla viktlösa under en kort stund. Det skriver den amerikanska rymdstyrelsen Nasa i ett twitterinlägg.

Det låter ju lockande, inte minst för dem som börjar bli i behov av att få bort några kilo julbord från kroppens mittsektion.

Men, men… Det hela är givetvis oskyldigt nonsens som fått spridning över vårt kära internet. Om än med en ”lånad” Nasalogga och vidaretwittrad av den påhittiga sajten Buzz Live. Ni kan se den här ovan, skärmdumpad från Gawker.

När samma historia spreds förra året uppmanades folk att hoppa på ett givet klockslag för att sedan bli hängande en stund där uppe i luften. Orsaken till tyngdlösheten skulle vara att planeterna Pluto (som numera inte ses som en riktig planet) och Jupiter skulle råka stå i linje med varandra.

Vilket ju kan låta lite lätt vetenskapligt men som givetvis inte heller det har ett dugg med verkligheten att göra. Planeternas påverkan på oss jordbor är fullständigt försumbar.

Några av er minns kanske hur vi på 1970-talet skrämdes upp av varningen om att en hel rad planeter skulle ställa sig på linje och därmed orsaka jordbävningar och katastrofer på jorden. Jupitereffekten kom den att kallas och det skrevs till och böcker om den. Men inte ens det räckte för att vi skulle märka något.

Jag har svårt att tro att någon ens skulle vara i närheten av att tro på en historia som denna men man vet ju aldrig. Det var inte så många år sedan som en taxichaufför frågade mig hur det kom sig att satelliterna inte krockade med stjärnorna när vi stod där i mörka natten.

Och visst, båda objekten ser ju ut att röra sig på samma höjd, långt där uppe. Att stjärnorna befinner sig tusentals miljarder kilometer bort medan våra satelliter snurrar runt på kanske 30.000 kilometers höjd går liksom inte att se.

Det vi inte vet så mycket om har vi inte alltid så särskilt lätt att bedöma.

Så den som vill uppleva en stunds tyngdlöshet så här efter jul rekommenderas istället en tur i närmaste simbassäng. Där känns julskinkans dragningskraft något mindre än på torra land. Även om också detta är en illusion, vilket märks när du väl tagit dig upp igen.