Livets transportörer

philae490_nn

Den lilla kometlandaren Philaes upptäckt av organiska molekyler i kometens tunna atmosfär är en av de viktigaste rymdupptäckterna på mycket länge. För om det verkligen visar sig att Tjurjumov-Gerasimenko bär med sig komplexa molekyler i sin bana runt solen så är det sannolikt att också andra kometer gör samma sak.

Annons:

Nu återstår ytterligare kontroller innan vi vet säkert vad det är Philae har hittat men forskarna bakom experimentet skriver att det verkligen rör sig om just organiska molekyler. Hur komplicerade de är vet vi inte än.

Forskarnas teorier har sedan länge pekat ut just kometer som spridare av liv och redan i början av 1900-talet togs den upp av den svenska fysikern och kemisten Svante Arrhenius. Panspermieteorien, alltså att livet förs till olika planeter som passagerare på diverse stenar och isblock, är en gammal idé som nu kan visa sig ha fått ny styrka. Kometerna är spermierna och vår jord det ägg som ska befruktas.

Och kometer finns det gott om i vårt solsystem, sannolikt hundratals miljarder. Att många av dem har träffat jorden under de årmiljarder som vår planet har funnits råder det ingen tvekan om. Vår grannplanet Mars har också fått besök av kometer.

En komet är i grund och botten en blandning av sten och is som rör sig i en bana runt solen. När den närmar sig solen slits delar av det yttre skalet bort och bildar en svans som i bästa fall kan bli synlig från jorden. Men det är när kometen träffar en annan himlakropp som det som finns på den också kan börja sprida sig på planeten.

Nu kanske Philae kan bevisa att jorden en gång kan ha fått sina livsfrön sådda här genom besökare från rymden. Besökare av sten och is. Hur livets grundstenar en gång uppstått på kometerna är en annan fråga.

Svensk rymdfart får egen bok

rymdboken490

I morgon, onsdag, ska en farkost tillverkad av människor för första gången landa på en komet. Då kommer den lilla landaren ”Philae” att knuffas iväg från rymdsonden ”Rosetta” för att förhoppningsvis göra en säker landning på kometen Churyumov-Gerasimenko som är på väg in mot solen för att runda den.

Sverige har bidragit med styrdator, minne och antenn plus två instrument ombord.

Lagom till denna dramatiska landning släpper Rymdstyrelsen den färgglada praktboken ”Svenska rymdäventyr” skriven av den förre Expressenjournalisten och författaren Börje Lundberg. En bok som berättar den svenska rymdhistorien från början och dessutom gör en serie nedslag i den svenska rymdindustrin – som är betydligt mer omfattande än de flesta läsare nog kan ana.

Det roliga med boken är också att Börje Lundberg visar upp en rad olika föremål från sitt eget samlande av rymdmemorabilia i några insprängda kapitel med rubriken ”Rymden för samlare”. Och Börje Lundberg kan sin rymdhistoria och är en trygg ciceron genom de drygt 200 sidorna.

Här får vi läsa om hur Astrid Lindgren 1994 gav sitt tillstånd att använda hennes namn på en satellit, hur Olle Norberg – numera generaldirektör för Rymdstyrelsen – en gång reste till USA med en svensk satellit som handbagage och hur Sveriges första försök till satellit, ”Plutnik”, nådde den hyfsat imponerande höjden av 80 kilometer.

Sedan dess har Sverige lyckats skicka en sond runt månen (”Smart-1”) och har ofta delar med när något europeiskt rymdprojekt ska genomföras. Inte alltid så glamouröst men habilt och nytänkande.

Givetvis finns också en intervju med Christer Fuglesang, där han talar sig varm för att människan måste resa till Mars, men också möten med ännu så länge okända studerande vid rymdgymnasiet i Kiruna; kanske våra nästa astronauter.

Visst märks det att boken är ett beställningsverk från Rymdstyrelsen och visst blir det gott om versala förkortningar som en inte inbiten rymdnörd nog finner rätt störande men summa summarum så får nu en större läsekrets faktiskt se att Sverige är en rymdnation att räkna med. Vi är duktiga på att ta fram små och billiga – och bra – satelliter.

Och visst lever drömmen om rymden stark i detta vårt avlånga land, om någon nu skulle tro något annat.

Hela himlen i hyllan

starbook14ahlin

Varför ska man köpa en bok när allt redan finns på internet? Den frågan ställer sig många i dag och valet är inte alltid till bokens fördel. Själv är jag inte bara en bokmal utan också en samlare av böcker. Det finns få saker som får mina fingrar att klia på samma sätt som en spännande bok.

Men ändå, varför kånka hem tunga böcker när man kan få veta det mesta genom ett klick med musen? Finns inte alla fakta redan där – gratis?

Givetvis finns det också hela böcker där ute, färdiga att tankas hem. Inte sällan utan att författaren ifråga får ett nickel för det. Så även om de finns där så finns det goda skäl att fortsätta köpa böcker.

Det viktigaste skälet är att bakom en bok finns en författare som ägnat rätt många timmar åt att samla, kolla och sammanställa något i för en läsare begriplig form. Författare som vi lär känna genom åren och som vi också lär oss lita på.

Boken lever i dag ett farligt liv och det är bara att hoppas att den ska överleva i symbios med nätet. Båda behövs och båda har sina fördelar. Och om ni tittar på Huffington Posts långa intervju med Stephen King i dag så nämner King en fördel med böcker som inte ska undervärderas: Om man tappar en bok i toastolen så kan man plocka upp den och torka den. Vilket är betydligt svårare om det hade rört sig om en läsplatta.

En bok som har överlevt trots den benhårda konkurrensen från internet och diverse stjärnprogram (i mitt fall Starry Night) är Per Ahlins ”Astronomisk kalender” (Norstedts) som troget utkommit sedan 1993. Här kan även en oerfaren läsare som är nyfiken på vad det egentligen är som syns på himlen snabbt få hjälp.

Som sina föregångare är boken pedagogiskt upplag där varje vecka får sitt uppslag med kartor, illustrationer och korta texter om vilka planeter som syns, om det skulle vara en meteorskur på gång och när solen och månen går upp och går ned. Plus en vanlig almanacka med datum och namn.

Något lika elegant och lättöverskådligt är svårt att hitta på nätet och jag tvekar aldrig att införskaffa Ahlins bok när senhösten står för dörren.

Det roliga med boken är att den är anpassad för den som bara har sina egna ögon och möjligen en enkel handkikare att spana med. Något liknande finns inte på nätet om man inte skaffar sig ett astronomiskt program, vilket kanske kan vara i mesta laget för den som inte behöver veta namnet på varenda stjärna ned till 15:e magnituden.

Per Ahlins bok står alltid i en hylla nära mig, klar att plocka fram när jag snabbt behöver veta hur läget på himlen är just i dag.

Polarbomb transmogrifierar sig

Snökanoner och snösmockor får se upp, snart kommer en polarbomb att slå till mot Nordamerika. Om den transmogrifierar sig vill säga.

Att vi journalister och SMHI:s meteorologer lever i ett symbiotiskt förhållande med varandra är inget nytt. För snart fyra år sedan tog jag över en klippsamling med väderartiklar en gång insamlade av tevemeteorlogen Karl-Einar Karlsson. En genombläddring visade att vår fixering vid lufthavets ombytlighet går som en röd tråd genom årtiondena.

Men kanske är den värre än tidigare. Något som min kollega Niklas Wahllöf elegant summerade i sin krönika i torsdags.

Nu ser det ut som om vi snart får infoga också ordet ”bomb” till vårt adekvata inhemska vokabulär. Med tanke på dess korta snärtighet lär våra kvällstidningskollegors förstasidesmakare inte tveka en sekund.

Så vad är då en bomb i vädersammanhang? Detta ord som ännu inte hittat till svenska språket.

Själv snubblade jag över begreppet när jag läste Christian Science Monitor i dag. Denna sitt namn till trots ansedda amerikanska dagstidning. Där beskrivs hur supertyfonen ”Nuri” (ingen vanlig tyfon alltså!) har ansatt Berings hav och den pärlbandsliknande ögruppen Alueterna med vindstyrkor och regnfall som enligt tidningen antagit ”historiska” proportioner.

Men värre kan det bli skriver Christian Science Monitor (CSM). Denna supertyfon kan komma att transmogrifiera sig (just det, återkommer till ordet) till en ”polar bomb”.

För att bli en bomb krävs att lufttrycket i tyfonens centrum faller med mer än 24 millibar under 24 timmar. ”Nuri” verkar inte nöja sig med det utan satsar på ett fall på 50 millibar på lika lång tid. ”Nuri” kan helt enkelt bli en dubbelbomb.

Och blir ”Nuri” en polarbomb då lär det snöa kring de stora sjöarna redan om ett par dagar medan de stackars New York-borna kan räkna med temperaturer femton grader lägre än vad årstiden annars plägar bjuda på. Visserligen fahrenheit, men ändå

Så framåt onsdag kan det vara läge att börja spana efter dessa väderbomber på kvällstidningarnas förstasidor.

Som ni förstår så är denna artikel i CSM rena kunskapskällan för oss som älskar nya ord. Och som alla läsare av Kalle och Hobbe noterar så används också ordet transmogrifiera – något som Kalle är en mästare på!

Kalle och hans högst levande leksakstiger Hobbe använder sig av en låda, intill förväxling lik en vanlig brun kartong, för att förvandla sig till diverse mer eller mindre vämjeliga varelser och sanslösa superhjältar.

Transmogrifiera betyder att förvandla till något skräckinjagande, något som Kalle utnyttjade till max, och som ett redan hemskt väderfenomen kan utnyttja om det vill bli ännu värre.

Och tycker någon att detta ord bara är något för serienördar och väderextremister så kan det vara bra att veta att också författaren Peter Englund ibland använder ordet transmogrifiera i sina böcker. När han en gång fick frågan varför han gjorde det så svarade han att han gillade att läsa Kalle och Hobbe!

Så det är bara att önska polarbomben en lyckad transmogrifiering.

Ett ufo på tre hjul

velomobil490

På eftermiddagen den 10 juli i år var en 70-årig kvinna på väg i sin bil längs väg 134 mot Kisa i södra Östergötland. När hon närmade sig samhället västerifrån mötte hon en farkost på väg åt andra hållet. En farkost som fick henne att haja till. När hon tittade på den såg hon hur en varelse tittade tillbaka mot henne genom en glasad kupa.

Långt senare i en intervju med Corren i Linköping beskrev hon det som hänt på det här sättet:

”Det var snöplogsformat framtill och påminde om en fiskstjärt där bak. Föremålet var lågt, med en glas- eller plastkupa upptill. I kupan satt något som påminde om en gestalt. Vi hade ögonkontakt.”

Själv fick jag tips om artikeln av en arbetskamrat på DN och skickade den omedelbart vidare till UFO-Sveriges undersökare, Johan Gustavsson och Tobias Lindgren. De besökte kvinnan på platsen för observationen och genomförde en intervju. Kvinnan gjorde en skiss av farkosten som bekräftade hennes beskrivning för tidningen.

Det rådde ingen tvekan om att kvinnan faktiskt sett något verkligt. Ett fysiskt föremål som dessutom verkade bemannat. Men vad var det?

En lustig detalj i sammanhanget är att jag själv lett en kurs för UFO-Sveriges fältundersökare bara några kilometer från platsen för observationen några veckor innan jag kunde läsa om den i tidningen.

Johans och Tobias gemensamma arbete gjorde att de hittade en artikel i en Smålandstidning där en grupp cyklister intervjuats i samband med att de stannat till i Växjö. Gruppen var på väg runt Östersjön på en drygt 3.000 kilometer lång rundtur som startade och slutade Lübeck. Efter Växjö skulle de ta sig till Linköping. En etapp som startade den 10 juli!

Nu var det inte vilka cyklister som helst. Rundan de cyklade kallas för The Great Baltic Sea Ride 2014 och de cyklar de använde sig av kallas velomobiler, alltså ett slags cyklar med kaross där föraren halvligger omsluten av en huv som går att dra ifrån.

Det är inte svårt att förstå att dessa fordon väcker uppseende.

Men frågan var: Befann sig dessa cyklister i trakten av den plats där kvinnan gjorde sin observation? När vi kollade rutten på cyklisternas hemsida visade det sig att de skulle ha svängt av drygt en kilometer för platsen för observationen. Nära alltså, men inte klockrent.

Så jag ringde upp arrangören, Josef Janning i Bonn, som var vänlig nog att skicka ut en karta med observationsplatsen till de 18 deltagarna. Och då blev det napp! En av cyklisterna hade råkat missa avfarten och fortsatt mot Kisa men vänt och kört tillbaka – och då hade han passerat platsen några minuter efter 15.

Tack vare gps ombord gick det att pricka in allt i tid och rum. Då hade mannen trampat öster ut i sin vita velomobil med huva och små fönster där föraren kan se ut. Att han mötte kvinnan kunde han givetvis inte minnas.

Men det råder ingen tvekan om att det var velomobilen på bilden här ovan som kvinnan mötte. Hennes beskrivning är klockren och ingen kan säga något annat än att det är ett mycket ovanligt fordon som kan få vem som helst att börja fundera. Ni kan se hennes teckning av föremålet här nedan.

För Corren och Norrköpings Tidningar innebar nyheten en rad läsarkommentarer och nya rapporter. Observationer som visserligen inte hade inträffat vid samma tidpunkt som kvinnan gjorde sin utan längre tillbaka i tiden. Detta plötsligt inflöde av ufoiakttagelser fick P4 Extra att ringa upp mig och så fick jag förklara att det nog inte var någon våg av rapporter om okända flygande föremål över Kisa.

En sak är i alla fall lätt att konstatera: Ibland är förklaringarna till en observation till och med konstigare än observationen i sig själv verkade vara från början.

vittnesteckning14

Vår blå prick i kosmos

manenjorden490

Kinas ambitiösa månprogram levererar inte bara positiva nyheter för Kina som rymdnation utan också vackra bilder från rymden som vi vanliga jordbor kan njuta av. Som bilden här ovan tagen av experimentsonden ”Chang’e 5-T1”: Månen visar sin ”baksida”, alltså den sida som vi bara kan glimta små delar av från jorden, och 385.000 kilometer längre bort syns vår blå planet.

När jorden förekommer på bilder från rymden, åtminstone dem som är tagna en bit ifrån, så är det just den blå färgen från våra hav och atmosfär som skiljer den från allt annat i solsystemet. Astronomen Carl Sagan använde uttrycket ”pale blue dot”, en liten blekblå punkt, som titel till en bok från 1994 efter att ha inspirerats av bilder från rymdsonden Voyager 1 som visade vår planet som ett nålstick i det eviga mörkret, men ett blått sådant!

Astronauter har sedan de för första gången såg jorden från omloppsbana förundrats över hur utsatt och ömtåligt detta vårt kosmiska hem är. Många har liknat den vid den hjälm som de själva burit på sina huvuden där huvudet står för livet på jorden, och det begränsade förråd av syre som håller dem igång är vår atmosfär.

Lufthavet är något som vi bör vara mycket aktsamma om. 100 kilometer tunt är det jämförbart med sträckan Järfälla (där jag bor) till Västerås.

Haven tar upp 71 procent av vår planets yta och enligt vad våra vetenskapsmän räknat ut finns där 1.368 miljarder kubikkilometer vatten.

Själva jordytan där vi kan kliva omkring utan att bli våta om fötterna är alltså futtiga 29 procent.

Rymden däremot, den är oändligt stor.

Dags att bli lite lagom skrämd

halloween490

Så var det dags för spökena att kliva fram ur mörkret. Halloween står för dörren, denna amerikanska skrämmarhelg som tills ganska nyligt inte var något som vi svenskar brydde oss om över huvud taget. Först under 1990-talet började utklädda barn hemsöka våra hus på andra tider än runt påsk.

Halloween har sina rötter i Irland och det var också emigranter från den gröna ön som tog med sig traditionen när de anlände till Amerika på 1840-talet. Varför den skulle ta ytterligare 150 år på sig att skeppas till Sverige är en fråga som inte är så enkel att besvara. Kanske hade vi då helt enkelt fått en överdos genom kabelteven och kunde inte längre stå emot.

I dag är det svårt att passera sin lokala torghandel utan att notera det stora utbud av pumpor som glatt lyser upp höstmörkret. Dessa kan med fördel karvas ur och utrustas med ett eller flera värmeljus.

Den som vill klä upp sig till halloween har ett brett sortiment att välja från. För här verkar det fungera lika bra med piratpinaler som häxhattar. Visst kan det vara bra att satsa på svarta trikåer med påmålade vita skelett, det är aldrig fel, men reglerna för vad man kan ha verkar långt ifrån färdigskrivna.

Det är egentligen bara att ta något som inte är jeans och flanellskjorta så funkar det.

Nej, så särskilt ruskigt blir det ju knappast. De barn som är ute efter att skrämma till sig lite godis klarar sig lika lätt med ett trevligt leende. Och är leendet sedan utrustat med lite svärtade tänder så är framgången gjuten.

En av de stora återförsäljarna säger till TT att under förra årets halloween köpte svenska folket nästan två miljoner dödskallar och 1,3 miljoner löständer – i form av godis. En bra grund för den som satsar på att tappa några tänder av egen kraft.

Nej, några skrämmande spöken är nog inte att vänta. Lite tråkigt kan jag tycka.

Ubåtsjaktens första offer

ubatenpabild4904

Mellan åren 1981 och 1994 gjordes 4.700 observationer av möjliga ubåtar i svenska farvatten. En handfull av dessa bedömdes senare av försvaret som möjliga ubåtar. En gick på grund och blev det säkraste exemplet. Siffror som kan vara bra att dra sig till minnes när ubåtshysterin åter börjar gripa omkring sig.

Visst kan det röra sig en främmande ubåt i Stockholms skärgård. Möjligheten går inte att utesluta. Och visst kan det ryska fartyget NS ”Concord” som lite planlöst vekar segla omkring på lagom avstånd från jakten ha en koppling till det som just nu utspelar sig längs Sveriges ostkust.

Men det är nog nyttigt att vi har en stor isbit till hands om magkänslan skulle bli alltför påträngande.

Sommaren 1983 bevakade jag jakten på en ”instängd ubåt” i Töre skärgård. Rapporter kom dagligen. Folk såg till och med ett periskop röra sig på en plats där vattendjupet bara var ett par meter. Lokalradion beskrev vid ett tillfälle hur ubåten besköts och något som närmast liknade ett krig utspelade sig på platsen. När jag med pedalen limmad i golvet kom fram så var det kav lugnt. Några skott eller hovrande helikoptrar hade ingen hört eller sett.

Vid ett tillfälle visade en fiskare upp sin trasiga propeller som absolut inte hade kunnat skadas av sjunktimmer, att det var den instängda ubåten var underförstått. Ubåtsnätet som lades ut för att hindra en flykt rapporterades ha skurits sönder. Något som aldrig kunde styrkas. Till slut kom uppgifter om att försvaret frivilligt släppte ut en (rysk) ubåt med blödande besättningsmän – förmedlat av en stor lokaltidning.

Journalister visade stolt upp specialgjorda medlemskort i SJUNK, en ”förening” bildad av Aftonbladet och Expressen vars medlemmar alla hade bevakat ett antal olika ubåtsjakter..

Nu har jag undersökt ufofenomen i lite drygt 40 år; ett fenomen inte helt olika våra kära ubåtar. Närmare 20.000 rapporter finns i UFO-Sveriges arkiv. Vår erfarenhet är att ett par procent, kanske något mer, är så pass intressanta att vi tror oss ha att göra med fysiska föremål av något slag. Därmed inte sagt att vi vet var dessa har sitt ursprung.

När jag i dag talar med försvarets informatörer, som är överhopade av förfrågningar från medierna, så får jag veta att mellan fem och tio rapporter om iakttagelser av något som liknar en ubåt rings eller mejlas in varje timma. Sannolikheten för att någon av dessa rapporter har med en äkta ubåt att göra är mycket liten.

Själv fick jag i uppdrag att kontrollera en bild som tagits på Djuröbron i lördags. En klockren bild (se ovan) av en ubåt. Men efter ett telefonsamtal visade den sig föreställa en ubåt av ett helt annat slag, en turist- och evenemangsubåt som kan hyras för en rundtur i området.

Senare på kvällen verkade ytterligare en bild spricka som ett troll i solsken. ”Den mystiske man” som fångats på bild utanför Sandön visade sig vara en vanlig fiskare. Innan dess hade han prytt tidningarnas förstasidor. Vi kan ju minnas hur det gick till 1987 då en kråkjägare jagades av helikopter och beväpnad polis i tron att han var en ubåtsspion.

Själv undrar jag varför ingen gick fram till mannen och kollade läget innan bilden skickades ut för allmänt spekulerande.

Men det är så vi människor fungerar och jag kan inte låta bli att dra mig till minnes en rapport som kom in till UFO-Sverige för många år sedan. Rapporten kom från ett par som befann sig ute i skogen, nära en sjö, och sent på kvällen fick se ett starkt ljus en bit bort längs strandkanten som de nyfiket började vandra mot.

När paret kom lite närmare såg de en vitklädd varelse röra sig i det starka ljuset, ungefär som om han dansade. Varelsen verkade bära ett slags mask och något vapen i ena handen. Till slut vågade paret inte gå närmare utan gick därifrån. Till slut hamnade deras iakttagelse hos UFO-Sverige.

Många år senare fick händelsen sin– oväntade – lösning när jag kom i kontakt med en forskare vid Uppsala universitet. En insektsforskare närmare bestämt. Mannen berättade hur han brukade samla in nattflyn och då lade ut ett vitt lakan på marken, satte upp en stor lampa och iklädd en vit dräkt sedan försökte fånga de flygande nattfäna med hjälp av en håv. Och det precis i det område där paret hade gjort sin iakttagelse.

Hade de bara gått fram och inte fruktat att det var en utomjording så hade händelsen aldrig blivit mystisk över huvud taget.

Nu väntar vi på domen över den bild som en man tog väster om Ornö, och som försvaret mörkade den exakta placeringen av. Och hur säkra de källor som talar om mystiska sändningar från en skadad ubåt egentligen är.

Oavsett vad resultatet av jakten blir så dras vi journalister alltid med när ubåtsvalsen spelar upp och vi är många som deltar i dansen. Det finns anledning att minnas de siffror jag nämnde i början av artikeln. Annars blir ubåtsjaktens första offer vår egen trovärdighet. Om det rör sig om en ubåtsjakt vill säga.

Kameran ljuger aldrig

weird490blog

I söndags, den 12 oktober, publicerade den brittiska tidningen Sunday Express en jättebild på sin förstasida och inne i tidningen som såg ut att föreställa världens största krabba. Och med ett mått på 15 meter mellan klorna så råder det nog ingen tvekan om att Guinness rekordbok måste kontaktas med omedelbar verkan.

Det märkliga är kanske ändå inte krabbans storlek utan det faktum att den hamnade i tidningen som ett möjligt äkta foto. Visst, tidningen skriver att krabban kan vara riktig eller en bluff och att den skapat sensation på nätet. Men som så många andra publikationer numera så är det viktigare att låta ”läsarna själva avgöra” än att genom en journalistisk arbetsinsats  faktiskt hjälpa läsekretsen med att förklara saker och ting.

Sajten som krabbilden först publicerades på heter Weird Whitstable och drivs av Quinton Winter som där visar sin kunskap i bildmanipulering genom en rad spännande bilder. Titta gärna in på den!

Krabbfotot visar två saker. Dels hur sugna en del medier är på att locka läsare/klickare och därför publicerar nästan vad som helst för att dra in några extra kronor. Och dels hur avtrubbat vårt förhållande till bilder har blivit.

Bilder har alltid kunnat manipulerats men först under de senaste åren har den breda allmänheten kunnat göra det på ett relativt enkelt sätt. Trots det har vår samlade kunskap om bilder och deras äkthet inte ökat. Det finns hela sajter som påstår att det finns liv på planeten Mars och med hjälp av uppradade Nasafoton ser ut att föra en seriös och vetenskaplig debatt om detta.

När vi ser en bild är det lätt att låta vår hjärna börja tolka den på enklast möjliga sätt: Ser något ut som en byggnad så är det också en byggnad – även om den råkar stå på Mars eller på månen, där det av uppenbara skäl inte finns några byggnader. ”What you see is what you get” är kanske inte rätta sättet att resonera, tyvärr. För det man ser kan mycket väl vara något helt annat. Något som är betydligt mera tidsödande att ta reda på än vad de flesta av oss är beredda att satsa vår tid på.

I de flesta fall räcker det med att använda sig av Ockhams berömda rakkniv och se till så att en förklaring inte blir onödigt komplicerad. Det enkla är oftast också det rätta. Ser något ut som en fejk så är det oftast också en sådan. Som när en 15 meter stor krabba dyker upp. Då är det dags att vara skeptisk.

Själv får jag ofta bilder av ufofenomen på mitt bord, eller snarare i min mejl. Inte sällan rör det sig om föremål på långt håll som kan tolkas på en lång rad sätt. Den som skickat in bilden är trots det ibland övertygad om vad bilden föreställer. Att det faktiskt inte går att se är inte alltid ett hinder.

När Sunday Express publicerar bilden på jättekrabban lät man sig inte nöja med det utan citerade också ett anonymt vittne som till och med kunde berätta hur han sett krabban resa sig ur vattnet. Inte illa. Men så kan det vara med anonyma vittnen.

Nå, någon tvekan om att det rör sig om ett photshopjobb är det inte. Bob Rickard, som en gång i tiden skapade tidskriften Fortean Times, säger till mig att allt på sajten Weird Whitstable är gjort för att roa och skoja med sina läsare. Något som inte är särskilt svårt att förstå om man tittar på sajtens övriga innehåll.

Mumiens förbannelse

tutmaskbesk490

När farao Tutankhamon dog för 3.300 år sedan var han bara ännu en i raden av egyptiska faraoner som fördes till sin sista vila i Konungarnas dal tvärs över Nilen vid Thebe, rikets nya huvudstad. En dal där den döde härskaren hoppades få vila i frid i klippan, säker från de plundrare som tidigare snabbt tagit sig in i pyramidgravarna och skändat deras mumier och stulit de värdefulla gåvorna.

Nu blev det inte så. Alla gravar som hittills upptäckts i Konungarnas dal har plundrats, inte sällan av den döde faraons efterträdare, och de flesta av dem har gapat tomma på värdefullt arkeologiskt material när forskarna väl lyckats lokalisera dem. Drygt 60 gravar tömdes på detta sätt och kvar fanns bara de vackra målningarna på väggarna (se bild nedan).

Inte heller den unge Tutankhamons grav klarade sig från plundrare som dock lämnade mängder av föremål kvar i de trånga kamrarna.

När den brittiske arkeologen Howard Carter upptäckte graven 1922 tog den världen med storm och hans svar på Lord Carnarvons fråga ”Ser ni någonting, Carter?” är klassiskt: ”Ja, underbara saker.” Fynden var magnifika och snart blev det högsta mode att klä sig egyptiskt och att hålla partyn med faraoniska förtecken. Filmer och böcker producerades för en informationshungrig allmänhet.

Om detta och mycket annat skriver den brittiska arkeologen och egyptologen Joyce Tyldesley i sin spännande och faktafyllda bok ”Tutankhamens förbannelse” (Norstedts) som har hållit mig sällskap på bussar och tunnelbana en tid.

Tyldesley väljer att transkribera faraons namn Tutankhamen medan många, som undertecknad, skriver Tutankhamon.

Givetvis ägnar Tyldesley ett kapitel till att berätta om ”faraos förbannelse” och om de uppgifter som spridits om expeditionsdeltagarnas död. Tyldesley är påläst och kunnig och dementerar till exempel uppgiften om att det inne i graven skulle finnas en inskription med ordalydelsen: ”Döden skall med sina vingar slå den som stör faraos ro.”

Detta är bara ett rent påhitt, skriver den brittiska arkeologen: ”I själva verket finns det ingen inskrift alls, vare sig ovanför ingången till graven eller till gravkammaren, och det har heller aldrig funnits någon.”

Jag erkänner gärna att jag själv har trott på den uppgiften och i god tro fört den vidare i en av mina böcker ”(Berättelser om det okända”) men liksom Tyldesley har jag gjort en bättre källkoll när det gäller dem som sägs ha dött en för tidig död på grund av att de gått in i graven eller deltagit i arbetet kring utgrävningarna.

För när man kontrollerar uppgifterna om deltagarnas för tidiga död så visar de sig inte stämma med verkligheten. Av de 22 som var med när Tutankhamons sarkofag öppnades hade bara två dött under de följande tio åren. Carter själv överlevde öppnandet av graven med 17 år och i genomsnitt levde de 25 viktigaste deltagarna utgrävningen med 20,8 år.

Men Tutankhamon fascinerar på en rad olika sätt och utställningar med hans gravgåvor lockar ännu i dag miljonpublik. Själv såg jag hans berömda guldmask på arkeologiska museet i Kairo på 80-talet (bilden ovan) och det är inte svårt att förstå hur denna ikoniska bild får besökare att flockas.

”Tutankhamens förbannelse” är mycket mer än en bok om just förbannelsen. Istället är den ett stycke initierad egyptisk historia med fokus på de döda faraonerna och deras gravar. Ibland väl namnstaplande och akademisk men med många guldkorn och sprängfylld av kunskap, vilket är alldeles utmärkt.

konungsdalinne14