Ubåtsjaktens första offer

ubatenpabild4904

Mellan åren 1981 och 1994 gjordes 4.700 observationer av möjliga ubåtar i svenska farvatten. En handfull av dessa bedömdes senare av försvaret som möjliga ubåtar. En gick på grund och blev det säkraste exemplet. Siffror som kan vara bra att dra sig till minnes när ubåtshysterin åter börjar gripa omkring sig.

Annons:

Visst kan det röra sig en främmande ubåt i Stockholms skärgård. Möjligheten går inte att utesluta. Och visst kan det ryska fartyget NS ”Concord” som lite planlöst vekar segla omkring på lagom avstånd från jakten ha en koppling till det som just nu utspelar sig längs Sveriges ostkust.

Men det är nog nyttigt att vi har en stor isbit till hands om magkänslan skulle bli alltför påträngande.

Sommaren 1983 bevakade jag jakten på en ”instängd ubåt” i Töre skärgård. Rapporter kom dagligen. Folk såg till och med ett periskop röra sig på en plats där vattendjupet bara var ett par meter. Lokalradion beskrev vid ett tillfälle hur ubåten besköts och något som närmast liknade ett krig utspelade sig på platsen. När jag med pedalen limmad i golvet kom fram så var det kav lugnt. Några skott eller hovrande helikoptrar hade ingen hört eller sett.

Vid ett tillfälle visade en fiskare upp sin trasiga propeller som absolut inte hade kunnat skadas av sjunktimmer, att det var den instängda ubåten var underförstått. Ubåtsnätet som lades ut för att hindra en flykt rapporterades ha skurits sönder. Något som aldrig kunde styrkas. Till slut kom uppgifter om att försvaret frivilligt släppte ut en (rysk) ubåt med blödande besättningsmän – förmedlat av en stor lokaltidning.

Journalister visade stolt upp specialgjorda medlemskort i SJUNK, en ”förening” bildad av Aftonbladet och Expressen vars medlemmar alla hade bevakat ett antal olika ubåtsjakter..

Nu har jag undersökt ufofenomen i lite drygt 40 år; ett fenomen inte helt olika våra kära ubåtar. Närmare 20.000 rapporter finns i UFO-Sveriges arkiv. Vår erfarenhet är att ett par procent, kanske något mer, är så pass intressanta att vi tror oss ha att göra med fysiska föremål av något slag. Därmed inte sagt att vi vet var dessa har sitt ursprung.

När jag i dag talar med försvarets informatörer, som är överhopade av förfrågningar från medierna, så får jag veta att mellan fem och tio rapporter om iakttagelser av något som liknar en ubåt rings eller mejlas in varje timma. Sannolikheten för att någon av dessa rapporter har med en äkta ubåt att göra är mycket liten.

Själv fick jag i uppdrag att kontrollera en bild som tagits på Djuröbron i lördags. En klockren bild (se ovan) av en ubåt. Men efter ett telefonsamtal visade den sig föreställa en ubåt av ett helt annat slag, en turist- och evenemangsubåt som kan hyras för en rundtur i området.

Senare på kvällen verkade ytterligare en bild spricka som ett troll i solsken. ”Den mystiske man” som fångats på bild utanför Sandön visade sig vara en vanlig fiskare. Innan dess hade han prytt tidningarnas förstasidor. Vi kan ju minnas hur det gick till 1987 då en kråkjägare jagades av helikopter och beväpnad polis i tron att han var en ubåtsspion.

Själv undrar jag varför ingen gick fram till mannen och kollade läget innan bilden skickades ut för allmänt spekulerande.

Men det är så vi människor fungerar och jag kan inte låta bli att dra mig till minnes en rapport som kom in till UFO-Sverige för många år sedan. Rapporten kom från ett par som befann sig ute i skogen, nära en sjö, och sent på kvällen fick se ett starkt ljus en bit bort längs strandkanten som de nyfiket började vandra mot.

När paret kom lite närmare såg de en vitklädd varelse röra sig i det starka ljuset, ungefär som om han dansade. Varelsen verkade bära ett slags mask och något vapen i ena handen. Till slut vågade paret inte gå närmare utan gick därifrån. Till slut hamnade deras iakttagelse hos UFO-Sverige.

Många år senare fick händelsen sin– oväntade – lösning när jag kom i kontakt med en forskare vid Uppsala universitet. En insektsforskare närmare bestämt. Mannen berättade hur han brukade samla in nattflyn och då lade ut ett vitt lakan på marken, satte upp en stor lampa och iklädd en vit dräkt sedan försökte fånga de flygande nattfäna med hjälp av en håv. Och det precis i det område där paret hade gjort sin iakttagelse.

Hade de bara gått fram och inte fruktat att det var en utomjording så hade händelsen aldrig blivit mystisk över huvud taget.

Nu väntar vi på domen över den bild som en man tog väster om Ornö, och som försvaret mörkade den exakta placeringen av. Och hur säkra de källor som talar om mystiska sändningar från en skadad ubåt egentligen är.

Oavsett vad resultatet av jakten blir så dras vi journalister alltid med när ubåtsvalsen spelar upp och vi är många som deltar i dansen. Det finns anledning att minnas de siffror jag nämnde i början av artikeln. Annars blir ubåtsjaktens första offer vår egen trovärdighet. Om det rör sig om en ubåtsjakt vill säga.

Kameran ljuger aldrig

weird490blog

I söndags, den 12 oktober, publicerade den brittiska tidningen Sunday Express en jättebild på sin förstasida och inne i tidningen som såg ut att föreställa världens största krabba. Och med ett mått på 15 meter mellan klorna så råder det nog ingen tvekan om att Guinness rekordbok måste kontaktas med omedelbar verkan.

Det märkliga är kanske ändå inte krabbans storlek utan det faktum att den hamnade i tidningen som ett möjligt äkta foto. Visst, tidningen skriver att krabban kan vara riktig eller en bluff och att den skapat sensation på nätet. Men som så många andra publikationer numera så är det viktigare att låta ”läsarna själva avgöra” än att genom en journalistisk arbetsinsats  faktiskt hjälpa läsekretsen med att förklara saker och ting.

Sajten som krabbilden först publicerades på heter Weird Whitstable och drivs av Quinton Winter som där visar sin kunskap i bildmanipulering genom en rad spännande bilder. Titta gärna in på den!

Krabbfotot visar två saker. Dels hur sugna en del medier är på att locka läsare/klickare och därför publicerar nästan vad som helst för att dra in några extra kronor. Och dels hur avtrubbat vårt förhållande till bilder har blivit.

Bilder har alltid kunnat manipulerats men först under de senaste åren har den breda allmänheten kunnat göra det på ett relativt enkelt sätt. Trots det har vår samlade kunskap om bilder och deras äkthet inte ökat. Det finns hela sajter som påstår att det finns liv på planeten Mars och med hjälp av uppradade Nasafoton ser ut att föra en seriös och vetenskaplig debatt om detta.

När vi ser en bild är det lätt att låta vår hjärna börja tolka den på enklast möjliga sätt: Ser något ut som en byggnad så är det också en byggnad – även om den råkar stå på Mars eller på månen, där det av uppenbara skäl inte finns några byggnader. ”What you see is what you get” är kanske inte rätta sättet att resonera, tyvärr. För det man ser kan mycket väl vara något helt annat. Något som är betydligt mera tidsödande att ta reda på än vad de flesta av oss är beredda att satsa vår tid på.

I de flesta fall räcker det med att använda sig av Ockhams berömda rakkniv och se till så att en förklaring inte blir onödigt komplicerad. Det enkla är oftast också det rätta. Ser något ut som en fejk så är det oftast också en sådan. Som när en 15 meter stor krabba dyker upp. Då är det dags att vara skeptisk.

Själv får jag ofta bilder av ufofenomen på mitt bord, eller snarare i min mejl. Inte sällan rör det sig om föremål på långt håll som kan tolkas på en lång rad sätt. Den som skickat in bilden är trots det ibland övertygad om vad bilden föreställer. Att det faktiskt inte går att se är inte alltid ett hinder.

När Sunday Express publicerar bilden på jättekrabban lät man sig inte nöja med det utan citerade också ett anonymt vittne som till och med kunde berätta hur han sett krabban resa sig ur vattnet. Inte illa. Men så kan det vara med anonyma vittnen.

Nå, någon tvekan om att det rör sig om ett photshopjobb är det inte. Bob Rickard, som en gång i tiden skapade tidskriften Fortean Times, säger till mig att allt på sajten Weird Whitstable är gjort för att roa och skoja med sina läsare. Något som inte är särskilt svårt att förstå om man tittar på sajtens övriga innehåll.

Mumiens förbannelse

tutmaskbesk490

När farao Tutankhamon dog för 3.300 år sedan var han bara ännu en i raden av egyptiska faraoner som fördes till sin sista vila i Konungarnas dal tvärs över Nilen vid Thebe, rikets nya huvudstad. En dal där den döde härskaren hoppades få vila i frid i klippan, säker från de plundrare som tidigare snabbt tagit sig in i pyramidgravarna och skändat deras mumier och stulit de värdefulla gåvorna.

Nu blev det inte så. Alla gravar som hittills upptäckts i Konungarnas dal har plundrats, inte sällan av den döde faraons efterträdare, och de flesta av dem har gapat tomma på värdefullt arkeologiskt material när forskarna väl lyckats lokalisera dem. Drygt 60 gravar tömdes på detta sätt och kvar fanns bara de vackra målningarna på väggarna (se bild nedan).

Inte heller den unge Tutankhamons grav klarade sig från plundrare som dock lämnade mängder av föremål kvar i de trånga kamrarna.

När den brittiske arkeologen Howard Carter upptäckte graven 1922 tog den världen med storm och hans svar på Lord Carnarvons fråga ”Ser ni någonting, Carter?” är klassiskt: ”Ja, underbara saker.” Fynden var magnifika och snart blev det högsta mode att klä sig egyptiskt och att hålla partyn med faraoniska förtecken. Filmer och böcker producerades för en informationshungrig allmänhet.

Om detta och mycket annat skriver den brittiska arkeologen och egyptologen Joyce Tyldesley i sin spännande och faktafyllda bok ”Tutankhamens förbannelse” (Norstedts) som har hållit mig sällskap på bussar och tunnelbana en tid.

Tyldesley väljer att transkribera faraons namn Tutankhamen medan många, som undertecknad, skriver Tutankhamon.

Givetvis ägnar Tyldesley ett kapitel till att berätta om ”faraos förbannelse” och om de uppgifter som spridits om expeditionsdeltagarnas död. Tyldesley är påläst och kunnig och dementerar till exempel uppgiften om att det inne i graven skulle finnas en inskription med ordalydelsen: ”Döden skall med sina vingar slå den som stör faraos ro.”

Detta är bara ett rent påhitt, skriver den brittiska arkeologen: ”I själva verket finns det ingen inskrift alls, vare sig ovanför ingången till graven eller till gravkammaren, och det har heller aldrig funnits någon.”

Jag erkänner gärna att jag själv har trott på den uppgiften och i god tro fört den vidare i en av mina böcker ”(Berättelser om det okända”) men liksom Tyldesley har jag gjort en bättre källkoll när det gäller dem som sägs ha dött en för tidig död på grund av att de gått in i graven eller deltagit i arbetet kring utgrävningarna.

För när man kontrollerar uppgifterna om deltagarnas för tidiga död så visar de sig inte stämma med verkligheten. Av de 22 som var med när Tutankhamons sarkofag öppnades hade bara två dött under de följande tio åren. Carter själv överlevde öppnandet av graven med 17 år och i genomsnitt levde de 25 viktigaste deltagarna utgrävningen med 20,8 år.

Men Tutankhamon fascinerar på en rad olika sätt och utställningar med hans gravgåvor lockar ännu i dag miljonpublik. Själv såg jag hans berömda guldmask på arkeologiska museet i Kairo på 80-talet (bilden ovan) och det är inte svårt att förstå hur denna ikoniska bild får besökare att flockas.

”Tutankhamens förbannelse” är mycket mer än en bok om just förbannelsen. Istället är den ett stycke initierad egyptisk historia med fokus på de döda faraonerna och deras gravar. Ibland väl namnstaplande och akademisk men med många guldkorn och sprängfylld av kunskap, vilket är alldeles utmärkt.

konungsdalinne14

En gårdstomte berättar

Tusen år är en lång tid också för en gårdstomte och det är inte konstigt att hans tid som människa, under vikingatiden kring år 1000, ibland känns lite blek och avlägsen. Men när etnologen Ebbe Schön låter sin tomte berätta så är minnena ändå ofta klara och speglar såväl vår egen tid som de år som gått och vars händelser numera inte ens kan återfinnas i historieböckerna.

”Gårdstomtens långa minne” (Carlssons) är en skönlitterär resa genom fakta och myter där Ebbe Schöns pacifism och människokärlek blir till självklara delar. Gårdstomten, som av en slump verkar ha levt sitt liv på en gård i Bohuslän där Ebbe själv mycket väl kan ha växt upp, minns människor och händelser som i stort och smått ger en bild av oss själva.

För frågan är om vi egentligen har förändrats så mycket sedan vikingarna for i sina drakskepp över haven. Är vi inte i själva verket, som författaren sa till mig i en intervju 2003, bara stenåldersmänniskor som går runt och pratar i mobiltelefoner. Den moderna fernissan är ytlig och försvinner snabbt när vi utsätts för hot eller stress.

Jag måste säga att jag läste boken med stor behållning. Kanske just för att Ebbe Schön ser saker som vi andra inte har lika lätt för att upptäcka. Han ser människans litenhet men också dess storhet. Litenhet eftersom vi trots allt lever på en jord där så många andra krafter verkar och mot vilka vi alltför ofta kämpar. Storhet eftersom vi alla betyder så enormt mycket för våra nära och kära och för alla de människor vi kommer i kontakt med under våra liv.

Vi betyder alla något. Vi sätter alla våra avtryck, hur dessa ska se ut är upp till oss att bestämma.

Ebbe Schöns gårdstomte värderar alla människor lika. Och då menar jag inte bara hög som låg, rik som fattig, invandrare som urinvånare. Nej, han ser också hur människor som föregått oss andra och som strävat på jorden långt före vår tid närt samma drömmar och haft samma känslor som dem vi själva har.

Det är en kunskapsrik resa som den tidigare chefen för Nordiska museets folkminnesavdelning ger oss. Årtal och namn är verkliga men vävs samman med fiktion som gör kunskapen lätt att bära.

”Gårdstomtens långa minne” är en bok som med mjuka händer för sina läsare genom tusen år av svensk – nordisk – historia. Ett annat fokus än vi är vana vid.

Och att det blev just en tomte som får berätta är egentligen precis som ska det vara. För som Ebbe Schön själv har sagt så vore det ju himla konstigt om det inte fanns tomtar med tanke på hur mycket som skrivits om dem och hur många som trott på den under tiderna. I vilket fall så blir bokens tomte så verklig som en litterär gestalt nu kan bli.

Katastrofer att minnas

WEB_INRIKES

Jag måste erkänna att jag är fascinerad av katastrofer. Inte så att jag tycker om när människor far illa, tvärtom berörs jag starkt av att läsa om ond bråd död och hur oskyldiga personer skadats. Men på samma sätt som jag tycker om att läsa om gåtor och mysterier så lockar mig katastroferna därför att de är så oväntade, oförutsägbara och ibland också osannolika.

Rasmus Dahlbergs ”Katastrofer under 100 år” ges följdriktigt ut av förlaget Historiska Media för de händelser som tas upp i den danske forskarens mycket läsvärda bok har inte sällan fått en plats i vår gemensamma historia.

Att ”Titanics” fatala kollision med ett isberg i norra Atlanten 1912 hör hemma här förvånar ingen liksom oljeplattformen ”Deepwater Horizons” enorma oljeutsläpp i Mexikanska golfen 2010 som ju ligger nära nog vår egen tid för att fortfarande kännas stor och viktig, men de allra flesta katastrofer som radas upp är säkert mindre kända av de flesta läsare.

Själv har jag alltid fångats av den enorma explosion som nästan utplånade ett helt samhälle på Nova Scotia 1917. Jag har ett par böcker om den hemma i hyllan men har hittills bara tittat på de skrämmande bilderna där delar av staden Halifax ligger i ruiner. Ödeläggelsen påminner om en atombombs.

Katastrofen inträffade mitt under brinnande världskrig där hamnen i Halifax var ett nav för transporter av materiel och personal över den farliga Atlanten där tyska ubåtar jagade fartyg och sänkte dem utan misskund. Fartyget ”Mont Blanc” var på väg in till Halifax men hade tvingats ankra upp utanför torpednäten för att först nästa morgon, den 5 december 1917, få tillstånd att med sin last av 2.500 ton högexplosiva ämnen ta sig in mot stadens hamn.

Från andra hållet styrde den norske kaptenen Håkon From sitt fartyg ”Imo”, ut mot havet. ”Imo” var ett 131 meter långt nödhjälpsfartyg på väg mot New York för att lasta förnödenheter och därefter styra österut över Atlanten mot Belgien.

Men istället för att passera varandra på höger sida hade From valt att hålla till vänster för att underlätta för ett annat fartyg. Och trots att han snart måste ha insett att han hade ett annat fartyg på rak kollisionskurs höll norrmannen fast vid sin kurs. När fartygens båda kaptener till slut väjde gjorde de det åt samma håll och katastrofen var ett faktum.

Explosionen som följde dödade närmare 1.600 människor omedelbart, lemlästade omkring 10.000 och skulle inom den närmaste tiden kräva ytterligare mellan 500 och 800 människors liv. Timmarna efter explosionen drev blinda och döva människor omkring bland spillrorna av det som en gång varit deras hem. En hel stadsdel försvann från kartan och molnen från explosionen steg flera kilometer upp mot skyn.

Katastrofen i Halifax är en av många som egentligen aldrig borde ha kunnat hända. Men mänskligt slarv verkar aldrig gå att komma åt. Ju fler vi blir och desto fler tekniska lösningar som införs desto fler källor till möjligt elände kommer det att finnas.

Rasmus Dahlberg, som är historiker vid Köpenhamns universitet, tar också upp gaskatastrofen i Bhopal 1984 där fler än 200.000 människor drabbades och omkring 3.000 dog men också världen allvarligaste flygolycka (hittills, ska man säga) där två passagerarplan kolliderade på startbanan på Teneriffa 1977 med 583 döda som följd och den fruktansvärda branden ombord på hjulångaren ”General Slocum” 1904. Och flera andra minst lika skakande händelser.

Den röda tråden är utan tvekan vi människor och det faktum att vi inte är felfria utan fyllda av övermod, lättja och påverkade av grupptryck tar beslut som ibland resulterar i katastrofer som ingen hade kunnat förutse.

Eller hur är det egentligen? Går det verkligen inte att förhindra dessa mänskliga misstag? Själv är jag tveksam. Vår fria vilja (om vi nu har en sådan, där tvista filosofer och forskare) krattar gången för beslut och aktioner som inte passar in i några dataprogram. Vi människor är helt enkelt inte så lätta att förstå oss på, och det är väl just det som gör oss till människor och livet värt att leva.

På gott och ont.

De vandrande stenarnas gåta löst

forskarbildsten490

När jag arbetade med min bok ”Stora boken om naturfenomen” för några år sedan kom jag i kontakt med flera amerikanska forskare som liksom jag, och mängder av andra runt om i världen, fascinerats av de vandrande stenarna i Death Valley. Stenar ska ju inte röra på sig, i alla fall inte av sig själva, men det var precis så det verkade vara på denna ödsliga ökenplaya – Racetrack Playa kallad.

De bilder som publicerats i böcker och artiklar visar visserligen inga stenar som rör sig men väl spåren efter dem. För där ligger de, stora och en del upp till 90 kilo tunga, och bakom sig har de lämnat ibland slingrande spår över öknens till synes snustorra yta. På något sätt har denna döda materia fått fötter och gett sig av på kortare och ibland längre turer.

Teorierna har varit många. Vinden kanske den vanligaste.

När jag kom i kontakt med forskaren Ralph Lorenz vid Johns Hopkins University så förde han fram en för mig ny teori. Nämligen att det skulle vara is i kombination med vind som gav stenarna fart och riktning. Lorenz var så övertygad om att det var så det gick till att han monterade upp ett antal kameror runt platsen men trots sju års filmande lyckades han aldrig fånga det ögonblick då stenarna gav sig av.

Men nu har stenarnas hemliga liv avslöjats. I en artikel i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE, som citeras av Los Angeles Times, publiceras bildbevisen. Fotona togs den 21 december 2013 av James Norris som tillsammans med sin kusin Richard försökt komma lösningen på spåren. Och svaret var som Ralph Lorenz hade tänkt sig men aldrig lyckats bevisa.

”Min gud, Jim, nu händer det!”, ska Richard ha ropat och Jim började filma.

Det som utspelade sig framför kusinernas ögon var hur vinden tog tag i den is som bildats i samband med ett regnväder, is som frusit fast i stenarna, och bildade ett segel som kunde föra stenarna framåt över det nu leriga underlaget. När solen värmde på smälte isen och leran torkade. Kvar fanns spåren efter stenarnas framfart men borta var bevisen.

För första gången hade en människa bevittnat stenarnas resa. Hur spåren ser ut kan ni se på forskarnas bild här ovan.

Linda och Valentin återvänder

Jag har alltid varit svag för serier som handlar om framtiden. Men mest fascinerande tycker jag att det är att läsa om hur man såg på framtiden förr. Det gör att man som läsare befinner sig lite närmare facit.

Mina med science fiction välfyllda bokhyllor har ett antal löpmeter med 1800-talsutgåvor som inte sällan är fascinerande läsning, men man behöver inte gå långt tillbaka för att hitta rolig läsning. Och här har tecknade serier sin givna plats.

Just nu har det första albumet av den franska science fiction-serien ”Linda och Valentin” kommit ut i en ny svensk språkdräkt signerad Tintin-oraklet Björn Wahlberg. Och på samma sätt som Wahlberg gav Tintin möjlighet att tala till punkt, och ersatte tidigare kortfattade pratbubblor med allt den ivrige reportern egentligen velat säga på originalspråket, så har han nu gett sig till att ge de båda tecknade framtidshjältarna Linda och Valentin en ny översättning.

För er som inte känner till dessa hjältar så ska man veta att de skapades av Pierre Christin, som skrev manus, och Jean-Claude Mézières, som gav dem liv i sina teckningar, och att de gjorde sin debut 1967. Hela 22 album (varav 16 på svenska) skulle det bli innan det tog slut på äventyren 2013.

Seriens båda huvudpersoner har minst sagt olika bakgrund. Valentin arbetar på Rumtidstjänsten i jordens huvudstad Galaxity i den fjärran framtid som visar årtalet 2720 på almanackorna. Linda träffar han i den jordiska medeltiden under sitt första uppdrag som tar honom tillbaka till år 1000 i jakt på den onde Xombul. Tillsammans blir det snabbt ett oskiljaktligt par.

Med hjälp av en fiffig uppfinning kan Rumtidstjänstens medarbetare resa i tid och rum men får hela tiden passa sig för att inte ställa till med något som kan påverka den framtid de rest ifrån. Detta tar paret till bland annat New York 1986 då hela världens framtid står på spel.

I den första samlingsvolymen som nu finns att inköpa har Cobolt Förlag samlat de tre albumen ”De onda drömmarna”, ”Det stigande vattnets stad” och ”De tusen planeternas rike” och när man läser det rakt igenom så märks en tydlig utveckling av de båda upphovsmännens förmåga att skapa bra äventyr. Det blir helt enkelt bättre med tiden.

Tidsresenärerna har alltså fullt upp med att rädda jorden från diverse större och mindre problem. Mest större. Och det är lätt att se hur både George Lucas och Luc Besson, som ska ha påverkats av serien, hittat uppslag till sina egna världar hos de båda fransmännen.

Jean-Claude Mézières kommer att dyka upp på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i slutet av september där han utlovas berätta mer om allt detta. Och det är inte utan att jag hoppas kunna få hans signatur! Och samlingsalbum nummer två ska komma i september.

Nya linjer upptäckta i Nazca

Nazcalinjerna söder om Perus huvudstad Lima är ett av världens mest kända fornminnen och jag hade själv nöjet att flyga över dem förra sommaren. Kilometer efter kilometer av raka linjer och ibland fantastiska mönster där figurer föreställande kolibrier, en kondor, en spindel, en apa, människor och många andra 70–80 meter långa avbildningar bredde ut sig under flygplanet. En av dem, ”Valen”, syns här ovan.

Mönstren kan bara ses från luften och ingen vet säkert varför de har gjorts.

Hela området sträcker sig över 450 kvadratkilometer i den snustorra öknen och sammanlagt finns här omkring 700 så kallade geoglyfer.

Och nu har ytterligare några upptäckts i närheten av staden Ica tack vare en sandstorm.

De tidigare helt okända figurerna hade täckts av ökensanden men frilades plötsligt då vinden i förra veckan svepte fram över Nazcaslätten. Det som dök upp var en orm, en fågel, något som kan vara ett lamadjur och ett sicksackmönster.

Upptäckten gjordes av en forskare som flög över området och ska nu undersökas på marken i ett försök att fastställa deras ålder.

Ormen hittades inte långt ifrån en av kolibrier som avbildats på marken, skriver den peruanska tidningen El Comercio.

Linjerna och figurerna har skapats genom att det folk som bodde på platsen från år 0 och några hundra år framåt skrapade bort ett decimeterdjupt lager av den sten som täcker öknen. Och eftersom det bara regnar några minuter varje år så har figurerna sparats in i vår tid.

Nazcafolket levde på platsen i flera hundra år. Och det är tydligt hur osentimentala man varit då en del av de vackra figurerna senare skadats genom att nya linjer dragits rakt över dem, som på bilden ovan.

Hur Nazcafolket bar sig åt för att göra sina kilometerlånga linjer raka som ett snöre är det ingen som säkert vet. Schweizaren Erich von Däniken förde för mer än 40 år sedan fram idén att det skulle röra sig om ett försök att locka till sig gudarna genom att rita landningsbanor där deras rymdskepp kunde landa. Utomjordiska besökare som en gång besökt platsen enligt von Däniken.

Några bevis för dessa spekulativa idéer finns inte men de har utan tvekan bidragit till att locka tiotusentals turister till platsen varje år.

Närkontakt med smutsig snöboll

När ”Rosetta”-sonden i dag körde ikapp kometen Churyumov-Gerasimenko (upptäckt 1969 av två ukrainska astronomer) hade den varit på väg i tio år. Sonden, med fyra instrument med svenskintresse ombord, parkerade sig vid 10.30-tiden rakt framför kometen och tillsammans rör de sig nu in mot solen med en hastighet på mer än 55.000 kilometer i timmen

Den 11 november ska, om allt går bra, sonden skicka iväg en liten landare som ska ta mark på den smutsiga snöbollen. Något liknande har aldrig tidigare genomförts av oss människor.

För även om kometen ser ut som en klippa (3 gånger 5 kilometer stor ungefär med en lätt dragning åt en anka till formen) så består den av en hel del is. När jag talade med den svenske forskaren Anders Eriksson, som ansvarar för ett av experimenten ombord, så liknar han den vid en kommunal snöhög i mars då merparten av snön smält bort och det mesta man ser är grus från diverse sandningar.

Men under den mörka ytan finns det alltså vatten i form av snö. Vatten som delvis frigörs när kometen närmar sig solen och vinden från vår närmast stjärna ”blåser” liv i en massa partiklar på kometen. Och det är då som den får den svans som vi med lite tur kan se från jorden.

– Att studera kometer är som att vara arkeolog och titta tillbaka i solsystemets historia, säger Anders Eriksson.

Kometer lever ett utsatt liv vilket också syns på deras ytor. Churyumov-Gerasimenko, eller 67P (avbildad av Rosetta ovan) som den också kallas (enklare på alla vis), har trots sina drygt fyra och en halv miljarder år på nacken klarat sig ganska bra. Så bra att den alltså ska gå att landa på och förhoppningsvis då avslöja en del av sina hemligheter.

”Rosetta” ska följa med kometen då den rundar solen och under tiden kommer instrument både på sonden och på landaren att mäta det som händer.

En sak tror sig forskarna veta. Kometer har betytt mycket för vår planet och möjligheten till liv. För det vatten som finns i dem har regelbundet ramlat ned på jorden. Inte minst i början av solsystemets bildande då jorden sannolikt bombarderades av vattenbärande kometer.

När kometen närmar sig solen börjar den avge allt mer vatten då dess yta träffas av solens strålning. Just nu försvinner två glas vatten i sekunden från den men detta kommer att öka betydligt ju närmar 67P kommer solen.

Hur mycket av det vatten som vi denna sommar kan svalka oss i som fallit ned på jorden med kometernas hjälp vet ingen. Men det kan vara värt att skicka dem en vänlig tanke nu när solen gör sitt bästa för att höja temperaturen.

Världsufodagen

I dag är det världsufodagen – som skapades av en nätsida 2001. Alltså en dag där vi alla ska göras medvetna om att ufo är ett verkligt fenomen som är värt att ta på allvar. Vilket är bra. Det skadar aldrig att diskutera det okända. Själv har jag gjort det i två lokalradiointervjuer i dag och en tidningsintervju i går (som publicerades i dag). Och i kväll ska jag prata om ämnet i Studio 1 (som finns att lyssna på här).

Men varför just den 2 juli?

Inte helt oväntat hänger datumet ihop med den så kallade Roswellkraschen 1947 som vissa menar ska ha ägt rum detta datum. Historien om kraschen i öknen utanför Roswell har i dag antagit närmast mytiska proportioner och av de mest övertygade ses den som beviset för att jorden har besökare från rymden. Av skeptikerna ses den som en kraschad väder/militär-ballong.

I vilket fall så är det långt ifrån säkert att den 2 juli verkligen är rätt datum att fira något på. Det vi vet säkert, och som båda sidor ser som en sanning, är att bonden Mac Brazel den 5 juli 1947 hittar en del underliga vrakspillror på sin mark. Något verkade ha störtat. När han plockar upp dem är några gjorda av en metall som beter sig underligt och en del annat av balsaträ.

Men skedde detta verkligen den 2 juli? Just den saken har ingen den minsta aning om. Vi vet att radaroperatörer i området såg svåridentifierade föremål på sina skärmar redan den 1 juli och att ett gift par från Roswell, som ligger i New Mexico, såg något som liknade ett flygande tefat den 2juli, att ytterligare radarobservationer gjordes den 3 juli samt att den 4 juli (nationaldagen) bjöd på ett kraftigt åskväder i trakten och att flera personer då såg ett ljusfenomen falla från skyn.

Så varför den 2 juli? Inte en susning. Men som kanelbullens dag kan ju ufofrågan givetvis passas in i almanackan vilken dag som helst på året.

Själv tycker jag att ett annat datum passar betydligt bättre, nämligen den 24 juni. Det datumet 1947 gjorde privatflygaren Kenneth Arnold en observation över Kaskadbergen i den amerikanska delstaten Washington som skulle komma att förändra vår historia.

Det Kenneth Arnold beskrev var hur nio föremål, som han först trodde var jaktplan, kom flygande långt framför hans flygplan. Han uppskattar avståndet till dem till 16 mil och det är bara tack vare att de blänker i solen som han upptäcker dem.

Formationen flög lite ojämnt, som när en båt snabbt far fram över vatten beskrev Arnold det hela senare. Men det var en annan jämförelse som kom att fastna i det allmänna medvetandet: De flög som när man kastar ett tefat över vattnet.

Begreppet ”flygande tefat” myntades och snart rapporterades hundratals observationer av dessa från hela USA.

Nu räknade Arnold med att han befann sig 40 kilometer från dessa föremål när han var som närmast. Vilket också det är långt. Faktiskt fyra gånger så långt bort som ett vanligt passagerarplan är när det passerar över oss. Men oavsett detta så skapade Kenneth Arnold ett uttryck som skulle komma för att stanna.

Numera säger de flesta ufo när fenomenet kommer på tal. Ordet startade som en förkortning, UFO, och har sitt ursprung hos det amerikanska försvaret som i början av 1950-talet behövde ett begrepp för att beskriva dessa fenomen. Förkortningen är bra och betyder kort och gott unidentified flying object, alltså oidentifierat flygande föremål, men har med tiden blivit synonymt med utomjordiska rymdskepp vilket är mindre bra.

Av det skälet har många ufoundersökare arbetat på att hitta ett annat begrepp men trots idoga försök har detta knappast lyckats. Det närmaste är kanske UAP som ska utläsas Unknown Aerial Phenomena eller okända fenomen i luften, men dessa tre bokstäver har inte nått fram till allmänheten.

Så vi lär få fortsätta att använda ufo men det finns skäl att påminna om att detta alltså inte nödvändigtvis måste vara besökare från andra världar. Ufo betecknar något som vi trots efterforskningar inte har kunnat få svaret på.

Vad dessa fenomen kan vara har vi nu alltså möjlighet att diskutera. Hela dagen!

En som försökte hylla den världsufodag var Indiens finansminister Arun Jaitley som i ett Facebookinlägg i dag skrev: ”This day is celebrated to raise awareness about the existence of UFO’s and with that intelligent beings from outer space.” Något som fick rätt många indier att gå i taket, skriver Reuters.

Bara timmar senare hade inlägget tagits bort. Och lika bra var väl det. Ufofenomen finns givetvis. De behöver inte erkännas. Den gode finansministern har som så många andra blandat ihop ufo med utomjordiska rymdskepp.