Låt tanken flyga!

lindochvalentine1505bb

När jag läser det senaste samlingsalbumet med Linda och Valentins äventyr (som är nummer 3 i serien och ges ut av Cobolt) är det lätt att se hur fantasin kan må bra av att släppas loss utan restriktioner. För här har Pierre Christin och Jean-Claude Mézières inte låtit sig hindras av begränsningar av hur utomjordingar ska se ut, hur resor i världsrymden måste genomföras och hur en hjälte egentligen borde bete sig så att allting ordnar sig.

Annons:

När det gäller science fiction finns det två tydliga läger – ja, säkert fler. Det ena hyllar trovärdig sf som tar fasta på de kunskaper vi har om universum och hur vår värld fungerar. Den håller sig helt enkelt till spelets regler som vi känner dem i dag. Den andra låter tanken ila och tar flera steg rakt ut i det okända.

Har man följt sf några år är det lätt att dra sig till minnes Donald Wollheims ord i sin analytiska ”Framtidens kartläggare” från 1972: ”Trovärdigheten är den viktigaste faktorn i all skönlitteratur, vare sig den är fantastisk eller ej.”

Och visst är det så. Men, med trovärdighet ska man inte nödvändigtvis förstå att allt som står mellan pärmarna ska bygga på den kunskap vi har i dag. För den sf som gör det blir platt och trist och känns inte särskilt utmanande.

Ska jag skjuta in en parantes här så är det att många av dem som låg bakom det framgångsrika amerikanska månprogrammet under 60-talet växte upp med science fiction under näsan. Där hittade de sina drömmar om än inte alltid sina lösningar. Dem fick de fixa själva!

Nå, det gäller för en sf-författare att alltid ta ytterligare ett steg men att undvika att föra in allt för många (om ens några) magiska element i historien. Då blir det fantasy och Harry Potter av det hela. Men att ta fasta på vetenskapliga spekulationer är aldrig fel.

Så när Linda i ”Den falska världen” får se Valentines kloner föras tillbaka i historien för att dödas, gång på gång, så passerar detta givetvis trovärdighetens faktiska gränser. Men för en läsare kan det kännas lätt igenkännbart trots allt. Inte minst för att vi har sett mycket av det på teve i olika filmer och serier.

Dagens unga, och även min generation som är något lite äldre, har andra referensramar än generationerna före oss. Vi är uppväxta med det fantastiska på ett sätt som ingen var före Jules Verne och Camille Flammarion. Vi har helt enkelt fått en dos fantastik med modersmjölken.

Wollheim konstaterade också att ”science fiction bygger på science fiction”; vi har fått ett fundament som vi helt enkelt köper rakt av när vi någon gång läser något nytt.

En läsare som aldrig läst sf och som undvikit teveserier och annat med sådana inslag kan nog tycka att Linda och Valentin beter sig ganska märkligt och att deras äventyr i en avlägsen jordisk framtid är bara för mycket. Kanske till och med obegripliga. Jag kan förstå dem.

För oss andra som redan är ympade med sf-viruset är ”Ambassadören som försvann”, ”Den falska världen” och ”Vårdagjämningens hjältar” (som är de tre album som ingår i volym 3) god och trevlig underhållning. En liten stunds vardagsflykt. Och kanske lite föda för en flygande tanke.

Dela med dina vänner

  • 33
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Mer fantastisk sf behöver inte nödvändigtvis vara mindre realistisk, utan kan bygga på att teknologin är så avancerad att den är omöjlig att förstå i vår samtid. Jag tänker på Arthur C Clarkes "tredje lag": "Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic." Gränsen för trovärdighet handlar därför inte om att hålla sig till det vi tror är möjligt, utan snarare att undvika det vi med säkerhet vet är omöjligt.

Carl-Johan Palmqvist, 09:11, 12 juni 2015. Anmäl

Att leka med andar

charliebildcs490

Det är kanske ingen slump att pennorna på bilden ser ut att bilda ett kors. För tanken att andarna ska tala genom dem från andra sidan graven blir ju så mycket tydligare då.

Sedan några veckor har denna form av ouijabord eller variant av vandrande glaset spridit sig över världen genom nätet. Inte så konstigt kanske eftersom metoden är enkel, billig och historierna kring den redan blivit virala.

Och för några dagar sedan fördes fyra högskoleflickor till sjukhus i Colombia sedan de försökt att använda ett par pennor för att åkalla väsen från den andra sidan.

Låt oss ta det från början.

När jag själv gick i högstadiet gick vi ibland hem på rasterna och plockade fram ett bräde med ett vitt smörpapper där hela alfabetet plus ”ja” och ”nej” hade skrivits. Allt inom små cirklar lika stora som det lilla glas som vi sedan satte våra fingrar ovanpå efter att ha viskat en fråga, tätt hållet mot munnen, innan vi placerade det på papperet.

Efter en stund började det röra sig och ett budskap, ett svar, bildades framför våra ögon.

Ska jag vara ärlig så var de flesta svaren rena rappakaljan (jag har sparat våra noteringar). Men en del fick oss att undra. Nu ska det sägas att vi rätt snart insåg att våra egna ofrivilliga rörelser starkt bidrog till glasets rörelser och att de få vettiga svar vi fick nog snarare hade sin förklaring hos oss själva än hos någon ande.

Men historierna gick, inte minst en som jag sedan dess har hört i flera versioner. Och det är historier som håller en sådan här ”lek” igång. Den jag tänker på handlade om en ung man som ställt sin fråga direkt till djävulen och sedan fick svar från glaset: Gå ut på balkongen.

Vad som sedan inträffade varierar med historieberättaren men alla slutar med att den stackars killen hittas i fullständig chock mumlande om något hemskt väsen han ska ha mött där ute. Inte sällan handlade han på sjukhus för att aldrig bli bra.

Varje tid har sina versioner av anden i glaset. Ouijaborden, som var dess föregångare, bestod av en bordsliknande träkonstruktion med ett hål i mitten genom vilket man kunde se vilka bokstäver det behagade att stanna över. Dess namn kommer från franskans ”oui” och tyskans ”ja” som ju båda betyder ja.

Nu har internet hjälpt oss att sprida en ny variant över världen, nämligen Charlie Charlie Challenge. Och nu har det hela förenklats till bara ”ja” och ”nej” och ett par blyertspennor där den ena ska balansera över den andra.

Också här ställs frågor och sedan är det bara att vänta på andarnas ingripande. Blyertspennans spets ger besked om det blir ja eller nej. Den här gången ska det röra sig om en mexikansk ande som svarar och precis som på vandrande glaset-tiden sprids historier om hur illa det kan gå om man inte ger sig i akt.

En av historierna, som åtföljs av en bild på en blodig ryggtavla, sägs komma från Biloxi i Mississippi där en ”Brian White” hånat anden och sagt att den inte var äkta. Anden ska då ha attackerat honom och med rakbladsvassa naglar rivit honom på ryggen. ”Bildbevis” finns alltså.

Det kan man givetvis tro vad man vill om.

Men att ge sig in i denna lek kan ha sina konsekvenser, konstaterade en tidning i Colombia härom dagen. Colombia Reports berättar om hur fyra flickor från Simon Bolivar High School lekt Charlie Charlie Challenge tills de blivit hysteriska och fått föras till sjukhus där de uppvisade tydliga tecken på masshysteri, enligt Juliana Cortazar vid Santiago de Tunja-sjukhuset.

Samtliga kunde skickas hem igen sedan de lugnat ned sig.

Att leka med andarna är inget man ska ägna sig åt. Vare sig de finns eller inte. För tror man på dem kan en lek bli nog så verklig.

PS: Vill du fuska är det bara att blåsa lite försiktigt mot pennan medan dina kamrater stirrar på pappersarket. Ger en bra effekt. Själv ägnade jag mig åt liknande varianter under vandrande glaset-tiden och lyckades få en dörr att slå lite mystiskt till mina kamraters stora förskräckelse.

Dela med dina vänner

  • 86
  • 2
  • 0
  • 0

”Mystiska” rökringar och grumliga fakta

ringbild

I dag sprids uppgifter snabbt, och ibland okontrollerat, som ett löv i vinden. Själv får jag ett stort antal länkar skickade till mig varje vecka där än det ena än det andra mysteriet beskrivs i text och bild. De som skickar länkarna undrar ofta vad jag tror om det som skrivs och står inte sällan själva frågande.

Med tanke på de miljoner sajter som döljer sig under en googling så gäller det att veta vilken länk man faktiskt ska gå vidare på.

Vill man ha spänning och mystik så är valet inte alltid så viktigt; vill man veta något så gäller det att veta vilken sajt man läser och vilka personer som arbetar där.

Och ibland blir man bara trött av att läsa det som skrivs, inte minst för att skribenten aldrig brytt sig om att göra någon form av kontroll, googling eller använt sitt eget sunda förnuft. Och just det sunda förnuftet verkar vara en stor bristvara på många håll.

Tidigare i dag fick jag en länk från sajten Newsner skickad till mig från en kamrat via Facebook. Under den dolde sig rubriken ”Fenomenet i himlen förbryllar experter världen över. Ingen kan förklara vad det är”.

I ”artikeln” berättas om ett spännande och till synes gåtfullt fenomen som har dykt upp på himlen runt om i världen den senaste tiden. Svarta ringar som försvunnit i tomma luften lika snabbt som de dykt upp. Bilder finns från Facebook, Youtube och Twitter och har dykt upp i Kazakstan, Storbritannien och Argentina.

Ni kan se bilderna i artikeln här.

De svarta ringarna ser verkligen konstiga ut och i artikeln påpekas att ” det är ingen som vet vad de svarta ringarna är för något eller var de kommer ifrån”.

Nu är artikeln ett typexempel på hur man gör mystik av något som har en helt naturlig förklaring. Trots att det faktiskt finns med en röst som säger att sådana här rökringar kan bildas av rök från näraliggande fabriker så göms det citatet i slutet och rubriken siktar in sig på det gåtfulla.

Eftersom jag själv har undersökt liknande rökringar i Sverige vet jag av erfarenhet att de bildas av just utsläpp från fabriksskorstenar. Men de kan också bildas av en explosion som fallet var i Svalöv den 22 juli 2004 då en hel familj såg en svart ring dyka upp på himlen för att efter en stund slå knut på sig själv och bilda ett evighetstecken.

Den gången fanns förklaringen på Fridhems folkhögskola där några elever arbetat med att skapa specialeffekter för film och laddat ett fat med en blandning av diesel och bensin som sedan bränts av. Resultatet blev den svarta rökringen. Allt filmades av eleverna.

Bilden ovan är från Norge och visar en rökring som uppstod i samband med arbete vid Leirvik Module Technology i Aslaksvikjo den 15 juni 2007.

Sedan dess har jag med viss regelbundenhet fått bilder av rökringar skickade från läsare av mina böcker om naturfenomen. Även om ringarna är högst mänskliga i sitt ursprung.

Det Newsner gjort är att samla ihop information från en rad källor och försökt att se en röd tråd i detta. Vilket många på nätet ägnar sig åt. Men istället för att hjälpa läsarna att få ett svar grumlar sajten istället till begreppen – kanske i ett försök att skapa klickvänliga rubriker, vad vet jag.

I en tid då många har svårt att skilja en nyhet från en nyhet och där de pappersbaserade massmedieföretagen kämpar i hård motvind så kan det vara på sin plats att slå ett slag för den journalistik som ändå bedrivs på tidningar som den jag själv arbetar på.

Även om också vi självklart gör fel och ibland brister i kontroller så är detta ändå undantagen. En tidning som DN har genom sina journalister – skrivande, fotograferande och redigerande – en resurs och kunskapsbank som är unik.

En nyhet är verkligen inte alltid en nyhet. Läsarna måste alltid fråga sig om journalisten som skrivit artikeln också vet vad han eller hon talar om.

Dela med dina vänner

  • 32
  • 3
  • 0
  • 1

35 år sedan jättesmällen i USA

Mount St Helens

Tiden går och den 18 maj är det 35 år sedan vulkanen Mount St Helens fick ett förödande utbrott i USA:s nordvästra hörn. Att vulkaner får utbrott tillhör liksom deras modus operandi men att jag själv skulle komma så nära detta naturens enorma skådespel, det gör att jag aldrig glömmer dessa dagar.

Utbrott tog 57 människors liv och trots att hela området består av vulkaner hade ingen trott att den stora smällen skulle komma. I alla fall inte just då. Vi människor har ju en tendens att skjuta eländigheter på framtiden.

Och varför inte. Berget hade varit tyst sedan 1921 och inte haft ett utbrott sedan 1857. En oändlig tid för en människa. En sekund för en sovande vulkan.

Jag befann mig i nordvästra USA tillsammans med fotografen Stefan Svensson från Mariestads-Tidningen och några dagar efter den stora smällen kunde vi fortfarande se en pelare av aska stiga mot himlen när vi tittade ut från vårt hotellfönster.

Lustigt nog visade det sig att en av våra grannar, Earl Holverson, en tunn liten man från Cougar som befann sig sju kilometer från Mount St Helens när vulkanen fick sitt första utbrott (egentligen alldeles för nära för att han skulle vara säker på att överleva) hade filmat hela utbrottet. Earl plockade fram sin filmprojektor och rullade upp hela dramatiken framför våra ögon.

– Jag kastades till marken då en tryckvåg av kall luft strömmade mot mig, berättade han för oss. Benen var som bortdomnade men jag lyckades ta mig ut till bilen där jag fick tag i kameran och började filma. Men allt var svart och solen blev bara en liten prick. Sedan körde jag så fort det någonsin gick för att ta mig därifrån.

Hans bilder gjorde att vi inte betvivlade hans historia.

Någon dag senare flög vi i ett litet privatplan in mot den ännu rykande vulkanen. Från säkert avstånd begärde piloten tillstånd att gå över den avspärrade zonen och snart var vi på väg in över det som några dagar tidigare varit toppen på ett nästan 3.000 meter högt berg. Under oss var landskapet overkligt och av toppen fanns inte ett spår.

Kilometer efter kilometer av skog som likt pälsen på ett stort rovdjur låg pressad mot marken passerade under oss. Den tidigare så livliga Toutlefloden var en bred fåra av stelnad lera. Några olyckliga bilister hade fångats av fallande träd på vägarna intill.

Själva kratern med sin sylvassa kant dolde en grönglimrande formation av stelnad lava som några dagar senare skulle explodera som en kork ur en champagneflaska. När vi kikade ned på den steg slingrande rök upp ur dess spruckna yta.

Kraften i det ursprungliga utbrottet var lika stor som om man skulle ha sprängt 27.000 atombomber. Hela Mount St Helens norra sida kollapsade och utlöste samtidigt det största jordskredet i modern historia. Aska kastade 24 kilometer upp i luften och ställde till det för flygtrafiken på ett sätt som vi sedan skulle komma att känna igen när Eyafjallajökull upprepade proceduren 30 år senare.

Jordskredet tryckte sig ned längs floden med en flera meter hög vall av lera framför sig, något vi kunde konstatera när vi senare vandrade längs det som en gång varit en flod. Tydliga ränder efter torkad lera syntes ett par meter upp på trädens stammar.

Frågan är nu när Mount St Helens kan tänkas få ett nytt utbrott i klass med det 1980. Ingen vet säkert men forskare som nyhetsbyrån AP (som också tagit bilden ovan) talat med betecknar Mount St Helens som den mest aktiva vulkanen i Kaskadbergen.

När det smällde 1980 hade vulkanen kokat i flera månader och mindre jordskalv hade känts många mil runt vulkanen. Evakueringsorder tömde snart området kring den, men alla lyssnade inte på myndigheterna utan litade mer på sin mullrande granne.

83-årige Harry Truman blev snart förstasidesstoff i många tidningar eftersom han vägrade att överge sitt hem vid Spirit Lake vid vulkanens fot där han bodde med sina katter.

– Försvinner berget försvinner jag med det, sa han i en intervju.

När utbrottet kom klockan 08.32 på morgonen den 18 maj försvann mycket riktigt Truman och hans katter under 46 meter raserat berg. Liksom hela Spirit Lake.

Dela med dina vänner

  • 33
  • 1
  • 0
  • 0

Rymdens kyrkogård ligger i havet

mirstortar490

48°52′S 123°23′V är en av vår planets mest isolerade platser. Om du av någon anledning skulle råka befinna dig där omges du av hav åt alla håll och har närmaste land 2.688 kilometer bort. Vilket är Antarktis.

Men bara fyra kilometer under dig finns en begravningsplats som inte liknar någon annan på jorden. Här vilar resterna av farkoster som en gång färdats i rymden.

Platsen kallas för Point Nemo efter Jules Vernes fiktive ubåtskapten från romanen ”En världsomsegling under havet” (1870) och befolkas av valar, bläckfiskar, sjöstjärnor och en och annan fisk. Människor passerar sällan.

Och det är här som många av de rymdfarkoster som inte längre har någon uppgift att utföra i sina banor runt jorden finner sin sista vila.

För även om rymden är stor så är vår närrymd trång som en fredagskö längs Essingeleden. Tusentals satelliter rör sig i banor runt jorden och de mindre av dem ska ha bränsle nog för att kunna sända sig själva ned i ett brinnande, och totalförstörande inferno, genom atmosfären när deras livstid tagit slut.

De större däremot kan inte tillåtas störta var som helst. Det blir helt enkelt för mycket skrot kvar när de brunnit klart och risken att träffa något eller någon på marken är trots allt inte noll.

Så vissa rymdfarkoster leds till sin sista vila över Point Nemo och här ligger i dag 145 ryska fraktfarkoster av typen Progress samt fyra japanska och fem europeiska men också sex ryska Salyutrymdstationer.

Och så en riktig bjässe: Den ryska rymdstationen Mir som den 23 mars 2001 skickades in i en bana som till slut fick den att brinna upp i atmosfären över Stilla havet. Rymdstationen var så stor att dess 143 ton aldrig hann förstöras under nedfärden genom atmosfären.

De få som kunde följa Mirs sista färd, som syns på AP-fotografen Bob Griffiths bild här ovan, fick se ett spektakulärt himlafyrverkeri innan närmare 25 ton kraschade mot vattenytan vid Point Nemo.

Alla går dock inte att styra. När den stora amerikanska rymdstationen Skylab gick sin glödande död till mötes över Indiska oceanen den 11 juli 1979 föll delar ned i den australiska öknen där de sedan hittades av fyndjägare. Säkert fins en hel del kvar där ute.

Men det stora kyrkogården ligger fortfarande i rymden runt vår planet där flera hundra tusen delar av döda och trasiga satelliter cirklar. Något som riskerar att hota fungerande satelliter som kan krocka med dem.

Hittills har endast en människa (vad vi vet) träffats av en störtande satellit eller raketdel. I januari 1997 fick en kvinna i Tulsa i Oklahoma en mycket liten del av en amerikansk Delta II-raket på sin axel när denna var på väg att brinna upp i atmosfären – men klarade sig utan att skadas.

Dessutom har delar fallit ned mitt i städer, träffat hus och landat på fartyg så riktigt säkra kan vi inte vara. Den som vill känna sig något lite säkrare bör ta hjälmen på när han eller hon går ut.

I dag rör sig 1.265 fungerande satelliter i banor runt jorden. Och alla ska de någon gång ramla ned.

Dela med dina vänner

  • 9
  • 5
  • 0
  • 0

Rymdnyheten bestod av vakuum

Någon som hört talas om Clark McClelland? USA:s mest meriterade Nasaanställde med 673 rymdfärder på sin meritlista? Teknikern som säger sig ha sett en nästan tre meter stor utomjording i rymdfärjan under en rymdfärd 1991?

Inte jag i alla fall. Och inte Nasa.

Märkligt nog har denne bluffmakare blivit en nyhet i en av Sveriges största tidningar, i alla fall på dess webbplats, under tisdagen. Låt oss kalla den Aftonbladet Plus.

Historien är bisarr och publicerades i brittiska Daily Mail den 29 april och där berättar McClelland hur han övervakade en hemlig uppskjutning av en rymdfärja 1991 då han på en monitor kunde se hur en två meter och sjuttio centimeter lång utomjording närmade sig de två astronauterna när de befann sig i skyttelns öppna lastlucka.

”Händelsen varade i en minut och sju sekunder, jag klockade den med min astronautkronograf”, skriver han på sin webbplats. Ja, varför spara på detaljerna.

Vilka astronauterna var vill han av någon anledning inte säga. Vilket är synd eftersom uppgiften hade varit något lättare att kontrollera då. Och hur han kom sig för att titta på klockan när världshistoriens största nyhet rullades upp framför honom kan man ju undra.

Oturligt nog för McClelland nämns han inte på någon Nasasajt eller i samband med någon av de uppskjutningar som gjorts. Det verkar faktiskt som han aldrig jobbat där. Något som McClelland själv menar är en del av mörkläggningen kring det han såg.

Så vad ska vi tro? McClelland själv påstår sig ha arbetat på Kennedy Space Center i Florida mellan åren 1958 till 1992 och då varit med om närmare 700 uppskjutningar.

Rymdskytteln utförde 135 uppdrag mellan 1981 och 2011 och dessförinnan hade Mercury, Gemini och Apollo placerat ett tjugotal kapslar med astronauter i bana runt jorden. Antalet obemannade satelliter som Nasa skickat upp ligger strax över 1.000. Räknat från 1958. Alltså sammanlagt 1.200 uppsändningar eller så. Vilket innebär att Clark McClelland skulle ha arbetat vid drygt hälften av dem.

Då räknar han också in ett ospecificerat antal uppskjutningar av interkontinentala missiler.

Troligt? Övertid? Semester?

Dessutom, skriver McClelland, har han designat det emblem som de första astronauterna som landade på månen bar på sina dräkter. Vilket är en lögn. Michael Collins, en av de tre ombord på den första månfärden, beskriver hur emblemet kom till i detalj på en av Nasas sidor.  Och någon McClelland nämns inte.

I ett klipp på sin sajt Stargate Chronicles säger McClelland att han förutom utomjordingen också såg ett rymdskepp svävande intill rymdfärjan. Vilket verkar rimligt. Hur skulle ET annars ha tagit sig dit? Nej, McClelland framträder inte som någon sanningsägare.

Nu är den forne teknikern sur på Nasa som han påstår har blåst honom på pensionen. Istället tvingas han leva på socialbidrag. Kanske för att han aldrig jobbade på Nasa annat än en kort tid. Eller är det för långsökt att tänka så?

Riktigt klok blir jag inte på honom. På sin sajt radar han upp bevis för att han verkligen arbetat på Nasa. En del verkar äkta, andra ser ut att ha fått hans namn inklippt, ytterligare några är vanliga astronautautografer som inte bevisar något.

Men hans historia verkar minst sagt skakig.

Dela med dina vänner

  • 48
  • 8
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Är en Ängel en utomjording

Per Boman, 09:41, 6 maj 2015. Anmäl

Försvaret: Det var vi som smällde

I dag publicerar Strömstad Tidning svaret på åtminstone några av de mystiska smällarna, nämligen de som hördes över norra Bohuslän och delar av sydöstra Norge den 28 april. Svaret var Jas Gripen-plan från flygflottiljen F7 på Såtenäs som övade överljudsflygningar på Västkusten.

Tidningen har varit i kontakt med informationschefen på Skaraborgs flygflottilj, Henrik Gebhardt som konstaterar att det ”med stor sannolikhet” var deras piloter som skapade mystiken.

Intressant i sammanhanget är de ringar av rök, kondensstrimmor, som samtidigt synes på himlen och som många satte i samband med smällarna. Och som så ofta när flera okända händelser råkar äga rum samtidigt så väljer vi människor att sätta dem i samband med varandra. Ett kardinalfel.

Det är oerhört lätt att koppla samman det ena med det andra trots att man egentligen inte har det minsta belägg för att de båda faktiskt har med varandra att göra. Det är helt enkelt så vi människor fungerar.

Av någon anledning tror vi att världen blir mera begriplig på det sättet. Att ställas inför en rad okända och obegripliga händelser på en gång blir helt enkelt för mycket – då är det bättre att bunta ihop dem till en stor okänd.

Den taktiken kan dock leda oss på villovägar. Bara för att vi ser en skugga i mörkret och samtidigt känner en isande olust behöver det inte betyda att ett spöke sprider sin okroppsliga skräck genom rummet. Istället kan skuggan vara en överrock och den isande kylan vårt sätt att reagera och bli rädda.

Ett okänt förklarar sällan något annat okänt och man gör alltid bäst i att undersöka dem var för sig tills motsatsen är bevisad.

Låt mig ta ett annat exempel. Om ett fartyg försvinner i det område som fått namnet Bermudatriangeln är det lätt att dra slutsatsen att just platsen för försvinnandet har med händelsen att göra., Triangeln, som avgränsas av ett område i havet mellan Florida, Bermuda och Puerto Rico, ska enligt legenden ha fått mängder av fartyg och flygplan att försvinna i bra väder och utan nödrop.

Men en undersökning av händelserna visade att mystiken var överdriven och att de flesta fartygen och flygplanen försvunnit i hårt väder och inte ens alltid inom triangeln. Där hade de placerats av mindre nogräknade författare.

Med facit i hand var antalet försvinnande nere i siffror som gällde för vilken annan, lika hårt trafikerad, plats på jorden som helst. Och då gick det inte längre att hänvisa till triangelns mystik för att förklara ett försvinnande. Det okända kunde inte längre förklara de – till synes – märkliga försvinnandena.

Mitt råd är att alltid undersöka varje händelse för sig och att inte bunta ihop saker som vi inte förstår. Det enda som händer om vi ändå gör det är att mystiken ökar och svaren uteblir.

 

 

Dela med dina vänner

  • 17
  • 2
  • 0
  • 0

Flera smällar och himlaringar

Efter att ha tillbringat helgen i ett soligt Trollhättan där jag deltog i UFO-Sveriges riksstämma och stora utställning så är det bara att konstatera att de mystiska smällarna på flera håll i landet ännu saknar en säker förklaring och att läsare mejlar om hur de själva hört ljud som de inte kan hitta någon orsak till.

Så sent som i helgen hördes en serie av tre kraftiga smällar från Åsa 45 kilometer söder om Göteborg. En man skriver till mig och berättar att den första knallen kom 23.30 på lördagen (2 maj), den andra vid midnatt och den tredje 00.30, natten mot söndagen:

”Det var mycket kraftiga smällar så rutorna skakade i Åsa centrum från havssidan… jag bor granne med havet och blev livrädd och våra djur. Dova kraftiga smällar inte alls som fyrverkerier. Mer som dynamitsprängning i mark på typ 100 meters håll,” skriver han till mig på Facebbok.

En av de smällar som fått mest spridning och som dessutom dragit in vårt västra grannland i diskussionen ägde rum den 28 april och hördes bland annat i Strömstadsområdet. En mejlare, Stefan, skriver så här om vad som hände på tisdagseftermiddagen för en vecka sedan:

”Jag satt på bron utanför stugan norr om Strömstad med utsikt över Pölseviken och Kosterfjorden då det plötsligt small till rejält. Det är visserligen några är sedan jag stod på kajen då GP smällde av sitt nyårsfyrverkeri, men det small lika dovt och ljudligare än deras stora bomber. Min retriever (visserligen lite skotträdd, men ändå ganska tuff) höll på att hoppa ur pälsen. En stund senare small det några gånger till. Vi har en hel del motorljud ute på sjön – Kosterbåtarna och två rederier som kör större färjor Strömstad – Sandefjord. Det hördes motorljud under hela episoden – det tystnade efter de sista smällarna.”

Flera läsare kontaktade Strömstads Tidning och kunde berätta samma sak. Dessutom kunde de som vände blicken uppåt se flera vita ringar på den blå himlen. Mystiskt. För många var sambandet klart eftersom två märkliga sakler knappast kan inträffa utan att de hör samman.

Men så behöver det inte vara.

När tidningen frågade försvaret fick man till svar att de vita strimmorna liknande kondensstrimmor efter flygplan, vilket jag bara kan hålla med om. Några svenska plan verkar inte ha varit där.

Också i Norge hördes smällarna och där förnekade det norska flygvapnet att man hade några plan i luften när Fredriksstad Blad ringde och frågade.

En annan tidning, Tønsbergs Blad, fick dock bekräftat att civila flygplan från Norwegian varit ute på skolflygningar under dagen.

Men, men, den typen av flygplan kan inte passera ljudvallen och därmed inte heller orsaka några smällar. Däremot visar radarbilder från Flightradar24 att Norwegians piloter tränat genom att flyga runt i cirklar på andra sidan Oslofjorden. Så ringarna har sin förklaring.

Smällarna däremot, har det inte. Inte än i alla fall.

Har ni hört något? Hör gärna av er i så fall.

Dela med dina vänner

  • 28
  • 1
  • 0
  • 0

Mystiska smällar – några förklaringar

Ingen kan väl ha undgått uppståndelsen kring den kraftiga smällen utanför Trosa den 11 april. Något som den här bloggen har uppmärksammat vid ett par tillfällen. Någon förklaring har tyvärr inte sett dagens ljus så mystiken är fortfarande tät. Men nu är det inte bara Trosa som har utsatts för mystiska smällar, också Norrköping och Skövde har sina mysterier att bjuda på.

Men – här kanske smällarna håller på att få en förklaring.

Om vi börjar med Norrköping så har har våren bjudit på flera knallar, några av dem i området kring Albrektsvägen, andra vid S:t Persgatan och Albert Engströms gata. Och strax före midnatt natten till i dag (26/4) small det igen:

– Jag stod och borstade tänderna när jag hörde den första smällen och ett par minuter senare small det igen, säger ett öronvittne till mig.

Till skillnad från Trosasmällen verkar bevisläget för en handfast förklaring vara gott. Norrköpings Tidningar kan berätta att polisen hittat såväl fragment som skador på bilar och fastigheter. Det verkar helt enkelt som någon sprängt något av en hittills okänd anledning. Inte mycket till förklaring kanske men här finns ändå tecken som tyder på att fallen kommer att få sin lösning i den kriminella delen av vår verklighet.

En annan smäll som är intressant i sammanhanget är den som hördes i Våmb i södra Skövde vid 10-tiden på förmiddagen den 19 april. Då hörde ett stort antal personer vad som i Skaraborgs Allehanda beskrevs som en ”mystisk smäll” och i Skövde Nyheter rapporterades under fyndiga rubriken: ”Var det en bomb i Våmb?” Hade det inte varit söndag skulle förklaringen ha kunnat vara Cementa som då och då spränger i ett brott i utkanten av staden.

Nu har det visat sig, skriver samma tidning den 21 april, att seismologerna i Uppsala registrerat ett litet skalv med styrkan 1,5 på Richterskalan med sitt epicentrum i trakten av Skövde. Och här kan det ha rört sig om spänningar i berget som släppt och därmed orsakat den ljudliga smällen.

– Vi vet att ytliga jordskalv kan orsaka högljudda smällar, så ljudfenomenet motsäger inte det, säger Björn Lund på Svenska nationella seismiska nätet i Uppsala till tidningen.

Och visst kan det vara så. Jag minns själv ett jordskalv i Stockholm i slutet av maj 2006 där tusentals människor studsade högt efter en kraftig smäll skrämt dem på natten till den 25:e. En smäll som visade sig vara en mindre jordbävning med sitt epicentrum under Lärarhögskolan i Marieberg.

Så smällar kan vara nog så mystiska men förklaringen till dem är oftast jordnära. Vi får väl se hur det går med smällen i Trosa. Där får vi fortsätta att spekulera ett tag till.

Dela med dina vänner

  • 25
  • 1
  • 0
  • 0

Därför är det lättare att tro

I Bibeln säger Jesus att tro kan förflytta berg, något som kanske inte ska tas helt bokstavligt. Men tro är tveklöst en av de starkaste krafterna som finns i världen. Den som tror på något är ibland beredd att göra saker som ingen annan skulle göra.

Häromdagen satt jag på flyget till Malmö och passade då på att läsa ett nummer av New Scientist som blivit liggande hemma ett par veckor. Omslaget hade en tydlig rubrik: ”BELIEF”. Undertexten var den som lockade mig: ”Den är drivkraften bakom allt vi gör, men våra övertygelser är byggda på… inget.”

Artikeln visar hur vi i nästan allt vi gör och tänker bär med oss ett fundament av tro, inte handfasta kunskaper, och att det absolut inte enbart handlar om religiösa övertygelser. Nej, tro är något som vi är så vana vid att vi ofta förväxlar den med vetande.

En del ”trosföreställningar” bygger vi på information från människor eller samhällsstrukturer som vi bestämt oss för att vi litar på. När en lärare berättar hur dna bygger upp oss människor hämtar vi in den kunskapen och assimilerar den utan att vi för den skull kan verifiera vad som är sant och inte.

Vårt svenska samhälle bygger på vetenskap. Det samlade vetande som grupper av forskare tagit fram blir en del av den värld som vi har bestämt oss för att leva i. Samtidigt vet vi att vetenskap är kunskap under utveckling och att nya rön kan förändra läget. Det som var sant i går är inte alltid sant i morgon. Och vi har valt att tro på vetenskapen trots att de flesta av oss aldrig har en möjlighet att kontrollera dess fundament.

Andra samhällen bygger på religion. Inte heller där förutsätts samhällsmedborgarna att kontrollera uppgifterna. Tvärtom kan ett sådant agerande tolkas som ett tecken på tvivel.

Nu finns det en avgörande skillnad mellan tron på vetenskapen och tron på religionen. Vetenskapen uppmuntrar människor att kontrollera och ifrågasätta. Religionen gör inte det. På det sättet passar vetenskapen in i vårt demokratiska samhälle. Något som vi svenskar är övertygade om är det bästa sättet att få ett land att fungera.

Men i grund och botten är själva mekanismen densamma när det gäller vad vi tror på. Och den sitter djupt rotad i våra hjärnor som har lättare att tro än att tvivla, något som hjärnforskningen har kunnat visa.

”Allt sammantaget så blir den obekväma slutsatsen att några, om inte alla, av våra grundläggande övertygelser om världen är baserade, inte på fakta och förnuft – eller ens på felaktig information – utan på magkänslor som kommer från psykologi, grundläggande biologi och kultur”, skriver New Scientists författare.

Skulle vi själva testa allt som vi sedan väljer att tro på så skulle vi inte komma särskilt långt, konstaterar en forskare i artikeln. Nej, vi måste helt enkelt välja att lita på en hel massa människor och böcker. Annars blir vi inte hela människor.

Artikeln i New Scientist visar hur våra tro, våra övertygelser, är byggd på lösan grund samtidigt som den är mycket svår att ändra på. Det vi en gång har börjat tro på det håller vi ofta fast vid. När vi får höra något nytt, som strider mot de övertygelser vi redan har, så tar vi inte in detta utan försöker istället motbevisa det nya och förstärka den tro vi redan har. Vi går i försvarsställning.

Att förändra en persons, eller ett samhälles, sätt att tänka är en process som många gånger är omöjlig. Något som tydligt framgår i partiledardebatter på teve om inte annat.

Min egen grundinställning är att det alltid är bättre att veta än att tro. Men efter att ha läst artikeln så inser jag att vetande ofta är lätt förklädd tro. Kort sagt så tror vi att vi vet en massa saker.

Dela med dina vänner

  • 297
  • 6
  • 0
  • 1

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Clas Svahns och vissa kommentatorers okunnighet och fördomar om religion lyser tyvärr igenom som oftas i dessa debatter. Låt mig ta tre saker vars existens jag tror på: kvarkar, Australien och Gud. Denna tro baseras i huvudsak på vad andra sagt och skrivit. Själv har jag ingen egen erfarenhet av varken kvarkar eller Australien och min direkta erfarenhet av Gud är begränsad (men till skillnad mot de andra exemplen inte noll). Ett bra inlägg var det hur som helst.

Per Börjel, 12:53, 23 april 2015. Anmäl

Tillit är nästa relevanta ord i diskussionen. Bra skrivet!

claudiusrex (Webbsida), 14:35, 19 april 2015. Anmäl

och de som vet saker blir ofta föraktade av de som tror annat än det som är vetskap/vetenskap. Till och med i Sverige, eller ska jag säga, naturligtvis i Sverige, eftersom färre och färre faktiskt agerar i vetenskaplig anda utan istället sållar sig till fundamentalistiska grupper som basunerar ut tro som vetenskap.

Anders Nilsson, 14:17, 19 april 2015. Anmäl

Den stora skillnaden för vanligt folk är att samhällen med vetenskaplig agenda har levererat demokrati, tankefrihet , materiellt välstånd, låg barnadödlighet et c. Religiösa samhällen har däremot levererat förtryck och fattigdom åt vanligt folk.

Leif Lindau, 08:17, 19 april 2015. Anmäl

Människan är ett flockdjur. På det sättet kan vi dra nytta av andras erfarenheter. Att tilltro auktoriteter (och majoriteter) har alltså ett överlevnadsvärde för flockdjur. Ett stort värde. Det centrala begreppet är förtroende. Utan förtroende ingen kunskapsöverföring. Man förundras över att rationalismen och Upplysningen, som vi givetvis har stor nytta av, har fördunklat en sådan insikt. hel massa människor och böcker. Annars blir vi inte hela människor.

Johan Olofsson, 04:49, 19 april 2015. Anmäl

Skulle nog vilja modifiera resonemanget lite och säga som så att det är en väldigt stor skillnad att tro på nåt som med 99 % sannolikhet är sant och att tro på nåt som med 1 % sannolikhet är sant. Tror ! att man behöver den här lite mer statistiska synen på "sanningen". Vi vet ju alla att man av rent praktiskt skäl för att kunna leva ett normalt liv måste nöja sig med att nåt är troligt. Det brukar för det mesta funka.

Janne N, 02:53, 19 april 2015. Anmäl

Hej, André! Du har missat hela poängen med blogginlägget. Och med artikeln i New Scientist. Ingen av dem handlar om kunskapsrelativism utan om att vi alla faktiskt grundar våra kunskaper på underlag som vi väljer att tro på. Jag är en vän av den vetenskapliga metoden men det är inte det jag skriver om. Läs gärna igen.

Clas Svahn (Webbsida), 00:44, 19 april 2015. Anmäl

En fullständigt medioker blogginlägg/krönika. Relativismen borde döden dö, för den är så patetisk i grunden. Tyvärr, vi kan inte rösta om att gravitationen ska upphöra eller ej. Den kommer att fortsätta att verka oavsett! Där är den fundamentala skillnaden som denna artikel helt bortser ifrån.

André Nilsson, 23:08, 18 april 2015. Anmäl

"inom vetenskapen vet man att man tror, inom religionen tror man att man vet"

Mathias Johansson, 18:17, 18 april 2015. Anmäl

Bra skrivet. Att man får revidera vetenskapen medför att kunskapen och utvecklingen går framåt. Medans det i religion är förstenad i tiden. Den har varit klar och färdigtänkt i 2000 år. Och är man barn och blir "in tutad" religion så har man med goda chanser med sig det genom hela livet. Tyvärr.

Biff Wellington, 17:28, 18 april 2015. Anmäl