Nessie lever på nätet


Världens sannolikt mest kända monster – Nessie – lever och har hälsan, åtminstone myten om det. Under påskhelgen publicerade den brittiska tidningen Daily Mail avslöjande bilder från Apples karttjänst för Ipad och Iphone där något som är misstänkt likt ett simmande sjöodjur syns i den nordöstra delen av Loch Ness.

Tidningen kan också berätta att bilden har studerats under det senaste halvåret av en förening som kallar sig Official Loch Ness Monster Fan Club där en monsterjägare säger att bilden ”helt klart” visar ”ett simmande djur”.

Annons:

Och för den som vill så liknar bilden på Apples karttjänst verkligen något som simmar fram i sjön och dessutom orsakar svallvågor. Kanske kan också ett par fenor anas på sidorna.

Men, men. Loch Ness-monstret som är ständigt utrotningshotat verkar även denna gång ha försvunnit ned i det mörka djupet. För den som vill göra en något mera kritisk granskning än monstrets fanklubb verkar ha gjort kan klicka sig in på Google Earth och där hitta bilder över samma del av den skotska sjön. Fast tagna vid ett annat tillfälle och möjligen också av en annan satellit.

När jag svepte med blicken över sjön så dök faktiskt monstret upp i samma skepnad som hos Apple fast på ett annat ställe, lite längre åt nordost. Den bilden kan vi visa här ovan medan Apples bilder, som vi inte har rättigheterna till, kan ses på Daily Mails webbsida.

Att det rör sig om samma fartyg på båda bilderna råder det ingen tvekan om. Det konstiga är, som så ofta, att någon kan tycka att det är något annat.

Lite trist kan man tycka. Monstret som fick ordentligt liv 1933 då det på allvar uppmärksammades i tidningarna har sedan dess avlivats och återuppstått vid oräkneliga tillfällen. De mest fantasifulla förslagen rör sig om att det i den långsmala sjön döljs en familj av förhistoriska svanödlor eller liknande.

Hur dessa skulle ha överlevt i den inte särskilt näringsrika miljön är en gåta betydligt större än själva monsteridén.

Fotnot: Bilden ovan är hämtad från Google Earth.

Ljuset på Mars


En bild tagen av Marsrovern ”Curiosity” den 3 april har väckt uppseende. Bilden togs när den lilla bilen rullade in i ett område som kallas Kimberley och då fångade ett ljussken med hjälp av sin ena kamera. Rovern har två kameror som används för att navigera sig fram på Marsytan och det var den högra som fotograferade det lite avlånga ljuset. Ni kan se det här ovan på en bild från Nasa/JPL.

Spekulationerna har givetvis redan startat om att detta kan vara ett tecken på att ”Curiosity” inte är ensam på den röda planeten och att alla rapporter om ”byggnadsverk” i olika former nu kanske måste tas på allvar igen. För det ska inte finnas någon med ficklampa där ute.

Nu kan bilden ha en enklare förklaring. Eftersom rovern har två kameror går det att jämföra dessa bilder som togs vid samma tillfälle. Och på den vänstra kameran syns inte det minsta spår av något ljus.

Tevebolaget NBC som har skrivit till JPL, som analyserar alla bilder från rovern, fick till svar att det inte rör sig om något lysande finger från en vilsegången ET eller något annat exotiskt utan en defekt som uppstått när en kosmisk partikeln träffat kamerans CCD-enhet.

Detta är inte argument som går hem i alla läger och sajten UFO sightings daily, som möjligen var först med att publicera bilden, ser den istället som ett bevis för att det finns utomjordiskt liv på Mars.

En liknande ljusstrimma syns också dagen före, den 2 april, och också då enbart i den högra kameran. Den vänstra visar inget den dagen heller och längst ned i bloggen kan ni se den bild vänsterkameran tog samtidigt som ljuset syntes de 3 april.

Något att fundera över alltså även om det förefaller klart att det rör sig om något tekniskt fel. Hade någon lyst med en lampa där i fjärran så skulle givetvis båda kamerorna ha fångat detta.

MH370: När människan sviker

Hur är det möjligt att ett modernt passagerarflygplan kan försvinna utan att någon vet var? Den frågan har sysselsatt oss journalister och stora delar av mänskligheten i mer än en månad nu. Och mysteriet med MH370 verkar ha sitt svar precis utom räckhåll: vrakdelar har visat sig vara skräp, ögonvittnesrapporter har visat sig vara falska och pingsignaler har visat sig vara mycket svårfångade.

Vi vill ju så gärna tro att vi lever i en tidsålder då allting har nått sin topp. Något som alla före oss – utom möjligen science fiction-författarna – också har invaggats att tro.

I själva verket är vår tekniska tidsålder full av mänskliga brister och dessutom fylld av trilskande teknik. Och så kommer det sannolikt alltid att vara. En värld av människor blir aldrig perfekt.

När jag läser det senaste numret av New Scientist så är det lätt att förstå att allt kunnat vara så mycket bättre. Frågan är bara om det blir så. För alla större olyckor resulterar i att en rad brister uppmärksammas men inte alltid åtgärdas.

Flight MH370 hade kunnat vara betydligt lättare att hitta bara Malaysia Airlines betalat den en dollar i timmen som gett tekniken som hade skickat information från planet till Inmarsat-satelliten. En satellit som nu bara tog emot en betydligt ”grövre” signal där flygplanet enbart skickade data som gav en högst preliminär rutt.

Men snålheten bedrog visheten och någon flygbolagschefs huvud kan mycket väl tänkas rulla när det väl kommer fram vem som ville spara denna dollar.

Men så är en del av oss människor. Effektiva för att glädja aktieägarna.

Flygindustrin har också sitt ansvar eftersom den svarta låda som ska spela in piloternas röster i cockpit bara är gjord för att spara de sista två timmarna under en flygning. Något som ofta är fullt tillräckligt eftersom flygkrascher vanligen är snabba affärer. I flight MH370:s fall fortsatte planet flyga i många timmar och vi får därför aldrig veta vad som utspelade sig sedan en av piloterna önskat god natt och planet plötsligt svängde åt väster och övergav sin kurs.

Där talar flygsäkerhetsorganisationer om att öka tiden till 15 timmar.

Många har också frågat sig varför ett flygplan inte kontinuerligt skickar sina data till en satellit istället för att spara dem i en svart låda som kanske aldrig hittas. Svaret är att det rör sig om stora mängder information och att bandbredd är dyrt. Också här sätter ekonomiska aspekter stopp. För vem vill ha dyrare flygbiljetter när lågprisbolagen lockar med minsta möjliga service för minsta möjliga kostnad.

Men också det problemet kan lösas genom ett system som känner av när ett flygplan befinner sig i problem och då snabbt skickar iväg en skur av data till en satellit.

En annan konstruktionsmiss är pingsändaren, som nu också verkar ha tystnat. Denna sändare räcker bara 1.500 meter. Alldeles för kort. Nu, i skuggan av katastrofen i Indiska oceanen, planerar den europeiska flygsäkerhetsorganisationen EASA att öka styrkan så att den kan höras 10,7 kilometer. Varför ingen har tänkt på detta tidigare är en gåta.

Liksom att se till så att lådans batterier inte slutar leverera efter en månad. Men också där talar man nu om att öka batteritiden till 90 dagar.

Många goda idéer som kanske kan bli verklighet. Om rätt människor tar rätt beslut. Vilket inte är så säkert.

Forskning är livet för Hawking

Kosmologen Stephen Hawking är en briljant teoretiker och en av världens mest lästa författare. Trots att hans böcker ofta är svåra och inte särskilt lättillgängliga har de slagit an hos bokköpare över hela världen. ”Kosmos – en kort historik” har sålts i mer än tio miljoner exemplar på 40 språk och den gravt handikappade engelsmannen i sin specialrullstol har utan tvekan blivit en person som de flesta känner igen.

Hawking är trots sin forskning ännu inte en kandidat för Nobelpriset eftersom den ”upptäckt” han gjort sig mest känd för, att svarta hål läcker materia och på sikt kokar bort, ännu inte har bevisats genom observationer. Det vore roligt om han fick uppleva den triumfen.

Nu har denne överlevare, som drabbades av nervsjukdomen ALS tidigt i 20-årsåldern och vid 72 års ålder överraskat de flesta läkare med att fortfarande leva och arbeta, skrivit sina memoarer med titeln ”Min historia” (Norstedts), en tunn liten bok på drygt hundra sidor.

Den som tror sig hitta en läsupplevelse får leta på andra bokhyllor men den som läst andra Hawkingsböcker känner igen temat. Mycket diskussioner kring det egna forskningsarbetet där långa stycken blir i det närmaste obegripliga. Däremellan korta glimtar av vanligt liv, så vanligt det nu kan bli för någon som drabbades av denna mycket svåra sjukdom som gradvis drabbar kroppens muskler.

Att kunna skriva en bok som denna är visserligen något av ett mirakel i sig självt. Men det räcker inte. För risken är stor att en läsare nog blir besviken, för det blev jag. Vi får se väldigt lite av människan Stephen Hawking även om han kort berättar om sitt havererade äktenskap och därpå misslyckade förhållande, hur hans förläggare fått honom att jobba om och jobba om ”Kosmos – En kort historik” och hur han fick sin röst ersatt av ett dataprogram.

Skolåren blir mest en uppradning av arbeten och teorier och föräldrarna till ofullständiga figurer utan kött och blod. De strider och kontroverser som Hawking låter oss ana blir just bara korta noteringar.

Nej, det är forskningen som är livet för Stephen Hawking. Det märks. Synd eftersom jag fortfarande är nyfiken på denne märklige man. Kanske ännu mera nu efter att ha läst boken.

Mysteriet MH370


Sökandet efter det försvunna flygplanet från Malaysia Airlines får allt fler bisarra inslag. Sökområdena, just nu stora som hela Europas yta, utvidgas och flyttas. Föremål som inte liknar något annat än en lätt kvadratisk fläck på satellitbilder tolkas som möjliga delar från flight MH370. Under lördagen gick tevekaneln Sky News ut med ett ”Breaking News” att någon siktat en lastpall i trä flytande i havet – med blotta ögat!

Lastpallar tillhör havets vanligaste ”invånare”. Hur många som flyter omkring där ute är omöjligt att säga men med tanke på att närmare 700 containrar spolas över bord från fartyg varje år, och dessa innehåller ett antal pallar, så kan det knappast förvåna att en lastpall eller två dyker upp också längs den rutt som MH370 kan tänkas ha tagit.

Ja, ni läste rätt. Nästan 700 containrar ramlar av fartyg varje år till följd av olyckor eller hårt väder. Organisationen World Shipping Council anger antalet som tappas till 350 och antalet som förloras i samband med fartygsolyckor till 325.

Dessa containrar flyter ibland omkring på ytan och utgör fara för andra fartyg. Andra sjunker med sitt innehåll medan ett okänt antal öppnas och släpper ut allt från badankor till hockeyhandskar.

Världshaven är också nedskräpade med plast som fångats i de stora system av strömmar som likt motorvägar drar fram över haven. En sådan ström kallas Indian Ocean garbage patch som för med sig miljontals små plastpartiklar, restprodukter från vårt civiliserade samhälle, så små att de inte kan misstas för något de från ett kraschat flygplan.

Men havsströmmarna låter också betydligt större föremål bjudas på resor runt stora delar av vårt klot. Att skilja vad som är en del från ett flygplan och vad som bara är vanligt skräp är nästan omöjligt utan att först ha tagit sig till platsen.

Mystiken kring flight MH370 har också skapat sin egen mytologi på nätet och just nu sprids en ”annons” som påstås vara från Malaysia Airlines och från tiden före olyckan. Ni kan se den här ovan. Men annonsen är givetvis ett slags photoshoppad galghumor som numera dyker upp i samband med större händelser.

Mysteriet med MH370 är när detta skrivs ännu inte löst. Och ni som läste min artikel på DN.se i går vet att alla flygplan som försvinner inte alltid hittas.

Bermudatriangeln

När ett flygplan försvinner går mångas tankar till Bermudatriangeln. I måndags diskuterades fenomenet till och med när seriösa Sky News hade sin tidningsgenomgång i slutet av kvällen. Vad kunde ha hänt Malaysian Airlines flight MH370 som fortfarande fyra dagar efter det att det försvunnit från radarskärmarna ännu inte gått att hitta?

Finns det områden på jorden där hela flygplan oförklarligt, och spårlöst, kan försvinna i intet?

Bermudatriangeln är ett tänkt triangelformat område i havet mellan Florida, Bermuda och Puerto Rico. Området nämndes första gången 1964 men blev ett känt begrepp när författaren Charles Berlitz skrev en bok tio år senare, då med titeln ”The Bermuda triangle”, som skulle komma att översättas till svenska 1976 under titeln ”Dödens triangel”.

Det Berlitz försökte bevisa var att ett stort antal flygplan och fartyg hade försvunnit i detta triangelformade område. Kanske fanns det en ufobas under ytan. Kanske var det en försvunnen civilisation vars nu sjunkna byggnader fortfarande utövade en kraft som fick flyg och båtar att sugas ned. Utan ett spår.

Bermudatriangelns mest berömda försvinnande är utan tvekan den eskader på fem Grumman Avenger-bombare som den 5 december 1945 gav sig ut på en kortare rutinflygning från Fort Lauderdale i Florida. Alltså långt innan triangeln fått sitt namn.

Flygningen gick ut över Floridas kust och vidare mot havet. Men planen kom aldrig tillbaka. Händelsen har kommit att bli känd under namnet “Flight 19” och man fann aldrig ett spår av vare sig plan eller de 14 besättningsmän som var med. Klockan 19.30 samma kväll startade ett sjöflygplan, av typen Martin Mariner, från Bomana River för att söka efter ”Flight 19″. Inte heller det planet återvände.

I öppningsscenerna till Steven Spielbergs film “Närkontakt av tredje graden” från 1977 har man spunnit vidare på “Flight 19:s” försvinnande och i filmen återfinns planen, med tillhörande piloter, i en öken i norra Mexiko. Ett sätt att förvandla fiktion till fakta och ett publikfriande knep där alla snabbt förstår innebörden: det är utomjordiska krafter som härjar i Bermudatriangeln.

Sensationen var därför stor när en amerikansk dykarfirma i februari 1991 meddelade att man hade hittat de försvunna bombplanen och till och med bärgat ett av dem. Men snart visade det sig att så inte var fallet. De fem Avengerbombarna var bara några av de upp mot 100 plan av samma typ som hade sin grav i området. I dag tyder allt på att ledaren för övningen tappade kontrollen över var de befann sig och till slut fått slut på bränsle. Alla övriga följde efter och mötte samma öde.

Men hur är det egentligen? Finns Bermudatriangeln i verkligheten? Kan flygplan försvinna i tomma intet på vissa platser på jorden?

I Berlitz bok återfinns en lista över de många fartyg han anser har försvunnit under mystiska omständigheter i triangeln. Han skriver: ”Brittiska flottans ‘Atalanta’, försvann i januari 1880 med 290 man ombord. De flesta i besättningen var sjökadetter under utbildning. Brittiska flottenheter sökte länge efter spår av fartyget och dess besättning, men trots att man finkammade området fann man inga spår. Liknande efterforskningar skulle upprepas många gånger i framtiden när fartyg och flygplan försvunnit i området, men oftast helt utan resultat. Sökandet efter ”Atalanta” fortsatte ända till början av maj, men det visade sig helt resultatlöst.”

Genom denna till synes korrekta och neutrala redovisning av ”Atalantas” öde ger Berlitz intrycket av att fartygets försvinnande inte kunde förklaras på något naturligt sätt. Men författaren A.A. Hoehling, som gått till källorna, har andra uppgifter. ”Atalanta” var ett gammalt skepp som beskrevs som topptungt och lätt kom i rullning. Rullningen kunde bli upp till 32 grader. En man ur besättningen, som drabbats av gula febern och avbrutit resan, kunde höra kaptenen säga ”Om hon rullar en enda grad till då förliser hon”.

Vad Berlitz heller inte berättar är att februari, mars och början av april månad 1880 var stormiga och att många skepp förliste under samma period som ”Atalanta”. I mitten av juni siktade barken ”Exile” vrakgods i området som man kopplade samman med ”Atalantas” förlisning. Dessutom hittades två flaskpost med nödrop från ”Atalanta”.

Allt detta tiger Berlitz om. Och ”Atalanta” är bara ett exempel. Andra författare, som Lawrence David Kusche, har visat att Berlitz kort och gott plockade in fartyg som förlist på andra håll i världen och placerade dem i Bermudatriangeln. För att bättra på statistiken. Dessutom teg Berlitz konsekvent om när vädret var dåligt i samband med ett försvinnande.

Området inom Bermudatriangeln tillhörde också ett av världens mest trafikerade och det är inte konstigt att många olyckor också inträffade där. När man i dag frågar någon om när ett plan eller ett fartyg senast försvann spårlöst där är det ingen som ens kan dra sig något sådant till minnes.

Det är helt klart att myten om Bermudatriangeln har mycket liten grund i verkligheten. Men för Charles Berlitz blev den en guldgruva. Hans bok har sålt i över 10 miljoner exemplar och 1975–1976 blev den USA:s mest sålda bok.

Berlitz själv följde upp succén med ”Without a Trace” 1977 och ”The Dragons Triangle” 1989. Och pengarna fortsatte att rulla in.

Så kan det gå när man inte låter sig besväras av fakta.

Uppfinnaren som försvann

Gamla tidningsartiklar kan var fascinerande att läsa och i en del av dem önskar man bara att det skulle gå att få veta mer om vad som egentligen hände och hur det sedan gick.

Sedan några år är jag med i en grupp på nätet som dammsuger olika källor efter information om märkliga händelser, alltså inte enbart uforapporter utan också annat som känns som lite utöver det vanliga.

Det kan handla om naturfenomen som ovanliga blixtnedslag, ljus under vattnet eller kycklingar som faller från himlen. (Just kycklingen läste jag om bara för någon dag sedan.) Men det kan även handla om saker kopplade till märkliga personer som i den lite längre notis som jag fick mejlad till mig tidigare i dag, tagen ur en tidning som en gång i tiden gavs ut i Lansing, Minnesota, i USA. Datumet för artikeln var den 16 oktober 1879 och jag återger den här i översättning. Rubriken löd: Ett uppfinningsrikt genis tragiska slut.

”En respektabel äldre man tog sitt liv genom att kasta sig framför Northern Express i England för någon dag sedan. I hans kvarlåtenskap hittades en väldigt ovanlig modell av en flygande maskin, som av en expert som lagt ned många nattliga timmar på luftens mysterier, beskrevs som varande den mest lovande teorin hittills när det gäller luftsegling.

Där fanns också en modell av ett lokomotiv som drevs med elektricitet tillsammans med omfattande anteckningar för att kunna bygga det i full skala. Ett försök att lösa problemet med en evighetsmaskin, mera intrikat än Arkimedes skruv, men lika lönlös, fanns beskriven.

Listan på olika mekaniska försök, som är för omfattande för att kunna beskrivas, innefattade en förbättrad säkerhetslampa, ett luftgevär som skulle överträffa tidigare luftgevär och en underbart smart apparat som kunde förvandlas till en säng, en stol, ett bord eller en låda och lika väl fungerande i alla dess former.”

Mer får vi inte veta.

Vem var denne man? Och vad hände med hans fantastiska maskiner som enligt notisen togs om hand av hans hyresvärdinna efter hans död? För visst blir man nyfiken och skulle vilja se modeller och tåg. Men, allt är sannolikt sedan länge förpassat till någon soptipp.

Framför allt undrar jag över den modell av en flygande maskin som man hittade. Här verkar det handla om något annat än de luftskepp som drevs enligt lättare än luft-principen eftersom man talar om en maskin. Först 1903 kunde bröderna Wright få den första tyngre än luft-farkosten driven av en motor att flyga – om än ganska lågt.

Sveriges första eldrivna lok – Starkotter, döpt efter en tolv meter lång jätte ur den medelpadska sägentraditionen – ska ha tagits i drift år 1900, 21 år efter vår okände uppfinnare gick ur tiden.

Evighetsmaskinen väntar vi fortfarande på. Och lär så få göra.

Vår käre uppfinnare får vi inte veta särskilt mycket om. Inget av vikt i alla fall. Kanske stod det mer i de brittiska tidningarna från den tiden. Här får vi inte ens ett namn.

Världen är full av människoöden som tänds och slocknar utan att lämna något avtryck i historien. De flesta av oss får vara nöjda om vi får ett bra liv längs vägens gång och blir ihågkomna av våra barn när det är dags att avsluta besöket här.

Andra blir superkända och hamnar i historieböckerna medan några, som den gode uppfinnaren, blir en notis och sedan inte mer.

Ragnarök inträffar på lördag

Klockan 19 på lördag går jorden under. Igen. Den här gången är det Jorvik Viking Festival som slagit fast detta på sin hemsida. Och det är inte vilken undergång som helst som väntar oss utan självaste Ragnarök. Vikingarnas väntade världsundergång.

Enligt mytologin ska världen nå sitt slut när Fenrisulven sliter sig lös från sin fångenskap och Midgårdsormen slingrar sig upp ur havet för att sluka solen. Solen slocknar, haven svämmar över och marken skakar. Ett ganska dystert scenario även om solen knappt har syntes till under de senaste veckorna i alla fall.

Jorvikfolket radar upp ”bevisen”: Midgårdsormen har hittats i form av några sillkungar som flutit upp i Kalifornien; en bister vinter ska komma vilket väl är rätt svårt att belägga här i Sverige åtminstone; förhärskande gränser ska rasa vilket tydligen är en tolkning av hur internet i dag blivit gränsöverskridande.

Kanske inte alldeles övertygande.

Allt detta gör att gudarna kommer på fötter och börjar kämpa mot varandra och sedan är det ute med livet som vi hittills har känt det.

Nå, nu lär knappast jorden gå under på lördag även om Jorviksfestivalens arrangörer gärna vill få oss att rikta blicken mot den 22 februari. Att datumet satts till just då kan möjligen bero på att festivalen då bjuder på sin särskilda vikingatävling som faktiskt slutar vid midnatt, flera timmar efter jordens raska slut. Vilket kanske kan vara en ledtråd när det gäller vad Jorviksfolket själva tror om sin profetia.

Allt är givetvis ett litet oskyldigt pr-trick men uppgifterna sprider sig över vår planet och strax före 20 ringde USA Today till DN för att kolla hur vi gjorde för att förbereda oss inför Ragnarök.

Själv blev jag mest orolig för att den fjärde och sista deltävlingen i Årets melodifestival skulle tvingas ställas in på grund av jordundergång men nu ser det trots allt ut som att vi kommer att klara oss. Men visst är det alltid trevligt med lite spänning i tillvaron.

(Och för er som undrar. 70-talsbandet Ragnarök har ännu inte gått under! För ett och ett halvt år sedan framträdde bandet i Kalmar.)

Rymdsten slog genom tak i Oslo

Nästan två år efter det att ha sten från rymden exploderat över Oslo, och flera delar av den fallit ned, upptäckte en man i Korsvoll i utkanten av den norska huvudstaden hur några stora istappar bildats på hans takterrass. Efter att ha tagit sig upp med hjälp av en stege såg Steinar Engh hur det bildats ett hål i bleckplåten till verandagolvet. Vid sidan av hålet låg en liten sten.

Övertygad om att stenen kommit farande från ett sprängarbete kastade 69-åringen ned den lilla stenbiten på gården och ringde efter en plåtslagare. Men när han stack ned handen för att känna efter vad som hänt med taket under blev han förvånad:

– Då hittade jag den stora stenen, och det var bara ren tur. Hade jag inte gjort det skulle stenen ha byggts in i huset för all evighet, berättar Engh för tidningen Dagbladet.

En analys av stenen är ännu inte klar men kommer sannolikt att visa att det verkligen rör sig om en meteorit, alltså en sten som krockat med jorden och sedan slagit ned. Det verkar de som sett stenen vara överens om. Tillsammans med den mindre bit som Steinar först kastade bort väger rymdstenen 2,8 kilo.

Att en meteorit träffar ett hus är ovanligt men inte unikt. Så vitt jag vet har det inträffat vid ett flertal tillfällen runt om i världen men aldrig i Sverige.

Oslometeoriten är sannolikt en del av den rymdsten som störtade in över Oslo i början av mars 2012. Då hittades en del av den – vikt 585 gram – som också den slagit igenom ett tak. Helt säkert är det dock inte och Steinar Engh själv har ingen aning om när nedfallet kan ha inträffat.

I vilket fall ligger det antagligen fler delar av den stora rymdstenen kvar i Osloområdet. Delar som väntar på att hittas.

Steinar Engh själv säger att han tänker behålla sitt kosmiska fynd.

Nära döden-författare inför rätta

Många av oss minns barnläkaren Melvin Morses böcker om nära döden-upplevelser som kom ut på 90-talet. Han skrev bland annat ”Förvandlad av ljuset” och var under flera år en person som ofta sågs i teve och intervjuer i tidningar. Jag har själv läst hans böcker och fascinerats av dem.

Men nu går det inte lika bra för Morse. Den 60-årige före detta läkaren anklagas för att ha försökt dränka sin egen dotter för att inducera ett nära döden-tillstånd och riskerar upp till 20 års fängelse om han befinns skyldig. Själv försvarar han sig med att han bara försökt tvätta dotterns hår sedan hon duschat, något såväl dottern som modern förnekar. Istället ska Morse ha använt ”hårtvätten” som ett straff när flickan inte uppförde sig som han ville.

Modern vittnade härom dagen i den rättegång som just nu pågår i Georgetown att hon vid ett tillfälle kommit på sin man med att hålla dotterns huvud under vattnet. När han fick se sin fru släppte han taget och flickan kippade efter andan. Eftersom det inte syntes några spår efter tvål eller schampo tror inte modern på sin mans förklaring. Flickan är i dag 12 år gammal och har berättat att skendränkningen ägt rum vid fyra tillfällen.

Det som givetvis är alldeles fruktansvärt om anklagelserna är sanna är Melvin Morse skulle ha använt sin dotter som försökskanin när det gäller nära döden-upplevelser och försökt att framkalla en sådan. Men så långt har rättegången inte gått ännu. Morse anklagas också för att ha släpat flickan över gården i hennes ena ben då hon försökte rymma hemifrån i juli 2012, något hon senare lyckades med. Han ska också ha slagit henne.

Oavsett hur rättegången slutar så har anklagelserna smutsat ned Melvin Morse rykte och även dragit en skugga över den forskning om barns nära döden-upplevelser som han en gång gjort.