Att tänka med magen

trump490170414

När Donald Trump steg in i Vita huset fick okunskapen ett stolt ansikte.

Det kan låta som ett tråkigt angrepp mot mannen med världens viktigaste jobb men faktum är att påståendet grundar sig på ord som den amerikanske presidenten själv står för.

I en intervju med Washington Post den 17 juli förra året förklarade Trump att han inte behövde läsa särskilt mycket eftersom han använder sig av ”sunt förnuft”.

Trump slog också fast att han var skeptisk till experter eftersom dessa saknade hans goda instinkter. Och att han inte hade tid att läsa.

Så är kunskap ett hinder för att fatta bra beslut? Är magkänslan den bästa kompassen? Är böcker bara ett hinder som tar tid från sociala medier och snabba tevenyheter?

Själv jobbar jag med snabba nyheter. Varje dag skriver jag ett antal artiklar som ska ge DN:s läsare uppgifter om det som händer i vår värld och som kan konsumeras på datorer, läsplattor och mobiler. Jag facebookar och twittrar och skriver ett par bloggar. Jag lever ett i många stycken digitalt liv.

Men utan böcker och tidskrifter vore livet så mycket torftigare och världen så mycket svårare att förstå.

I en artikel i Washington Post i dag fredag (14/4) läser jag hur vi alla invaggas i tron att världen håller på att falla samman och hur Trumps påstående att ”allt är en enda röra” har sitt ursprung i att vi numera sitter under en strid ström av intryck, inlägg och infall som publiceras i en fart som vi inte längre har kontroll över.

Röran har säkert funnits där sedan länge. Det är bara det att den plötsligt blivit synlig. Lokala händelser som få brydde sig om har flyttat in i våra mobiler. Enstaka händelser blir många när vi ser dem summeras.

Plötsligt blir varje händelse en händelse som berör oss alla. Då är det lätt att bli rädd och att känna sig liten och maktlös.

För att förstå allt detta måste vi läsa på. Att lyssna på röster som vandrat den väg vi nu själva fortsätter på. Att se bakåt även om vägen fram är den som lockar mest. Att inse att det som hänt också är viktigt när nuet drabbas av informationsinfarkt.

Och inget är roligare än att fastna i en bra bok, det kan röra sig om en roman eller en faktabok som sätter saker i ett sammanhang. Är den väl skriven blir hjärnan glad.

För Donald Trump har flera av hans magkänslor bytts ut mot kunskap under hans första tid i Vita huset. Sådant han trott har förvandlats till vetande och plötsligt har han tvingats ändra åsikt. Magen har fått jobba med goda chokladkakor medan hjärnan lyssnat på presidenter. Vilket är den bästa uppdelningen.

För mig är kunskap viktig. Att tänka med magen är inte bra ens när man är mätt.

Det är alltid bättre att veta än att tro.

Bilden på Donald Trump är tagen av Rex/Shutterstock.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det är inte bara Trump som missar faktakollen. Det amerikanska samhället identifierar sig i mångt och mycket med vilda västern, hollywoodversionen att skjuta först och fråga sen, och därför råder idag rena krigshysterin i deras TV-kanaler. Efter att ha varit parias har alla slutit upp bakom stollen sedan han gett hökarna fria händer = mer action i TV-rutan = mer reklampengar. Krig som reality show, inte första gången men alltid med samma förödande resultat. Redan Vietnamkriget var feltänkt.

John Johnstone, 14:39, 15 april 2017. Anmäl

Bra, Clas!

Cyril Tönisberg, 23:12, 14 april 2017. Anmäl

13 miljoner CIA-dokument på nätet

När CIA lade ut 13 miljoner dokument på nätet under gårdagen var det en seger för sajten Muckrock som i tre år kämpat för att få underrättelsejätten att släppa informationen. 25 års frisläppta dokument går nu att läsa direkt på nätet (även om CIA:s sida kraschade vid ett par tillfällen under dagen på grund av stort intresse).

Och för den ufointresserade finns här mycket att ta del av.

De dokument som nu har frisläppts och kan läsas av alla på CIA:s webbplats har ingått i en databas kallad CREST, ett webbaserat sökcentrum för icke hemliga dokument i pdf-format.

Vad få känt till är att merparten av dokumenten redan har varit tillgängliga men enbart för den som besökt CIA i Langley i Virginia där fyra gamla datorer har mött besökarna. Men CIA har konsekvent under 15 år nekat besökarna att få ut digitala kopior av materialet. Den som velat ta med sig något hem har fått beställa en papperskopia.

För tre år sedan bestämde sig organisationen Muckrock för att begära ut samtliga dokument genom det som i USA kallas Freedom of information act (Foia) och kan liknas vid den svenska offentlighetsprincipen. Men CIA är inte intresserat och svarar Muckrocks advokat Kel McClanahan att det skulle bli för kostsamt att kopiera alla filer på de uppskattningsvis 1.450 cd-skivor som myndigheten ansåg sig behöva.

Det hela skulle kosta närmare en miljon kronor och ta 28 år, eller sex år vilket CIA sedan ändrade sig till.

Genom en tidigare it-expert vid CIA svarar Muckrock att det skulle fungera lika bra med en hårddisk på 1Tb som kostade 600 kronor i vilken butik som helst.

I början av januari upptäckte Michael Best, som är en av dem som kämpat hårt för att få ut samtliga dokument, en lapp sittande på en av terminalerna i CREST-rummet på CIA:

”Från och med den 26 januari 2017 kommer den här CREST-terminalen att tas ur drift. Allt CREST-innehåll kommer att göras elektroniskt tillgängligt via CIA:s elektroniska läsesal.”

Så från att ha sagt att kopieringen av materialet skulle ta 28 år, och bli oerhört dyrt, för att sedan backa till sex år, och fortfarande dyrt, lyckades CIA faktiskt publicera allt på nätet inom några månader. Och särskilt dyrt kan det knappast ha blivit.

”Det är på det här sättet som regeringen processar Foia-ansökningar”, skriver Kel McClanahan i en redogörelse på sajten Muckrock.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

I rena indiciemål som dessa väljer nog ansvariga myndigheter hellre att ligga lågt än att utmana etablerade sanningar. Det finns ju inget referensmaterial på området. Det kan även handla om hemliga militärprojekt som rapporterats. Numera finns dock människoliknande robotar, drönare och annat elektronikskräp som gör att det bör gå att fejka ett besök mer eller mindre naturtroget. Japanerna fixar nog det här till slut.

Demos Kratos, 13:08, 20 januari 2017. Anmäl

Kanske borde det ha fått kosta lite mer ändå. Åtminstone i skrivande stund är det inte möjligt att komma åt sidans eventuella innehåll. Inte för att det känns särskilt viktigt, men som ett resultat av många års kamp för "informationsfrihet" är det onekligen lite tummetott över alltihop.

Kap Kennedy, 09:06, 20 januari 2017. Anmäl

Ett nära nog obegränsat och ständigt växande antal ufo-rapporter kan rimligen inte svara upp mot verkliga händelser. Frågetecken utgör inga bevis, en miljon frågetecken gör inte saken bättre men det hela visar på genomslagskraften i ryktesspridning och fejknyheter, och däri ligger väl det journalistiska värdet.

G Jonsson, 04:24, 20 januari 2017. Anmäl

Lukten av en god bok

illklassiker161126

Jag växte upp med Kalle Anka och Illustrerade Klassiker. Och ofta satt jag på Mariestads stadsbibliotek och luktade på böckerna. Inte så olik en viss Ferdinand på julafton.

Luktade på böckerna? Ja, den saken kanske borde låta sig förklaras.

Men först: Något är på väg att hända med vårt sätt att konsumera text. Att läsa är inte längre prio ett för många unga. Jag har kontakt med flera unga män som aldrig skulle komma på tanken att läsa en bok.

När jag frågar får jag svaret att de hellre ser på film, helst korta filmer på Youtube.

Innan jag börjar låta gammal så vill jag göra klart att det inte alls var givet att alla unga läste förr heller. Jag minns än i dag hur jag lyckades få en av mina klasskamrater att läsa sin först bok när vi gick i nian. Av någon outgrundlig anledning satte jag Erich von Dänikens bok ”Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna” i händerna på honom – och han läste den.

Nu skulle vän av ordning kunna förfasas över att såväl Kalle Anka, Illustrerad Klassiker som von Dänikens böcker inte är ”bra” litteratur. Och visst, det finns bättre.

Men, när det gäller att få unga att läsa gäller det att fånga intresset. Att hitta något som skapar ett sug och som ser till att bladen fortsätter vändas.

För mig gick vägen från Kalle och klassikerna vidare till böcker om ufo, mysterier och snart också astronomi, psykologi och förklaringar till mycket av det som jag tidigare trott var gåtor omöjliga att lösa.

Med tiden breddade jag mitt läsande ordentligt och därmed mitt kunnande. Men jag läser fortfarande för att det är kul och för att jag vill veta hur världen fungerar.

Utan böcker och tidningar skulle världen bli så mycket fattigare. Och jag så mycket okunnigare.

Skillnaden mellan en bok och en del av det som publiceras på nätet är inte alltid så stor. För internet är fyllt av fantastiska källor till kunskap. Men också av snabbproducerade texter som utger sig för att vara fakta men som i själva verket är åsikter och försök att få människor att köpa ett budskap listigt förpackat.

Jag kan fortfarande längta efter doften av biblioteksböckerna i Mariestad. Och det händer att jag plockar fram en bok ur hyllan när jag besöker mitt nuvarande bibliotek hemma i Järfälla – och bara luktar.

Doften är så starkt förknippad med olika läsupplevelser i ungdomen att den är nästan berusande. Ett positivt minne som gav mig en värld av läsande och en respekt för böcker som jag aldrig kommer att släppa.

Så även om datorn är fylld av kunskap så doftar den damm och plast. Och det skapar ingen läslust.

Just nu läser jag Illustrerade Klassiker igen, den här gången i form av en nyutgåva från bokförlaget Cobolt, inbunden med fyra utvalda klassiker inom sina pärmar: ”Den siste mohikanen”, ”De tre musketörerna”, ”Skattkammarön” och ”Ivanhoe”. Mera klassiker än så blir det knappast.

Utgåvan är nummer två i en planerad serie där ettan hade temat ”Fantastiska resor” och hade samlat fyra science fiction-klassiker. Nummer tre ska ha ”Kusliga berättelser” som tema lovar förlaget.

Tvåan bjuder på ett kärt återläsande och det är lätt att minnas varför just dessa serier lockade mig att läsa de riktiga böckerna och på så vis blev steget in i litteraturens värld. För även om teckningarna knappast kan anses som någon större konst (ojämnheten i kvaliteten var Illustrerade Klassikers signum) så fångades jag och många andra unga läsare av historierna.

Att läsa serier är aldrig fel. Lika lite som att läsa snabbskrivna texter på nätet. Men det gäller att ta nästa steg och lockas vidare i jakten på nya läsupplevelser. Och där finns det inget som slår en tryckt tidning eller en bok.

Själv kommer jag alltid att förknippa bibliotekets blåa inbindningar och doften från böckernas pärmar med en känsla av lust och kunskap. För det ska dofta om böcker. Annars fattas det något.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Många önskar säkert ett klarläggande om jultomten, men såvitt bekant har inga utgrävningar företagits runt Nordpolen som skulle kunna bekräfta den muntliga traditionen, varför vi får leva med ovissheten.

John Johnstone, 19:45, 11 december 2016. Anmäl

TV:n stal mycket tid från mer uppbyggliga aktiviteter när den introducerades, alla satt som klistrade, men vi fick ju också tjuren Ferdinand.

Demos Kratos, 23:52, 26 november 2016. Anmäl

Nu gäller det att börja glömma

Det är viktigt med varumärken. Alltså ett företagsnamn som direkt förknippas med en vara. Ett par ord som direkt skapar en bild.

Som Coca Cola som får oss att tänka på en brusande mörk dryck som, när den serveras iskall, släcker törsten och inte på en jolmig varm, sockerstinn vätska som i bästa fall kan användas till att putsa mynt i.

När jag var lite mindre hände det att jag slank in på hamburgerrestaurangen Clock på Kungsgatan i Stockholm. Och varje gång ångrade jag mig när första tuggan gav mig en vision av Konsums Blåvita mixat med en pocketutgåva av regeringsformen.

Nu läser jag på diverse konkurrerande webbplatser att Clock ska återuppstå, som en fågel Fenix ur hamburgergrillen. Detta genom en krogkung i Linköping som köpt varumärket och lovar att ge det ett nytt liv. Till Corren säger Magnus Nystrand att han alltid älskat ”fina hamburgare” och att det är därför han putsar upp en klocka som stannat på fem i tolv för 26 år sedan.

Det är inte utan att jag undrar hur man plötsligt kan se ett varumärke över en avdöd hamburgare av sämsta märke som en tillgång när man vill satsa på något som ska bli gott och fint. Men våra minnen är korta så det går säkert bra.

Dagens andra företagsnyhet är inte mycket sämre. Här levererar Telia Sonera ett pressmeddelande där man låter förstå att företaget nu är på väg att byta namn – till Telia Company. Statliga Televerket blev Telia 1993 och Telia Sonera 2002 när man slog ihop sin påse med finländska Soneras.

Nu är det dags att putsa fasaden och möta framtiden med ett nytt och klatschigt namn. Gott så. Men det är ändå verkställande direktören Johan Dennelinds förklaring till namnbytet som ger lite extra glädje och öppnar för så många spännande frågor.

”Det nya namnet Telia Company är en viktig bevispunkt på vår resa där vi skapar den nya generationens telecomföretag.”

Bevispunkt? Googla på det om ni kan.

Så vad menar den gode Dennelind? Vad är det som ska bevisas och när? Så vitt förstår så står nu Telia (Sonera) på perrongen och ska kliva på tåget mot framtiden. Intill står en väska med gamla kablar och värdelösa aktier. När nu tåget kommer, och det gör det på stämman den 12 april, kliver Telia (Sonera)-resenären ombord och lämnar väskan bakom sig och ger sig av mot okänt mål.

Kanske är bevispunkten den gamla väskan som alla nu helst vill glömma.

I vilket fall har Dennelind infört ett nytt ord i vårt svenska språkbruk.

Kanske passerar tåget Linköping på vägen och möjligen flimrar en nyöppnad Clock-restaurang förbi utanför fönstret. Det nya möter det gamla som också ska bli nytt.

Så allting går igen. Klockor som har stannat får en Uri Geller-start och ett telekomföretag – som med regeringens hjälp blåste fler än 900.000 svenskar på sina surt förvärvade aktieinsatser – tar tåget förbi bevispunkten till framtidens land på gummimadrasser som Usedom Wollin skulle ha sagt.

Och bara vi lyckas glömma allt det gamla så blir allting så bra, så bra.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (4)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-4 av 4

Trevligt att någon mer än jag minns Usedom Wollin och hans elförstärkta valrörelse.

Anonym, 11:11, 17 mars 2016. Anmäl

Ja var Clock och Mcdonalds låg i Stockholm är minst sagt krita (före krita perioden). Men jag tror Macen var slog Clock med sina hamburgare.

John Krauklis, 01:13, 17 mars 2016. Anmäl

Japp mitt liv började med att jag fick en Big Mac tror jag från Clock på Kungsgatan av min far.. Ha Ha...

John Krauklis, 22:38, 16 mars 2016. Anmäl

Jaså, ska Clock återuppstå? Ja, själv är jag tyvärr gammal nog att minnas föregångaren Floyds. När Floyd Patterson slutade boxas någon gång på 1970-talet slog han mynt av sitt kändisskap i Sverige genom att starta en hamburgerkedja. I min hemstad blev den först på plan, men köptes snart upp av Clock. Hur man upplevde burgarna minns jag inte, men det var på Floyds jag för första och sista gången i mitt liv kom i kontakt med en milkshake. Jordgubb, tror jag. Hemsk. Men ett kul minne.

Kap Kennedy, 15:23, 8 mars 2016. Anmäl

Försent skjuta på Skottdagen

Det finns givetvis mycket att säga om en dag som börjar på Skott. Inte minst för oss som gillar rymden, science fiction och filmer med framtidstema.

Montgomery Scott, eller ”Scotty” som han kallas i serien, är en av science fiction-serien Star Treks mest namnkunniga medlemmar. För även om hans roll i serien inte är någon av de mest framträdande så vilar uppmaningen ”beam me up, Scotty” tungt över Star Trek. Problemet är bara att just den meningen aldrig uttalades i serien även om kapten Kirk gav liknande uppmaningar vid flera tillfällen.

Great Scott! Här har vi ännu en filmisk fras som satt sig i våra minnen. Men den här har verkligen uttalats av professor Emmett Brown (Christopher Lloyd) i ”Tillbaka till framtiden”-trilogin. Att Brown använder just Scott kan anspela på författaren Sir Walter Scott (som står jättestaty i hemstaden Edinburgh – i Skottland) eller möjligen på någon annan känd Scott.

Som Robert Scott (1868–1912) är också värd att minnas en dag som denna. Den engelske äventyraren och upptäcktsresanden ledde två expeditioner till Sydpolen men fick se sig slagen av norrmannen Roald Amundsen när han kom fram den 17 januari 1912. Inte roligt. Till råga på eländet dog Scott och de övriga i expeditionen när de var på väg tillbaka till basen. Vilket gjorde honom till en sann brittisk hjälte.

Och som Erik Olsson så vist påminner i kommentarsfältet här nedan så ska vi inte glömma Scott Joplin som med sin ragtimeklassiker ”The Entertainer” för alltid etsat sig in i de notoriska historieböckerna.

Skott kan också vara vattentäta och sitta i båtar (fast de måste dras hela vägen annars går det som med ”Titanic”), skjutas mot oskyldiga djur eller människor (avrådes), avlossas av idrottsmän på planer och rinkar (helst då i mål), iakttas på vårblommor i rabatten (då de skjuter i höjden), beskriva en snabbhet hos ett barn (som ibland, ibland kommer som ett sådant när man ropar) och säkert en del annat. Ryggskott ska vi inte ens nämna.

Lite utanför totalisatorn hittar vi den tidigare DN-medarbetaren Staffan Skott, numera bosatt i utkanten av Cambridge i England, en god vän och återkommande bidragsgivare i fyndighetsbranschen på DN:s Namn och Nytt-sida.

Skott är dessutom en kunnig Sovjet-/Rysslandskännare och taktfast expert på militärmusik i alla dess former. Så Skottdagen kan mycket väl tillägnas denne eminente skribent.

Så nu är skottdagen igång efter fyra års väntan. Nu är det för sent att skjuta på den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Jag kommer att tänka på skådespelaren Scotty. Maskinisten i de gamla Startrek filmerna. Så vitt jag vet är väl skådespelaren död. De skickade upp hans urna med satellit och gjorde en rymdbegravning för honom. Denna satellit torde väl ha brunnit upp i Jordatmosfären för ett par år sedan då den störtade ned.

John Krauklis, 22:57, 16 mars 2016. Anmäl

Vi får inte glömma Skott Joplin en stor Stjärna i universum. https://www.youtube.com/watch?v=NdCBT_VHnUk

Erik Olsson, 11:48, 29 februari 2016. Anmäl

Förr och nu – inte så olika

Allt var inte bättre förr men det är högst osäkert om allt är bättre nu.

Jäkt och stress är vår tids adelsmärken. Den som inte har klappat ihop åtminstone någon gång har inte tagit sitt arbete på allvar. Datorer, mobiler, e-post, twittrande, facebookande, instagrammande och tusen tevekanaler löser lömskt upp våra själar.

Utbrändhet. Den nya tidens sjukdom.

Kanske ändå inte så nytt.

”Hvad kan göras för de överansträngda? En insamling för hvilohem igångsatt.” Artikeln stod att läsa på Stockholms Dagblads förstasida den 27 maj 1915.

”Sällskapet hvilohem för de överansträngda synes ha gripit in på en av vår tids allra ömmaste punkter. Överansträngning och andra nervösa rubbningar bli allt vanligare, läkarne skaka bekymrade på
hufvudet, de är öfverlupna af dylika patienter, och det värsta är, att det stora flertalet af deras patienter äro oförmögna att bestå sig det enda säkra botemedlet, någon tids hvila och ro från arbetet, som slitit ut dem.”

Stockholms Dagblad illustrerade sin angelägna artikel med en vacker utsikt över Drottninghamn vid Skurusundet utanför Stockholm. Där låg sällskapets första vilohem och dit hade nyligen ett antal överansträngda kvinnliga kontorister anlänt.

Sällskapet hvilohem för de överansträngda hade alltså en viktig uppgift. Genom att öppna ett hem långt borta från stadens jäkt där ”stärkande luft, god mat och en bekväm bädd” kombinerades med ”fullständig hvila” hoppades man bota de stackars överarbetade stadsmänniskorna.

Det var då det, för 100 år sedan. Tänk ändå vad utvecklingen gått framåt.

Eftersom jag läser mycket gammalt i form av böcker och artiklar så stöter jag ofta på berättelser som lika gärna kunde vara skrivna i dag. I helgen kom jag över boken ”Naturvetenskap och kristendom” av den för mig okände schweiziske professorn Frédéric Bettex (1837–1915) som kom ut i sin tredje upplaga på svenska 1915 men som skrev redan 1896.

Också den gode professorn (som fick sin titel av kungen av Württemberg) noterar att saker och ting helt enkelt går alldeles för fort numera och att ”mången nutidsdam får knappt tid att genombläddra en illustrerad familjetidning eller en damtidning” och att skulden till detta står att finna i att alla moderna apparater som skulle spara tid och effektivisera:

”Vi äro stolta över ångkraft och elektricitet, men ångan har skadat oss. Sedan vi med den och med telegraf och telefon spara in så mycken tid, får vi inte längre tid till någonting”, skriver professor Bettex.

Känner vi igen oss? Mobiler och datorer – vår tids tidsbesparare.

Bettex konstaterar också att det ”överallt” klagas över ”tilltagande svaghet i huvudet och nerver, närsynthet och blodbrist”.

I grund och botten går det mesta igen, historien upprepar sig och vi uppfinner hjulet varje dag. Varje generation har sina idéer om att just vi står på toppen av all mänsklig verksamhet och därmed också är dem som lider mest av allt det nya.

För mitt all teknik står en människa. En människa som har lika svårt att hänga med i dag som för 100 år sedan eftersom våra själar inte utvecklas i takt med tekniken. Eller som min vän Ebbe Schön har sagt: Vi är stenåldersmänniskor som pratar i mobiltelefon.

Också det gamla har varit nytt och de som levde då hade fullt upp att anpassa sig till det. Precis som vi.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Boken "Naturvetenskap och kristendom" från 1900 talet är väldigt vinklad på att vetenskapen är svaret på allting men man bör vara troende ivarjefall för säkerhets skull. Jag har skrivit en egen bok "En liten text om världsfrågorna." om naturvetenskap och religion. Min uppfattning är att det går inte få det att mötas så lätt som i en valvbåge men vi kan ena så mycketsom möjligt i en filosofisk grundtanke (dock inte med filosofin som grund) tex i en bok som innehåller både naturvetenskap och tro

John Krauklis, 23:08, 16 mars 2016. Anmäl

Hårda klappar under granen

cobolt151205

Själv har jag alltid varit en stor vän av hårda paket. Mjuka hotar med strumpor och annat onödigt medan de hårda förhoppningsvis innehåller böcker. När jag varit ung bestod 80 procent av mina klappar av böcker – faktaböcker, inte skönlitteratur.

I en tid där pappersprodukter för en utsatt tillvaro är det dags att slå ett slag för boken i dess ursprungliga form. Att läsa på papper ger en särskild känsla som inte går att få med en aldrig så behändig och effektiv läsplatta.

Så här följer några tips inför julen. Jag kommer säkert på fler – så håll utkik i bloggen.

Vid tidens ände
Håkan Håkansson
Makadam 2014

Det här är sannolikt en av bästa böcker jag läste 2014. Historien om Johan Bure (Johannes Bureus) som levde i skarven mellan 1500- och 1600-talet är historia när den är som mest engagerande. Håkansson är docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och han lyckas inte bara fånga läsaren med sina detaljer om den tiden utan gör det på ett närmast skönlitterärt sätt fyllt av fakta som man bara njuter att få ta del av.

Här finns ju allt som jag älskar att få veta mera om. Varför folk är som de är. Varför man trodde på häxor och hur det kom sig att domedagen var allerstädes närvarande. Och krigen som tillsammans med sjukdomar och allmänt elände för den stora delen av befolkningen som gav döden ett tydligt ansikte.

Även om Bure är den röda tråden så är denna drygt 550-sidiga volym så mycket mer – även om Bure kanske får lite väl mycket plats i slutet.  Man vill helt enkelt inte lägga ifrån sig den trots att den är otymplig och inte alls passar för tunnelbaneläsande. Man tar med den ändå. Det som fångade mig mest var hur nära man kom den tidens människor, deras armod, oro och kamp för dagen. Gud var något helt annat än en diffus figur som man bara tänkte på till helgen. Han var en makt att räkna med, liksom den onde var det.

Håkan Håkansson skriver också om hur föränderligt vårt vetande faktiskt är. Enligt Håkansson är det inte bara omfattningen av människans kunskaper som förändras genom historien ”utan också våra föreställningar om vad det innebär att veta”.

Har du någon historieintresserad i släkten som ännu saknar en bra julklapp så är detta ett utmärkt val. Och egentligen räcker det att vara litterärt intresserad för Håkansson skriver med ett språk som jag bara älskar. Läs den!

Stjärnhimlen. Bortom gatlyktor och neonljus
Marie Rådbo
Fri Tanke Förlag

Astronomen och folkbildaren Marie Rådbo har skrivit en rad böcker om rymden, inte minst sådana som riktar sig till unga. I sin nya bok vänder hon sig till en bred publik och kopplar ett lika brett grepp på universum, från jorden och utåt.

Boken är i grunden ett ganska vanligt standardverk där allt som brukar tas med i ett sådant också finner sin plats. Men Rådbo har ett handlag med texterna som skapar läsglädje och närhet mellan henne och oss som läser. Den som läser denna astronomibok som sin första i ämnet riskerar att smittas och att sedan få dras med stjärnorna hela livet.

Men man kan smittas även av mindre lockande litteratur. Min första astronomibok var N V E Nordenmarks ”Världsrymdens under” från 1910! En dubbel tegelsten med ett språk som var minst sagt gammaldammigt. Trots det blev jag fullständigt fast.

Astronomisk kalender 2016
Per Ahlin
Norstedts

Denna klassiker (som kommit ut sedan 1993) för oss som gärna vänder blicken mot himlen har under åren fått en allt hårdare konkurrens genom diverse webbtjänster och dataprogram. Men, själv vill jag inte vara utan denna pärla som tydligt och pedagogiskt ger varje vecka sitt uppslag där allt viktigt som utspelar sig på himlen redovisas.

Här visar astronomen Per Ahlin solens och månens rörelser över himlen, vilka planeter som syns och var, eventuella förmörkelser och meteorsvärmar.

När det gäller förmörkelser så finns det tyvärr inget för oss svenskar att se fram emot. Allt av värde utspelar sig på andra delar av jordklotet.

Hur är det med Macbeth, Blot-Sven och Gandalf?
Dick Harrison
Norstedts

Historikern Dick Harrison har en folkbildarådra som jag älskar. Och jag skulle önska att fler forskare hade hans förmåga att nå fram till läsarna. Sedan ett antal år bloggar han flitigt på Svenska Dagbladets webbplats, givetvis med ett historiskt tema som grund. I denna hans andra samling av sådana blogginlägg får vi ta del av hans tankar kring en rad historiska händelser, platser och personer. Den röda tråden är att ge oss alla lite mera kunskap, men helt klart också att roa våra hjärnor – som avsnittet om världens dummaste refuseringar.

Eftersom kapitlen är korta och väldigt många är det svårt med representativa exempel men här går att hitta guldkorn när det gäller ordförståelse (som ordet vandalisms rötter), frågan om man verkligen brände folk på bål i Sverige under medeltiden, en fundering kring om Shakespeares Macbeth var en historisk person och faktiskt har funnits, om Mozart dog ung och bortglömd och så små bitar som man inte ens visste att man ville veta något om som kapitlet om Sankta Magnhild av Fulltofta.

Bra läsning rakt igenom.

Return to Magonia
Chris Aubeck och Martin Shough
Anomalist Books

Detta är en ufobok som inte liknar någon annan eftersom den dels tar upp mycket gamla observationer av märkliga ting i skyn och dels mer handlar om hur dessa händelser kan undersökas och bekräftas (eller vederläggas) än att föra fram bevis för någon särskild teori. Nej, Aubeck och Shough ger sig till att undersöka och utreda rapporter om diverse olika flygande fenomen med hjälp av dagens teknik: databaser, digitala tidningsarkiv, meteorologiska uppgifter och allt annat som tänkas kan för att se om det som en gång stod att läsa i nu gulnade tidningar och böcker faktiskt också har ägt rum på riktigt.

Utmaningen är stor och författarna gör sitt bästa. På köpet får vi läsare också en del mycket intressanta beskrivningar av fenomen som ännu i dag trotsar en förklaring. Lärorikt, ofta intressant men inte alltid särskilt lätt läsning för den som inte redan är djupt insatt i ämnet.

Illustrerade Klassiker 1
Fantastiska resor
Cobolt

För oss som växte upp under 1960-talet och fortfarande tyckte att det var roligt att läsa serier in på 70-talet så är Illustrerade Klassiker en tidning som man aldrig glömmer. Tidningen var ett slags illustrerad version av Det Bästa med förkortade versioner av klassiska böcker som Robert Louis Stevensons ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde”, Jack Londons ”Skriet från vildmarken” och Daniel Defoes ”Robinson Crusoe” – och många, många fler. Till slut blev det 228 stycken seriehäften som gavs ut mellan åren 1956 till och med 1976.

När nu serien ges ett nytt liv i form av inbundna samlingsvolymer med gemensamma teman så får man ta det goda med det onda. För teckningarnas kvalitet är ofta rätt bedrövlig och den inskanning som Cobolt gjort i denna den första volmen är inte den bästa med taggiga kanter som gör det hela snäppet än eländigare.

Trots det är det ett nöje att de fyra historierna i denna den första volymen i en planerad serie. Temat är ”Fantastiska resor” och bjuder på två av H. G. Wells, ”Världarnas krig” och ”Tidsmaskinen”, och två av science fiction-mästaren Jules Verne, ”Jorden runt på 80 dagar” och ”Resan till jordens medelpunkt”.

Riktigt kul läsning faktiskt och efteråt känner man sig lockad att läsa originalen igen. Dessutom finns här lite bra bakgrundstexter om de Illustrerade klassikernas historia och om diverse annat kopplat till de fyra berättelserna.

Bilden ovan föreställer Peter Sparring på Cobolt när jag träffade honom på årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Donald Trump och sanningen

GOP 2016 Trump Florida

Människans psyke och vårt bräckliga minne är något som fascinerar mig djupt. Psykologiska experiment visar hur dåliga vi är på att minnas saker och hur vi hela tiden bygger på och förändrar minnesbilder då nya händelser inträffar runt oss.

Våra hjärnor är absolut inga datorer. Snarare en påse växelmynt där vi ibland plockar ut och ibland lägger till eller växlar in slantar.

För några år sedan mötte jag en av Stockholmspolisens utredare som berättade för mig att han ibland undrade om någon inte blandat ihop övervakningsfilmerna från rånet med bankpersonalens vittnesmål om det samma. För det hände att filmerna visade en ensam rånare, inte allt för välväxt och med något som kanske kan ha varit en pistol – medan personalen vittnat om flera stora män med något som var automatvapen i händerna.

Nu ska det sägas att hans berättelse nog inte var exakt så men eftersom jag aldrig skrev ned den så tar jag den ur minnet – vilket är vanskligt. Men hans erfarenhet var i vilket fall att minnet ofta spelar oss ett spratt. Och inte sällan ett ganska stort så.

Nu är detta även min erfarenhet. En ufoundersökare är van vid bräckliga minnesbilder.

Men det stannar inte vid det. Vi är också mycket lätta att påverka. Om någon i en grupp säger sig se något på himlen så är det lätt för andra i gruppen att se samma sak. 1974 undersökte jag ett av mina första ufofall där ett antal poliser och journalister befann sig på Kinnekulle i Skaraborg. Samtliga tittade på planeten Jupiter, vilket de inte visste, men när en av männen på kullen berättade hur han såg en cigarrformad farkost bakom ljusskenet så började också andra se detta.

En av poliserna ritade till och med en teckning av cigarren som publicerades i flera tidningar nästa dag.

Allt detta dyker upp i skallen på mig när jag följer debatten om republikanen Donald Trumps försök att bli partiets presidentkandidat. Trump har nämligen, vid ett flertal tillfällen, påstått sig ha sett hur ”tusentals muslimer” dansat och firat när World Trade Center störtade samman på Manhattan den 11 september 2001.

Muslimerna ska ha befunnit sig på New Jersey-sidan och det var där han såg dem.

Att detta skulle ha inträffat finns det inga som helst bevis för. Noll. En rad amerikanska tidningar har försökt att hitta en bekräftelse men misslyckats och historien beskrivs numera som helt vederlagd.

Trots det fortsätter Trump att upprepa den. Men i dag ser jag att han säger sig ha sett den på teve och inte på plats vilket han först gjorde sken utav:

– Jag har ett gott minne, det ska jag säga dig. Jag såg det någonstans på teve för många år sedan. Och jag glömmer det aldrig, sa han i en intervju med NBC.

Förutom att Trump glider iväg från att ha varit på plats till att ha sett det på teve ”för många år sedan” – vilket givetvis inte är bra – så är det en annan sak som är betydligt mer spännande. Trump påstår nu också att ”hundratals” människor hört av sig till hans kampanjhögkvarter och berättat att de har sett samma sak: Tusentals muslimer som dansade på gatorna.

Nu börjar det bli riktigt intressant. Inte nog med att Trumps starkt ifrågasatta historia inte har kunnat bekräftas med bilder, vittnesmål eller teveinslag från den tiden, nu påstår alltså en rad andra människor att de har sett samma sak – trots att allt pekar på att denna aldrig inträffade.

Rent psykologiskt är detta inget konstigt. Det finns hela böcker som tar upp hur vi plötsligt kan minnas saker som aldrig inträffat. Det räcker att någon vi litar på säger att det faktiskt gjorde det – sedan hänger vi på.

Och några bevis finns alltså ännu inte för att några tusen muslimer skulle ha firat på gatorna den 11 september för 14 år sedan. Och snart behövs det heller inte. Historien börjar sakta ta formen av en sanning. En sanning som är oerhört svår att motbevisa.

För vem kan bevisa att en sak inte har hänt.

Bilden ovan är tagen av Steve Nesius/AP.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 4

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 12

Forts: men med brasklappen då att det är påstådda, inte fastslagna, händelser. Det är inte så svårt att förstå egentligen, att det en vecka efter terrorattacken surrade en massa obekräftade rykten i luften och som journalist blir då lockelsen naturligtvis stor att skriva även om sånt. Vem vet - imorgon kanske det visar sig stämma och då får man ju skäll från chefen för att man inte skrev om det. Så att rapportera sånt här men med brasklappen att det är obekräftat är ju standardförfarande i media

Nisse Hult, 20:19, 30 november 2015. Anmäl

@Jonas Lind: Ja och sen är det fortfarande så att oavsett hur många de var som skulle ha firat, så var det fortfarande bara "allegedly" - alltså påstått, inte ett etablerat faktum att något firande skedde alls. Den ursprungliga artikeln i Washington Post publicerades alltså en vecka efter attackerna den 11 september 2001 och hela artikeln är full av såna här påstådda saker. Washington Post är ju en seriös tidning så de påstår ju inte att de här sakerna hänt men de trycker ju samtidigt rykten -

Nisse Hult, 20:13, 30 november 2015. Anmäl

Dennis Croonquist: artikeln som du länkar till sätter fingret på en viktig skillnad, nämligen hur många det var som firade. "A number of people" är inte "tusentals", som Trump påstår. Trump ljuger faktiskt. Vi skulle kunna jämföra med Palmemordet. Visst fanns det vissa nötter som med glädje mottog nyheten att Palme hade blivit skjuten, men betyder det att jag kan påstå att tusentals svenskar firade Palmes död?

Jonas Lind, 19:08, 30 november 2015. Anmäl

Kan uppdatera Jarl Sandbergs kommentar nedan med att Washington Post nyligen också grävt djupare i Trumps påståenden och den högerblogg som Dennis Crooquist okritiskt länkar till nedan och dess hänvisning till tidningen dyker också upp där. Washington Post konstaterar, precis som Jarl Sandberg nedan, att "allegedly" inte innebär att något är bevisat och att det saknas allt konkret bevis för att detta skulle vara sant. Se länk nedan:

Nisse Hult (Webbsida), 18:58, 30 november 2015. Anmäl

I det här fallet finns ju politiska incitament för att "minnas" fel, så det är inte säkert att Trump-fallet passar in på diskussionen om felaktiga minnen. Politiker, och i synnerhet de som företräder extrema åsikter, brukar backas upp av åsiktsfränder när de gör lögnaktiga eller direkt galna utspel. Vad som är intressant är hur långt Trump är benägen att gå med sina lögner.

Kap Kennedy, 13:28, 30 november 2015. Anmäl

Apropå beviset i Washinton Post så står det "law enforcement authorities detained and questioned a number of people who were allegedly seen celebrating the attacks..." Det är inget bevis på Trumps påstående. allegedly betyder påstått och ingenstans i texten står det att dessa påståenden bekräftades

Jarl Sandberg, 06:52, 30 november 2015. Anmäl

Duktiga scenmagiker är mycket väl medvetna om detta fenomen i sina shower. Dom vet med sig att om dom sätter ett intryck, så kommer dom gå iväg och prata om det med sina kompisar. Detta kommer då att glorifieras, och dom kommer minnas tricket som mycket bättre än det verkligen var. I vissa fall är det jätteläskigt. Spelar ingen roll hur många som tror annorlunda, sanningen är fortfarande sanningen. Är man ensam om att veta den är det inte mycket man kan göra tyvärr.

Vincent Lindberg, 04:06, 30 november 2015. Anmäl

Clas, Det finns bevis och det finns I tidningen Washington Post. Se: http://www.powerlineblog.com/archives/2015/11/when-the-press-attacks-donald-trump-the-truth-is-optional.php Tyvärr det är på engelska, Trump har överdrivit händelse men har rätt. Du skulle återkomma med apologi.

Dennis Croonquist (Webbsida), 03:17, 30 november 2015. Anmäl

Undrar om fotbolls-VM 1958 verkligen var i Sverige. Det finns de som med säkerhet säger att det är en bluff, som det med resorna till månen. Har för mig att det är bl,a, "The Flat Earth Society". Är inte Donald hedersmedlem där? Med den tillplattade frisyren som han har - borde ge automatiskt medlemskap.

Pål Börje, 02:35, 30 november 2015. Anmäl

Apropå Svahns retoriska fråga om vem som kan bevisa vad som inte hänt: Det behövs inte Svahn. Vad som behövs är att du och alla dina kollegor i media avkräver politiker BEVIS för vad de påstår och om de inte kan bevisa sina påståenden att ni då står upp för sanningen och offentligt kallar dem för de lögnare de är. Det är media som skall granska makten - det är ert jobb att se till att vi inte hamnar i samma sörja som USA. Ni är demokratins försvar från inre korruption - det är er det hänger på!

Nisse Hult, 01:17, 30 november 2015. Anmäl

Mystiska figurer riskerar att förstöras

korsetkazak490

På en rad olika platser längs den kazakiska stäppen vilar de på sin hemlighet. Enorma geometriska figurer vars form endast kan ses från luften. Nya bilder från Nasas satelliter ska ge forskarna möjligheter att lösa deras gåta.

Hittills har den forskare som råkade hitta dem för åtta år sedan upptäckt 260 olika platser med figurer, skriver New York Times.

Upptäckten gjordes av en ren slump när den kazakiske forskaren Dmitrij Dey precis sett ett program om mumier och pyramider på Discovery Channel och insåg att det kanske kunde finnas pyramider även i hans eget land.

Med hjälp av Google Earth började han leta – och hittade något helt annat. Omkring 300 kilometer söder om staden Kostanaj dök de första figurerna upp och snart hade han hittat en rad andra.

En av dem var formad som en ring av stora cirkelformade högar som skapats i jorden. En annan hade formen av en rektangel med de fyra hörnen förenade med två tvärgående linjer och döptes sedan till Ushtogayskyfyrkanten efter den närmast liggande byn. En tredje hade tre armar med var sina utskott omgiven av cirkelformade områden och har ibland liknats vid en svastika. En fjärde var formad som ett kors.

Men det finns alltså många fler.

En av forskarna säger till New York Times att han inte tror att figurerna var tänkta att ses från skyn utan istället användes för att bland annat följa solens upp- och nedgång. Men en sak är klar: från marken går de knappt att se över huvud taget.

Storleken är som flera fotbollsplaner och åldern uppskattas till 8.000 år efter de fynd som gjorts i närheten av några av figurerna.

Vid en expedition 2008 undersöktes tre av figurerna och resultatet publicerades på en kazakisk webbplats. Kullarna som utgör delar av figurerna är i dag omkring 12 meter i diameter och en meter höga men har, tror forskarna, en gång höjt sig mer än tre meter över marknivån.

Upptäckten betecknas som sensationell och förhoppningen är att få området registrerat som världsarv. Och det är bråttom –risken är nu att dessa jordmysterier kan komma att förstöras. Ett av dem – Kogakorset – har redan skadats svårt då en väg byggdes rakt över det tidigare i år. Detta trots att myndigheterna i Kazakstan informerats om var de olika formationer finns.

Förhoppningen står nu till ett samarbete över gränserna. Bland annat genom avancerad markradar och bilder från rymden tagna av amerikanska Nasa. Och dessa har visat jordmystiken i all sin prakt; en av dem kan ni se här ovan.

Nasas bilder är tagna från en höjd av 700 kilometer och visar detaljer så små som 30 gånger 30 centimeter men ingen vet hur många flera formationer som döljer sig längs stäppen. För att hitta fler har astronauterna ombord på den internationella rymdstationen ISS fått order om att ta bilder av området.

Det är inte svårt att se likheter med Perus berömda Nazcalinjer som jag själv flög över för ett par år sedan. Också där har en del figurer och linjer förstörts av vårdslösa vägbyggare. Men syftet bakom figurerna i Nazca och dem i Kazakstan är ännu gåtfull. Tecken till gudarna är den vanligaste förklaringen. Men varför konstruera så många och så stora figurer?

Den frågan väntar ännu på sin lösning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Clas Svahn, vad bra du skriver och vilka intressanta ämnen du hittar. Sakligt men ändå finurligt. Gillar verkligen att läsa dina artiklar, oavsett om det är mello eller bloggen. Tack!

Emma Wuolo, 08:15, 9 november 2015. Anmäl

Tecken i skyn

halo150809ns

Efter dagens fina halofenomen som min son Niklas fångade från trädgården hemma i Järfälla så kanske det ändå kan vara på sin plats att notera läget på undergångsfronten. För just himlatecken har traditionsenligt varit värda att ta på allvar, tolka och övertolka.

Som ni minns var jag lätt besviken på de uteblivna undergångsprofetiorna den senaste tiden. Men en amerikansk vän påpekade att det faktiskt finns en grupp nätaktiva som menar att livet på jorden kommer att slås ut när en asteroid krossar oss den 24 september.

Inte så långt kvar med andra ord och med tanke på den låga räntan på bankkontona är det lika bra att plocka det man har och satsa kulorna på något skoj.

Och som av en tillfällighet inträffar eländet precis samma dag som påven Fanciskus talar inför den amerikanska kongressen.

Som ni säkert har hört är den nye påven antikrist och förebådar alltså de sista dagarna i den yttersta tiden. Också president Obama är inblandad påstås det och inte heller han är på de godas sida.

Som ytterligare grädde på domedagsmoset menar vissa webbplatser att hotet från ovan är känt av den amerikanska regeringen som dock tiger som muren. Vilket inte kan förvåna någon. Samma regering tiger ju om tillfångatagna utomjordingar, hemliga fångläger där det amerikanska folket ska spärras in (börjar bli bråttom nu med tanke på asteroiden) och att flygplanen i själva verket släpper ut kemikalier som ska förändra klimatet alternativt döda oss alla.

Jag tycker lite synd om påven och Obama som dragits in i allt detta men så är det på toppen, det blåser rätt hårt.

När det gäller dagens himlatecken så bildades det av iskristaller på säker höjd från den annars sommarvarma marknivån. Halofenomen är faktiskt mycket vanligare än vad man kan tro, det är bara det att vi inte alltid upptäcker dem när de försvinner i solens glans. Men snyggt blir det och jag uppmanar alla som kan att ta en bild när tillfälle ges.

Hur det ska gå med asteroider och påvar får framtiden utvisa. Mitt tips är att påven får tala till punkt och att asteroiden inte dyker upp.

Men så är jag en typisk tråkmåns också.

PS: Vill ni häpna över vad folk kan tänkas tro på så läs de här länkarna. Men jag varnar alla. De kan allvarligt påverka det sätt du ser på världen:

The Common Sense Show

Before it’s News

Det finns fler, men tro mig, det räcker.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Påven FAN-ciskus! Bra, det ska jag lägga på minnet. Annars så kommer ju prins Charles att bli kung den 11 september då drottning Elizabeth abdikerar. Karl III:s (som han ju borde kallas) tid på tronen kommer tydligen att bli i kortaste laget, om hela härligheten utplånas 13 dagar senare.

Hurri Khan (Webbsida), 21:29, 9 augusti 2015. Anmäl