Isbollar igen – tredje gången i vinter

3dumpisbyske

För tredje gången i vinter har den svenska kusten bjudit på isbollar – ett ovanligt fenomen som helt plötsligt visat sig ganska vanligt. Inom loppet av mindre än två veckor har dessa vackra naturfenomen dykt upp på tre platser i Sverige.

6 januari: Ölands södra udde.

8 januari: Norra Varamon i Motala.

17 januari: Byske havsbad.

Ni kan se bilder på den senaste från Byske, tagen av naturguiden Peter Lundström, Swenature AB, här ovan och de två andra här nedan. Och det som syns på bilden är inga stenar, även om de ser ut så. I en intervju med TT säger Peter Lundström att det till och med gick att gå på isbollarna som var stora som badbollar som låg längs en sträcka av närmare 500 meter.

– Det var infrusen sand i dem. Men genom att man vet att det är en sandstrand så kändes det jäkligt skumt. Jag gick på dem, det var inga problem, det gick att gå på bollarna. Det var fascinerande, berättade han för TT.

Isbollar bildas sannolikt i samverkan mellan hård blåst, snö och vågor som rullar bollarna som brukar vara lösa inuti men hårda på ytan.

När det gäller isbollarna vid Motala skriver Annelie Lindgren i ett mejl till mig: ”Jag var helt fascinerad över fenomenet, har aldrig sett något liknande, naturen är fantastisk!”

Visst är den!

2isbollar2cs

Ölands södra udde. Fotograf Göran Andersson.

1isbollarmotala

Motala. Fotograf Annelie Lindgren.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Om den övre bilden föreställer badbollsstora isklumpar vore det sensationellt men bilden visar stenars karakteristiska tillplattade och oregelbundna form. Det vore därför i enlighet med DN:s "strävan att vara på plats där det händer" och "krav på trovärdighet" motiverat med en expedition för att fastställa om isklumparna ligger kvar, smält bort eller möjligtvis "förstenats"..

John Johnstone, 13:19, 22 januari 2017. Anmäl

Något tillplattade bollar i detta fall, de borde väl vara runda om de rumlat runt, påminner mer om stenig strand. För att skapa bollar av en badbolls storlek krävs nog ganska stora krafter. Läge för källkritik. Vore bra med GPS-koordinaterna så folk kan dubbelkolla, finns kanske inbäddat i originalfilen. Till dess ett kanske.

Demos Kratos, 22:36, 18 januari 2017. Anmäl

Isbollarna är här!

isbollar1

Så var det dags. Veckorna kring det nya året, och inte minst januari månad, brukar traditionsenligt bjuda på en del vackra naturfenomen. Vi kommer att få uppleva häftiga halofenomen runt solen och vi kommer säkert att få se en del fina norrsken.

Med ”vi” menar jag vi som bor i Sverige. Och det gäller att vara ute och ta chansen när vädret är det rätta – klart ska det vara!

Ett av de fenomen som har en viss tendens att dyka upp då och då är isbollarna vid Ölands södra udde. Ni kan se årets upplaga här ovan och här nedan. Bilderna är tagna av Göran Andersson.

Om vi börjar med att titta bakåt så dök de första upp den 18 december 2009 då Göran Andersson och hans kollegor Magnus Bladh och Viggo Norrby från Ottenby fågelstation var ute för att titta efter fåglar men istället drogs deras blickar till ett antal klot av is som låg vid strandkanten en bit bort.

När de tog upp dem visade de sig vara stora som bowlingklot uppbyggda av ett yttre lager med is och med en mjuk snöboll i mitten.

Den 18 februari 2011 var det dags igen. Den här gången kunde Göran Andersson beundra ett stort antal bollar längs Kapellviken 500 meter från förra fyndplatsen. Nu var de mindre, som tennisbollar.

Och så i år. Den 6 januari var det dags för Sandreveln att leverera ett hundratal isbollar. Och även den här gången var det Göran Andersson förunnat att beundra resultatet av naturens snöbollsmakande.

Så vitt jag vet har ingen sett dessa naturfenomen bildas men det är ändå rätt klart hur det går till. Enligt SMHI är det troligen två faktorer som ligger bakom de runda isbollarna: Vinden och temperaturen.

Den snö som bygger upp bollarna rullas samman redan på land men blåser sedan ut i vattnet, som bör vara runt noll grader, där de av lagom snälla vågor rullas till runda klot som fryser på och sakta bygger sig allt större.

När havet och vinden får jobba ostört kan de bli stora som bowlingklot. Annars kan det hela stanna vid en normal snöboll i storlek.

Vackert är det!

isbollar2cs

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Frågan är om naturen kan åstadkomma en isgubbe också, dvs tre isklot staplade på varandra, men där skulle eventuella tvivlare kunna hävda en människohand bakom.

Demos Kratos, 09:31, 11 januari 2017. Anmäl

Det fanns uppskattningsvis drygt tusen isbollar fördelade på fyra större områden, ytor där högvattnet sköljt in över Sandreveln från öster och bildat låga isvallar på västsidan. Mellan Östersjön och isvallarna, ovanpå den nu tundraliknande reveln, bildades mängder av isbollar. Dessa hade kunnat växa till sig i storlek, men vattenståndet sänktes och tillväxten avstannade. Sandreveln ligger utmed Ölands södra uddes östra sida ... ... och fotografierna är inte "photoshoppade".

Göran Andersson, 07:35, 11 januari 2017. Anmäl

Utan bildbevis skulle väl ingen tro det, men hur vet vi att bilderna inte är photoshoppade?

Mulbert Skog, 23:13, 10 januari 2017. Anmäl

Massdöd en del av naturen

Att massvis av djur dör till synes oförklarligt är en del i naturen. Inte minst fiskar som i fallet längs Kanadas kust nu i december. Och den som vill se en lista över massdöd bland djur bara under 2016 kan konstatera att den är lång som tomtens skägg. Listan, som ni hittar på en sida över den yttersta tiden (!) är intressant och skrämmande läsning. För även om det inte finns något samband mellan eventuella Bibelprofetior och massdöd bland djur så visar listan att detta är något är normalt och återkommande i naturen.

Orsakerna varierar och vi människor kan givetvis inte känna oss oskyldiga i alla sammanhang. Våra utsläpp är en del av den dystra bilden. men, de flesta fallen av massdöd är något som sannolikt alltid har inträffat genom olika förändringar i havstemperatur, strömmar och annat som vi ännu så länge inte rått på.

Exemplen är otaliga. 84.000 fiskar hittades döda i Arkansasfloden den 30 december 2010, flera hundra ton fisk flöt i land i Paranaområdet i Brasilien samma dag, 2 miljoner fiskar flöt i land vid Chesapeake Bay i Maryland i början av januari 2011, ett stort antal döda fiskar hittades på stränderna i Waikawau Bay i östra Nya Zeeland den 4 januari och 40.000 krabbor sköljdes i land längs kusten vid Thanet i Kent i Storbritannien den 5 januari.

Dessutom har minst en miljon sälungar dött under några år – också de utanför Kanadas ostkust.

Att detta väckte uppseende kan knappast förvåna. Men också här hittades förklaringar sedan djuren undersökts. När det gällde krabborna längs kusten i Kent så visade det sig vara andra året i rad som ett liknande fenomen inträffat och förklaringen då liksom nu var att krabborna frusit ihjäl när vattnet blivit osedvanligt kallt.

Däremot gick forskarna bet på att hitta förklaringen till vad som hade dödat de 84.000 fiskarna i Arkansasfloden. ”Tråkigt nog kommer vi antagligen aldrig att få veta exakt vad det var som dödade fiskarna”, sa chefen för fiskavdelningen vid Arkansas Game and Fish Commission efter avslutad undersökning.

Listan över massdöd av djur skulle kunna fylla en hel bok – här lämnar jag fåglar helt å sidan – och i början av januari 2011 konstaterade LeAnn White vid USGS National Wildlife Health att man under de föregående åtta månaderna hade registrerat 95 fall av massdöd bland djur bara i Nordamerika. Och så hade det varit i åratal. I genomsnitt rapporteras 163 fall om året till de amerikanska federala myndigheterna.

Ett ovanligt fall av fiskdöd från Sverige finns dokumenterat i en serie häften om Skara stift som författades mellan åren 1812 och 1816 och som jag läst i en nyare faksimilutgåva. Här beskrivs en händelse från Hemsjö i Alingsås kommun från den 2 oktober 1720 då enorma mängder fisk i Hemsjön kring middagstid plötsligt gav sig in mot stränderna där den lade sig på sidan och dog. All fisk förutom ålarna som visserligen också de verkade vilja fly ur sjön men som överlevde vad det nu var som hände i vattnet.

När nyheten om det som hände i sjön spreds rusade allt fler människor i byn ned till stranden och plockade fisk med bara händerna: abborrar, mörtar, gäddor och ålar, något de kunde fortsätta med i åtta dagar enligt beskrivningen. På något sätt verkade det som om fiskarna följde med den kraftiga sydostliga vind som plötsligt hade blåst upp.

Förklaringen att det skulle ha varit vinden som orsakade fiskdöden var dock inte den enda. Under de fyra första dagarna bytte sjön färg från grönt, blått och sedan ”vitt som salt”. Ett buller hördes också från sjön som flera liknade vid ljudet av en jordbävning. Två torvor lossnade också från sjöns botten och flöt upp till ytan, den ena fortsatte in till stranden medan den andra aldrig lossnade riktigt från botten utan syntes flyta omkring ute på sjön, skriver P. E. Lindskog i ”Försök till ett korrt beskrifning om Skara stift” (Carl Zakariasson, Ed, 1985, sidan 591).

Händelsen är intressant eftersom den antyder att något hänt på sjöns botten som fått gas att strömma upp i vattnet. Att sjöbotten bestod av material som kunde skapa detta utsläpp blir tydligt när de två torvorna flyter upp, något som inträffar med viss regelbundenhet i flera svenska sjöar. Dessa så kallade flottholmar flyter endast då de fyllts med metangas från ruttnande växter på sjöns botten.

Men nedbrytningen av biologiskt material kan också skapa svavelväte, en betydligt lömskare gas. Om denna utlöses i stora mängder skulle den teoretiskt kunna tränga undan syret i vattnet och döda fiskar. Om det var detta som hände i Hemsjön för snart 300 år sedan är det ingen som vet och frågan kvarstår hur den i så fall skulle ha kommit ut. Kanske är bullret svaret på den frågan; en lokal jordbävning som skakade om sjöns botten så till den milda grad att gasen spreds i vattnet och dödade fisken.

Fiskar kan ju också dö i stora mängder i samband med blixtnedslag. Den 4 september 1767 kunde en bonde i Parthenay sydost om Nantes i Frankrike se en starkt lysande flamma som under ett oväder lyste upp en hel damm på hans ägor. När han gick fram till dammen nästa dag flöt alla fiskarna i den döda på ytan. Samma sak ska också ha hänt i Lac de Moret söder om Paris den 2 augusti 1850. Att fiskarna dödats av ett blixtnedslag verkar inte särskilt långsökt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Vattendjurens problem torde vara i ganska ringa utsträckning självförvållade medan landdjuren brottas med politiska, religiösa och industriella frågeställningar.

John Johnstone, 23:13, 30 december 2016. Anmäl

Kossorna som klarade biffen

trekossor16

Två människor dog, mängder av hus skadades, vägar revs upp och helikoptrar har flugit i skytteltrafik för att flytta strandsatta boende och turister till säkrare platser.

Men det hela världen gripits av och funderat över sedan ännu en jordbävning drabbat Nya Zeeland den 13 november är hur det gick för de tre korna som blivit strandsatta på en gräsbeklädd markplätt sedan allt annat försvunnit under klövarna på dem.

Jordbävningar har den effekten. De är helt enkelt för stora för att vi ska kunna greppa dem. Hela byar förvandlas till grus, kyrkor faller ihop och mängder av människoliv påverkas.

Då behöver vi ett djur för att förstå.

Eller två Herefordbiffkor och en kalv.

De tre blev en tydlig symbol för den nyzeeländska jordbävningens kraft.

Och nu är de räddade från sin utsatthet inte långt från Kaikoura på Nya Zeelands Sydön. På tisdagen lyckades en grupp jordbrukare utrustade med hackar och spadar få ned dem på marken (som de ju egentligen redan stod på…) igen:

– Vi lyckades gräva en väg upp till korna eftersom jorden var ganska mjuk. Och på så sätt lyckades vi få ned dem, berättar ägaren Derrick Milton i ett teveinslag som visades på CNN.

– De var desperat törstiga när vi fick ner dem.

Enligt en geolog och den helikopterfotograf som tog de första filmbilderna av de tre surfade den lilla gruppen sannolikt ett antal meter sående på sin jordpelare när jordbävningen klippte av alla kontakter med övrig terra firma.

De tre kossorna riskerar nu att få återgå till sin tidigare verksamhet, alltså att äta upp sig och sluta som biffar på någon restaurangtallrik. Om inte djurrättsorganisationen Peta får som den vill.

”Peta uppmanar ägaren att låta dessa djur leva resten av sina liv i lugn och ro istället för att hackas till bitar”, skriver Ashley Fruno från Peta i Australien i ett upprop.

Hur det blir med den saken är ännu osäkert men om man dömer efter engagemanget på veterinären Christ Browns Facebooksida, där han släppte den glädjande nyheten, så är det många som bryr sig om kossornas framtid.

Fjorton andra kossor som även de drabbades av jordbävningen har också klarat livhanken, fast under betydligt mindre dramatiska omständigheter. Och längs kusten dör just nu tusentals snäckor sedan havsbotten lyfts flera meter. Om någon bryr sig om deras vidare öden är oklart.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Håller med dig John!

Jakob Stål (Webbsida), 23:52, 19 november 2016. Anmäl

De där kossorna illustrerar på ett slående sätt vad som skulle kunna betecknas som "kotur", dvs motsatsen till "otur".

John Johnstone, 22:30, 15 november 2016. Anmäl

Pärlor i skyn och tallrikar i vattnet

parlemormolnskovde

Det åter dags att rikta blicken något högre än de egna skosnörena. För gör man det tror SMHI att vi i dag och några dagar framåt kan få syn på ett av de vackrare naturfenomenen när det gäller vår himmel – pärlemormoln. Vackrare moln än pärlemormoln får man leta efter eftersom de, som namnet antyder, skimrar i alla färger där de belyses av solen på 20–30 kilometers höjd.

Molnen uppstår när kalla vindar från Arktis blåser in över den skandinaviska fjällkedjan som förenar Sverige och Norge. Då, när vindarna sveper från väster, bildas det lä på den svenska sidan och vågorna kan fortplanta sig till hög höjd. Där uppe bildas små droppar i kylan, droppar som fryser till is och när de träffas av den lågt stående solen förvandlas till ett tjusigt regnbågsfenomen.

Normalt håller sig dessa vackra skapelser hyfsat långt norr ut men bilden (som liknar en fågel!) här ovan togs av Anders Eriksson i Skövde på morgonen den 28 december 2012, vilket är rätt långt söder ut för att vara den här typen av moln. Men den här gången kanske molnen går att se ändå nere i Malmö.

SMHI:s meteorologer räknar med att pärlemormoln kan ses i Sverige ett par gånger om året. Och de skiljer sig från vanliga moln mer än genom sitt yttre. Enligt meteorologerna består de av svavelsyra och salpetersyra och dessutom har de en koppling till att ozonskiktet håller på att tunnas ut. Där det finns pärlemormoln finns det nästan inget ozon.

Att vi nu kan komma att se de vackra molnen i Sverige beror på en iskall, minus sjuttiogradig, vind kallad den arktiska polära virveln som rör sig på omkring 20 kilometers höjd vilken i sig påverkar ozonskiktet negativt och som alltså skapar förutsättningar för pärlemormolnen. Enligt SMHI kan de komma att ses över hela landet.

Så ta chansen och spana mot skyn vid solnedgången och soluppgången. Är vädret klart kan molnen gå att se fram till och med den 3 mars.

Ni som såg vädret på SVT i kväll fick också se ett annat naturfenomen i bild, nämligen tallriksis. Bilden hade tagits av Larsgöran Svensson vid laxtrappan i Älvkarleby strax före klockan 11 i förmiddags. Jag slog Larsgöran en signal och fick hans bilder mejlade och en av dem kan ni se här nedan. En hel massa små istallrikar med fina kanter som ligger och guppar i vattnet.

Fenomenet bildas i strömmande vatten och när issörja klumpas ihop av vågorna fryser de till runda tallrikar som gärna samlas i ett hörn precis som på bilden.

lgsvtallrikar160229

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Detta har intresserat även mig. Jag kan tänka mig i Science Fiction att det kanske finns en planet stor som Jorden framför en gul eller vit sol och har sådan atmosfär. Som på en pärla. Jag kommer också på att tänka på boken "Den vita planeten" men den handlar inte så mycket pärlemormoln. Det mesta kan vi hitta här på jorden. Man kan tänka sig en planet med sådana moln som uppvisar som ett "öra" mot solsidan och på natten kommer molnen tillbaka och lyser upp laddade på hög höjd istället för måne

John Krauklis, 22:53, 16 mars 2016. Anmäl

Mycket intressant, där pärlemomoln syns är Ozonskiktet mycket tunt.

Erik Olsson, 07:40, 1 mars 2016. Anmäl

Tveksamt om rymdsten dödade indier

Frågan om en indisk busschaufför dog till följd av en meteorit har engagerat en hel värld. De första preliminära analyserna gör att teorin om en sten från rymden känns allt mer avlägsen.

Indiska medier som talat med en av de forskare som undersökt de stenbitar som hittats på platsen skriver att inget tyder på att det verkligen var en rymdsten. Dels är bitarna för lätta och dels liknar de mera slagg än något annat.

”Preliminära undersökningar antyder att bitarna inte är en del av en meteorit”, säger professor P. Sreekumar vid Indiens astrofysiska institut i Bengaluru enligt NDTV. Amerikanska Nasa säger i ett annat uttalande att den krater som finns på den förmodade nedslagsplatsen inte heller ser ut som att en meteorit slagit ned.

Kvar står det faktum att den 40-årige mannen dog i samband med en hög smäll som fick rutor att krossas i hus och på bilar i närheten.

Mysteriet ser nu ut att få vänta på sin lösning genom obduktionen av den döde och polisens utredning.

Forskarna är sedan länge försiktigt tveksamma till rapporter om att människor skulle ha dödats av meteoriter men som jag har skrivit om i flera bloggar de senaste dagarna så finns det en lång rad exempel som ändå antyder att så har varit fallet.

Klart är att den som verkligen får en meteorit på sig kan få mycket svåra skador. Hastigheten uppgår till omkring 30 meter per sekund vilket gör att stenen blir till en dödlig projektil.

I flera av de fall där människor har dödats i samband med att en meteorit fallit till marken så är orsaken till dödsfallet inte alltid att personen fått stenen direkt på sig. Det finns exempel på hur människor träffats av en meteorit när de har befunnit sig inomhus.

Den 30 november 1954 träffades fru Hulett Hodges av en meteorit som kraschade rakt igenom taket på hennes hus i Sylacauga i amerikanska Alabama. Meteoriten träffade henne när hon låg och vilade på en soffa. Efter att ha gått igenom taket träffade stenen fru Hodges på höften och handen – skadorna blev små men chocken desto större. Ett 15 centimeter stort hål i taket vittnade om det som hänt.

Ett stort antal vittne hade sett meteoren komma in i atmosfären där den exploderat och efterlämnat ett spår av vit rök efter sig. Sannolikt sprängdes rymdstenen då i flera bitar varav en tog kurs på fru Hodgetts bostad. Efter händelsen uppstod en tvist mellan fru Hodges och den dam som hyrt ut huset: båda ansåg sig ha rätt till stenen från rymden.

Det finns flera andra exempel också under senare år där meteoriter slagit igenom tak och ramlat ned på vardagsrumsgolv.

En direkt träff på en människa är alltså ovanlig och när 1.200 människor i ryska Tjeljabinsk skadades av en stor rymdsten den 15 februari 2013 var det inte själva stenen utan ljudbangen som orsakade skadorna. Tryckvågen efter det att rymdstenen gått igenom ljudvallen – på flera mils höjd – krossade fönsterrutor över hela staden.

Och på andra sidan rutorna stod nyfikna människor sedan de sett en stark ljusblixt från skyn och sedan fått ögonen på bolidens (den stora meteorens) långa röksvans som hängde kvar på himlen.

Att glasrutorna skulle krossas i ansiktet på dem hade ingen räknat med.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Döden från skyn – en öppen fråga

Frågan om vad det var som egentligen dödade en 40-årig busschaufför i Indien är fortfarande öppen. Någon analys har ännu inte gjorts av den blåaktiga ”sten” som hittats på platsen men myndigheterna i delstaten gick redan på måndagen ut med beskedet att det verkligen rörde sig om en meteorit.

Eftersom något liknande dödsfall inte har kunnat bekräftas i modern tid är frågan kittlande. Kan detta var det första säkra fallet under de senaste två hundra åren där en människa dött sedan en sten från rymden träffat honom?

Det finns en hel del frågetecken att räta ut innan vi kan säga något säkert och vissa fakta är lätt besvärande om man vill tro att det rörde sig om en sten från rymden.

För det första finns det flera uppgifter från indiska tidningar om att man redan den 26 januari hittat ett hål i ett risfält i samma område där man tror att en meteorit ska ha fallit. Det finns bilder på hålet men i övrigt få handfasta uppgifter.

Att det nu skulle ha inträffat ytterligare ett meteoritfall i samma område verkar i högsta grad osannolikt. Åtminstone ett av fallen har nog en helt annan förklaring.

Den sten som hittats (vissa skriver stenar) nära kratern beskrivs som blåaktig och lite svart till färgen. Inte riktigt den färg som vanliga meteoriter brukar visa upp. Man kan jämföra den med de delar av en meteorit som hittats i Danmark de senaste dagarna där man ser den typiskt svarta ytan.

Ännu så länge har de forskare som besökt platsen inte sagt något som kan kasta ljus över händelsen.

SVT Västerbotten sände påpassligt ett inslag om en liknande händelse i ett inslag på måndagen. En händelse som jag känner väl till och har försökt att få någon rätsida på – utan att lyckas.

Där handlade det om en man vid namn Ludvig Lundgren som i slutet av maj 1900 var på väg för att hälsa på en kamrat i Kvavisträsk i mellersta delen av Norsjö socken väster om Skellefteå. Vittnen har berättat hur himlen lystes upp trots att det var mitt på dagen och hur de sedan hörde en kraftig smäll.

Ludde Lundgren, som han kallades, skulle fylla 55 år senare samma år när händelsen inträffade men något exakt datum är inte känt och i kyrkböckerna nämns över huvud taget inte någon dödsorsak. Meteoritnedslaget ska ha inträffat mellan byvägen och Huvuberge i det som kallades för kalvhägnan då Ludde var på väg för att hälsa på sin granne ”Fredrik oppa berge”.

Någon närmare beskrivning av vad som sedan hände finns alltså inte. Meteoriten skulle ha slagit ned 50 meter från Ludde där han gick och själv skulle han då ha kastats omkull av den våldsamma detonationen. Kvar på marken blev en grop. Han fördes medvetslös till sjukstugan i Norsjö för att aldrig mera vakna upp och avled den 27 maj 1900, efter ett par dagar, utan att ha kunnat berätta vad som egentligen hände. Ludvig Lundgren begravdes senare i Norsjö

Om det verkligen var en meteorit som ändade 54-åringens liv är oklart och nedfallet finns inte med på Naturhistoriska riksmuseets lista över svenska meteoriter vilket innebär att någon sten aldrig har hittats och därmed inte heller kunnat analyseras.

Läget i Indien är likartat. Vad vi vet är att en man dött och tre andra skadats efter en explosion som också slog ut fönsterrutor på näraliggande hus och fordon.

Hur det än ligger till med den indiska busschauffören så finns det ett annat exempel på hur en pojke faktiskt har träffats av en meteorit i modern tid.

Solen stod högt och det var mitt på dagen den 14 augusti 1992 när en grupp arbetare på en bananplantage i utkanten av Mbale i Uganda skrämdes av en skarp detonation. När de tittade upp såg de ett spår av rök och många sprang från platsen i tron att det rörde sig om en bomb som hade exploderat. Men strax efter smällen regnade tusentals fragment av en sten över plantagen över ett område tre kilometer brett och sju kilometer långt. De minsta på bara en tiondels gram och de största stora som en fotboll och vägande drygt 27 kilo. Några minuter tidigare hade de färdats långt ute i rymden.

En av de fallande meteoriterna träffade ett bananträd och föll sedan på en ung pojke som fick rymdstenen i huvudet. Nu vägde den lilla spillran bara 3,6 gram och efter ha fallit genom lövverket var dess hastighet mycket låg när den väl träffade honom. Men det kunde ha gått värre. En större bit gick igenom taket på den lokala järnvägsstationen inte långt därifrån där den orsakade ett 15 centimeter stort hål.

Rymden kan bjuda på en hel del överraskningar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Åldriga dokument förtäljer att en munk den 4 september 1511 (gamla stilen) föll offer för ett meteoritregn nära Crema i Lombardiet. År 1650 ljöt en franciskanmunk i Milano döden efter att ha träffats av en meteorit. Nån gång i mitten av 1600-talet ska två svenska sjömän ha dödats av en meteorit ute på havet, någonstans mellan Japan och Sicilien, och år 1825 slog en rymdsten ner i Indien vid en plats vid namn Malwate och dödade en man. Så nog har vi skäl att vara oroliga.

Mikael Schulman, 21:55, 9 februari 2016. Anmäl

Frågan är om ett skyddsrum hjälper.

Mulbert Skog, 19:51, 9 februari 2016. Anmäl

Indier kan ha dött av rymdsten

meteorit

För Asterix och Obelix har det aldrig varit någon tvekan. Himlen hotar ständigt att falla över deras och övriga bybors huvuden. För oss nutidsmänniskor känns hotet inte lika påtagligt men det finns ändå anledning att vända blicken uppåt med viss oro.

I helgen hittades en sten i Ejby på Fyn som med stor sannolikhet kommer från rymden. Och under måndagen hittades ytterligare delar av meteoriten liggande på en parkeringsplats i Herlev i utkanten av Köpenhamn. Hittills har ett halvt kilo rymdsten hittats och forskare i Danmark tror att de föll någon gång i helgen.

Meteoritfynd är ovanliga och stenarna kan säljas för stora pengar, något som Danmarks geologiska museum noterat och nu erbjuder hittelön till dem som lämnar in en upphittad bit till museet.

Och vad som kommer uppifrån måste ta vägen ned mot jorden – där vi människor rör oss. Men ingen människa träffades den här gången.

Men, det finns rapporter som tyder på att människor inte går säkra. I söndags skrev indiska tidningar om en 40-årig busschaufför i Velloredistriktet i Tamil Nadu i sydligaste Indien som kan ha träffats av en sten från rymden och dödats av den.

40-åringen och en 37-årig trädgårdsmästare hade precis druckit vatten vid en skola i utkanten av Natrampalli när vittnen talar om hur de först hört ett högt ljud och sedan en smäll varefter man hittade mannen liggande på marken intill en krater på marken. Andra talar om hur de sett ett föremål, falla från skyn. Två bussar i närheten och fler rutor på skolan fick sina rutor krossade.

Enligt flera tidningar fördes 40-åringen till sjukhus med splitterskador men avled på vägen, 37-åringen och ytterligare två personer klarade sig undan med lättare skador, men en av dem förlorade sin hörsel, skriver Times of India.

Frågan är vad som dödade 40-åringen. Var det verkligen en sten från rymden? Till en början menade den indiska polisen att det rörde sig om en explosion som orsakats av att gammalt sprängämne från byggandet av skolan råkade antändas när två trädgårdsmästare eldade gamla löv.

Men sedan ändrade sig polisen och säger nu att det var ett föremål, från skyn som dödade mannen och skadade hans kamrat. Ett uttalande som styrks av National Physical Laboratory som konstaterar att det verkligen var en meteorit som dödade mannen, skriver The New Indian Express.

Den lokala delstatschefen J Jayalalithaa sa på söndagen att den omkomnes familj nu kommer att få kompensation av delstaten.

Om slutsatsen håller i sig (och man vill ju gärna att någon hittar själva meteoriten) är det första gången i modern tid som en människa dödats av en sten från rymden.

Trots alla osäkerheter är sannolikheten stor att människor verkligen har dödats av meteoriter. I en forskarrapport [Kevin Yau et al: ”Meteorite falls in China and som related human casualty events”, Meteoritics 29, sidan 867 ff, 1994.] om meteoriter som fallit i Kina räknas ett stort antal händelser upp där senar och järn, vilket syftar på järnmeteoriter, har fallit från skyn och dödat såväl människor som djur, skadat hus och gjort hål i marken:

14 januari 616: Ett eldklot föll ned från himlen och träffade rebelledaren Lu Ming-yuehs läger där ett torn som användes för att ta sig över murar förstördes och fler än tio personer dödades.

1341: Ett regn av järn föll över ett område öster om sjön Erh-hai, Kunming, Chinning och flera andra platser och dödade människor och djur, slog sönder hus och förstörde grödor.

1490: Stenar föll tätt som ett regn i Ching-yangdistriktet i Shansiprovinsen. De största vägde upp till 1,5 kilo. Tiotusentals människor ska ha dödats av stenregnet.

1639: Tiotals människor dödades när en stor sten föll på en marknadsplats. Ett tiotal hus förstördes också av nedfallet.

30 juni 1874: En stor sten föll på ett hus i Chin-kuei Shan i Ming-tung Li och dödade ett barn.

5 september 1907: Hela familjen Wan Teng-kuei krossades till döds när en sten föll över Hsin-p’ai Wei i Weng-li.

25 april 1915: En kvinna fick ena armen avsliten sedan en flera kilo tung blåsvart sten träffat henne. Sammanlagt rörde det sig om fyra till fem stenar som föll över byn Ta-yang öster om staden Mai-po.

Att mer än 10 000 människor skulle ha dödats i samband med meteoritregnet 1490 kan låta som en överdrift. Samtidigt ska man ha klart för sig att jorden med jämna mellanrum träffas av mycket stora rymdstenar som den som 1908 ödelade ett område stort som halva Gotland kring floden Steniga Tunguska i Sibirien, en händelse som vi ska återkomma till.

Om en sådan rymdsten skulle explodera över en stad skulle det utan tvekan få katastrofala följder med ett stort antal dödsoffer. Enligt flera forskare träffar stenar av Tunguskahändelsens storlek jorden en gång vart 200:e eller 300:e år. Att stenar kan falla som regn visade sig den 8 mars 1976 då en stor stenmeteorit exploderade i luften nära staden Jilin i Kina och mer än 100 fragment regnade ned. Det största med en vikt på 1.770 kilo vilket skulle ha kunnat döda åtskilliga personer om det istället hade fallit över staden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Elementär sannolikhetslära säger oss att när sådana här saker sker gör de det troligast över en stor landmassa och i särsklt tättbefolkade områden. Indierna ligger alltså "bra" till i riskzonen, rent statistiskt. I det sammanhanget är det också intressant, men fullt begripligt, att det finns så många dokumenterade historiska fall från Kina.

Kap Kennedy, 10:08, 9 februari 2016. Anmäl

Kanske inte så märkligt, men minst sagt obehagligt, att sådant här inträffar. Och eftersom vi blir allt fler på denna planet, desto större är risken att någon träffas av en meteoritsten. Vet inte om antalet meteoriternedslag har eller minskat eller ökat eller är ungefär konstanta genom seklerna; detta måste ju också i så fall tas med i beräkningen - om man vill spekulera i hur stora riskerna är att få en sten i skallen. Intressant.

Conny Ohlsson, 00:15, 9 februari 2016. Anmäl

Rökring fick bilister att titta upp

feliciabild490

Klockan 15.30 i dag (26/12) blev Lugnås väster om Mariestad plötsligt något mer än ett lunchstopp för hungriga bilister. Europavägen mellan Stockholm och Göteborg bromsas in för att bilisterna ska kunna passera E3 Baren i lugn och ro eller rent av bromsa in för att äta där. Något som jag själv gör då och då.

Men i dag hände det något helt annat när trafikanterna susade förbi.

– Jag var på väg mot Uddevalla med min pappa och mamma när vi fick se en rökring som steg upp över trädtopparna. Jag tog några bilder på den med min mobil, berättar Felicia Sjöholm.

Och det var många som såg rökringen. Också våra kollegor Aftonbladet och Expressen fick in bilder från förvånade bilister. Och den verkar ha dykt upp på Europavägen i höjd med Nimbusfabriken där det tillverkas båtar.

– Jag hörde en smäll eller ett skott vid 15.30-tiden, säger Carina som bor någon kilometer från båtfabriken.

Och just det tyder på att någon tänt på något brännbart i en bensintunna eller något liknande. Ett pang och sedan stiger rökmolnet mot skyn.

Det är knappast första gången som rökringar dyker upp på det här sättet. Jag har själv skrivit om flera sådana genom åren och svaret brukar vara en av två saker:

1. Ett utsläpp från en industriskorsten. Till exempel när ett kraftvärmeverk startas.

2. Någon har stoppat brännbart material i ett bensinfat och tänt på.

Och den här gången var svaret nummer 2. För klockan 20 ringde Nebil Gul på E3 Baren och berättade att han visste vad det var som hade hänt:

– Jag har pratat med några personer som var med när en man som bor nära Nimbusfabriken tände på en del brännbar vätska och gasol som han hade i ett rör. Och det var ur röret som den stora rökringen sedan steg upp, berättar han.

Nebil Gul tror att mannen, som är känd som kreativ ”uppfinnare” lokalt och inte sällan ses cykla omkring på sin tvåvåningscykel på E20, till bilisterna förvåning även det, tränar för något större:

– Vi får se till nyår, säger han.

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg en scen ur SVT:s serie ”Allt för Sverige” där två av deltagarna ägnade sig åt att ”sänka skepp” i form av att spränga små konstgjorda ubåtar. Det var i avsnitt 4 som ni kan se på SVT Play. Spola fram till 54.13 så ser ni hur en sådan här ring bildas.

Inget konstigt. Bara en bra smäll, en del rök och så snurrar svampmolnets hatt ihop en prydlig ring av svarta sotpartiklar som efter en stund kan tvista ihop sig till ett evighetstecken.

Vackert!

Och eftersom det inte är första gången jag skriver om sådana här fenomen så kan den som orkar klicka här och läsa lite till.

En annan bild tagen av Felicia Sjöholm.

ringen490rokfelicia

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Röken spred sina ringar som ringar på vattnet. Kan det kallas för "en rökare" i skyn?

Pål Börje, 05:00, 27 december 2015. Anmäl

Ovan där

moln150819

Det finns två saker som gör att jag älskar att flyga. Dels flygplansmaten som jag alltid äter till sista ärtan – ja, till och med ärtorna! Och dels att sitta vid ett fönster och spana ut över det passerande landskapet om flygturen nu råkar ta mig den vägen.

Under planet passerar landskapet med vägar, sjöar och träd. Men också spännande vita bomullstussar som får tankarna att spinna kring former och samband som bara kan ses från luften.

Moln, dessa svävande glober av vattenånga och iskristaller som på några ögonblick kan förvandla en dag på stranden till några snabba språng mot bilen medan en oväntad hagelskur rasar mot marken.

Det finns flera böcker om moln och den som tar sig an ämnet kan inte undvika att nämna engelsmannen Luke Howard, mannen som 1802 gav sig till att ge molnen namn. Namn som vi i dag fortfarande använder.

Luke Howard kunde stå i timmar och stirra ut i luften. I själva verket studerade han molnens rörelser, försvinnanden och plötsliga uppdykanden. På tio minuter har varje vattendroppe i ett cumulusmoln bytts ut, dessa vackertvädermoln som fridfullt seglar vid horisonten sommarvarma baddagar. Så molnens tillvaro är flyktig
och få kunde se något mönster i de kortlivade dammtussarnas uppenbarelser.

När jag nu har läst meteorologen L-G Nilssons bok ”Moln” (Nautiska förlaget) får jag åter möta Howard. Men också en med lärdom och välskrivning fylld bok som tar sig för att lära oss markbundna varelser (när vi inte sitter i ett flygplan, förstås) hur moln ser ut, varför de finns och vad vi kan förvänta oss av dem.

Och mycket annat.

Den som läser Nilssons korta kapitel om moln och klimat förstår plötsligt hur växthuseffekten faktiskt fungerar och molnens roll i det hela. Nilsson konstaterar också att om alla moln försvann från vår atmosfär så skulle medeltemperaturen öka med omkring tio grader.

Nu är detta knappast särskilt sannolikt (inte alls om vi ska vara tydliga) eftersom vår atmosfär bjuder upp till dans med solen som värmegenerator och hav och land i ett intrikat samarbete ser till så att vattenånga förflyttas överv stora delar av vårt klot. Och moln bildas.

Annars är moln komplicerade storheter att ta med i meteorologernas beräkningar. Ibland kyler de och ibland värmer de. Och de är definitivt födda ur kaos och gör allt för att försvåra meteorologernas försök att förutsäga deras framfart över himlavalvet.

L-G Nilssons bok är en handbok för den som vill lära sig att känna igen molnen över oss. Den är pedagogisk och rikt illustrerad med, framför allt, författarens egna bilder. Lite kortfattat blir det och jag hade gärna läst lite längre kapitel om molnens spännande liv och det väder som vi alla har så lätt att fångas av.

I vilket fall var det kul att läsa den för jag lärde mig en hel del nytt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0