Spöklika teaterminnen

spokbocker1611

Det är ingen tvekan om att teaterbyggnader är starkt förknippade med spöken och skrock av olika slag. Husen är ofta gamla och med egna starka historier, genom åren befolkade av kraftfulla och egensinniga personligheter, med prång, vindar och loger där till synes oförklarliga upplevelser med fördel kan utspela sig inför en ensam skådespelare eller teaterarbetare.

Men ibland också inför öppen ridå. Historierna är många men inte alltid dokumenterade.

Och här finns spökhistorierna i en vacker bok med titeln ”Mystik på svenska teatrar” (Roos & Tegnér) med bilder av Susanne Martinelle som kongenialt följer textens berättelser och som förstärker bilden av subtil mystik. Tillsammans med författaren, Amelie Ehrensvärd Cardell, låter hon oss följa med till tretton svenska teatrar där vi får möta berättelser om steg från osynliga personer, dörrar som lever sitt eget liv och skepnader som i olika grad av synlighet verkar leva sitt eget liv på randen till vår egen värld.

Och det blir heller inte för mycket spöken utan varje teater får först sin historia berättad vilket ger boken ett värde utöver mystiken och gör den läsvärd också för den som enbart är intresserad av teaterhistoria. Tonen är sansad och utan överdrifter, något jag uppskattade.

En av bokens styrkor är de otaliga vittnesmål som berättas av namngivna personer, vilket ökar trovärdigheten och närvaron. Dessutom har författarna lyckats få namnkunniga skådespelare, dansare och sångare som Kjerstin Dellert, Anneli Alhanko, Robert Gustafsson, Loa Falkman, Michael Nyqvist, Johan Rabaeus, Ingela Olsson, Regina Lund, Dan Ekborg, Albin Flinkas och Livia Millhagen att prata om sin syn på mystik och skrock och inte sällan dela med sig av sina egna erfarenheter.

Mest mystisk av allt det mystiska som återberättas är kanske skådespelarbröderna Claes och Anders Erikssons upplevelse i sin loge på Lorensbergsteatern där de spelade ”Stinsen brinner” för fulla hus. De båda hade precis klivit ur duschen när en dörr mellan logen och vinden öppnades och två små damer med var sin handväska hängande över armen klev ut.

”’Åh förlåt’, sa den ena tanten som hade ljust permanentat hår. Hon var klädd i beige kjol som nådde nedanför knäet, vit blus med blommor broderade på kragen och pumps med halvklack”, berättar Claes Eriksson i boken.

De båda damerna stängde snabbt dörren och försvann igen.

Efter att nästa dag ha berättat om händelsen för scenmästaren förstod Claes och Anders Eriksson hur konstigt det hela var. För att komma till den dörr som damerna hade öppnat var man nämligen tvungen att först ta trappan upp från andra sidan huset och sedan åla sig genom en låg dörr, balansera över ett antal lösa brädor och sedan åla sig igenom ännu en låg dörr för att till sist ta den branta trätrappan ner:

”Inte direkt en självklar väg för tanter i kjolar och klackskor”, skriver Amelie Ehrensvärd Cardell.

I slutet av boken återfinns fem intervjuer med personer som kan förväntas ha olika syn på ämnet; en biskop, en fysiker, ett medium, en narkosläkare och en filosof.

På många sätt liknar boken de båda författarnas tidigare verk ”Mystik på svenska slott” som gavs ut på samma förlag 2014. Också den mycket läsvärd.

Det här är alltså en bok som jag kan rekommendera. Tonen är helt rätt och texten saknar överdrifter och vidlyftiga tolkningar. För mig blev den sällskap på några bussresor till jobbet och några sena timmar i läsfåtöljen efter detsamma. Ett stycke teaterhistoria men också en samling nutida folktro. Läs den!

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Ett par kringstrykande damer hade kanske genomsökt logen och tvingats gömma sig bakom dörren. Sedan antog de att kusten var klar men ertappades och vände på klacken för att slippa konfronteras. Annars förekommer det väl en del hyss bakom kulisserna. Fysikens lagar tillåter inte att gengångare, dvs hjärnspöken slår i dörrar, varför det bör finnas en naturlig förklaring.

John Johnstone, 21:22, 25 november 2016. Anmäl

De döda talar (kanske) på band

jurgensonarbetsrum19631ny

Kan de döda göra sig hörda från andra sidan? Om det nu finns någon andra sida.

I vilket fall vill vi gärna tro det och många har försökt att få kontakt med sina nära och kära när de väl har lämnat detta jordeliv och tagit det sista stora steget bort från jordelivet.

Medier och kanaliserare, schamaner och orakel, alla har de utgett sig för att kunna förmedla kontakter och information som ligger utanför vår vardagliga tillvaro.

En av dem som försökt överbrygga klyftan mellan de levande och de döda var Friedrich Jürgenson (1903–1987) som från sitt hem i Mölnbo med hjälp av stora rullbandspelare fångade vad han trodde var dödas kommunikationer. Jürgenson laddade sina bandspelare med tomma och helt nyinköpta band som han sedan lät rulla medan mikrofonen stod på.

De som lyssnade fick spetsa öronen men kunde, ofta med Jürgensons hjälp, höra ord, meningar och brottstycken som med lite god vilja kunde tolkas som budskap från en annan värld – från andra sidan.

1963 (samma år som bilden ovan togs) fick Jürgenson kontakt med en annan intresserad, Claude Thorlin (1916–1999) från Eskilstuna och snart kunde de båda, var och en på sitt håll, urskilja röster som verkade tala från en annan dimension. Röster som många andra hade svårt att höra men som kanske, kanske fanns där i bruset.

Rösterna talade ryska, tyska, engelska och svenska i ett slags blandspråk, polyglott. Varför de nu skulle göra detta.

Nu har Marie Wennersten på Sveriges Radio Drama gjort ett program och en podd om dessa omstridda fenomen. Hon har grävt i SR:s arkiv och hittat en gammal intervju med Jürgenson men framför allt intervjuat konstnären Leif Elggren som intresserat sig för fenomenet. Så varför inte lyssna på det och fundera lite kring om detta verkligen är möjligt?

Programmet sänds i kväll på P1 klockan 19.30 och i repris 16.03 på lördag. Och podden hittar ni på SR:s webbplats. Sedan får vi se om de döda talar i Sveriges Radio.

Vill ni höra en lång rad exempel på Jürgensons inspelningar så finns det på journalisten och författaren Anders Leopolds webbplats.

En längre blogg om Friedrich Jürgenson, som jag skrev i november 2014, kan ni läsa här.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En stark sändare i närheten typ radioamatörer som var vanliga då kan med en obalanserad antenn, och det var ibland litet si och så med de tekniska kunskaperna, orsaka alla möjliga störningar i omgivningen och säkert också interferera med bandspelarens modulationssignal. En tillräckligt stark sändare kan t o m få hushållsmaskiner att löpa amok, men då handlar det om ohälsosamma sändareffekter. Allt elektriskt är känsligt för yttre påverkan.

John Johnstone, 08:52, 4 oktober 2016. Anmäl

Att leka med andar

charliebildcs490

Det är kanske ingen slump att pennorna på bilden ser ut att bilda ett kors. För tanken att andarna ska tala genom dem från andra sidan graven blir ju så mycket tydligare då.

Sedan några veckor har denna form av ouijabord eller variant av vandrande glaset spridit sig över världen genom nätet. Inte så konstigt kanske eftersom metoden är enkel, billig och historierna kring den redan blivit virala.

Och för några dagar sedan fördes fyra högskoleflickor till sjukhus i Colombia sedan de försökt att använda ett par pennor för att åkalla väsen från den andra sidan.

Låt oss ta det från början.

När jag själv gick i högstadiet gick vi ibland hem på rasterna och plockade fram ett bräde med ett vitt smörpapper där hela alfabetet plus ”ja” och ”nej” hade skrivits. Allt inom små cirklar lika stora som det lilla glas som vi sedan satte våra fingrar ovanpå efter att ha viskat en fråga, tätt hållet mot munnen, innan vi placerade det på papperet.

Efter en stund började det röra sig och ett budskap, ett svar, bildades framför våra ögon.

Ska jag vara ärlig så var de flesta svaren rena rappakaljan (jag har sparat våra noteringar). Men en del fick oss att undra. Nu ska det sägas att vi rätt snart insåg att våra egna ofrivilliga rörelser starkt bidrog till glasets rörelser och att de få vettiga svar vi fick nog snarare hade sin förklaring hos oss själva än hos någon ande.

Men historierna gick, inte minst en som jag sedan dess har hört i flera versioner. Och det är historier som håller en sådan här ”lek” igång. Den jag tänker på handlade om en ung man som ställt sin fråga direkt till djävulen och sedan fick svar från glaset: Gå ut på balkongen.

Vad som sedan inträffade varierar med historieberättaren men alla slutar med att den stackars killen hittas i fullständig chock mumlande om något hemskt väsen han ska ha mött där ute. Inte sällan handlade han på sjukhus för att aldrig bli bra.

Varje tid har sina versioner av anden i glaset. Ouijaborden, som var dess föregångare, bestod av en bordsliknande träkonstruktion med ett hål i mitten genom vilket man kunde se vilka bokstäver det behagade att stanna över. Dess namn kommer från franskans ”oui” och tyskans ”ja” som ju båda betyder ja.

Nu har internet hjälpt oss att sprida en ny variant över världen, nämligen Charlie Charlie Challenge. Och nu har det hela förenklats till bara ”ja” och ”nej” och ett par blyertspennor där den ena ska balansera över den andra.

Också här ställs frågor och sedan är det bara att vänta på andarnas ingripande. Blyertspennans spets ger besked om det blir ja eller nej. Den här gången ska det röra sig om en mexikansk ande som svarar och precis som på vandrande glaset-tiden sprids historier om hur illa det kan gå om man inte ger sig i akt.

En av historierna, som åtföljs av en bild på en blodig ryggtavla, sägs komma från Biloxi i Mississippi där en ”Brian White” hånat anden och sagt att den inte var äkta. Anden ska då ha attackerat honom och med rakbladsvassa naglar rivit honom på ryggen. ”Bildbevis” finns alltså.

Det kan man givetvis tro vad man vill om.

Men att ge sig in i denna lek kan ha sina konsekvenser, konstaterade en tidning i Colombia härom dagen. Colombia Reports berättar om hur fyra flickor från Simon Bolivar High School lekt Charlie Charlie Challenge tills de blivit hysteriska och fått föras till sjukhus där de uppvisade tydliga tecken på masshysteri, enligt Juliana Cortazar vid Santiago de Tunja-sjukhuset.

Samtliga kunde skickas hem igen sedan de lugnat ned sig.

Att leka med andarna är inget man ska ägna sig åt. Vare sig de finns eller inte. För tror man på dem kan en lek bli nog så verklig.

PS: Vill du fuska är det bara att blåsa lite försiktigt mot pennan medan dina kamrater stirrar på pappersarket. Ger en bra effekt. Själv ägnade jag mig åt liknande varianter under vandrande glaset-tiden och lyckades få en dörr att slå lite mystiskt till mina kamraters stora förskräckelse.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Om himlen och verkligheten

Våra sinnen är en ständig källa till upplevelser av olika slag. Och oavsett om vi anser oss vara materialister eller mer andligt lagda så lever vi alla i en verklighet som är en mix av båda.

Under vintern har jag läst två böcker som båda handlar om våra sinnens sätt att uppfatta den värld vi lever i. Fast med helt olika infallsvinklar. Den ena är skriven av den amerikanske neurokirurgen Eben Alexander som 2012 blev ett känt namn sedan han gett offentlighet åt sin egen nära döden-upplevelse, något som jag själv uppmärksammade i en artikel med rubriken ”Läkaren som besökte himlen”.

Nu har han kommit med en uppföljare med titeln ”Vägvisaren till himlen” (Forum) där han ivrigt försvarar tanken på att det finns en himmel och ett liv efter detta. Här berättar han bland annat om hur han genom meditation lyckats kommunicera med sin döde fars själ. Han publicerar också en rad läsarbrev med upplevelser som styrker hans övertygelse om att livet går vidare också efter kroppens död.

Beläggen för detta är givetvis inte starkare än de vittnesberättelser som vi kan ta del av. Och eftersom jag själv ägnat många år till att lyssna på vittnen som varit med om diverse konstiga händelser så vet jag att få av dem hittat på det de berättar. Nej, de är i de flesta fall övertygade och berättar i god tro.

Att Eben Alexander nu plötsligt anser sig vara expert på allt detta är mera svårbegripligt. Snarare ser jag honom som en korsriddare som nu vill övertyga världen om det han själv, genom sina upplevelser, kommit att tro på.

En helt annan inställning när det gäller hur våra sinnen uppfattar och bearbetar ”verkligheten” är professorn i klinisk neurologi Oliver Sacks vars böcker vilar på en helt annan grund än Eben Alexanders. Sacks senaste bok ”Hallucinationer” (Brombergs) ger en fascinerande inblick i vår mänskliga hjärnas sätt att skapa upplevelser, bilder och syner som rent fysiskt inte finns.

Här får vi träffa människor som tydligt och levande ser och kommunicerar med människor som uppenbarligen inte ”finns”. För dem är synerna helt verkliga.

Oliver Sacks visar att vi under vissa förutsättningar kan höra, se, lukta och känna sådant som ingen annan kan bekräfta. Exemplen är många och i en del fall oerhört tydliga. Patienter som han undersökt har berättat om hur de upplevelser som de varit med om inte går att skilja från fysiska händelser. Trots att de bevisligen enbart äger rum innanför pannbenet.

Och Sacks slutsats är att man inte behöver vara galen för att få sådana visioner och upplevelser.

”Hallucinationer” är en spännande bok för den som vill veta hur vi människor fungerar. Den visar att skiljelinjen mellan den fysiska och icke-fysiska verkligheten är tunn som nattgammal is. Den som likt Oliver Sacks lyssnat till patienternas beskrivningar av hur de upplevt möten med människor, känt doften av nylagad mat eller hört hela symfonier, trots att inget av detta verkligen inträffat, får snart en mera ödmjuk inställning till vad ordet ”verklighet” egentligen står för.

Framför allt ger Oliver Sacks oss läsare ett redskap att kunna bedöma Eben Alexanders verklighetsuppfattning med. Och då är det plötsligt inte längre lika självklart att Alexander besökt himlen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Frågan är om vi någonsin kommer ha någon expert på "verkligheten"? Och man behöver inte heller luta sig enbart mot ytterligheterna så som nära-döden-upplevelser eller hallucinationer, för att förstå att den inte bara är ofattbart komplex (den vanliga verkligheten), men även i egentlig bemärkelse även en högst "ologisk" händelse som vi råkar observera så länge vi finns till. Jag kan tycka att Eben Alexanders korta observation av himmelen egentligen inte skiljer sig så mycket jämfört med alla nu levande människors observationer av exv månen idag. Vi vet att månen fanns på sin plats innan vi föddes, och vi kan observera den idag. Men månen kommer att finnas till även efter att vi slutat finnas till här och nu finns månen enbart för alla våra efterlevande, och inte längre för oss nu levande människor. Frågan är nu vad som händer med de observationer vi kunnat göra av månen efter att vi inte finns längre, (bortsett från all den dokumentationen som vi gjort)? Självfallet vet vi (och alla våra efterlevande) att våra observationer varit riktiga, även månen var på riktig då vi har kunnat landa på den men även att framtida människor kommer att kunna se månen ett bra tag till innan den kollapsar i jorden. Allt kanske handlar om från vilket perspektiv en viss observation görs, i fallet med månen, är det självklart att den inte längre finns när mitt perspektiv att observera den inte längre finns heller! Detta var ett enkelt exempel, om vi nu utgår från de förhållanden som gällde när jorden var mycket ung så råder det ingen tvekan att inga medvetna organismer fanns på plats för att kunna observera just jorden då. Detta belyser att något kan finnas till fastän inga observationer ens varit möjliga. Nu kan någon tycka att eftersom jorden har funnits ett bra tag och finns även idag så behövs inga observationer från dess barndom för att vi ska kunna fastställa dess existens då, och det är riktigt men jag vill bara koppla existensen av materia till medvetenheten som exv. härstammar från oss! När vår nuvarande universum var 100 år gammal, den fanns där utan tvekan men samtidigt fanns det absolut inga levande organismer som kunde observera den, så universum fanns då bara till sig själv, således har vi att göra med flera slags "existens" eller "verklighet". En verklighet som är resultatet av vår tolkning/observation och ett annat som är helt fristående och inte kopplat till någon medvetenhet överhuvudtaget. Om materiens existens har möjliggjort medvetenheten som vi kunnat uppleva under vår korta tid, så vem kan dra slutsatsen att det är den enda sorten och att det inte finns annan slags medvetenhet med i bilden? Vem kunde tro att man skulle vara med och uppleva så mycket redan innan man föddes? Om man kunde, från ett icke existentiellt tillstånd, hamna i ett tillstånd där existensen av ett fysikaliskt tillstånd blev möjligt/observerbart då är det kanske inte helt omöjligt att man från detta nuvarande tillstånd (vanligt existentiellt) hamnar i någonting helt annat efter att vi slutat uppleva detta fysikaliska tillstånd, och som vissa vill kalla för himmelen?

S.N, 06:10, 27 februari 2015. Anmäl

Nu har jag inte läst Alexanders böcker, men i till exempel "Stop worrying! There Probably is an Afterlife" av Greg Taylor lyfts gemensamma nämnare fram hos upplevarna som knappast låter sig förklaras med hallucinationsargumentet. Hur kan man förklara att patienterna oavhängiga från varandra rapporterar så snarlika upplevelser? Hur kan de vara så färgrika och levande trots att ingen hjärnaktivitet förekommit? Vad kan förklaringen vara till att patienter sett saker, till och med i andra rum, under tiden de legat på operationsbordet - än en gång utan hjärnaktivitet? Hjärnan är en makalös apparat, men att skylla på den när den inte är igång gränsar snarare åt desperation än vetenskap. Må väl vänner.

K. Haeger (Webbsida), 14:19, 24 februari 2015. Anmäl

Märkligt möte på Hotell Horn

heimdall490

Intresset för paranormala fenomen har alltid varit stort i Sverige. När jag läser gamla tidningar hittar jag ofta artiklar om kloka gummor och gubbar som kan bota eller se in i framtiden och en rad veckotidningar har haft sina speciella sierskor knutna till sig för att förse läsarna med den service dessa påstås kunna ge när det gäller att hitta borttappade föremål eller bortsprungna djur av allehanda slag.

Namn som Anna Elisabeth Westerlund, Astrid Gilmark och Saida Andersson har roat läsekretsen under många årtionden. Om deras krafter finns det givetvis delade meningar.

Hemma i Järfälla har jag rader med pärmar med urklipp om dessa människor och fenomen. Böckerna är otaliga och av varierande kvalitet.

Men ibland stöter jag på uppgifter som jag tidigare aldrig har sett. Som häromdagen då jag fick en bunt gamla brevkort med posten. Eller Brefkort som det så fint står på dem.

För er som inte vet så var ett brevkort ett färdigfrankerat vykort som alltså inte krävde något frimärke utan kunde postas som det var. De kort jag fått kostade fem öre att skicka.

Ett av de brevkort som jag hittade i högen var ställt till Herr Professor Martin Weibull i Lund. Den gode professorn var svensk historiker, född i Landskrona 1835 och död i Lund 1902 och tillsammans med sin bror Mathias mannen bakom den rödgula skånska flaggan.

Det brevkort som syns här ovan fick professor Weibull den 3 november 1891, mindre än ett halvår före sin bortgång. Meddelandet är en kallelse till ett möte med sällskapet Heimdall på Hotell Horn i Malmö lördagen den 7 november samma år.

Hotell Horn, som numera heter Hotell Savoy, var av allt att döma träffpunkten för det samma år bildade Sällskapet Heimdall som skulle ägna sig åt vitterhet, vetenskap och konst. Ett slags kultursällskap som ordnade föredrag och diskussioner.

I den kallelse som Martin Weibull tog emot bjöds han in till att närvara vid sällskapets möte som var satt att börja klockan 19. Och här finns en del spännande punkter. Till en början med skulle medlemmarna få lyssna till ett föredrag om ”den psyko-fysiska tröskeln och det transcendentala tidsmåttet” som var tänkt att framföras av regementsläkaren A Björkman.

Men de lätt övernaturliga ämnena skulle inte ta slut med detta. För efter regementsläkarens anförande var det dags att släppa fram en annan läkare, nämligen lasarettsläkaren A. Bergstrand som skulle demonstrera två fall av somnambulism.

Somnambulism tolkar vi i dag oftast som att gå i sömnen men begreppet användes en gång i tiden även av parapsykologin för att beskriva en sorts spontan hypnos.

Det är inte utan att man blir lite nyfiken på vad som egentligen utspelade sig på Hotell Horn denna novemberkväll för mer än 120 år sedan. Hade lasarettsläkare Bergstrand med sig några patienter som sedan fick visa upp hur de lätt kunde gå in i hypnos? Och vad var den ”psyko-fysiska tröskeln” egentligen för något?

Psykofysik är en gren av psykologin där en persons reagerar på olika sinnesintryck som ljus, ljud, värme, tryck och så vidare. Tröskeln kanske tog åhörarna in i det vi i dag skulle kalla extrasensorisk perception eller ESP. Alltså upplevelser som i dag inte kan förklaras genom intryck som tas emot av våra fem sinnen.

Kanske var det steget in i denna outforskade värld som professor Weibull och hans kollegor fick vara med om att ta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Om man ändå hade varit en fluga på väggen under den kvällen ^^

ww_blanka (Webbsida), 11:44, 19 januari 2015. Anmäl

Mannen som kunde banda andar

Jurgensonarbetsrum1963

I slutet av 1950-talet tog spökena klivet ut ur garderoben och in i den elektroniska tidsåldern. Den som menade sig ha upptäckt dem där var svensken Friedrich Jürgenson som blev känd över världen för att ha tagit emot märkliga röster på band. Rullband för att vara mera exakt, en sorts rullar med magnetband som dagens generationer knappast ens har sett på vykort.

Ni kan se honom på Claude Thorlins bild från 1963 här ovan. Thorlin som med tiden skulle bli Jürgensons efterföljare och på egen hand börja banda röster från ”andra sidan”.

Själv läste jag om Jürgenson först i början av 1970-talet då han ofta förekom i veckotidningar och ibland även i dagspressen och även i två egna böcker. Och det jag läste fick mig att både häpna och känna tveksamhet.

Vad Jürgenson gjorde från sitt hem i Mölnbo var att låta sin rullbandspelare spela in genom en vanlig mikrofon, senare gjorde han det direkt via en radio. Bandet fick helt enkelt gå medan de som befann sig i rummet pratade med varandra eller satt tysta.

När bandet sedan spelades upp hördes samtalen i rummet men också, ibland, något annat. För mitt bland rösterna från människor, eller från radioapparaten som stod på, dök det upp korta skurar av andra röster som föreföll ett tala slags blandspråk där svenska, tyska, italienska och andra språk användes. Polyglott var det ord som Jürgenson själv valde att använda för att beskriva detta minst sagt ovanliga sätt att kommunicera från vad han ansåg vara den ena dimensionen till den andra.

Från de dödas rike till oss här på jorden.

Ibland verkade rösterna svara på de frågor som personerna i rummet ställde, andra gånger verkade rösterna försöka få Jürgenson och de andra kring bandspelare att lyssna: ”Mit dem Apparat Kontakt Halten, bitte hören”, kunde det låta.

Friedrich Jürgenson (1903–1987) själv var egentligen konstnär och fick med tiden måla av såväl påven Paulus VI (som ni kan se ta emot Jürgenson på bilden längst ned) som utföra uppdrag beställda av Vatikanen. Han arbetade också med dokumentärfilm. Men det var rösterna som allt mer tog över hans liv och tid. Att säga att han uppslukades av jakten på dem är inte att överdriva.

Och han var inte ensam om att höra dem. Rader av andra kunde också göra det, till och med de journalister som var med vid presskonferenserna som Jürgenson höll i sitt hem. Många av dessa tolkade dem dock betydligt mera återhållsamt. ”Jag vet inte vad jag ska tro”, skrev Rune Moberg med sin vassa penna i tidningen Se, ”däremot vet jag vad jag inte ska tro. Jag tror inte Friedrich Jürgenson är en medveten bluff. Skulle han i så fall vänta i nära fyra år med att tala om för världen vad han har hört?”

Nej, få trodde att Friedel var en bluffare. Men många valde att gardera sig för vad det egentligen var som hördes på de brusiga banden. Andra, som forskaren John Björkhem, menade att det som hördes på inspelningarna var något mycket intressant och ett fenomen som snart skulle komma att accepteras.

Men så har det inte blivit och röstfenomenen är i dag lika omdebatterade som de var då.

Nu har den tidigare kvällstidningsjournalisten Anders Leopold (Aftonbladet och Expressen) skrivit en personligt färgad biografi om sin vän Friedrich, eller Friedel som han ofta kallades – ”Min vän på andra sidan” (Parthenon Förlag). Författaren tvivlar inte längre på att rösterna är äkta och skriver att han själv ibland lyckats få in dem på band när han försökt. Anders Leopold radar upp exempel och berättar historien om en person vars levnadsöde i många stycken är fascinerande.

För att hjälpa oss läsare (och lyssnare) har författaren lagt ut valda inspelningar på sin webbplats där alla kan ta del av dem. Och där måste jag säga att man får vara behäftad med synnerligen god fantasi för att verkligen höra de meningar som Jürgenson själv tyckte sig uppfatta. Visst, ibland hörs röster som i det ofta hårda bruset tränger igenom och visst går det om man verkligen vill höra vissa ord. Men den fråga man ställer sig: Är det verkligen möjligt att från dessa brusiga röster dra slutsatsen att det rör sig om avlidna som nu försöker kommunicera med oss? Eller finns det en annan förklaring?

För något hörs. Ibland tydligt, oftast svagt dolt i brus. Men hur det hamnat på bandet är svårare att säga. Och så länge kvaliteten inte är bättre så krävs det nog starkare bevis. Betydligt starkare.

Efter Jürgenson har andra tagit vid och sagt sig ha fångat röster via dator och telefon, för att ta två exempel. Att söka bevis för de elektroniska röstfenomenen är numera ett sätt att bedriva parapsykologisk forskning och de har till och med fått en egen förkortning, EVP, Electronic Voice Phenomenon.

Trots det är det alltså få som är övertygade om att rösterna verkligen kommer från en annan dimension där de döda ska leva. Den teori – övertygelse – som Friedrich Jürgenson själv förde fram efter att själv ha hört namn och röster från vad han tolkade som avlidna vänner är svårare att ta till sig så här fyrtio år efter att det hände.

Boken ”Min vän på andra sidan” är en partsinlaga och inte den granskning som hade behövts. Få kritiska röster ges plats trots att det är tydligt att många av de budskap, från bland andra Hitler och den dödsdömde – och 1960 avrättade – Caryl Chessman, väcker fler frågor än de ger svar. Trots det blir det en hel del intressant läsning där Friedrich Jürgenson själv framstår som ett fenomen; en man som under en stor del av sitt vuxna liv jagade bevis för att vi människor inte upphör att existera när vi dör.

Och bara det är värt en bok.

Jurgensonpaven

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Änglar mitt ibland oss?

När docent Gunnar Hillerdal i mitten av 1970-talet ställde frågan fick han som svar att 1.200 svenskar ansåg sig ha sett eller hört Jesus. Vilket kan verka lite överraskande. Inte minst eftersom ingen egentligen vet hur Jesus såg ut. Någon närmare beskrivning av honom finns inte i Bibeln.

När nu Inger Waern från Mariestad (ja, jag känner henne), skriver om människors möten med änglar så visar det sig att en rad svenskar säger sig ha sett också dessa bibliska varelser. Men få beskriver dem som de vykortsvackra väsen som är den allmänna bilden.

Glorior, vita klädnader och vingar finns i Inger Waerns tidigare böcker i ämnet (trots att några vingar inte beskrivs i Bibeln) men den här gången får vi möta änglar intill förväxling lika människor som oväntat dyker upp och hjälper en person i nöd. För att inte sällan försvinna i tomma intet när personen vänder sig om för att se var hjälparen tagit vägen.

Själv kan jag inte undgå att tänka tanken att några av dessa änglasnälla män och kvinnor kanske är helt vanliga människor som utfört ovanliga oegennyttiga insatser för en okänd medmänniska. Men visst finns det berättelser som får en att undra.

Den nya boken, ”Änglar som gäster” (Semnos förlag), bygger på människors berättelser om möten eller budskap som påverkat deras liv. Händelser som de väljer att tolka som ingripanden från gud, antingen direkt eller via änglar.

För Inger Waern och dem som skrivit till eller talat med henne, är änglar något fysiskt och påtagligt. Och det är inte konstigt att människor väljer att berätta vad de själva varit med om. Med en egen gudstro blir Inger Waern en god lyssnare och sympatisk uttolkare men kanske inte alltid en bra ifrågasättare för oss som vill veta lite mer.

Visst reser hennes fjärde änglabok många frågor som en icke-troende kanske inte hittar svaren på lika enkelt som Inger Waern själv. Varför upplever människor att en högre makt griper in i deras liv också när det gäller bagatellartade händelser som att få en fläktrem lagad eller för att få hjälp med ett påkört rådjur?

Men det finns guldkorn i de berättelser som handlar om livsavgörande händelser där människors liv förändrats och kanske räddats. För här tar sig tron rent fysiska uttryck som när en man berättar hur en hans bil tvingats ut i dikesrenen och hur detta räddat livet på honom trots att han först försökt att svänga tillbaka upp på vägen.

Inger Waern har samlat ett åttiotal upplevelser, de flesta korta och utan att vi får känna personerna bakom dem. Istället är det själva berättelsen som står i fokus. Där kan jag sakna en fördjupning kring den person och den miljö som han eller hon lever i. Ingen människa är ju en ö utan vi påverkas alla av det som finns omkring oss. Nu blir det lite skissartat.

Drygt sextio av berättelserna har Inger Waern fått i första hand medan sex är andrahandsåtergivningar och fyra, som dessutom är ganska omskakande, kommer från en och samma person vilket får mig att reagera med viss skepsis.

För mig är boken trots dessa invändningar intressant och ger en bild av en verklighet som många kanske trodde tillhörde en förgången tid. De flesta vi får möta har en stark tro och flera berättar om hur de fått sina böner besvarade. I ett fall bad den vuxne ett barn att be till Gud för att regnet skulle sluta så att han kunde måla klart sitt hus. Om den historien är sann är det inte utan att man undrar hur Gud hinner med allt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Nej, det är det givetvis inte. Men för en gud som har mycket att stå i måste den ändå räknas till de mindre utmaningarna. Det var så jag menade.

Clas Svahn (Webbsida), 22:33, 13 juni 2014. Anmäl

Trevlig läsning som vanligt men, snälla du, kalla inte ett påkört rådjur för en bagatellartad händelse.

Kurran, 10:31, 6 juni 2014. Anmäl

Ja vad ska man tycka, djävlar kan finnas mitt ibland oss. Dåså.

Svenska Sture, 02:25, 6 juni 2014. Anmäl

Tack själv, trevligt med engagerade läsare. Nu vet jag inte riktigt om man räknar dessa serafer och keruber till änglarnas skara. Läs gärna lite om dem här http://www.norstedts.se/pa-gang/Norstedtsbloggen/Dates/2012/8/Serafer-och-keruber/

Clas Svahn (Webbsida), 23:38, 5 juni 2014. Anmäl

Hej Clas! Tack för många intressanta och läsvärda artiklar. I det här fallet har du dock fel när du skriver att inga vingar beskrivs i Bibeln. I Jesaja 6:1-3 beskrivs det att seraferna ar sex vingar, och i Hesekiels tionde kapitel omnämns det ett antal gånger att keruberna har fyra vingar. /Bernt

Bernt, 20:47, 5 juni 2014. Anmäl

Nära döden-författare inför rätta

Många av oss minns barnläkaren Melvin Morses böcker om nära döden-upplevelser som kom ut på 90-talet. Han skrev bland annat ”Förvandlad av ljuset” och var under flera år en person som ofta sågs i teve och intervjuer i tidningar. Jag har själv läst hans böcker och fascinerats av dem.

Men nu går det inte lika bra för Morse. Den 60-årige före detta läkaren anklagas för att ha försökt dränka sin egen dotter för att inducera ett nära döden-tillstånd och riskerar upp till 20 års fängelse om han befinns skyldig. Själv försvarar han sig med att han bara försökt tvätta dotterns hår sedan hon duschat, något såväl dottern som modern förnekar. Istället ska Morse ha använt ”hårtvätten” som ett straff när flickan inte uppförde sig som han ville.

Modern vittnade härom dagen i den rättegång som just nu pågår i Georgetown att hon vid ett tillfälle kommit på sin man med att hålla dotterns huvud under vattnet. När han fick se sin fru släppte han taget och flickan kippade efter andan. Eftersom det inte syntes några spår efter tvål eller schampo tror inte modern på sin mans förklaring. Flickan är i dag 12 år gammal och har berättat att skendränkningen ägt rum vid fyra tillfällen.

Det som givetvis är alldeles fruktansvärt om anklagelserna är sanna är Melvin Morse skulle ha använt sin dotter som försökskanin när det gäller nära döden-upplevelser och försökt att framkalla en sådan. Men så långt har rättegången inte gått ännu. Morse anklagas också för att ha släpat flickan över gården i hennes ena ben då hon försökte rymma hemifrån i juli 2012, något hon senare lyckades med. Han ska också ha slagit henne.

Oavsett hur rättegången slutar så har anklagelserna smutsat ned Melvin Morse rykte och även dragit en skugga över den forskning om barns nära döden-upplevelser som han en gång gjort.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-7 av 7

@ Kerstin, 05:46 Det här är inte mitt område förvisso men vad är "makaber" i det hela? Att intressera sig för sådana "minne" som återberättats av människor som upplevt det, läs sådana som nästan dog och kommit tillbaks, borde kopplas ihop till mer positiva ord än "makaber", inte minst p.g.a att dessa människor kommit tillbaks till "livet" vilket borde ses som en positiv händelse , således inget makabert om NDE oavsett om de här upplevelsen är riktiga eller ej!! Jag visste heller inte vem denne Melvin var!

S.N, 23:31, 14 februari 2014. Anmäl

Som tur är finns det mycket bra forskning rörande NDE-fenomenet som inte har lika kontroversiella figurer anknutna till sig. Greg Taylors nyligen utkomna ”Stop worrying, there probably is an afterlife” är ett bra exempel på en välskriven och saklig redogörelse för fenomenet – som för övrigt långt ifrån är nära någon lösning.

ww_blanka, 15:05, 14 februari 2014. Anmäl

Att forska på nära-döden-upplevelser är inte per se kvack, sådan vulgärskepticism är enbart kunskapsfientlig. Om något ämne bör belysas mer så är det läkemedelsindustrin, den har verkligen makt över många sjukas liv. Ben Goldacres Bad Pharma är just en sådan undersökning, bedriven av just en forskare och inte enbart skeptiker, ty den renodlade skeptikern föredrar att debunka tron på tomtar och troll istället för att ge sig på de stora kanonerna och städa i de egna leden.

Anonym, 08:59, 14 februari 2014. Anmäl

Och anledningen till att sätta skeptiker (och magiker) på lurendrejare är för att de avslöjar sånt med nära 100 % träffsäkerhet, medan forskare ofta låter sig luras. (Hur ofta vet vi väl inte pga publiceringsbias. Igen är skeptikerorganisationerna kvaltitetssäkrade, de publicerar allt.)

Torbjörn Larsson, OM, 10:45, 13 februari 2014. Anmäl

Eller hur man försvarar en religöst motiverad fejk. Påminner om hur några religiösa/lättlurade "forskare" vill rädda Turinskrudens förfalskningsstämpel med en mekanism som gör all C14 datering osäker. (Jordbävningar vs bakgrundsstrålning; och man fick ett pressrelease utan att gjort en enda observation, till och med DN lät sig luras.) Inte nog med att man pläderar speciellt för ett visst syfte och ett syfte som man aldrig skulle sätta på en piedestal annars (magiska agenter), man kastar forskningen framför vagnen. Ett annat i tid närliggande fejkförsök är den "kalla fusion" som nu säljs i US med stöd av, skamligt nog, flera grupper [!] svenska forskare. Det är uppenbart att man ska sätta skeptiker på att kolla efter fejket först. Randi's belöningsregler uttrycker klart att testen ska vara överenskomna och protokollet följas. Och minsann, den 1a gruppen lurade forskare beskriver genant nog i sin rapport hur lurendrejaren fick styra precis vad de skulle mäta och när. @Kerstin: Faktiskt skvalpar kvacket runt i US fortfarande. Skyll på tv-värdar och kanaler som gillar kvack, bland annat för att det säljer. (Vet ej om Ophra stött just detta, men hon kvackar värst vad jag vet; likadant med Fox-kanalen.)

Torbjörn Larsson, OM, 10:40, 13 februari 2014. Anmäl

Re: Kerstin Eller bara ett öppet sinne...

M, 10:14, 13 februari 2014. Anmäl

Nej, många av oss minns inte alls Melvin Morses böcker om nära döden-upplevelser som kom ut på 90-talet. Man måste nog ha ett tämligen makabert intresse för att minnas dessa.

Kerstin, 05:46, 13 februari 2014. Anmäl

Gråtande staty lockar hundratals


Eftersom statyer inte kan gråta så väcker de alltid stor uppståndelse när de väl gör det. Och givetvis betecknas det som utspelar sig som ett gudomligt under.

Den här gången är det en staty av jungfru Maria i den israeliska staden Tarshiha, inte långt från gränsen till Libanon, som har börjat fälla tårar. Inte tårar som vi är vana vid utan tårar av olja. Statyn står i vardagsrummet hos en kristen familj och den började gråta för några dagar sedan.

Den som upptäckte att hela Mariastatyn oväntat var täckt av olja var frun i huset, som av naturliga skäl blev skrämd, men hon kom snart att lugnas då statyn började tala till henne. Jag måste nog erkänna att jag nog hade tagit oljan med ro men blivit rätt skraj om en staty plötsligt börjat kommunicera med mig. Men icke så för den här kvinnan som hämtade en granne som även den kunde konstatera att oljan fanns där.

Omkring 2.000 människor har sökt sig till familjens hus för att bevittna undret och enligt familjen ska det ibland ha gått att se hur en tår trillat ned från jungfruns ansikte.

Nu finns det säkert hundra anledningar för den arma jungfrun att fälla en tår över det som sker i världen med krig i Syrien, global uppvärmning och självmordsbombare i Irak. Men för en icketroende är det trots allt lättare att söka efter naturliga förklaringar.

Redan tsar Peter I av Ryssland, som regerade mellan 1682 och 1725, var skeptisk när en madonnamålning började gråta. När målningen undersöktes visade den sig ha dubbla bräder som i tavlans botten dolde en behållare fylld med olja. När de många vaxljusen kring madonnabilden tändes värmdes olja upp och kunde på så sätt transporteras ut genom de små hål som utgjorde jungfruns ögon.

Vad som egentligen händer i den lilla israeliska staden och hur oljan egentligen hamnar på utsidan av statyn är det ännu ingen som har undersökt. Som så ofta med religiösa ”mirakel” så är det få som har något att vinna på en noggrannare kontroll.

Bättre då med ett lite lagom spännande ”under”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

I vilket fall så är det totalt OBIBLISKT att dyrka statyer, gråtande eller inte. Bibeln förbjuder faktiskt bilddyrkan/avgudadyrkan. I bibelns tid förekom det hos hedninska folk men fick inte förekomma hos Guds folk. Ingenstans i Nya testamentet avvskaffas förbudet mot bilddyrkan/avgudadyrkan. De mirakel som beskrivs i bibeln handlar om att människor får hjälp med sina behov. Vilket behov möter en gråtande staty. Vad nytta skulle jag ha av att ha en gråtende staty i mitt hem??? Jag kanske skulle slippa gå till mataffären och handla olja om jag ska steka mat ;-) Sådana här "mirakel" kan i bästa fall höra hemma bland clownerna på cirkus.

Olivia Sjöwall, 12:22, 4 mars 2014. Anmäl

Du tänker på Samira Hannoch som fick en vision 1992 och sedan visade upp en tavla på den heliga Charbel som börjat gråta.

Clas Svahn (Webbsida), 23:47, 12 februari 2014. Anmäl

Vi hade ett liknande fall i Södertälje, kan ha varit på 80-talet. Olja som trängde fram från någon madonnabild eller liknande hos en familj. Dottern i huset kunde visst pressa fram olja ur händertna också. Analys av oljan visade på olivolja av samma slag som fanns i köket.

berthon, 02:20, 12 februari 2014. Anmäl

Medborgarskolan låter tanken flyga

Trött på att resa dig ur fåtöljen efter julens mat? Missnöjd med molnen som skymmer sikten mot stjärnorna? Missnöjd med fjärrkontrollen? I så fall kan det vara dags att gå en kurs i Medborgarskolans regi.

Enligt vårens program är det nämligen fullt möjligt att under några timmars kurs lära sig att flytta föremål med enbart tankens hjälp eller att påverka vädret. För med start den 14 mars går det att bli en hejare på ”Telekinesi i praktiken” till det facila priset av 2.170 kronor.

Kursledare: Carrie Geller.

Jojo, skulle man kunna säga. För kursen är givetvis ett skämt. Telekinesi betyder att få föremål att flytta sig enbart med tankens kraft, en omstridd företeelse där parapsykologerna ännu så länge inte lyckats övertyga övriga vetenskapen om ett fungerande fenomen.

Men nu verkar alla dessa tveksamheter ha lösts. Åtminstone på papperet.

Den som läser kursplaneringen på Medborgarskolans webbplats (eller i det fysiska programbladet) får veta att ”vi övar på praktiska situationer som underlättar i vardagen. Lär dig hur du öppnar låsta dörrar utan nyckel, slipper gå ut med soporna när det regnar, eller flyttar olämpliga moln när det är dags för picknic. Du får kontroll över ditt liv och blir bemött med respekt när du snabbt kan förflytta störande objekt eller personer ur din närhet.”

Inte minst det där med störande personer låter ju lockande. Kan vara nog så fiffigt att ta till i en sen krogkö.

Om kursen är dyr så är kursmaterialet desto billigare. Ta med en silversked, står det. Som väl ska böjas med tankens kraft kan man tro. Duger nog med nysilver.

Sju kurstillfällen på vardera tre timmar gör dig sedan till den mest kände skedböjaren av alla, Uri Gellers, like.

Geller ja, efternamnet på kursledaren låter ju onekligen lätt taget. Och den som läst sin Stephen King har heller inte svårt för att känna igen namnet som ju för tanken till den med telekinesiska krafter utrustade Carrie i hans debutroman. Värre är det att hitta ”Carrie Geller” på riktigt. Hon finns inte i något av de register som DN har tillgång till och jag tror nog att hon blir svår att hitta också i verkligheten.

Nu verkar det som om de presumtiva kursdeltagarna också är misstänksamma. I kommentarerna på webbplatsen låter några sina tvivel synas: ”Samarbetet NSA-FRA framstår ju som ganska futtigt i detta sammanhang”, skriver en.

”Hur kan Medborgarskolan gå i god för den här kursen?”, skriver en annan.

Den saken får vi tyvärr inte veta. När jag försöker nå Medborgarskolan under lördagen är telefonen ständigt upptagen. Antagligen av alla som ringer för att boka in sig på en kurs som verkligen kan lära en något nytt och nyttigt.

Eller också kanske man ska dra lärdom av Medborgarskolans strategi från förra året – tro inte på allt ni läser på nätet.

Eller på papper skulle man kunna tillägga. Kanske är det läge att anmäla sig trots allt.

PS: Först tänkte jag att det var Carrie Fisher från ”Stjärnornas krig” som gett förnamn till den goda kursledaren men genom lite hjälp från vännen Jesper så fattade till och med jag att det handlar om en annan Carrie – se ovan.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 11

Kursadministrationen har inte öppet på lördagar. Du har dessutom ringt fel nummer om det bara tjuter upptaget. Försök igen så får du nog fram ett riktigt svar.

nonym, 09:16, 23 januari 2014. Anmäl

Folkuniversitetet är inte mycket sämre - erbjuder en kurs i Feng shui.

LasseM, 12:29, 5 januari 2014. Anmäl

"Telekinesi betyder att få föremål att flytta sig enbart med tankens kraft, en omstridd företeelse där parapsykologerna ännu så länge inte lyckats övertyga övriga vetenskapen om ett fungerande fenomen." Snälla Clas, blanda inte ihop parapsykologer med trollkarlar som får föremål att flyttas med tankens kraft. Däremot finns det intressanta mind over matter -experiment (MMI) phenomena, där medveten intention verkar ha viss påverkan.

PK, 10:51, 5 januari 2014. Anmäl

Clas. Det där är en medveten PR-strategi från deras sida, under parollen "saknar man muskler, måste man ha hjärna". Det redaktionella utrymme + inlänkar på nätet som dessa plojkurser årligen skaffar dem hade de knappt kunnat köpa för pengar :) Rektor + PR-byrå pratar ut: http://www.dagensmedia.se/nyheter/pr/article3079775.ece

REx, 01:43, 5 januari 2014. Anmäl

Men hallå! Medborgarskolan har varje år en tävling där man ska hitta plojkursen i kurskatalogen. Detta var den! 1000:- kan man visst vinna. Teknikmagasinet brukar ha nåt liknande i sin produktkatalog. Lite fånigt att göra en nyhet av detta, eller? Nyhetstorka? Men källgranskning, någon? Eller driver DN med oss?

FedAnn, 23:28, 4 januari 2014. Anmäl

Jojo. Geller alltså? Det låter som en misslyckad mentalist som ska lära ut några enkla trolleriknep för att böja metall. För det kan vi göra - men inte med tankekraft. Läs mer om hur man gör här: http://samuelvargthunberg.se/2011/03/27/ulvar-i-faraklader-viii-%E2%80%93-ar-uri-geller-ett-fenomen-eller-en-simpel-bestickvandal/

Samuel Varg Thunberg (@samuelvarg) (Webbsida), 22:24, 4 januari 2014. Anmäl

Tidigare år har Medborgarskolan haft en kurs i duvmatning. Antagligen var väl även det ett skämt från deras sida, precis som kursen i telekinesi.

Anonym, 22:23, 4 januari 2014. Anmäl

Namnet "Carrie" syftar nog på huvudpersonen i Stephen Kings bok med samma namn.

Donk, 21:50, 4 januari 2014. Anmäl

Carrie syftar antagligen på den telekinetiskt begåvade skolflickan Carrie i Stephen Kings roman. Patrik

Patrik Lundquist, 21:50, 4 januari 2014. Anmäl

En fantastisk kurs

Anonym, 21:40, 4 januari 2014. Anmäl