Trump släcker fyra ögon mot jorden

För USA:s president Donald Trump är klimatförändringarna och växthuseffekten ”fake news”. Något som märks tydligt när Trump nu lägger sin första budget och bland annat kapar miljödepartementets budget med ett yxhugg.

Och det förvånar knappast att Nasas budget för miljöforskning från rymden också drabbas. Enligt sajten Space.com kommer fyra planerade större vetenskapliga projekt att dras in om budgeten går igenom.

Satelliten Pace som ska övervaka världshavens ekosystem och molnbildningen över jorden försvinner. Skulle ha skjutits upp 2022.

OCO-3 som är ett rymdobservatorium planerat att placeras på den internationella rymdstationen ”ISS”, med ögonen på koldioxidutsläppen försvinner.

Clarreo som är ett instrument för att studera atmosfären ur ett klimatperspektiv och som planeras att skjutas upp till ”ISS” omkring 2020 försvinner.

Satelliten Deep space climate observatory som också ska arbeta med att studera klimatförändringarna försvinner.

Förutom dessa fyra program riskerar även ett annat, minst sagt spännande, att strykas. Projektet kallas Asteroid Redirect System och är tänkt att flyga till en asteroid, bryta loss en stor del av den för att sedan föra den till en bana runt månen där astronauter ska kunna besöka den.

Donald Trump kommer alltså att ge vetenskapsmännen sämre koll på vad som händer med vår jord. Trump släcker några av de ögon som ska visa oss människor hur vår planet mår. Och han gör det för att han tror att allt som rör klimatförändringarna bara är en enda stor bluff.

Och för att han vill satsa pengarna på en starkare militär. Fler vapen. Mindre vetenskap. Det är Trumps tydliga budskap.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 1-1 av 1

Kongressen ska ju ha sista ordet och Trump lär väl inte få igenom alla stolligheter. USA överger knappast utan debatt sin position inom vetenskap och grundforskning.

G Jonsson, 12:34, 19 mars 2017. Anmäl

Churchill: Vi är inte ensamma

En av andra världskrigets mest kända ledare, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, var också intresserad av frågan om liv i universum. Det visar en essä som Churchill skrev 1939, året innan han blev premiärminister, och som legat begravd i ett arkiv i årtionden.

Uppsatsen, som var på elva sidor återupptäcktes i National Churchill Museum i Fulton i Missouri i USA och skickades då vidare till den israeliske astrofysikern och författaren Mario Livio. Och det är Livio som nu har gjort Churchills uppsats känd igen. Men hela väntar ännu på tillstånd att få publiceras.

Uppsatsen hade den inte alltför ovanliga titeln ”Är vi ensamma i universum?” och Churchill var öppen för att kosmos inte var en tom och öde plats utan sannolikt bjöd på liv också på andra planeter.

”Jag, om någon, är inte så oerhört imponerad av den framgång vår egen civilisation har gjort, att jag är beredd att tro att vi är den enda plats i detta enorma universum som innehåller levande, tänkande varelser, eller att vi är den högsta typen av mental och fysisk utveckling som någonsin har dykt upp i det stora utrymmet av rymd och tid.”, skrev Churchill i uppsatsen.

Och Churchill kunde se det som skulle bli verklighet först trettio år senare:

”En dag, möjligen inom en inte alltför avlägsen framtid, kan det bli möjligt att resa till månen, och kanske även till Venus och Mars”, skrev han och drog sedan slutsatsen att de enda planeter som kunde härbärgera liv i vårt eget solsystem var vår egen jord och Venus.

BBC noterar att Churchill var intresserad av naturvetenskap och att han blev den förste brittiske premiärminister att anställa en vetenskaplig rådgivare.

Winston Churchill har visat intresse för liv i universum också vid ett annat tillfälle. Åtminstone om vi ser ett samband mellan rapporter om ufo, eller flygande tefat som dessa fenomen ofta kallades i början av 1950-talet, och resenärer som besöker oss från andra planeter.

I ett kort pm till sin Air Lord Cherwell daterat den 28 juli 1952 frågade Churchill rakt på sak: ”Var innebär egentligen allt det där om flygande tefat? Vad kan det betyda? Vad är sanningen? Låt mig få en rapport när det passar dig.”

Resultatet blev bildandet av en grupp kallad ”Flying saucer working party”, den första officiella (men topphemliga) utredning när det gäller ufofenomenen i Storbritannien. Dess slutsats blev att observationerna troligen hade naturliga förklaringar men att det inte gick att utesluta att det kunde röra sig om besökare från andra planeter.

Och där står vi än i dag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Antar att Churchill inte anställde sin vetenskapliga rådgivare för att sia om rymden utan för att utveckla ny försvarsmateriel, som t ex stridsvagnen som han var pådrivande för och sedan användes effektivt i skyttegravskriget, medan våra svenska politiker tycks mer benägna att spå i kaffesumpen då man t ex i strid med trafikexperternas varningar på DN Debatt 2014-08-11 vill bygga Europas farligaste biltunnel vid Slussen där man riskerar en förödande tunnelbrand.

Mulbert Skog, 11:17, 7 mars 2017. Anmäl

Det fanns således fejknyheter redan på Churchills tid.

John Johnstone, 02:23, 18 februari 2017. Anmäl

Det här hemlighetsmakeriet skapar bara falska förhoppningar och eldar på konspirationsteorierna. Att man dessutom uttalar sig på ett sätt som att man satt på hemlig information gör inte saken bättre, men det var kanske för att hålla Churchill på gott humör. Det finns säkert minst lika många observationer av tomtenissar som det finns ufo-rapporter. Tomtenissar började dyka upp på 1800-talet och till slut fanns en tomtenisse i nästan varje ladugård.

G Jonsson, 22:55, 16 februari 2017. Anmäl

Europa hoppas hitta rymdgrannar på ”nära håll”

vltblogg4901701ny

Jakten på planeter som kan ha liv trappas upp ytterligare ett snäpp. Och nu handlar det om jordliknande planeter som skulle kunna betecknas som våra grannar.

Det europeiska sydobservatoriet, ESO, meddelade på måndagen att man skrivit ett avtal med organisationen Breakthrough initiatives om att höja förmågan hos ett av de teleskop som i dag arbetar på Paranal i Chiles öken så att det ska bli möjligt att upptäcka beboeliga planeter på bara drygt fyra ljusårs avstånd i stjärnsystemet Alfa Centauri.

Alfa Centauri-systemet har åtminstone en planet runt sig, Proxima b som rör sig runt stjärnan Proxima Centauri. Och avståndet dit är endast 4,37 ljusår, vilket är nära med kosmiska mått mätt.

Tanken är att hitta ytterligare planeter runt någon av stjärnorna och, om dessa visar sig intressanta, sedan skicka dit ultrasnabba sonder för att undersöka dem. Farkosterna ska färdas med en hastig av 20 procent av ljusets.

Sonderna är obemannade och ska drivas av fotonkraft, alltså ljus, och de kommer att vara mycket små och väga bara något gram styck men ha ett segel som mäter någon meter i storlek men bara vara några hundra atomer tjockt.

Om det europeiska teleskopet, VLT, skulle hitta en planet som verkar intressant kan den första sonden skickas iväg inom trettio år. Tjugo år efter uppskjutningen ska farkosterna vara framme och inleda sitt arbete.

Om samma resa skulle göras av en vanlig rymdsond med den teknik som just nu används skulle samma resa ta 30.000 år.

Det var den 12 april förra året som Breakthrough initiatives offentliggjorde att man kommer att satsa närmare en miljard kronor på att ta fram en metod att sända rymdsonder till stjärnorna inom närmare 30 år.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Woww thanks for great wowrk love it <3

mushahid mughal (Webbsida), 10:40, 3 februari 2017. Anmäl

Det krävs nog en typ av informationsbombning för att kontakt skall kunna upprättas mellan avlägsna civilisationer. Små informationsseglare skulle kunna massproduceras och kontinuerligt skjutas iväg och nå längre än radiovågor. Sverige skulle kunna bli föregångsland på området och utveckla en laserskanner som sveper över solsystemet med omnejd och registrerar eventuella träffar. Seglen skulle kunna vara målade med en streckkod för säker identifiering.

Demos Kratos, 11:01, 11 januari 2017. Anmäl

Vi borde spana efter sådana där små "rymdseglare" också, kanske lättare än att hitta deras hemmabaser. De skulle kunna bära med sig viktig information. Det borde vara rutin bland universums invånare att söka socialt samverka så långt det låter sig göras. I "rymdens Internet " är kanske informationsutbytet redan i full gång, bara att koppla upp sig och börja skicka selfies, men räkna med långa svarstider.

G Jonsson, 09:04, 10 januari 2017. Anmäl

Nytt år, samma himmel (nästan)

astronomibok2017

Nytt år och nya kalendrar, även de astronomiska är på gång. Och även om himlen är den samma så skiftar dess ständiga gäster platser och en del överraskningar kan väntas dyka upp.

Och sin vana trogen har astronomen Per Ahlin sett till så att vi som gärna kastar mer än ett öga mot himlen får något att hålla i handen när vi gör så.

”Astronomisk kalender” har getts ut sedan 1993 och trots hård konkurrens från appar och sajter lever den och har hälsan. Sannolikt eftersom den har många fördelar då den ger en oöverträffad överblick genom att presentera varje veckas viktigaste astronomiska händelser i form av ett uppslag med tydliga och enkla illustrationer över månens position och utseende, vilka planeter som kan tänkas ses på himlen, solens upp- och nedgång och en hel del annat.

Liksom tidigare finns en bra summering av vad man kan förvänta sig över året i bokens början och förklaring och några kortare artiklar i bokens slut.

Vad kan vi då vänta?

Mest spännande är den totala solförmörkelse som sveper fram över USA, i ett smalt band från kust till kust, den 21 augusti. Från Sverige kommer den bara att kunna ses som att solen tappat en liten bit av ena kanten. Men den som har möjlighet rekommenderas att ta flyget över Atlanten och uppleva detta naturens under.

För den som är intresserad av svårfångade fenomen bjuder artikeln ”Jakten på Vulkanus” på en intressant påminnelse om hur föremål och fenomen kan dyka upp för att sedan bara försvinna. Vulkanus var en ”planet” som observerades av amatörastronomen Edmond Modeste Lescarbault då han studerade solen i sitt teleskop utanför Paris den 26 mars 1859 och under de efterföljande 20 åren ansåg flera att de hade sett den nya planeten.

Men, men det visade sig snart att Vulkanus inte fanns trots att dess ”upptäckare” beskrevs som en ”ödmjuk och ärlig fysiker” i en artikel från 1860. Kanske var det hans andranamn som gav intryck.

Vad Lescarbault hade iakttagit i sitt teleskop var hur ett runt, svart föremål rört sig förbi solskivan under en timma och 17 minuter. Men Lescarbaults iakttagelse blev snabbt ifrågasatt och nästan alla som försökt hitta den nya planeten gick bet. Och de som tyckte sig se den hade svårt att leda sina observationer i bevis.

Spekulationerna om vad Vulkanus kan ha varit har gått höga genom åren och ett av förslagen har varit att det var ett passerande rymdskepp på sin färd till något annat solsystem. Något jag måste säga låter ganska osannolikt; varför inte stanna till och titta till jorden när man ändå passerar?

Andra har spekulerat i att det kan ha rört sig om en asteroid på väg förbi solskivan men där är Per Ahlin tveksam och menar att dessa är för små för att kunna ses i ett teleskop från jorden. Om det skulle ha rört sig om en större så borde den ha varit känd nu.

Vulkanus eller inte så är Ahlins kalender ett användbart redskap för alla som intresserar sig för himlen och vad som kan ses på den.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En rymdkoloni hade förmodligen valt en svalare passage, om det inte handlade om en solresa.

G Jonsson, 01:29, 25 november 2016. Anmäl

”ET:s signaler” färdades jorden runt

Nyheten om att två kanadensiska forskare har registrerat ljussignaler från 234 stjärnor som kan vara utsända av andra civilisationer har färdats runt jorden under dagen. Trots att nyheten är ett antal veckor gammal. Men gammalt blir ofta nytt i vår digitala värld.

Signalerna som forskarna upptäckt ligger gömda i ljuset från den sol de utomjordiska kallar sin närmaste stjärna. Alltså blandat med det ljus stjärnan strålar ut färdas signalerna mot oss – och andra som kan se det – menar forskarna som publicerat en rapport om detta.

Många rubriksättare har valt att ta fasta på de båda astronomernas förhoppning om att det faktiskt rör sig om ET som försöker berätta för oss att vi inte är ensamma, och mindre på två saker som kan förändra den bilden:

1. Observationerna har ännu inte bekräftats av någon annan.

2. Ljusförändringarna kan ha att göra med en kemisk reaktion i stjärnornas yttre höljen och inte nödvändigtvis vara intelligent styrda.

Själv är jag skeptisk till att det rör sig om ET som blinkar med sin ficklampa. Astronomerna har visserligen gått igenom 2,5 miljoner stjärnor och hittat samma mönster i endast 234 av dessa. Något som visar att vad fenomenet än beror på så är det sällsynt.

Å andra sidan är det kanske lika sällsynt att 234 högteknologiska civilisationer samtidigt skulle ha kommit på hur man skickar signaler för att berätta att de finns. Och att de i ett 13,6 miljarder år gammalt kosmos råkar samexistera med oss just nu.

Borde det i så fall inte vara så att dessa civilisationer också har upptäckt varandra och kanske inte längre behöver fortsätta sända för att hitta fler? Och är det sannolikt att ett antal (234 i det här fallet) civilisationer har kommit fram till exakt samma metod att skicka signaler till oss?

Men det finns givetvis plats för hopp och spännande upptäckter. För signaltypen är ny och under de senaste åren har just denna metod att kommunicera över stora avstånd diskuterats av astronomer.

De båda astronomerna Eric Trottier och Ermanno F Borra vid Lavaluniversitetet i Quebec skriver i sin rapport att det inte kan röra sig om något instrumentfel men håller alltså dörren öppen för att det rör sig om ett helt nytt astrofysiskt fenomen.

Men hoppas och drömmer om ET.

Ett problem med de båda forskarnas slutsats är att deras sökande bygger helt på en teori som Borra själv lade fram för några år sedan. Nämligen att utomjordiska civilisationer skulle kunna använda laser för att sända snabba blinkningar till oss (och andra) för att berätta att de finns. Tillsammans med sin student (Trottier) började han leta efter bekräftelsen.

Nu hittar de båda alltså exakt vad de sökte efter, 234 signaler där ET blinkar med ett intervall av 1,65 pikosekunder, alltså 1,65 miljondels miljondels sekund. Snabbt om man säger så.

De bekräftade alltså sina egna gissningar. Vilket inte alltid är bra.

Andra forskare är mycket tveksamma och redan för ett par veckor sedan slog flera astronomer fast att det sannolikt rör sig om kalibreringsfel i instrumentet. Peter Plavchan vid Missouri State University i USA sa då till New Scientist att de båda kanadensiska forskarnas sätt att analysera sina data ”skrämde honom”.

– Det är ingen dålig idé att leta efter sådana signaler, det är bara det att de inte har gjort sin hemläxa, sa Plavchan till tidskriften.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Meningslöst att bara blinka med samma frekvens utan att modulera signalen med någon typ av information. Med frekvensmodulering (FM) skulle vi kunna ta emot både TV- och radiosändningar från de däringa okända varelserna och bredda vårt fattiga mediautbud.

John Johnstone, 19:28, 27 oktober 2016. Anmäl

Ett problem med hela det här forskningsspåret är att det bygger på en ganska svårsmält filosofisk föreställning. Varför skulle avancerade civilisationer (som det säkert finns flera) lägga så förbaskat mycket resurser på att signalera sin existens? Vi själva gör det ju i tämligen halvhjärtad omfattning. Det är inte alls prioritetat vetenskapligt eller politiskt, och somliga lanserar till och med argument emot det. Skulle alla utomjordingar alltså tänka precis tvärtemot?

Kap Kennedy, 10:00, 27 oktober 2016. Anmäl

60 år med Aniara

aniara161019

”Aniara”, denna jättelika ark i rymden som flyr från skövlad jord mot nya mål men tvingas gira mot tomhets mörker ljusår bort i Lyrans stjärnbild och räddningen, planeten Mars, blir grusat hopp och intet mer.

Att summera Aniara är inte lätt. Ett epos som nu fyller 60 och som likt annan stor litteratur har åldrats med välbehag.

Människans väg genom kosmos, ramarna för mänskligt liv och vår egen bräcklighet fångas på ett magiskt sätt i Harry Martinsons underbara epos Aniara.

Få andra diktverk har slukat mig på samma sätt, gett tomheten struktur, fått kosmos enormhet att kännas nära och visat hur vår jord faktiskt kan förstöras i den grad att människosläktet till slut måste fly.

Men allt går alltså inte bra. En asteroid sätter stopp för den annars raka kursen. Målet blir plötsligt inte längre möjligt att nå:

På sjätte året Aniara drog

med oförminskad fart mot Lyrans bild.

Chefsastronomen höll ett föredrag

för emigranterna om rymdens djup.

I handen höll han upp en vacker skål av glas:

Vi börjar långsamt ana att den rymd

vi färdas fram i är av annat slag

än vad vi tänkte var gång ordet rymd

på Jorden kläddes med vår fantasi.

Vi börjar ana att vår vilsegång

är ännu djupare än först vi trott

att kunskap är en blå naivitet

som ur ett tillmätt mått av tankesyn

fått den idén att Gåtan har struktur.

Vi anar nu att det vi kallar rymd

och glasklarhet kring Aniaras skrov

är ande, evig ande ogripbar

att vi förlorat oss i andens hav.

Aniara missar Mars och för människorna ombord finns inte längre någon räddning.

Mars är kvar i fokus, 60 år efter Aniara. Och just i dag kom ännu en människobyggd farkost fram till den röda planeten. Visserligen obemannad men viktig för oss människor på andra vis. ExoMars är en gemensam färd där de europeiska och ryska rymdorganisationerna i dag lät en landare ta mark och en sond fortsätta i bana runt planeten.

ExoMars ska leta efter orsaken till det metan som upptäckts på den röda planeten. Och resultatet kommer att bli spännande eftersom de enda två kända källorna för denna gas är vulkaner eller organiskt material.

Också på jorden är Mars aktuell genom just Aniara. Som en hommage till Martinsons diktverk har Kartago förlag publicerat Knut Larssons tecknade version, ”fritt efter Harry Martinson” som det står, där illustrationerna är lika magiska som Martinssons text – men kanske något oväntade med mycket naket.

Knut Larsson lyckas fånga sin läsare och visa scener ur Martinsons verk i en ny form som föder nya tankar. Och rymdskeppet, som ni kan se på omslaget här ovan – det är bara underbart!

Mars och Aniara går hand i hand. Och läs gärna Harry Martinson igen innan ni tar Knut Larssons version till er.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En flygande "brödrost" med tidigt 50-talsstuk, liksom hela eposet andas den tidens UFO-vurm där de litterära utvikningarna kvalificerade för nobelpris. På motsvarande sätt belönas kanske Bob Dylans låtskrivande för något 60-talseget, något psykedeliskt eller vad, men det är upp till nobelkommitten att bena ut.

G Jonsson, 23:13, 19 oktober 2016. Anmäl

Snart landar Rosetta hos Philae

kometen160928

Mindre än två år efter det att rymdsonden Rosetta placerade den lilla landaren Philae på kometen 67P/Churyumov-Gerasimenkos yta kommer Rosetta själv att följa efter.

Landningen är planerad att äga rum strax efter klockan 13 på fredag och blir då slutpunkten för en tolv år lång expedition till kometen, varav tio år på resa från jorden. Den som vill kan följa den direkt genom Nasas webbplats.

Just nu befinner sig kometen i jungfruns stjärnbild, på andra sidan solen, 4,8 gånger som så långt från jorden som vi själva har till solen.

Philae landade säkert på den 10 kilometer stora kometens yta redan den 12 november 2014. Med sig hade den ett litet laboratorium som undersökt kometens beståndsdelar genom att analysera gaser på dess yta.

Samma teknik har vidareutvecklats för att kunna lukta efter tecken på prostatacancer hos män. Något som också hundar har visat sig kunna göra. Den nya metoden ska dock vara snabbare och säkrare.

Tekniken som används ombord på Philae har också kunnat utvecklas och utnyttjas för att analysera luften ombord på brittiska ubåtar. På så sätt kan halten av koldioxid kontrolleras och larm slås om halten skulle bli för hög.

Men nu är Rosettas och Philaes uppdrag på väg att ta slut. Med den ene parkerad på kometens yta och den andre flygande intill börjar avståndet till solen bli så stort att solpanelerna inte längre räcker till för att förse de båda med kraft.

Genom att ”landa” Rosetta på 67P/Churyumov-Gerasimenko får de små jordiska farkosterna avsluta sitt arbete som fripassagerare på vägen ut från solsystemet för att om några år åter vända in mot dess centrum när kometen åter dras in med hjälp av solens gravitation.

Och vid sitt nästa besök har kometen de två farkosterna på ryggen.

Bilden ovan är tagen av Rosetta och visar kometen den ska landa på. Foto: ESA.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Jupiters sydsken fångat

jupiterpolarsken1609

Få naturfenomen kan mäta sig med polarskenet. De gånger jag har stått under en gnistrande stjärnprydd natthimmel medan norrskenet har dansat över mig är alla oförglömliga.

Men polarsken är inget som enbart hör jorden till. Också vårt solsystems gasjättar Saturnus, Uranus, Neptunus och Jupiter har ett rikt yttre liv där deras magnetfält fångar in solens partiklar och låter dem dansa.

Nu kommer de hittills mest närgångna bilderna av Jupiter då Nasas rymdsond ”Juno” efter fem års resa har börjat leverera foton som avslöjar detaljer som ingen tidigare sett.

”Juno” har också fångat Jupiters nordpol, något som görs för första gången. Och till skillnad från planetens midja, där långa band blivit dess signum för oss som haft nöjet att se planeten genom jordiska teleskop, så är nordpolen blåare och fylld av stormar.

Men det är ändå sydskenet som fångar ögat.

Bilden här ovan är tagen av rymdsondens infrarödkänsliga kamera och uppvisar ett polarsken inte olikt det som syns på jorden. För även här ligger polarskenet i en ring runt polerna som med jämna mellanrum rör sig så att dess yttre delar kan ses så långt ned som från södra Medelhavet.

Polarskenet är aktivt alla dagar på året, beroende på hur aktiv solen är. Men det är givetvis lättast att se när det är mörkt. Och ett antal gånger om året ses det också i södra Sverige som den 25 augusti då Ola Lewitschnik satt på akterdäck på familjens båt ”Frigg” på Söder Mälarstrand i Stockholm och strax före midnatt fångade det vackra norrskenet på bilden nedan.

sthlmnorrsken2016490

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Alla planeter olika men ändå lika.

John Johnstone, 21:04, 4 september 2016. Anmäl

Döda isvulkaner och salt som lyser

vulkan490_160902

Många minns säkert de mystiska vita områden som likt ficklampor lyste från asteroiden Ceres yta när rymdsonden ”Dawn” närmade sig för ett år sedan.

Nu börjar ”Dawns” datainsamlingen från småplaneten ge resultat och även om sonden aldrig landat kommer uppgifter om ovanliga mineraler på dess yta, vulkaner som verkar spy ut is och en tunn yttre atmosfär bestående av fruset vatten.

Småplaneten Ceres har en särskild ställning i det bälte av större och mindre stenar, berg och små månliknande objekt som rör sig i en bana mellan planeterna Mars och Jupiter. Asteroidbältet anses av många forskare som ett givet mål för en mänsklig landning inom en inte allt för avlägsen framtid.

En av de mest spännande himlakropparna är utan tvekan Ceres med sina 950 kilometer i diameter.

Några forskare, som publicerar sina resultat i det senaste numret av Science, menar att is transporteras upp till ytan från Ceres inre; i en del fall långsamt, i andra fall snabbt i samband med att Ceres träffats av en passerande rymdsten.

Och – genom en isvulkan.

Det forskarna har sett är en 17 kilometer bred och 4 kilometer hög vulkan som en gång har spytt ut is.

Vulkanen har döpts till Ahuna Mons och ska enligt Nasaforskaren Ottaviano Ruesch som lett gruppen, ha fått sitt utseende av det salta vatten som frusit till ett 4 kilometer högt berg.

Ahuna Mons verkar vara ett i tiden fruset minnesmärke och senast det trängde upp vatten ur vulkanen var för cirka 200 miljoner år sedan, enligt forskarna. Men vulkanen är unik, något liknande objekt har inte hittats i solsystemet tidigare.

Och så var det de vita fläckarna som fick människor över hela världen att spekulera om att de kunde vara signaler från ET riktade till ”Dawn” när sonden närmade sig Ceres.

Riktigt så spännande var det inte. De vita områdena har visat sig bestå av salt, inte olikt det salt som finns på havets botten i våra egna oceaner. Här verkar saltvattnet ha tvingats upp ur Ceres mot ytan genom en ännu okänd mekanism.

När solen lyser på det vita saltet reflekterar det starkt nog för att ses på stora avstånd.

Ceres är en spännande himlakropp och mycket återstår att upptäcka.

Bilden ovan är tagen av ”Dawn” och Nasa och föreställer Ahuna Mons.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Utomjordingarna kommunicerar kanske inbördes, mellan solsystemen och sina rymdskepp/kolonier via riktat, högintensivt laserljus i stället för med ålderdomliga radiovågor. Vi borde kanske skicka ut några laserpulser på måfå med ett kodat hälsningsmeddelande och litet turistinformation.

Pelgert Månsson, 00:45, 3 september 2016. Anmäl

Signal från rymden – är det ET?

planet160831

När ryska och italienska forskare upptäckte en oväntad signal från ett stjärnsystem i stjärnbilden Herkules i maj 2015 lade man locket på.

Det som skulle kunna vara ett tecken på en högteknologisk civilisation förblev hemligt. Något som utan tvekan kan få konspirationsinriktade nätanvändare att fumla efter tangenterna.

Men forskare är, oftast, ett försiktigt släkte och en signal är ingen signal. Om den inte upprepas.

Många minns den beryktade Wow!-signalen som nådde ett radioteleskop i Ohio den 15 augusti 1977. Efter 72 sekunder var den över – för att aldrig höras igen.

Den gången kom signalen från Skyttens stjärnbild och allt vi jordbor har kunnat göra med den har varit att skicka 10.000 twittermeddelanden som svar – 35 år senare. Dock utan att ha en susning om ifall det finns någon i andra änden.

Den signal som nu har tagits emot nådde det ryska Ratan-600-teleskopet i Zelentjukskaja den 15 maj förra året. Signalen kom från stjärnan HD164595 dit det är 95 ljusår.

Det enda vi vet om denna sol är att den är nästan exakt lika stor som vår egen och att den har åtminstone en planet som cirklar runt sig. En planet som kan liknas vid vårt solsystems Neptunus. Alltså en stor gasplanet där liv är rätt osannolikt.

Centralsolen är omkring 6,3 miljarder år gammal, alltså betydligt äldre än vår sol med sina 4,6 miljarder år.

Men, det finns inget som säger att HD164595 inte kan ha fler planeter. Och om signalen är av intelligent ursprung så kanske, kanske den har skickats ut från en av dem.

Om detta vet vi alltså inget ännu men forskarna bakom upptäckten manar till konstant bevakning av det avlägsna solsystemet, för kanske kan det komma en ny signal.

Är det nu en utomjordisk civilisation som vill göra sig känd? Kanske. Kanske inte.

Seth Shostak, mångårig undersökare av utomjordiskt liv vid Seti-institutet, konstaterar att signalen i sig avslöjar mycket om en eventuell avsändare. Eller rättare sagt problemen:

Om signalen skickats ut i alla riktningar för att fiska brett efter en mottagare då måste den ha haft en effekt på 100 miljarder miljarder watt. Alltså en kraftkälla som ligger bortom allt som vi människor i dag kan föreställa oss.

Om signalen var riktad mot oss för att väcka just jordbornas uppmärksamhet, räcker det med lite mer än en triljon watt. Vilket i sig är lika mycket som hela mänskligheten gör av med i energi.

Nu är det knappast så att de eventuella invånarna på någon planet runt HD164595 kan veta att vi finns till. De bor helt enkelt för långt bort för att ha kunnat registrera någon av våra egna signaler. Så tanken att ”de” skickat signalen mot lilla jorden är tveksam.

Seth Shostak är också mycket kritisk till hur forskargruppen har hanterat upptäckten av signalen. Tvärt emot alla internationella överenskommelser larmade inte det rysk-italienska teamet övriga forskarvärlden. Man höll tyst i över ett år.

Tanken är att övriga radioteleskop i världen snabbt skulle börja lyssna de också. Så blev det inte.

Och när astronomerna väl fick veta om det, för några dagar sedan, så kunde ingen höra ett knyst. För HD164595 har valt att inte upprepa sig. Precis som Wow!-signalen en gång i tiden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Vår teknologiska utvecklingsnivå ligger förmodligen på stenåldersnivå med rymdmått mätt och oss i fatet vid ansatserna till att upprätta en fruktbärande dialog med våra utomjordiska partners.

Mulbert Skog, 23:11, 31 augusti 2016. Anmäl