60 år med Aniara

aniara161019

”Aniara”, denna jättelika ark i rymden som flyr från skövlad jord mot nya mål men tvingas gira mot tomhets mörker ljusår bort i Lyrans stjärnbild och räddningen, planeten Mars, blir grusat hopp och intet mer.

Att summera Aniara är inte lätt. Ett epos som nu fyller 60 och som likt annan stor litteratur har åldrats med välbehag.

Människans väg genom kosmos, ramarna för mänskligt liv och vår egen bräcklighet fångas på ett magiskt sätt i Harry Martinsons underbara epos Aniara.

Få andra diktverk har slukat mig på samma sätt, gett tomheten struktur, fått kosmos enormhet att kännas nära och visat hur vår jord faktiskt kan förstöras i den grad att människosläktet till slut måste fly.

Men allt går alltså inte bra. En asteroid sätter stopp för den annars raka kursen. Målet blir plötsligt inte längre möjligt att nå:

På sjätte året Aniara drog

med oförminskad fart mot Lyrans bild.

Chefsastronomen höll ett föredrag

för emigranterna om rymdens djup.

I handen höll han upp en vacker skål av glas:

Vi börjar långsamt ana att den rymd

vi färdas fram i är av annat slag

än vad vi tänkte var gång ordet rymd

på Jorden kläddes med vår fantasi.

Vi börjar ana att vår vilsegång

är ännu djupare än först vi trott

att kunskap är en blå naivitet

som ur ett tillmätt mått av tankesyn

fått den idén att Gåtan har struktur.

Vi anar nu att det vi kallar rymd

och glasklarhet kring Aniaras skrov

är ande, evig ande ogripbar

att vi förlorat oss i andens hav.

Aniara missar Mars och för människorna ombord finns inte längre någon räddning.

Mars är kvar i fokus, 60 år efter Aniara. Och just i dag kom ännu en människobyggd farkost fram till den röda planeten. Visserligen obemannad men viktig för oss människor på andra vis. ExoMars är en gemensam färd där de europeiska och ryska rymdorganisationerna i dag lät en landare ta mark och en sond fortsätta i bana runt planeten.

ExoMars ska leta efter orsaken till det metan som upptäckts på den röda planeten. Och resultatet kommer att bli spännande eftersom de enda två kända källorna för denna gas är vulkaner eller organiskt material.

Också på jorden är Mars aktuell genom just Aniara. Som en hommage till Martinsons diktverk har Kartago förlag publicerat Knut Larssons tecknade version, ”fritt efter Harry Martinson” som det står, där illustrationerna är lika magiska som Martinssons text – men kanske något oväntade med mycket naket.

Knut Larsson lyckas fånga sin läsare och visa scener ur Martinsons verk i en ny form som föder nya tankar. Och rymdskeppet, som ni kan se på omslaget här ovan – det är bara underbart!

Mars och Aniara går hand i hand. Och läs gärna Harry Martinson igen innan ni tar Knut Larssons version till er.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

En flygande "brödrost" med tidigt 50-talsstuk, liksom hela eposet andas den tidens UFO-vurm där de litterära utvikningarna kvalificerade för nobelpris. På motsvarande sätt belönas kanske Bob Dylans låtskrivande för något 60-talseget, något psykedeliskt eller vad, men det är upp till nobelkommitten att bena ut.

G Jonsson, 23:13, 19 oktober 2016. Anmäl

En tidskrift att Häpna över

hapna490omslag

I dag är det teve som gäller. Men då, på 1950-talet, levde science fiction ett gott liv i böcker och tidskrifter. Framför allt i en tidskrift om man var svensk – ”Häpna!”

”Häpna!” kom in i mitt liv många år efter att denna spännande tidskrift somnat in men blev trots det en viktig inspirationskälla för en ung science fiction-intresserad grabb i början av 1970-talet. För ”Häpna!” levde mellan åren 1954 till 1966 – då 119 häften distribuerades till en inte allt för stor läsekrets – och när den dog sotdöden var jag bara åtta år.

Mellan dess pärmar utspelade sig historier på avlägsna planeter eller på snabbt flygande rymdskepp, med mer eller mindre vänligt sinnade utomjordingar som utmanade de mänskliga hjältarna. Men ibland bjöds läsekretsen även på mer eftertänksam sf.

Innehållet bestod till största delen av översättningar av utländska (oftast amerikanska) författare men också en del originalmaterial från svenska pennor. Några av dem kom med tiden att bli välkända och vällästa namn som Sam J Lundwall, Leif Mårtensson och Dénis Lindbohm.

För oss som ännu minns ”Häpna!” kommer nu en minnesförstärkare i form av John-Henri Holmbergs ”Häpna! En bok ur och om 1950-talets tongivande science fiction-tidskrift” (Heidi), en kunnig och inträngande och inte sällan kritisk analys av tidskriften.

Sf-gurun Holmberg sätter in ”Häpna!” i sitt tidssammanhang och tränger inte bara in i tidskriftens innersta själ och männen bakom den utan har också nyöversatt samtliga de noveller som utgör en stor del av boken. Men det är hans encyklopediska kunnande och researchande som gör boken till en fascinerande kunskapskälla när det gäller de personer som verkade och påverkade inom svensk science fiction i slutet av 50-talet och in i 60-talet.

Tidskriftens startades och drevs av bröderna Kurt och Karl Gustav Kindberg från Jönköping som tack vare ett brinnande intresse för sf och med hjälp av ett eget tryckeri gjorde allvar sina planer.

”Häpna!” blev under några år fokalpunkten för svenska science fiction-intresserade men des eftermäle är inte enbart positivt, skriver John-Henri Holmberg. Samtidigt som den var viktig under sin existens kom den att lägga sordin på utgivningen av kvalitetsscience fiction under många år. Men Holmberg anar också en framtid för sf i Sverige och ser ett antal positiva tecken där förlaget Bakhålls utgivning av Philip K. Dick nämns som ett.

Mitt eget förhållande till ”Häpna!” handlar inte enbart om själva tidskriften. För rätt många år sedan var jag också med och räddade delar av bröderna Kindbergs boksamling ur en fuktig källare och när tidskriftens främste recensent Roland Adlerberth gick ur tiden kunde jag se till så att en del av hans arkiv fick ett nytt hem på AFU (Archives for the unexplained) i Norrköping där också delar av Sam J Lundwalls samling i dag återfinns.

För märkligt nog har svensk science fiction inget eget arkiv och den som ska skriva genrens historia, som John-Henri Holmberg gjort i form av de två mycket läsvärda volymerna ”Inre landskap och yttre rymd” (2003) eller som Jerry Määttä gjorde med sin fantastiska avhandling ”Raketsommar” (2006) så får de lita till eget kunnande och samlande eller ägna mycket tid åt att jaga källor. Dokumenten har i många fall för länge sedan skingrats för vinden eller hamnat i pappersåtervinningen. För inget är så värdelöst som gamla papper när ett dödsbo ska rensas.

Själv läste jag boken om ”Häpna!” med stort intresse men inser att dess nostalgiska värde nog är högre än dess nutida aktualitet. För de flesta är tidskriften ett okänt begrepp och i dag är dess äldre nummer inte längre så lätta att få tag på.

Men på sin tid fyllde den en viktig funktion. Den tog den svenska sf-rörelsen flera steg framåt och lade grunden för många ungdomars sf-intresse. I dag finns det ingen liknande tidskrift att samlas kring och konkurrensen från nätet har gjort att också föreningarna kämpar i kraftig motvind och svår uppförsbacke.

Böcker har för många ersatts av rörliga bilder där sf lever ett gott liv med filmer som ”Avatar”, ”Star wars” och ”E.T. The Extraterrestrial” – alla bland de mest sedda filmerna.

Boken om ”Häpna!” är tyvärr historien om ett projekt som knappast kommer att upprepas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Vet Olov eller någon annan vad som hände med den nyuppståndna Nova? Jag var prenumerant och efter nummer 20 slutade tidskriften plötsligt komma. Jag tänkte att Holmberg blivit sjuk eller något, men uppenbarligen inte.

Viktor Jensen, 16:45, 22 januari 2016. Anmäl

Glöm inte heller att det fanns en tid då JVM stod för Jules Verne Magasinet - tänker på den senare perioden då Sam J Lundberg var redaktör. Det var min väg in i SF, tidigt 70-tal.

Bengt Andersson, 16:40, 6 januari 2016. Anmäl

Tack för en trevlig bloggpost! Litterär science fiction är inte borta från Sverige! Nova science fiction återuppstod också på 00-talet och publicerade då dels en väldig massa ny, intressant science fiction, men hade även temanummer där viktiga, äldre verk fick en svensk översättning. Det finns säkert nummer kvar att beställa för den hugade! Fanrörelsen lever också och anordnar årligen Swecon, den nationella festivalen på temat.

Olov Livendahl (Webbsida), 10:57, 6 januari 2016. Anmäl

Glöm inte bort tidskriften Nova Science Fiction med John-Henri Holmberg som redaktör och som kom ut i början av 80-talet med svensk och översatt SF. Den läste jag under uppväxten och blev fast i genren.

Daniel Sjöberg, 08:57, 6 januari 2016. Anmäl

Jag är 68 år och har under 10 år samlat häpna och fått tag på samtliga nummer. Läste dem som barn. De flesta numren har jag köpt på Tradera. Ferenc Szeplaky Härnösand

FERENC SZEPLAKY, 21:02, 5 januari 2016. Anmäl

Serietidningar på temat inte att förglömma. De fanns påkostade nummer i kvarterskiosken men veckopengen täckte bara utgiften för Kalle Anka, men sedan passerade Sputnik över hustaken, gick nästan att ta på och gjorde rymden till verklighet.

G Jonsson, 19:47, 5 januari 2016. Anmäl

Låt tanken flyga!

lindochvalentine1505bb

När jag läser det senaste samlingsalbumet med Linda och Valentins äventyr (som är nummer 3 i serien och ges ut av Cobolt) är det lätt att se hur fantasin kan må bra av att släppas loss utan restriktioner. För här har Pierre Christin och Jean-Claude Mézières inte låtit sig hindras av begränsningar av hur utomjordingar ska se ut, hur resor i världsrymden måste genomföras och hur en hjälte egentligen borde bete sig så att allting ordnar sig.

När det gäller science fiction finns det två tydliga läger – ja, säkert fler. Det ena hyllar trovärdig sf som tar fasta på de kunskaper vi har om universum och hur vår värld fungerar. Den håller sig helt enkelt till spelets regler som vi känner dem i dag. Den andra låter tanken ila och tar flera steg rakt ut i det okända.

Har man följt sf några år är det lätt att dra sig till minnes Donald Wollheims ord i sin analytiska ”Framtidens kartläggare” från 1972: ”Trovärdigheten är den viktigaste faktorn i all skönlitteratur, vare sig den är fantastisk eller ej.”

Och visst är det så. Men, med trovärdighet ska man inte nödvändigtvis förstå att allt som står mellan pärmarna ska bygga på den kunskap vi har i dag. För den sf som gör det blir platt och trist och känns inte särskilt utmanande.

Ska jag skjuta in en parantes här så är det att många av dem som låg bakom det framgångsrika amerikanska månprogrammet under 60-talet växte upp med science fiction under näsan. Där hittade de sina drömmar om än inte alltid sina lösningar. Dem fick de fixa själva!

Nå, det gäller för en sf-författare att alltid ta ytterligare ett steg men att undvika att föra in allt för många (om ens några) magiska element i historien. Då blir det fantasy och Harry Potter av det hela. Men att ta fasta på vetenskapliga spekulationer är aldrig fel.

Så när Linda i ”Den falska världen” får se Valentines kloner föras tillbaka i historien för att dödas, gång på gång, så passerar detta givetvis trovärdighetens faktiska gränser. Men för en läsare kan det kännas lätt igenkännbart trots allt. Inte minst för att vi har sett mycket av det på teve i olika filmer och serier.

Dagens unga, och även min generation som är något lite äldre, har andra referensramar än generationerna före oss. Vi är uppväxta med det fantastiska på ett sätt som ingen var före Jules Verne och Camille Flammarion. Vi har helt enkelt fått en dos fantastik med modersmjölken.

Wollheim konstaterade också att ”science fiction bygger på science fiction”; vi har fått ett fundament som vi helt enkelt köper rakt av när vi någon gång läser något nytt.

En läsare som aldrig läst sf och som undvikit teveserier och annat med sådana inslag kan nog tycka att Linda och Valentin beter sig ganska märkligt och att deras äventyr i en avlägsen jordisk framtid är bara för mycket. Kanske till och med obegripliga. Jag kan förstå dem.

För oss andra som redan är ympade med sf-viruset är ”Ambassadören som försvann”, ”Den falska världen” och ”Vårdagjämningens hjältar” (som är de tre album som ingår i volym 3) god och trevlig underhållning. En liten stunds vardagsflykt. Och kanske lite föda för en flygande tanke.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Mer fantastisk sf behöver inte nödvändigtvis vara mindre realistisk, utan kan bygga på att teknologin är så avancerad att den är omöjlig att förstå i vår samtid. Jag tänker på Arthur C Clarkes "tredje lag": "Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic." Gränsen för trovärdighet handlar därför inte om att hålla sig till det vi tror är möjligt, utan snarare att undvika det vi med säkerhet vet är omöjligt.

Carl-Johan Palmqvist, 09:11, 12 juni 2015. Anmäl

Arkiv X får en ny chans – kanske

Arkiv X är på väg att återfödas efter nedläggningen 2002. Denna kultförklarade serie där två FBI-agenter, skeptikern Dana Scully och den lätt troende Fox Mulder, jagade svaren på drygt 200 gåtor – ofta med ett övernaturligt inslag. Ja, man kanske ska skriva alltid.

När serien började sändas 1993 var den på många sätt banbrytande. Till skillnad mot ”Twilight Zone”, där det var uppenbart att allt bara var på låtsas, verkade seriens skapare Christ Carter till synes ta vartenda okänt fenomen och märklig varelse på allvar.

Snömannen, sjöodjur, spontan mänsklig självförbränning, flygande tefat, böjda skedar, profetior om framtiden, paranormala förmågor över huvud taget, en lång rad konspirationsteorier och mycket annat blev föremål för de båda agenternas intresse. Var det bara konstigt så fanns det en plats i Arkiv X.

Utomjordingarna var ständigt närvarande. Om än i bakgrunden.

Som aktiv ufoundersökare borde jag ha älskat denna serie. Det gjorde jag inte.

Men jag gör det nu!

Låt mig förklara. Serien lyckades väcka intresset för det övernaturliga hos tusentals svenska tittare. Många av dem tog den på fullt allvar och som ett facit på vad som faktiskt händer i vår värld. Ett slags bevis som underbyggde deras egen tro. Detta trots att skaparen Chris Carter flera gånger påpekade att de ämnen han tog upp var sådana som han själv läst om eller som han visste fanns i vårt allmänna medvetande.

Carter fångade elegant upp vårt intresse för dessa fenomen och gav oss en serie där de blev levande. Han genomskådade oss och vår vilja att tro.

Mängder av svenskar hörde av sig till mig och till UFO-Sverige eftersom de tyckte att Arkiv X styrkte det de redan trodde kunde vara sant. Seriens känslomässiga genomslag utplånade alla kritiska tankar. För mig blev serien ett rött skynke. Hur kunde tittarna så okritiskt ta till sig något som så uppenbarligen var fiktion? Och varför trodde de att jag skulle vara glad över att serien nu gjorde ufofenomenet känt?

Nej, för mig var det precis tvärtom. Arkiv X gav en veckotidningsbild av ett ämne som jag kämpade hårt för att göra seriöst.

Efter några år vågade jag mig på att titta. Det var nog när den första riktiga boxen kom. Och den visade sig vara riktigt bra! Så här i efterhand kan alltså till och med jag njuta av den och hoppas att tevebolaget Fox nu gör verklighet av sina planer att blåsa liv i succén. Och kanske till och med med David Duchovny och Gillian Anderson tillbaka i sina ursprungliga roller.

Förhoppningsvis har tittarna mognat och kommer inte längre att tro på allt som visas. Fast den förhoppningen är nog inte särskilt välgrundad.

Sanningen finns! Men kanske inte alltid där ute.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (10)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-10 av 10

Det var Richard Dolan som pratade om Dark Skies i en intervju och så kunde jag hitta en del avsnitten på YT, men annars går att hitta den på nätet om man har lite tålamod:) Men håller med att Arkiv X var betydligt bättre i de första säsongerna jämfört med slutet, men seriens egentliga styrka tror jag berodde på att den slog igenom före webben och på det viset fångade allmänhetens intresse, alla som så att säga inte brydde sig om ämnet och inte orkade läsa de fåtal böcker som gick att låna från biblioteken blev nu mer bekanta med ämnet, synd bara att det blev väldigt lite UFO i serien! Sedan tror jag såg serien på SvT först innan tv4 tog över, det var hur som helst lite svårt att följa serien i början när den startade. För min del var det mest spännande avsnittet det som handlade om Philadelphia experimentet då jag hade nästan inget kännedom om fallet från böckernas värld under den tiden, tur att internet ändrade på allt :)

Montauk_Chronicles, 12:28, 23 januari 2015. Anmäl

Fram till den första långfilmen "Fight the future" är serien oerhört bra, men därefter tappar den allteftersom. Framförallt försvinner alla röda trådar och till slut blir den, så att säga, "all over the place". Man ska vara skeptisk, men att blint avfärda är lika illa som att blint köpa, sanningen är alltid mer komplex än svart kontra vitt. I fallet Arkiv X gick serien extremt dåligt den första säsongen, men uppenbart ville någon någonstans att serien skulle fortsätta leva. Glöm inte att media, i synnerhet underhållning, är den effektivaste formen av propaganda - man måste vara bra naiv om man inte tror att underrättelsetjänster är medvetna om detta. Tack för tipset om Dark Skies förresten, var helt okänd för mig, ska kolla upp. Trevlig helg på er alla :)

ww_blanka (Webbsida), 11:14, 23 januari 2015. Anmäl

c

ww_blanka (Webbsida), 11:06, 23 januari 2015. Anmäl

Kul om David och Gillian är med igen, men jag tror att Chris Carter borde fundera på ett namnbyte av serien, typ "Arkiv www" eller "Arkiv web" borde vara mer passande namn nuförtiden då det säkerligen finns mer intressanta historier i webben jämfört med det lilla arkivet i FBI:s högkvarter!

Dark_skies_var_mkt_bättre, 01:38, 23 januari 2015. Anmäl

Märklig kommentar av vadeva. Kanske värd en blogg :-)

Clas Svahn (Webbsida), 23:34, 22 januari 2015. Anmäl

Nej, Christ var ett skrivfel som jag nu har rättat tack vare skarpögda läsare. Tack!

Clas Svahn (Webbsida), 23:33, 22 januari 2015. Anmäl

vadeva; Om du hade läst någonting över huvud taget av vad Clas Svahn har skrivit under de senaste decennierna hade du insett hur korkad din kommentar är.

Alexander, 23:15, 22 januari 2015. Anmäl

Visserligen skall man ta allt som journalister skriver med en nypa salt men uppenbarligen gäller det i ännu högre grad Clas Svahn. Undrar om DN har några astrologer, auraskådare eller slagrutefantomer i sina led också.

vadeva, 23:07, 22 januari 2015. Anmäl

Han heter väl ändå inte Christ Carter:)

Anonym, 21:40, 22 januari 2015. Anmäl

"...skaparen Christ Carter". Freud, någon?

DFL, 21:39, 22 januari 2015. Anmäl

Rymdeskapism i juletid

album490valentin1412

Linda och Valentin fortsätter sina äventyr i rymdens och tidens djup. Som läsare av denna blogg noterat kom del ett i en serie samlingsvolymer om dessa oförvägna ungdomars framfart tidigare i år och det vi nu har framför oss är följaktligen del två.

Bakom serien står två franska serieskapare Pierre Christin (text) och Jean-Claude Mézières (bild) som genom översättaren Björn Wahlberg ges nya svenska ord i denna uppfräschade upplaga som ges ut av förlaget Cobolt.

Den här gången bjuds på ytterligare tre album bundna tillsammans i form av ”Stjärnlös värld”, ”Kampen om Teknorog” och ”Härskarens fåglar”. Och det är snäppet bättre än del ett.

De två äventyrarna är båda anställda av Rumtidstjänsten och skickas hit och dit i historien eller till avlägsna planetvärldar för att ställa saker till rätta. Ännu så länge till helt fiktiva scenarier även om några av platserna i den första volymen var välkända.

De tre albumen i denna volym är ganska oförargliga och otäckt blir det aldrig även om teckningarna ibland för tanken till något från de mörkare delarna av Sagan om ringen. Men som en stunds trevlig eskapism är det inte så dumt och Stan Barets förord sätter in det hela i sitt science fiction-historisk sammanhang, vilket är berikande och bra.

För den som ändå tagit tankesprånget ut i rymden kan Kalle Strokirks märkliga historiebok ”Alice i utomlandet” (Siljans Måsar Förlag) vara en utmanande bekantskap. Den tar inte lång stund att läsa (jag gjorde det på vägen till jobbet) trots att de 127 sidorna spänner från människans skapelse till den arabiska våren.

Strokirk bjuder på en von Däniken-inspirerad version av skapelseberättelsen och fortsätter genom en mänsklig historia fylld av illasinnade illuminater (som konspirerar mot oss alla), utomjordiska undergörare (i form av gudar) och sällsamma syner på himlavalvet.

Många tefat blir det och det är ingen tvekan om att det var långväga resenärer som låg bakom såväl religion som forntidens byggnadsverk i den världshistoria som Strokirk målar upp i färgglatt fantasifulla figurer.

Kanske blir jag inte riktigt klok på vad Strokirk vill uppnå med sin lilla bok. Själv säger han sig ha lekt med legenderna – och det har han – och redan som ung fantiserat om att det kanske, kanske kunde ligga någon sanning i allt detta konstiga och att det möjligen är så att det vi i dag kallar övernaturligt kan ha naturliga – men ännu ej förstådda – förklaringar.

Där håller jag med. Det finns säkert mycket som i dag verkar orimligt och omöjligt men som har en förklaring som vi just nu inte kan se. Att denna förklaring skulle innehålla ett gäng utomjordingar i snabbflygande tefat är kanske inte så säkert.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Den svåra konsten att sia om framtiden

spokanepress

Att sia om framtiden är inte lätt, ett faktum som har noterats vid många tillfällen under historiens lopp. Felen kan i dag verka sanslöst löjliga som att datorer med tiden borde bli allt större istället för att krympa till vad de är i dag.

Men i en tid där datorkraft mättes i hur många kvadratmeter själva maskinen upptog så satte man likhetstecken mellan kraftfull och stor på ett sätt som dagens laptop- och mobiltelefongeneration bara kan småle åt.

Detta dystra facit har dock aldrig hindrat oss journalister från att fortsätta gissa.

Tidningssidan här ovan visar Spokane Press daterad den 1 januari 2007, i själva verket publicerad exakt 100 år tidigare. Här har Washingtontidningen (delstaten alltså) låtit sina reportrar ta fram en förstasida som skulle kunna visa en verklig händelse 100 år in i framtiden. Lite på skoj och lite på allvar.

Det är ingen tvekan om att teknikoptimisterna på redaktionen insett möjligheterna med den relativt nya möjligheten till att transportera människor genom luften och tagit den flera steg vidare. Bara tre år tidigare hade bröderna Wright lyckats flyga en farkost tyngre än luft på ett kontrollerat sätt medan luftskepp hade funnits i omkring 40 år.

Luftskeppens största katastrof, då tyska ”Hindenburg” fattade eld och havererade, låg när tidningens trycktes fortfarande nästan 30 år in i framtiden. Så riktigt stora flygkatastrofer var inget läsekretsen kunde vänta sig när den slog upp tidningen.

Rubriken ”Planers crash – 2.976 dog” är dramatisk och historien under den berättar hur de två enorma flygfarkosterna ”Mercury” och ”Mars” kolliderat sedan ”Mars” kommit ur kurs med bara ”ett halvdussin meter”. ”Mercury”, som störtade till marken med ögonblicklig död för alla ombord, vara då bara åtta sekunder från att förtöja på 105:e våningen på Riverside Avenue i utkanten av ett framtida Spokane.

Olyckan inträffade enligt tidningen på 47.500 meters höjd, en höjd som inget passagerarplan i dag kan tänkas flyga på och nästan dubbelt så högt som exempelvis spionplanet U-2.

Snabbt och högt var det alltså. Och stort.

Spokane Press gissade inte helt oväntat att framtidens luftfarkoster skulle bli ännu större och flyga ännu längre än vad man kunde 1907. En rimlig gissning. Men trots framtidstron hade reportrar och redaktörer svårt att lämna sin egen tids teknik bakom sig – något vi ofta har problem med också i dag.

På teckningarna syns två omfångsrika luftfarkoster, inte olika zeppelinare, men med kommandobryggor som tagna direkt från ett fartyg. Enorma strålkastare hade placerats längst fram medan (alltför) tunna vingar stack ut från ovansidan.

Trots detta förutspådde tidningen att farkosterna skulle flyga snabbare än något vi ännu i dag kan tänka oss. Ombord på ”Mercury” fanns människor på väg hem från sina jobb i Filippinerna, på andra sidan jordklotet! En pendling som vi ännu väntar på att få uppleva.

Ska man tro texten så var de båda farkosterna oerhört snabba och när olyckan ägde rum över västra USA hade ”Mercury” lämnat New York – 4.000 kilometer bort – tio minuter tidigare. Hyfsat snabbt marscherat om man så säger.

Riktigt bra var också den kamera som Spokane Press använde för att ta bilderna av kollisionen. Enligt bildtexten fångades dramat med tidningens ”nattkamera” på ett avstånd av 30 kilometer, en teknik som vi på DN ännu väntar på.

En sak lyckades de kristallkulekikande redaktörerna på Spokane Press få till. Artikeln slutar med konstaterandet att anhöriga till de omkomna planerar att stämma flygbolaget och att kostnaderna kommer att nå en miljard dollar. Det gäller i högsta grad ännu i dag.

Även om artikeln alltså lever vidare på nätet kan vi konstatera att tidningen, som skapats 1902, själv dog stilla 1939.

Och! För er som spanat in rubriken till höger under bilden och undrar vad ”oslerization” egentligen är för ett konstigt ord så erkänner jag villigt att detta var något som jag tvingades googla. Nätsökandet ger inblick i en debatt som var nog så intressant åren 1907 till 1910.

Den korta, satiriska, artikeln noterar att endast 8.225 män fått nöjet att få sina besvär ”avslutade” enligt en rapport från Oslerinstitutet, en kraftig nedgång från de 17.299 män som månaden före ”skickats till sin sista sömn”.

Tydligen hade dessa män helt enkelt fått hjälp att avsluta sina liv. Men varför?

Ordets första led, osler, visar sig anspela på en i början av 1900-talet i USA känd läkare William Osler som ansåg att män kunde anses ”som gamla när de fyllt 40 och värdelösa när de fyllt 60”. Så värdelösa att de inte längre gjorde någon samhällsnytta.

Denna åsikt drogs till sin spets i en debatt som rasade ungefär vid den tid som Spokane Press publicerade sin framtidsförstasida (som trycktes på sidan 4, för att inte förvirra läsarna allt för mycket) och några föreslog att man helt enkelt skulle göra sig av med dessa odugliga män genom att ge dem kloroform och förpassa dem till de sälla jaktmarkerna.

Begreppet oslerization kom i ropet och flera arbetsgivare tvingades i tidningarna förklara att man inte hade den minsta tanke på att skicka äldre män ut i kylan bara för att ersätta dem med yngre. Än mindre ta livet av dem.

Kvinnor däremot, konstaterar framtidsartikeln, kan aldrig komma ifråga för denna behandling eftersom det i så fall ”skulle få civilisationen att sjunka tillbaka till den fruktansvärda nivå som rådde under 1800-talet”.

Och så kan vi ju inte ha det. Inte ens i framtiden.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Förutsägelser tenderar att säga mer, om den tid då dom gjordes, än den tid dom beskiver. Att avsiktligt döda ekonomiskt olönsamma människor, är inget vi ens överväger idag. Möjligtvis är det något som ens fiender, anklagas för att vilja göra.

Lena Synnerholm (Webbsida), 12:33, 9 december 2014. Anmäl

Linda och Valentin återvänder

Jag har alltid varit svag för serier som handlar om framtiden. Men mest fascinerande tycker jag att det är att läsa om hur man såg på framtiden förr. Det gör att man som läsare befinner sig lite närmare facit.

Mina med science fiction välfyllda bokhyllor har ett antal löpmeter med 1800-talsutgåvor som inte sällan är fascinerande läsning, men man behöver inte gå långt tillbaka för att hitta rolig läsning. Och här har tecknade serier sin givna plats.

Just nu har det första albumet av den franska science fiction-serien ”Linda och Valentin” kommit ut i en ny svensk språkdräkt signerad Tintin-oraklet Björn Wahlberg. Och på samma sätt som Wahlberg gav Tintin möjlighet att tala till punkt, och ersatte tidigare kortfattade pratbubblor med allt den ivrige reportern egentligen velat säga på originalspråket, så har han nu gett sig till att ge de båda tecknade framtidshjältarna Linda och Valentin en ny översättning.

För er som inte känner till dessa hjältar så ska man veta att de skapades av Pierre Christin, som skrev manus, och Jean-Claude Mézières, som gav dem liv i sina teckningar, och att de gjorde sin debut 1967. Hela 22 album (varav 16 på svenska) skulle det bli innan det tog slut på äventyren 2013.

Seriens båda huvudpersoner har minst sagt olika bakgrund. Valentin arbetar på Rumtidstjänsten i jordens huvudstad Galaxity i den fjärran framtid som visar årtalet 2720 på almanackorna. Linda träffar han i den jordiska medeltiden under sitt första uppdrag som tar honom tillbaka till år 1000 i jakt på den onde Xombul. Tillsammans blir det snabbt ett oskiljaktligt par.

Med hjälp av en fiffig uppfinning kan Rumtidstjänstens medarbetare resa i tid och rum men får hela tiden passa sig för att inte ställa till med något som kan påverka den framtid de rest ifrån. Detta tar paret till bland annat New York 1986 då hela världens framtid står på spel.

I den första samlingsvolymen som nu finns att inköpa har Cobolt Förlag samlat de tre albumen ”De onda drömmarna”, ”Det stigande vattnets stad” och ”De tusen planeternas rike” och när man läser det rakt igenom så märks en tydlig utveckling av de båda upphovsmännens förmåga att skapa bra äventyr. Det blir helt enkelt bättre med tiden.

Tidsresenärerna har alltså fullt upp med att rädda jorden från diverse större och mindre problem. Mest större. Och det är lätt att se hur både George Lucas och Luc Besson, som ska ha påverkats av serien, hittat uppslag till sina egna världar hos de båda fransmännen.

Jean-Claude Mézières kommer att dyka upp på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i slutet av september där han utlovas berätta mer om allt detta. Och det är inte utan att jag hoppas kunna få hans signatur! Och samlingsalbum nummer två ska komma i september.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Tack för tipset! :)

ww_blanka (Webbsida), 11:50, 21 augusti 2014. Anmäl