Churchill: Vi är inte ensamma

En av andra världskrigets mest kända ledare, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, var också intresserad av frågan om liv i universum. Det visar en essä som Churchill skrev 1939, året innan han blev premiärminister, och som legat begravd i ett arkiv i årtionden.

Uppsatsen, som var på elva sidor återupptäcktes i National Churchill Museum i Fulton i Missouri i USA och skickades då vidare till den israeliske astrofysikern och författaren Mario Livio. Och det är Livio som nu har gjort Churchills uppsats känd igen. Men hela väntar ännu på tillstånd att få publiceras.

Uppsatsen hade den inte alltför ovanliga titeln ”Är vi ensamma i universum?” och Churchill var öppen för att kosmos inte var en tom och öde plats utan sannolikt bjöd på liv också på andra planeter.

”Jag, om någon, är inte så oerhört imponerad av den framgång vår egen civilisation har gjort, att jag är beredd att tro att vi är den enda plats i detta enorma universum som innehåller levande, tänkande varelser, eller att vi är den högsta typen av mental och fysisk utveckling som någonsin har dykt upp i det stora utrymmet av rymd och tid.”, skrev Churchill i uppsatsen.

Och Churchill kunde se det som skulle bli verklighet först trettio år senare:

”En dag, möjligen inom en inte alltför avlägsen framtid, kan det bli möjligt att resa till månen, och kanske även till Venus och Mars”, skrev han och drog sedan slutsatsen att de enda planeter som kunde härbärgera liv i vårt eget solsystem var vår egen jord och Venus.

BBC noterar att Churchill var intresserad av naturvetenskap och att han blev den förste brittiske premiärminister att anställa en vetenskaplig rådgivare.

Winston Churchill har visat intresse för liv i universum också vid ett annat tillfälle. Åtminstone om vi ser ett samband mellan rapporter om ufo, eller flygande tefat som dessa fenomen ofta kallades i början av 1950-talet, och resenärer som besöker oss från andra planeter.

I ett kort pm till sin Air Lord Cherwell daterat den 28 juli 1952 frågade Churchill rakt på sak: ”Var innebär egentligen allt det där om flygande tefat? Vad kan det betyda? Vad är sanningen? Låt mig få en rapport när det passar dig.”

Resultatet blev bildandet av en grupp kallad ”Flying saucer working party”, den första officiella (men topphemliga) utredning när det gäller ufofenomenen i Storbritannien. Dess slutsats blev att observationerna troligen hade naturliga förklaringar men att det inte gick att utesluta att det kunde röra sig om besökare från andra planeter.

Och där står vi än i dag.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Antar att Churchill inte anställde sin vetenskapliga rådgivare för att sia om rymden utan för att utveckla ny försvarsmateriel, som t ex stridsvagnen som han var pådrivande för och sedan användes effektivt i skyttegravskriget, medan våra svenska politiker tycks mer benägna att spå i kaffesumpen då man t ex i strid med trafikexperternas varningar på DN Debatt 2014-08-11 vill bygga Europas farligaste biltunnel vid Slussen där man riskerar en förödande tunnelbrand.

Mulbert Skog, 11:17, 7 mars 2017. Anmäl

Det fanns således fejknyheter redan på Churchills tid.

John Johnstone, 02:23, 18 februari 2017. Anmäl

Det här hemlighetsmakeriet skapar bara falska förhoppningar och eldar på konspirationsteorierna. Att man dessutom uttalar sig på ett sätt som att man satt på hemlig information gör inte saken bättre, men det var kanske för att hålla Churchill på gott humör. Det finns säkert minst lika många observationer av tomtenissar som det finns ufo-rapporter. Tomtenissar började dyka upp på 1800-talet och till slut fanns en tomtenisse i nästan varje ladugård.

G Jonsson, 22:55, 16 februari 2017. Anmäl

CIA:s svenska ufofall

ciadok1701

När det amerikanska underrättelseorganet CIA för några dagar sedan lade ut 13 miljoner dokument på nätet fanns där också ett antal som berörde svenska ufoobservationer. Inga kioskvältare eftersom samtliga dokument grundar sig på artiklar i den svenska dagspressen och sedan länge är kända av ufointresserade i Sverige.

Här rör det sig inte om några egna undersökningar av uforapporter från Sverige. Istället är det tidningsartiklar som agenter placerade på den amerikanska ambassaden i Stockholm har översatt, kommenterat och skickat hem.

Många av rapporterna handlar om vanliga fenomen som meteorer men det finns också ett par mer svårförklarade händelser. Men det finns en riktig nyhet – den kommer sist.

Låt oss titta på CIA-materialet.

Under tre dagar i december 1953, den 18–20, skrev Dagens Nyheter (och en rad andra svenska tidningar men det nämner inte CIA) om en observation gjord av besättningen på ett Transair Airlines flygning från Malmö till Stockholm den 17 december.

I en intervju med DN berättar piloten Ulf Christiernsson hur han och flygmekanikern Olle Johansson i fullt dagsljus mött ett runt föremål i närheten av Hässleholm.

”När föremålet kom närmare kunde jag uppfatta att det var symmetriskt och metalliskt”, berättar Christiernsson för DN.

Föremålet syntes under sammanlagt tio sekunder och var enligt vittnena inte bemannat.

Senare framträdde en man, direktör Bertil Dahlström, och berättade att han några timmar tidigare släppt upp 300 reklamballonger söder om Hässleholm. Om det var möjligt för någon av dessa att hålla sig i luften i två timmar blev aldrig klarlagt.

Den 27 januari 1954 gick meteorexperten Bertil Lindblad från observatoriet i Lund ut och menade att det de två ombord på planet kunde ha sett var en meteor. Vilket knappast är en särskilt trolig teori eftersom det rörde sig om en dagsljusobservation och en så pass ljusstark meteor i så fall borde ha rapporterats av mängder av personer i södra Sverige.

CIA-materialet innehåller också en rapport av en ljusstark meteor från 16-tiden den 9 januari 1954. Meteoren rörde sig över Skåne och Blekinge innan den exploderade över Köpenhamnsområdet.

Den 14 maj 1954 skrev DN om hur en silverfärgad kula med svans” rört sig över Norrbotten den 14 maj. Av allt att döma en större meteor.

Den 18 maj 1954 publicerade Svenska Dagbladet en artikel om en serie observationer i flera delar av Norrbotten den 17 maj. Vittnen beskrev ett runt föremål med en svans efter sig. Enligt polisen rörde det sig inte om en ballong. Av beskrivningarna att döma kan även detta ha rört sig om en bolid, alltså en större meteor.

Den 20 januari 1959 publicerade Stockholms-Tidningen en artikel på förstasidan om en observation i Stigsjö nära Härnösand. Där beskrevs hur ett rund föremål med en lysande ring runt sig flög fram mot åtta personer vid Långsjön. Föremålet uppskattades vara sex meter stort och sågs i tre minuter.

Och så, den mest intressanta, från den 6 mars 1960. Esse Jansson i Norrtälje, som är ute för att fotografera en satellit vid 05.15 på morgonen, lyckas istället fånga två oidentifierade lysande föremål när de passerar över himlen. Hastigheten var inte olik en vanlig satellits, konstaterar CIA.

Några minuter senare såg en man i Bromma, Thorsten Håkansson, vad han först trodde var en satellit som rörde sig horisontellt över himlen men sedan vek av 90 grader och försvann under horisonten.

Jag har själv talat med Esse Jansson vid flera tillfällen och även studerat hans bild och frågan om vad han egentligen fotograferade är fortfarande olöst.

Samma datum, fast vid 20-tiden på kvällen, ser besättningen på ett av Linjeflygs plan som befann sig vid Sundsvall, vad man bedömer som en hittills oidentifierad satellit. Kapten Mauritz Hamrin säger till DN att hans andrepilot Kjell Ferm sett något som han trodde var en satellit. Samma föremål sågs även av astronomen Gunnar Larsson-Leander från observatoriet i Saltsjöbaden som till Dagens Nyheter säger att han är säker på att det inte var en meteor utan kan ha varit en satellit.

Förutom dessa äldre rapporter finns det också en del dokument som rör de så kallade spökraketerna som syntes och rapporterades över Sverige, Norge och Finland (främst) 1946. Alltså avlånga till synes cigarrformade föremål som sågs av flera tusen människor och som ibland störtade i sjöar.

I ett av dokumenten (från den 26 augusti 1946) framför de amerikanska militär- och marinattachéerna i Stockholm teorin att observationerna var skapade av den svenska försvarsstaben för att skapa ett läge där Öst hotar Väst och på så sätt få mer pengar till försvaret.

Eftersom jag själv har undersökt spökraketerna och intervjuat många vittnen och militärer som var direkt inblandade i utredningarna kan den teorin avfärdas ganska lätt. Men det är ändå intressant att den faktiskt framfördes på allvar av attachéerna i Stockholm.

För det övriga materialet gäller: Inget nytt för oss som intresserat oss för ufofenomenet och knappast något som kom att påverka CIA:s inställning till det. Men det finns mängder av rapporter från andra länder också för den som vill läsa vidare i CIA:s databas.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

När vi klarat ut alla märkligheter här kunde man i stället fokusera på att träna nästa generation DN-läsare i kritiskt tänkande.

John Johnstone, 12:36, 30 januari 2017. Anmäl

Det verkar långsökt att CIA samlade in skräpinformation men man var nog främst ute efter ryska "tefat", en science fiction-pryl båda sidor försökte utveckla, förutom kanske flygande "cigarrer" och "askfat"... Serietidningarna gav många uppslag, rymdpsykosen gick inte att hejda och sätter sina spår ännu idag, men idag har man fullt upp med att hitta ett försvar mot drönare, cyberattacker och allt möjligt. (Bra kommentarer kunde belönas med en trisslott.)

John Johnstone, 13:01, 29 januari 2017. Anmäl

1. Reklamballongerna omkullkastar ufo-teorin. Luften pyser inte så lätt ur en ballong, däremot ur rapporter av det här slaget... 2. Det saturnusliknande föremålet verkar inspirerat av science fiction eller kan ha berott på snöblindhet, men folk hittar på. 3. Satellitteorin verkar rimlig, men en meteor kan ändra vinkel genom att studsa bort från atmosfären. Astronauter har rapporterat det. 4. Inga utomjordingar kraschlandar i cigarrliknande föremål, så korkade är dom inte. Fake news... (suck).

Demos Kratos, 09:26, 29 januari 2017. Anmäl

13 miljoner CIA-dokument på nätet

När CIA lade ut 13 miljoner dokument på nätet under gårdagen var det en seger för sajten Muckrock som i tre år kämpat för att få underrättelsejätten att släppa informationen. 25 års frisläppta dokument går nu att läsa direkt på nätet (även om CIA:s sida kraschade vid ett par tillfällen under dagen på grund av stort intresse).

Och för den ufointresserade finns här mycket att ta del av.

De dokument som nu har frisläppts och kan läsas av alla på CIA:s webbplats har ingått i en databas kallad CREST, ett webbaserat sökcentrum för icke hemliga dokument i pdf-format.

Vad få känt till är att merparten av dokumenten redan har varit tillgängliga men enbart för den som besökt CIA i Langley i Virginia där fyra gamla datorer har mött besökarna. Men CIA har konsekvent under 15 år nekat besökarna att få ut digitala kopior av materialet. Den som velat ta med sig något hem har fått beställa en papperskopia.

För tre år sedan bestämde sig organisationen Muckrock för att begära ut samtliga dokument genom det som i USA kallas Freedom of information act (Foia) och kan liknas vid den svenska offentlighetsprincipen. Men CIA är inte intresserat och svarar Muckrocks advokat Kel McClanahan att det skulle bli för kostsamt att kopiera alla filer på de uppskattningsvis 1.450 cd-skivor som myndigheten ansåg sig behöva.

Det hela skulle kosta närmare en miljon kronor och ta 28 år, eller sex år vilket CIA sedan ändrade sig till.

Genom en tidigare it-expert vid CIA svarar Muckrock att det skulle fungera lika bra med en hårddisk på 1Tb som kostade 600 kronor i vilken butik som helst.

I början av januari upptäckte Michael Best, som är en av dem som kämpat hårt för att få ut samtliga dokument, en lapp sittande på en av terminalerna i CREST-rummet på CIA:

”Från och med den 26 januari 2017 kommer den här CREST-terminalen att tas ur drift. Allt CREST-innehåll kommer att göras elektroniskt tillgängligt via CIA:s elektroniska läsesal.”

Så från att ha sagt att kopieringen av materialet skulle ta 28 år, och bli oerhört dyrt, för att sedan backa till sex år, och fortfarande dyrt, lyckades CIA faktiskt publicera allt på nätet inom några månader. Och särskilt dyrt kan det knappast ha blivit.

”Det är på det här sättet som regeringen processar Foia-ansökningar”, skriver Kel McClanahan i en redogörelse på sajten Muckrock.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

I rena indiciemål som dessa väljer nog ansvariga myndigheter hellre att ligga lågt än att utmana etablerade sanningar. Det finns ju inget referensmaterial på området. Det kan även handla om hemliga militärprojekt som rapporterats. Numera finns dock människoliknande robotar, drönare och annat elektronikskräp som gör att det bör gå att fejka ett besök mer eller mindre naturtroget. Japanerna fixar nog det här till slut.

Demos Kratos, 13:08, 20 januari 2017. Anmäl

Kanske borde det ha fått kosta lite mer ändå. Åtminstone i skrivande stund är det inte möjligt att komma åt sidans eventuella innehåll. Inte för att det känns särskilt viktigt, men som ett resultat av många års kamp för "informationsfrihet" är det onekligen lite tummetott över alltihop.

Kap Kennedy, 09:06, 20 januari 2017. Anmäl

Ett nära nog obegränsat och ständigt växande antal ufo-rapporter kan rimligen inte svara upp mot verkliga händelser. Frågetecken utgör inga bevis, en miljon frågetecken gör inte saken bättre men det hela visar på genomslagskraften i ryktesspridning och fejknyheter, och däri ligger väl det journalistiska värdet.

G Jonsson, 04:24, 20 januari 2017. Anmäl

Hillary Clinton och ufofrågan

John Podesta leder Hillary Clintons kampanj och är en av de mäktigaste männen inom det demokratiska partiet. Podesta var stabschef under Bill Clintons tid som president och har fungerat som rådgivare till president Barack Obama.

Så John Podesta är inte vem som helst.

För oss ufointresserade har John Podesta länge varit känd som mannen som inte bara stått nära makten utan också sagt sig försöka förmå denna att släppa alla hemligstämplade ufodokument.

”Det är dags att öppna arkiven”, har Podesta bland annat sagt.

Podestas brinnande intresse för ufofenomenet har fått många att hoppas – men ännu så länge har förhoppningen stannat vid just hopp.

Podesta själv har sagt att han största misslyckande hittills har varit att han inte lyckats få dessa dokument frisläppta.

Om han nu vet att de finns, vilket är tveksamt. Podestas löften så här långt bygger på gissningar från hans sida om att det borde finnas hemliga dokument i ufofrågan.

När nu Wikilewaks publicerar tusentals mejl dyker även mejl riktade till Podesta upp. Mejl från personer som kanske inte direkt verkar sitta på de avgörande bevisen då det gäller ufo. Ett av dem, från 2014, börjar:

”Glaciärerna smälter i en alarmerande takt! Allt flera eldkulor på himlen! En kraftig ökning av tornador, jordbävningar, vulkanutbrott, slukhål, jordskred, smältande permafrost, uppvärmning av havet. Står vi inför en global kataklysm???”

Mejlet fortsätter sedan i samma stil med sädescirklar, Planet X, Nibiru, polbyten och en rad andra ämnen som inte nödvändigtvis hör samma med varandra.

Ett annat från 2015 påstår att utomjordingarna ”inte tolererar någon form av militärt våld på jorden eller i rymden.”

Här verkar det som om utomjordingarna missat vad som pågår i Syrien, Irak, Libyen och en rad andra länder just nu.

Det finns även andra mejl men inget av dem skingrar några frågetecken i ufofrågan. Möjligen skapas några nya.

Ett som faktiskt är lite spännande kommer från Tom DeLonge, en gång sångare och gitarrist i powerpunktrion Blink 182. DeLonge erbjuder John Podesta att möta två personer som är insatta i ämnet, alltså de bådas gemensamma ufointresse.

I ett annat mejl skriver DeLonge om en general McCasland som han säger var ansvarig för ett laboratorium vid Wright Patterson AFB som ska ha tagit emot vrakdelarna från Roswell.

Alltså från den plats där vissa menar att ett flygande tefat kraschade 1947 men där andra säger att en hemlig ballong med tung nyttolast föll just då.

”Han säger att han är en skeptiker, det är han inte”, skriver DeLonge bland annat.

Om John Podesta svarade eller om han träffade några av dessa personer vet vi inte. Det finns inga mejl som visar detta.

John Podesta fortsätter dock att kämpa för frisläppandet av samtliga ufodokument som regeringen har tillgång till. Och Hillary Clinton själv har sagt att hon kommer att öppna arkiven – så länge inte den nationella säkerheten hotas. Och det är bra. För givetvis finns det sådana dokument. Och vi är många som vill veta vad det står i dem.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Podesta antyder dåligt omdöme hos demokraterna, sedan må det vara hur som helst med kraschade tefat, men har de tagit sig ända hit var det nog meningen att de där serietidningsmackapärerna som tjusade 50-talets kvartersungar skulle hålla för återresan också.

G Jonsson, 22:45, 19 oktober 2016. Anmäl

Gåtan Kölmjärv – 70 år i dag

Bartoll1946

Den 19 juli är ett viktigt datum när det gäller ufofenomenet. Och för mig personligen. Det var då, för 70 år sedan i dag, som den kanske mest gåtfulla händelsen under den så kallade spökraketvågen 1946 ägde rum.

Inom fyra timmar rapporterade skrämda ögonvittnen hur fyra okända föremål störtade i vattnet framför dem. Och det på fyra olika platser i Sverige: Vassarajärvi utanför Gällivare, Kattisträsket och Kölmjärv i östra Norrbotten samt Marmen utanför Söderhamn.

Jag har intervjuat ögonvittnen på samtliga platser men den krasch som jag ägnat mest uppmärksamhet är den i Kölmjärv väster om Överkalix.

Fredagen den 19 juli 1946 var en av många varma dagar den här sommaren. Vid sjön Kölmjärvs strand arbetade Knut Lindbäck och hans hembiträde Beda Persson med höslåtter. Klockan var 11.45 och solen stekte varm över deras ryggar när ett brummande ljud hördes från skyn.

– Eftersom jag trodde att det var ett flygplan så tittade jag upp, berättade Knut när jag intervjuade honom nästan 40 år senare. Men istället fick jag se ett raketliknande föremål kommande störtande rakt ned mot sjön.

Tillsammans med Beda såg han den två meter långa, askgrå projektilen störta i vattnet en dryg kilometer bort, nära den sydvästra stranden. En hög vattenpelare slog upp när föremålet trängde ned genom ytan och snart följdes den av ytterligare en kaskad som om något detonerat direkt efter nedslaget.

De båda hade kunnat följa föremålets bana mot en klarblå himmel.

– Det var utan tvekan ett fast föremål, berättade Knut som gick bort 1985. Föremålet var omkring två meter långt och hade en trubbig nos medan aktern var spetsig. Jag tyckte mig också kunna se ett par små vingliknande utskott sticka ut på sidorna, men är inte riktigt säker. Allt hände så snabbt.

Nedslaget var allt annat än ljudlöst. På andra sidan sjön, lite längre norr ut och närmare själva nedslagsplatsen, befann sig 14-åriga Frideborg Tagebo:

– Vi höll på med storstädning av huset den där dagen och mamma som tvättade kläder stod nere vid stranden. Då fick vi höra ett dånande ljud som från ett raketplan. Mamma skrek åt mig att stänga fönstren eftersom hon trodde att det var en orkan. Vår hund blev alldeles tokig och sprang iväg. Allt var fruktansvärt.

– Sedan small det till som efter ett bombnedslag och jag såg en stor vattenkaskad slå upp. Efteråt blev det alldeles tyst och vi kunde se en massa löst sjögräs och näckrosor som flöt omkring på vattnet. Ljudet var fruktansvärt. Jag har aldrig hört något liknande vare sig förr eller senare, berättar hon.

Knut Lindbäck hoppade genast upp på sin cykel och gav sig av mot stranden. Efter några minuter var han framme vid nedslagsplatsen med hjälp av en roddbåt och kunde då med egna ögon se det Frideborg Tagebo observerat från stranden.

– När jag kom fram till platsen såg jag sjögräs och näckrosor som hade slitits upp med rötterna och kastats upp på stranden. Vattnet var alldeles grumligt av lera och det var omöjligt att se om det låg något föremål på botten, berättade Knut Lindbäck.

Händelsen skakade om hela byn. Var det en bomb som hade slagit ned? Beda Persson gick som så många andra runt till andra stranden för att titta på nedslagsplatsen. Där kunde hon se lera som kastats upp på strandkanten efter smällen.

Näckrosrötterna som slitits av var tjocka som en handled.

Samma kväll posterades polis och hemvärnspersonal ut kring sjön sedan en granne till Lindbäck ringt landsfiskalen. Personalens order var att spärra av området samt att hålla vakt vid nedslagsplatsen tills militären hunnit fram. Att detta inte bara var en sak för polisen var det ingen som tvekade om.

Under ett par veckor arbetade militära utredare under ledning av dåvarande löjtnanten Karl-Gösta Bartoll vid Ing 3 i Boden. Bartoll är i dag borta, som så många andra som bevittnade händelsen eller var med och undersökte den, men jag hann göra flera intervjuer med honom under 80-talet.

Samma dag som Bartoll anlände kom också ingenjör Roland Rynninger och laborator Torsten Wilner från FOA:s avdelning 1 i Stockholm till platsen. Med i bagaget hade de bland annat en transportabel mätare för uppmätning av radioaktiv strålning. Militären kunde inte utesluta att raketen haft radioaktivt material ombord.

”Det anses mycket troligt att ett nedslag har ägt rum”, skrev Karl-Gösta Bartoll i sin dagbok från sökandet.

Karl-Gösta Bartolls undersökning av nedslagsplatsen var mycket noggrann och från en flotte kunde Bartoll och hans mannar se hur morän och stenar från djupare lager hade tvingats upp mot ytan. Allt pekade på en undervattensexplosion.

För att lättare kunna söka av sjön delades den upp i rutnät. Linor spändes mellan stränderna och längs dessa drogs sedan flotten med mätutrustningen långsamt fram över sjön. Varje kvadratdecimeter av botten skulle sökas av. Med jämna mellanrum togs också prover med hjälp av en sond, men trots att man plockade upp omkring 35.000 sondprover fann man aldrig något spår efter de metalldelar som alla trodde skulle finnas där.

– Till en början hade vi minsökaren ombord på flotten men den gav mycket dåligt resultat, berättade Karl-Gösta Bartoll. Sjön var två meter djup vid nedslagsplatsen och det var helt enkelt för djupt för att den skulle ge något utslag.

Någon spökraket hittades aldrig. Inte i Kölmjärv eller i någon av de tre övriga sjöarna som fått besök denna dag.

När jag frågade Karl-Gösta Bartoll om det trots allt kunde vara så att de många ögonvittnena sett i syne och om han tvekade om att ett nedslag ägt rum svarade han:

– Det var aldrig någon tvekan. Men om vi hade hittat den så utgick jag från att vi skulle ha hemlighållet detta för byborna.

Spökraketernas gåta är lika stor i dag som då för 70 år sedan.

Fotnot: Bilden ovan föreställer Karl-Gösta Bartoll på flotten på Kölmjärv och negativet till den fick jag av honom innan han gick bort.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

Även om olika vittnen skulle ha kastat sig på telefonen innan nyheten nått ut går det inte att utesluta en sammansvärjning. Vittnesutsagor används i våra rättssalar som indicier (anledningen till att vi har oskyldigt dömda) men inom fysiken krävs något mer handfast. Om nedslagsplatsen har pekats ut och man avsöker en tillräckligt stor radie med tillräckligt stor noggrannhet får man ett mått på vittnets trovärdighet.

John Johnstone, 14:55, 5 augusti 2016. Anmäl

Nej, någon påhittad historia bygger inte händelserna den 19 juli på. Jag har intervjuat ett stort antal vittnen och utredare. Vad de såg är ju en annan historia. Om det var ett raketprojekt så borde man ha hittat metalldelar, särskilt som man gjort det (2,2 ton) i Bäckebo 1944 då en V-bomb störtade där. Men inte det minsta spår.

Clas Svahn (Webbsida), 21:58, 3 augusti 2016. Anmäl

Det hela bygger kanske på en påhittad historia som rapporterades i media och sedan kopierats av andra som sagt sig ha observerat samma sak vid samma tidpunkt... Har man däremot (minst två) oberoende och identiska utsagor kan man utgå ifrån att folk inte fabulerat. I så fall var det ett hemligt raketprojekt av beskrivningen att döma, case closed. Några upphittade metallfragment, med eller utan hammaren och skäran, kunde ändå ha ett kuriosavärde.

John Johnstone, 02:44, 21 juli 2016. Anmäl

Ryssarna hade kanske hunnit utveckla en enklare prototyp som lätt for vilse, men frågan är om de alls vill vidgå några historiska pinsamheter och då man kan man ju inte veta om de avfyrade någonting. Men man har tydligen att göra med oidentifierade raketer av oväsendet att döma, inte några ljudlöst svävande objekt, men kossorna hade kanske reagerat likadant på bägge.

John Johnstone, 21:19, 19 juli 2016. Anmäl

Hej, John! Vi har givetvis tänkt i de spåren men ryssarna sköt inga raketer under 1946. Dessutom lämnade de tyska V-bomber som kraschade i Sverige under kriget flera ton med skrot efter sig. Någon bra förklaring finns ännu inte på spökraketerna, vilket gör dem till ett ufofenomen. Men som du säkert vet betyder ufo bara oidentifierade flygande objekt och har inget med spekulationer om övernaturligheter att göra.

Clas Svahn (Webbsida), 20:06, 19 juli 2016. Anmäl

Ryssarna hade väl börjat konstruera raketer med hjälp av tillfångatagna tyska raketexperter vid den tiden, och raketerna av V1-typ e d kan ha varit avsedda för finnarna men kommit ur kurs. Ett Finland som ryssarna just då slutit fred med, en "fred" som till en början syftade till samma utveckling som i Östeuropa och man försökte därför sätta press på finnarna på olika sätt. Några "övernaturliga" observationer gjordes väl inte i sammanhanget, varför UFO-teorin kan anstå.

John Johnstone, 17:52, 19 juli 2016. Anmäl

Ufodagen och jakten på TOI

Den internationella ufodagen närmar sig även om jag personligen har svårt att förstå varför just den 2 juli skulle passa in på den beteckningen. Givetvis finns det en koppling till det mest uppmärksammade av alla ufofall i världen, kraschen av ett okänt föremål utanför Roswell i New Mexico 1947.

Det är bara det att ingen är riktigt säker på exakt när kraschen inträffade.

Det är också omtvistat vad detta okända föremål var. Många menar att det var resterna av en störtad – och topphemlig – jätteballong som användes för att upptäcka ryska atombombsförsök. Och en hel del tyder på det.

Andra vidhåller att det var ett utomjordiskt rymdskepp och att dess besättning, om den klarade sig, fortfarande hålls i ett underjordiskt rum på Area 51 i Nevadaöknen. Här är bevisen inte lika starka.

Själv skulle jag ange den 24 juni som datum för en internationell ufodag. Det var då, 1947 det också, som privatpiloten Kenneth Arnold observerade nio halvmånformade föremål flyga i närheten av Mount Rainier. Eftersom dessa flög som när man ”kastar macka” med en sten över en vattenyta så tyckte en rubrikmakare att ”flying saucers” var ett passande namn.

Därmed föddes beteckningen flygande tefat.

Nu är det knappast någon som säger flygande tefat längre utan det är ordet ufo som används. Oidentifierade flygande föremål helt enkelt. Beteckningen infördes av det amerikanska flygvapnet på 50-talet för att hålla koll på sådant som inte alltid var så enkelt att identifiera.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och det som var en förkortning, UFO, har sedan flera år blivit ett ord, ufo. I dag finns också en rad begrepp som betyder samma sak. Bland annat UAP, unidentified aerial phenomena, oidentifierade luftfenomen.

Men också en helt annan och lite spännande förkortning som nyligen kom fram då den kanadensiske ufoundersökaren Victor Viggiani presenterade en serie dokument vid en ufokonferens i Ontario i Kanada.

Viggiani hade lyckats få den nordamerikanska luftövervakningen, Norad, att lämna ut uppgifter om hur ofta oidentifierade flygande föremål registreras på radar över Nordamerika. Och det är ganska ofta.

Enligt dokumenten, vars innehåll var delvis överstruket av säkerhetsskäl, registrerade Norad i genomsnitt 1.800 oidentifierade fenomen över USA och Kanada varje år under de senaste fem åren. Vid 75 tillfällen skickades jaktflyg upp för att försöka identifiera dessa.

Vad de okända egentligen visade sig vara framkom inte av dokumenten, inte heller hur ofta man lyckades identifiera det som till en början var okänt.

Så vad kallar Norad då dessa föremål och fenomen? Jo, TOI, Tracks of interests. Alltså Spår av intresse. Spår på radarskärmen alltså. Föremål eller fenomen som är tydliga nog för att väcka uppseende.

Kärt barn har alltså många namn vilket inte gör det enklare att förstå vad som ligger bakom några av dessa bokstavskombinationer.

Fotnot: Norad står för North American aerospace defense command och är en gemensam organisation för USA och Kanada.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

CIA öppnar sitt eget Arkiv X

sunneklot16490

Samtidigt som Arkiv X (numera omdöpt också på svenska till X-Files…) öppnar med utomjordingar redan i första avsnittet så öppnar amerikanska CIA sitt ufoarkiv för allmänheten med en tydlig hänvisning till Scully och Mulder.

Nå, öppnar och öppnar. Dokumenten har funnits på CIA:s webbplats länge men lagom till nypremiären för Arkiv X (som jag glatt fortsätter att kalla serien) så samlar man sina ufodokument snyggt paketerade på sin webbplats under rubriken ”Take a peak into our ’X-Files’”.

Och det är inte utan humor som CIA listar fem dokument som beskrivs som sådana som ”Mulder skulle älska att komma över” och fem andra som ”Scully skulle älska att komma över”.

Eftersom Fox Mulder är den som gärna tror innan han vet och Dana Scully helst vill veta innan hon tror så skiljer sig de fem en del åt.

Nu är det inga stora avslöjanden som publiceras och samtliga som gör det är mer än 60 år gamla. Inga handlingar som hotar rikets säkerhet om man säger så.

Här finns en rapport från dåvarande Östtyskland från i juli 1952 där en man och hans dotter möter två män i skinande dräkter när de är ute på en motorcykeltur i utkanten av den då sovjetkontrollerade östra delen av Berlin. Oscar Linke, som mannen heter, stannar motorcykeln och går mot männen eftersom han tycker att de ser underliga ut.

När dottern ropar, säker orolig för att pappan är på väg mot två män, som hon uppfattar som skrämmande, flyr männen in i en konformad farkost som sedan började lyfta framför Oscar Linke.

”Den flög i väg i riktning mot Stockheim”, skriver Linke som beskrivs som 48 år och tidigare borgmästare i Gleimershausen.

Linke säger också att han aldrig hade hört talas om begreppet ”flygande tefat” och att han tror att det han såg var ”en ny sovjetisk militär apparat”.

Och ja, detta var ett av de dokument som Fox Mulder skulle ha älskat.

CIA-dokumenten bjuder på en del spännande läsning. Och den som vill kika på FBI:s ufopapper kan också göra det på den federala polisens webbplats.

Samtidigt publicerar den organisation som jag själv ägnar en hel del ideell tid åt, Riksorganisationen UFO-Sverige, statistik över det år som gick. Ingen munter läsning om man heter Fox Mulder. 250 rapporter om fenomen på himlen nådde organisationen under 2015 och av dessa kunde 146 säkert eller troligen säkert identifieras som misstolkningar av naturliga fenomen.

28 är fortfarande under utredning medan 56 innehöll får få fakta för att kunna undersökas, 19 ansågs som svårbedömda och en fick en psykologisk förklaring.

Inte ett ufo i sikte med andra ord.

Men. Två av händelserna ansågs av UFO-Sveriges rapportcentral som spännande och intressanta och väl värda att utreda mera noggrant.

Den ena från Ivarsbjörke i Värmland där två kvinnor sent en natt ser ett föremål, som de uppfattar som stort som en badboll, röra sig över en åker där det gör flera ovanliga rörelser innan det vänder och försvinner i hög hastighet förbi huset där de befinner sig. Den händelsen inträffade den 7 mars 2015.

Teckningen överst i bloggen är gjord av ett av vittnena till den observationen.

Det andra fallet ägde rum i centrala Stockholm där en ung man filmade ett mycket ljusstarkt föremål nära Mariatorget den 13 augusti 2015. Ljuset från föremålet var så starkt att han knappt kunde titta på det. Efter en stund gav det sig iväg över takåsarna.

Så även om sanningen inte nödvändigtvis finns där ute så inträffar det trots allt en del spännande händelser som inte alltid är så lätta att förklara.

CIA:s bilder är inte så imponerande. Här en usel kopia, tagen från en bok (!), av Alex Birch foto från Sheffield 1962 som återfinns på sajten.

birch490bildcia

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Visst har vi varit på månen

aldrinmoon69

Det finns ingen anledning att förvånas över att vi svenskar tror på sådant som inte alltid går att bevisa. När föreningen Vetenskap och Folkbildning nu låtit undersöka detta ligger siffrorna i linje med tidigare resultat.

För mig är det några frågor som är särskilt intressanta.

1 procent svarar ja på påståendet att den första månlandningen 1969 var iscensatt i en studio och i själva verket aldrig har ägt rum. Ytterligare 2 procent lutar åt att det nog är så och 3 procent befinner sig närmare ett tvivel än svaret ”varken eller”.

1 procent svarar att så kallade chemtrails släpps ut över oss för att påverka människor eller väder. 3 procent är beredda att säga så men är inte lika övertygade och ytterligare 8 procent lutar mer åt en konspiration än åt svaret ”varken eller”.

Siffrorna är mestadels små och de som tror på att kondensstrimmorna från vanliga flygplan i själva verket är kemiska utsläpp som ska förändra vårt klimat alternativt förändra oss människor är några få procentenheter. Men de är desto högljuddare och själv får jag mejl från chemtrailstroende i princip varje vecka.

Det siffrorna ändå visar är att ett par procent av alla svenskar över 18 år är beredda att tro på en lång rad konspirationsteorier. Och de visar också att hög utbildning inte alltid är ett skydd mot tron på konspirationsteorier. Inte minst när det gäller månlandningen där 6 procent av de högskoleutbildade står på de tvivlandes sida.

Jag har själv ägnat mycket tid åt att undersöka just månlandningen och haft förmånen att diskutera den med astronauter som Edgar Mitchell (Apollo 14), Charles Duke (Apollo 16) och Bill Anders (Apollo 8) som alla varit på eller färdats runt månen. Alla ordentligt irriterade på dem som ifrågasätter deras livs största utmaning och äventyr.

När jag för en tid sedan frågade den ryske kosmonauten Aleksej Leonov, den första människa som gjorde en rymdpromenad, om det amerikanska månprogrammet så tvivlande han inte en sekund på att det verkligen ägt rum.

Mitchell, som jag tillbringade en hel dag tillsammans med i Schweiz, fick något blixtrande i blicken när konspirationsmänniskornas ifrågasättande kom på tal:

– Tror du verkligen att ryssarna, som vi kämpade mot för att komma först, skulle ha tigit om att vi hade fuskat? Att allt bara var ett påhitt, sa han retoriskt.

Och nej, det hade jag svårt att tro.

Men inte så svårt att tro att jag inte själv ville kolla. Därför har jag grävt i Nasas Apolloarkiv i Houston, pratat med anställda som var med på den tiden och träffat tekniker som fanns på plats i Australien när de första bilderna sändes från månen till jorden.

Och det fanns inga tecken som tydde på att Apollo 11, och dess efterföljare, inte skulle ha landat på månen. Ingen har ens andats om att det skulle vara något vi bör tvivla på.

I dag är det ännu lättare att inte bara tro utan att veta. Bilder tagna av rymdsonder som cirklar kring månen visar spåren efter såväl rymdfarkoster som månbilar och astronauter.

Det finns andra spännande siffror i Vetenskap och Folkbildnings undersökning. Bland annat tror 15 procent av den svenska befolkningen att vi har, just nu, besök av varelser från andra planeter. Tyvärr gör VoF misstaget att göra ufo synonymt med utomjordingar varför frågan och dess svar blir något grumlig. Ufo betyder kort och gott att någon har sett ett oidentifierat flygande föremål som personen i fråga inte begriper vad det kan ha varit.

I vilket fall säger sig 2 procent av de tillfrågade vara helt säkra på att sådana besök verkligen äger rum, 6 procent lutar starkt åt att det är så och ytterligare 7 procent vill hellre svara jakande än det tvivlande ”varken eller”.

Dessa siffror ska jämföras med de 24 procent som i början av 90-talet svarade ja på en liknande fråga i en större undersökning. En jämförelse med 2008 visar att tron på utomjordiska besök minskat från 20 procent till de 15 procent som dagens undersökning ger som resultat.

Även om fler med enbart grundskoleutbildning tror att vi har besök av utomjordingar än dem med universitetsutbildning så är skillnaderna trots allt inte särskilt stora – mindre än 10 procent. Över huvud taget är utbildning något som inte verkar påverka den personliga övertygelsen i diverse frågor särskilt mycket.

Av någon för mig outgrundlig anledning är tron på dessa ET-besök som starkast bland sverigedemokrater och lägst bland socialdemokrater.

För mig är ufofrågan inte en fråga om tro utan en intellektuell utmaning som bör sporra till forskning. Forskning om mänsklig varseblivning, dåligt undersökta naturfenomen och om det faktiskt kan finnas något helt okänt som ännu inte har kunnat identifieras av vetenskapen.

Till sista kan man konstatera att vi lever i en tid där det är inne att ifrågasätta myndigheter, politiker och etablerade institutioner. I detta ifrågasättande finns en god jordmån för ökat tvivel. Det märkliga är att tvivlarna och konspirationsbyggarna väljer att tro på alternativa förklaringar utan att ifrågasätta dem på samma sätt. Vi behöver helt enkelt alla något att tro på eftersom kunskap är lite jobbigare att skaffa sig.

Fotnot: Bilden ovan är tagen av Neil Armstrong och föreställer hans kollega Buzz Aldrin på månen 1969. Foto: Nasa

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

"Global uppvärmning" som inte med en bokstav nämns kommer upp på tapeten bland kommentarerna - Desinformation kallas det för som sprids via kommentarer. En annan tycker - om jag förstår ordvalet rätt - att artikelförfattaren Clas - lever på socialbidrag. Enligt gällande socialförsäkringsbalk lär Clas inte få ett nickel i bidrag eller stöd. Han är alldeles för aktiv som redaktör på DN. Till sist "Om inte Sverige vaknar..." Har läst det nu flera gånger och jag förstår inte "Herpbert Herpbert".

Pål Börje, 02:31, 30 oktober 2015. Anmäl

Så förvånande är det väl inte, SD har trots allt en omvittnad förmåga att tycka sig se främmande hot på bristande evidentiella grunder, "Om inte sverige vaknar och ser igenom sosseelitens lögner snart kommer våra barn tvingas tala Klingon och be till Muad'dib!"

Herpbert Herpbert, 20:23, 29 oktober 2015. Anmäl

"Av någon för mig outgrundlig anledning är tron på dessa ET-besök som starkast bland sverigedemokrater och lägst bland socialdemokrater." Du svarar ju själv på den frågan tidigare: "Tyvärr gör VoF misstaget att göra ufo synonymt med utomjordingar varför frågan och dess svar blir något grumlig." Jag tror inte heller på UFOn, jag vet att vi inte kan veta allt, men pktrycket blev kanske för stort?

Håkan Bergman, 20:15, 29 oktober 2015. Anmäl

@Klarsyn år 2013 publicerades det 10587 artiklar av vetenskapsmän om den globala uppvärmningen, alla föruom TVÅ sa att människa låg bakom Men såklart du som lever på socialbidrag, blev utslängd från skolan vet bättre än folk som har jobbat hela livet med frågan Sedan tycker jag personligen att det är omöjligt att begå mord, människor har dött naturligt under hela männsklighetens historia och därför är det OMÖJLIGT att en människa kan påverka en annans liv JAG KÄNNER folk som har dött naturlig!

Asdf Qwert, 20:02, 29 oktober 2015. Anmäl

Den värsta och kostsammaste vandringssägnen av alla är den om en av mänskligheten åstadkommen global uppvärmning. Och inte hjälper det med utbildning heller när "forskningsanslag" hägrar för de som instämmer i lögnarkören.

Argusöga Klarsyn, 18:44, 29 oktober 2015. Anmäl

100 000 har sett den omdiskuterade filmen

Diskussionerna kring det okända flygande föremål som filmades över Puerto Rico den 25 april 2013 har gått höga sedan DN publicerade hela filmen i förra veckan. Filmen har visats fler än 100.000 gånger på DN.se sedan dess och min mejllåda har fyllts av olika teorier.

Att några gissar på en ovanlig form av drönare är inte förvånande och det finns även de som menar att det kan röra sig om ett föremål som inte hör hemma på jorden. Men den vanligaste teorin är att det skulle röra sig om en eller ett par fåglar som fångats av det amerikanska övervakningsplanets infraröda kamera. Och det är ingen tvekan om att allt fler tecken tyder på att det också kan vara det som är svaret.

En som försöker leda den teorin i bevis är Chriss Pagani som driver en sajt som undersöker spöken, andar och andra påstått övernaturliga fenomen. Hon menar att det måste röra sig om ett litet föremål eftersom flygplanets radar aldrig lyckades låsa på själva föremålet.

Och där kan hon ha rätt. 42 sekunder in i filmen syns en fyrkant dyka upp under några sekunder innan den åter försvinner. Fyrkanten är ett tecken på att besättningen här försöker låsa kameran på föremålet – men misslyckas då den snabbt slocknar.

Detta menar Pagani ställer till stora problem när det gäller de värden som visas på filmbilderna. När låsningen misslyckas så mäter istället kameran avstånd och hastighet gentemot marken, inte mot det okända föremålet. På det sättet blir hastighetsbedömningen minst sagt problematisk.

Nu har gruppen, Scientific Coalition of Ufology (SCU), aldrig påstått att man använt sig av de värden som syns i bilden utan istället använt sig av flygplanets hastighet och de föremål som syns på marken för att beräkna en ungefärlig hastighet på det okända föremålet.

Att försöka identifiera föremålet genom att titta på filmen går inte. Bilden har helt enkelt inte tillräckligt bra upplösning för att det ska vara meningsfullt. Allt man ser är hur föremålet tumlar och byter form mest hela tiden.

SCU som fick filmklippet från en läcka inom den amerikanska inrikes säkerhetstjänsten (Homeland Security) har lagt fram, och avfärdat, teorin att föremålet kan vara en drönare men man har även diskuterat frågan om det kan vara en fågel. Gruppen menar dock att det finns en sekvens i filmen som talar emot detta. Alldeles i slutet av den kan man nämligen se hur föremålet går ned mot vattenytan och då blir nästan (men inte helt) omöjligt att se.

Detta tolkar gruppen som att föremålet färdas under vattenytan.

Jag är själv mycket tveksam till att föremålet verkligen skulle befinna sig under vattenytan. Istället tror jag att det är IR-signalen som försvagas. Anledningen kan vara att en vinge kommer i vägen för den varmare kroppen eller att vinkeln till föremålet (fågeln?) ändras så att den värmealstrande ytan minskar.

När föremålet åter blir synligt ser det ut att dela sig i två i det närmaste identiska objekt som flyger sida vid sida innan de helt försvinner.

Också detta finns det anledning att vara tveksam till. Istället ser det ut som om det ena är en spegelbild av det andra.

När man tolkar den sekvensen ska man ha i åtanke att det inte första gången som föremålet ser ut att delas i två under de tre minuter som det syns i bild. 25, 30 och 35 sekunder in i filmen syns denna effekt och den upprepas sedan vid flera tillfällen. Bakom det främre mörka föremålet dyker det upp ännu ett, som ett slags spökbild.

Förklaringen till denna dubblering kan vara att det rör sig om två föremål men det skulle också kunna röra sig om en effekt som uppstår i kameran.

Pagani menar att det okända föremålet, som hon anser vara en pelikan, landar på vattnet och att två andra fåglar lyfter och då följs av kameraoperatören i tron att det är samma objekt. Detta är inte lika lätt att köpa. Landningen, om det är en sådan, pågår under en lång sträcka och det går inte att se att fågeln stannar. Istället fortsätter den med god fart under cirka 15 sekunder som en vitare version – alltså kallare än tidigare.

För mig går det inte att se att den skulle landa.

En fråga som också behöver ett svar innan vi kan lägga filmen från Puerto Rico till handlingarna är vad det var för rosafärgat föremålet som dök upp ute till havs i början av observationen. Det var ju detta som fångade besättningens och flygledartornets intresse. När ljuset slocknade valde besättningen att slå på sin infraröda kamera och börja filma.

Här måste vi ta hänsyn till två saker. Dels att observationen gjordes i mörker där det var omöjligt att bedöma avståndet till ljuskällan. Dels att SCU-undersökarna egentligen inte vet säkert hur den första delen av observationen gick till eftersom ingen ur besättningen har intervjuats. All information har kommit genom en annan person med insyn i händelsen.

Detta är inte optimalt när det gäller observationer av fenomen som dessa. Att inte ha möjlighet att tala med originalvittnena riskerar att ge felaktig information.

Vi vet därför inte hur lång tid som gick mellan det att besättningen såg ljuset slockna till dess att IR-kameran slogs på.

Så finns det då något som kan förklara det rosafärgade ljuset? Kanske.

Jupiter befann sig i västnordväst, lågt över horisonten, och är en möjlig felkälla till ljuset. Att det försvann kan förklaras med att det var blandad molnighet över Puerto Rico denna natt och att det hade räckt med ett moln för dölja ljuset från Jupiter.

Märkligt nog diskuteras inte möjliga felkällor i SCU:s omfattande rapport.

Filmer av okända fenomen i luften brukar få sin förklaring och även om mycket pekar på att det rör sig om en eller två fåglar som fångats av IR-kameran så återstår att någon försöker filma fåglar i planflykt med en liknande utrustning. Först då kan vi känna oss riktigt säkra.

Men än så länge lutar allt åt att det rör sig om en eller flera fåglar som fångats av besättningen.

puertodubbel001

Här syns hur föremålet delar sig i två medan det fortfarande befinner sig över land.

puertodubbel003

Och här syns hur föremålet dear sig i två efter det kommit ut över vattnet.

puertokvadrat002

Den vita kvadraten är ett försök att låsa kamerans radar på föremålet – vilket inte lyckas.

 

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

väldigt intressant, roligt att det tas upp även i svensk media som annars inte rapporterar så mycket om just UFO och USO (unidentified submerged objects). LIte skoj att detta verkar vara lite av båda. Trovärdiga expert vittnen som sett det mesta som normalt flyger i deras luftrum. När de senare studerat radar data från tidpunkten så har de funnit fler objekt som inte kan identifieras eller förklaras. Uppföljning uppskattas, har några nya teorier framlagts ?

Johan Eriksson, 04:25, 6 oktober 2015. Anmäl

Dagen då spökraketerna kom

Bartoll

Den 19 juli är ingen vanlig dag. För mig är den Kölmjärvdagen. Låt mig förklara.

Fredagen den 19 juli 1946 var en av många varma dagar den sommaren. På en åker nedanför gården i Bölebyn väster om Piteå arbetade Leonard Danielsson tillsammans med sönerna Kjell, Dan och Hans med höslåttern. Klockan var 11.15 då pojkarna bestämde sig för att ta en paus. När Kjell tittade upp fick han se något som han aldrig glömmer:

– Då upptäckte vi något som vi trodde var ett flygplan vid den sydöstra horisonten. Det gick tvärs emot vinden på ganska hög höjd och ibland blänkte det till från det som om det hade rört på sig, kanske roterat. Då och då försvann det för en kort stund bakom något moln.

Föremålet liknade en mjölkspann från Alfa-Laval och var något tjockare i ena änden. Det var det närmaste pojkarna Danielsson kunde jämföra med. Under minst 20 minuter gled det från den ena horisonten till den andra innan det försvann i nordväst.

– Vi stod och tittade på det glänsande föremålet ganska länge, berättar Dan Danielsson som minns vilket besvär de hade att övertyga pappa Leonard om att de borde titta på det konstiga ”flygplanet” istället för att jobba.

Tolv mil längre norrut var dagen fylld av arbete även för Knut Lindbäck och hans hembiträde Beda Persson. För dem som för så många andra pågick höslåttern som bäst och Knut och Beda arbetade vid en av sjön Kölmjärvs sluttande stränder. Knuts bostadshus låg på sjöns östra sida men i dag arbetade han och Beda Persson på en udde på andra sidan, nästan mitt emot huset, dit de hade tagit sig i en roddbåt. Klockan var 11.45 – nästan middag – och solen stekte varm över deras ryggar när ett brummande ljud hördes från skyn.

– Eftersom jag trodde att det var ett flygplan så tittade jag upp, berättade Knut för mig 40 år senare. Men istället fick jag se ett raketliknande föremål kommande störtande rakt ned mot sjön.

Tillsammans med Beda såg han den två meter långa, askgrå projektilen störta i vattnet en dryg kilometer bort, nära den sydvästra stranden. En hög vattenpelare slog upp när föremålet trängde ned genom ytan och snart följdes den av ytterligare en kaskad som om något detonerat direkt efter nedslaget.

De båda hade kunnat följa föremålets bana mot en klarblå himmel.

– Det var utan tvekan ett fast föremål, berättade Knut som gick bort 1985. Föremålet var omkring två meter långt och hade en trubbig nos medan aktern var spetsig. Jag tyckte mig också kunna se ett par små vingliknande utskott sticka ut på sidorna, men är inte riktigt säker. Allt hände så snabbt.

Nedslaget var alltså allt annat än ljudlöst. På andra sidan sjön, lite längre norr ut och något närmare själva nedslagsplatsen, befann sig 14-åriga Frideborg Tagebo:

– Vi höll på med storstädning av huset den där dagen och mamma som tvättade kläder stod nere vid stranden. Då fick vi höra ett dånande ljud som från ett raketplan. Mamma skrek åt mig att stänga fönstren eftersom hon trodde att det var en orkan. Vår hund blev alldeles tokig och sprang iväg. Allt var fruktansvärt.

– Sedan small det till som efter ett bombnedslag och jag såg en stor vattenkaskad slå upp. Efteråt blev det alldeles tyst och vi kunde se en massa löst sjögräs och näckrosor som flöt omkring på vattnet. Ljudet var fruktansvärt. Jag har aldrig hört något liknande vare sig förr eller senare, berättar hon.

Knut Lindbäck hoppade genast upp på sin cykel och gav sig av mot nedslagsplatsen. Efter några minuter var han framme med hjälp av en roddbåt och kunde då med egna ögon se det Frideborg Tagebo observerat från stranden.

– När jag kom fram till platsen såg jag sjögräs och näckrosor som hade slitits upp med rötterna och kastats upp på stranden. Vattnet var alldeles grumligt av lera och det var omöjligt att se om det låg något föremål på botten, berättade Knut Lindbäck.

Händelsen skakade om hela byn. Var det en bomb som hade slagit ned ute i sjön? Beda Persson gick som så många andra runt till andra stranden för att titta på nedslagsplatsen. Där kunde hon se lera som kastats upp på strandkanten efter smällen.

Näckrosrötterna som slitits av var tjocka som en handled.

Samma kväll posterades polis och hemvärnspersonal ut kring sjön sedan en granne till Lindbäck ringt landsfiskalen. Personalens order var att spärra av området samt att hålla vakt vid nedslagsplatsen tills militären hunnit fram. Att detta inte bara var en sak för polisen var det ingen som tvekade om.

På lördagsmorgonen den 20 juli blev dåvarande löjtnanten Karl-Gösta Bartoll vid Ing 3 i Boden uppringd av överste Wilhelm Dahlgren vid regementet och fick order att så snabbt som möjligt bege sig till Kölmjärv. Också en handskriven order utfärdades: ”Åk snarast per mc till Överkalix för att undersöka möjligheterna att bärga en ’spökbomb’ vilken lär ha fallit ned i Kölmjärv…”, stod det. Plötsligt var det allvar.

Karl-Gösta Bartoll var 30 år och expert på motorer. Som 20-åring hade han antagits som officersaspirant vid ingenjörstrupperna och avlagt sin officersexamen när andra världskriget började 1939. Från och med hösten 1941 hade han tjänstgjort vid Bodens ingenjörskår och blev efter några år chef och lärare för hela militärområdets kursverksamhet för bland annat bilmekaniker och motorcykelordonnanser. Med tiden skulle han bli chef för förrådsbyrån vid Överstyrelsen för ekonomiskt försvar och då komma att ansvara för Sveriges underjordiska beredskapslager för olja. Ett lager som vid hans pensionering 1982 beräknades till 10 miljarder kronor eller 25 miljarder i dagens penningvärde.

Nu var han plötsligt på väg för att leta efter en spökraket, ett föremål som ingen så här långt hade en aning om hur de drevs eller vad de bestod av. Kanske låg svaret på botten av en sjö.

Klockan 14.30 anlände löjtnant Bartoll till platsen och redan klockan 20.30 hade undersökningsstyrkan, som då bestod av sju man, hunnit söka av ett 400 kvadratmeter stort område kring nedslagsplatsen.

Samma dag anlände också ingenjör Roland Rynninger och laborator Torsten Wilner från dåvarande FOA:s avdelning 1 i Stockholm till platsen. Med i bagaget hade de bland annat en transportabel mätare för uppmätning av radioaktiv strålning. Militären kunde inte utesluta att raketen haft radioaktivt material ombord.

”Det anses mycket troligt att ett nedslag har ägt rum”, skrev Karl-Gösta Bartoll i sin dagbok från sökandet.

Karl-Gösta Bartolls undersökning av nedslagsplatsen var mycket noggrann och skulle pågå i flera veckor. Ni kan se honom på den flotte som byggdes för sökandet på bilden här ovan (copyright Archives for the unexplained). Meter för meter kontrollerades inte bara sjöbotten utan också omgivande terräng. Det gick inte att bortse från att projektilen kunde ha studsat efter nedslaget och kastats in i skogen. Någon sade sig till och med ha sett ett rökmoln i skogen.

För att lättare kunna söka av sjön delades den upp i rutnät. Linor spändes mellan stränderna och längs dessa drogs sedan flotten med mätutrustningen långsamt fram över sjön. Varje kvadratdecimeter av botten skulle sökas av. Med jämna mellanrum togs också prover med hjälp av en sond, men trots att man plockade upp omkring 35.000 sondprover fann man aldrig något spår efter de metalldelar som alla trodde skulle finnas där.

En teori som lanserades av Rynninger och Wilner var att projektilen som Knut Lindbäck såg störta hade varit atomdriven. Dess lilla storlek gjorde att någon vanlig motor knappast kunde vara tänkbar, menade de två FOA-forskarna.

”Om projektilen verkligen var så liten (omkring 2–3 meter) förefaller det svårförklarligt, att den med drivmedel av gängse typ kunnat tillryggalägga den skjutsträcka som i detta fall kan förmodas”, skriver de i en rapport efter hemkomsten.

Att FOA-folket trodde att det var Sovjet som stod som avsändare förefaller inte alltför långsökt.

Men ingenjör Rynninger och laborator Wilner väntade inte på att Bartolls personal skulle få napp. Efter att utan resultat ha mätt radioaktiviteten runt nedslagsplatsen flög de åter till Stockholm redan nästa dag.

Någon spökraket hittades aldrig. Men innan dagen den 19 juli var slut hade ytterligare tre raketliknande föremål slagit ned i svenska sjöar.

Klockan 11.30, en kvart före nedslaget i Kölmjärv, såg en ung pojke ett liknande föremål störta i Kattisträsket bara något tiotal meter framför sig.

– Jag hann bara höra ett plask innan en 15 meter hög kaskad av vatten slogs upp ur vattnet. Det var som när man spränger en mina, berättade han för mig senare.

Klockan 15.00 störtade ett okänt föremål i sjön Vassarajärvi väster om Gällivare och klockan 15.00 störtade ett annat i sjön Marmen utanför Söderhamn.

Fyra föremål störtade i fyra sjöar inom fyra timmar. Och trots att militären satte in stora resurser var allt man hittade en grop i botten. Mysteriet med spökraketerna väntar ännu på sin lösning.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 3