Bottenlöst men inte hopplöst

För någon timma sedan, strax efter 13 i dag lördag,  mötte jag dykarna mitt ute på Nammajaure på den plats där Bo och Liz hade sett föremålet sjunka. Min första fråga var givetvis vad de hade sett där nere under de 15 minuter de hade sökt på platsen. Och svaret blev lera. Flera meter djupt med lera som de inte kunde känna botten på.

Annons:

Roine Norström och Simon Kenttä hade båda stuckit ned sina armar och de hade bara sjunkit rakt igenom leran. På bilden ovan kan ni ser hur Simon bedömde möjligheten att hitta något på botten efter att ha känt efter. Bilden togs av hans kollega Roine på tre meter djup. Djupare än så var det inte.

– Det som landade här och sjönk måste ha fortsatt ned i lera med en gång, sa Roine till mig.

Så mysteriet med spökraketen i Nammajaure är fortfarande inte löst. Vi måste tillbaka igen. Och det ska vi!

Nu måste vi skaffa en helt annan utrustning, en magnetometer, som kan känna av metall långt ned i dyn. När vi ska göra det beror på vilka resurser vi får ihop och när det är möjligt för oss själva att komma loss.

Mysteriet är alltså inte löst utan lever.

Nu skannas Nammajaure

Strax efter lunch kom dykarna vandrande genom skogen i regnet. Vi andra hade redan hunnit äta vår spaghetti med köttfärssås och kunde erbjuda de båda Kirunadykarna en stol under partytältetes tak.

Det har regnat mest hela dagen men allt funkar bra så här långt. Och när jag skriver detta så har dykarna precis påbörjat sin första genomsökning av sjön – som ni kan se här ovan i ett klipp som vi filmade i samband med landningen i går.

Det som nu händer är att dykarna söker av sjön bit för bit, i sektioner, för att se om något ovanligt syns på botten. Det har visat sig att sjön bara är tre meter djup där vi tror att spökraketen gick ned. För säkerhets skull lät vi Bo och Liz peka ut var de trodde att föremålet landade genom att ta dem till den plats där de gjorde sin observation samtidigt som vi hade en båt ute i sjön för att markera platsen.

Så snart alla var överens så kontaktade vi båten med hjälp av walkie-talkie och dykaren som befann sig där ute markerade platsen med en boj. Och det är med den bojen som utgångspunkt som vi nu riktar in sökandet.

När dykarna sedan skannat nästan hela sjön kom de tillbaka med några intressanta platser som de ville kolla upp i morgon. Inget jättetydligt men ändå värt att skanna en gång till och kanske dyka på. Ni kan se ett av objektet på sonarbilden här nedan. Vi får väl se vad det kan ge.

Snart börjar dykningarna

Medan regnet öser ned så har vi precis hunnit avsluta vår första livesändning från Nammajaure. En sändning som vi genomförde alldeles nere vid sjön och där två presenningar och diverse plastpåsar höll mig och datorerna torra. Ni kan se mig sitta och prata på bilden ovan.

Nu väntar vi på att dykarna från Kiruna ska komma fram så att vi kan börja den verkliga undersökningen som förhoppningsvis ska leda fram till att vi hittar det märkliga föremål som ligger i sjön.

Medan vi sitter här hör vi svenska och Natoplan flyga över oss i den stora övning som pågår för fullt över Norrbotten. En övning som känns lite kittlande med tanke på att det som en gång landade och sjönk i sjön kan vara något från en främmande makt.

Bo och Liz Berg, som såg farkosten landa, kommer under dagen att peka ut var de såg den sjunka. Detta ska förhoppningsvis ge dykarna en bättre möjlighet att ringa in sökområdet.

Alla här är otroligt förväntansfulla men samtidigt är vi realister och inser att sökande kan sluta med att vi inget hittar. Vi får helt enkelt se vad som änder de närmaste dagarna.

Framme vid sjön

Strax efter klockan 18, efter en lång väg från Stockholm med flyg till till Skellefteå och vidare i bil upp till Jokkmokk kom vi fram till Nammajaure i Muddus nationalpark vid 18-tiden i dag. Då hade vägen upp kantats av intervjuer och telefonsamtal från bilens baksäte.

I Luleå blev vi intervjuade av Micke Nyberg från Nordnytt när vi stannade till på Storheden för att äta lunch. Det inslaget gick senare i kväll också på Rapport. Jag blev också intervjuad av The Local som skrev en lång artikel på engelska.

Men nu är vi på plats ute i skogen alldeles vid Nammajaures strand där några sitter vid brasan medan andra håller på och fixar med saker i sina tält. Det börjar bli riktigt mörkt och lätt kyligt men vi har sluppit regn och mygg – fast några har ändå gjort sig påminda.

När vi flög in hit med helikoptern låg sjön stilla under oss och den såg inte särskilt stor ut. Någonstans i dess nordliga del ska spökraketen ligga. Det märkliga föremålet som landade och sjönk här för 32 år sedan.

Nu har vi slagit upp våra tält och ett partytält som vår kock brassar käk under. Vi har byggt en toalett en bit från lägret och ställt i ordning batterierna som ska ladda datorer och mobiler i en förfallen stuga som det inte går att sova i.

Sveriges Radio är med oss och stannar över natt och i morgon kommer flera tidningar, kanske TV4 och några till. I fall vi faktiskt skulle hitta det vi letar efter.

Men det är alltså i morgon som vi börjar undersökningen på riktigt. Det är då som dykarna kommer från Kiruna och vi sätter båtarna i sjön för att först söka av den med sonar. Sedan får vi se var vi ska dyka. Liz och Bo Berg, som såg spökraketen hamna i sjön och sjunka ska också visa oss på plats hur det gick till den där dagen i juli 1980.

Det kommer att bli riktigt spännande. Hittar vi något kan ni läsa det är.

I dag börjar jakten på spökraketen

Under fem dagar ska jag leda en expedition i en sjö några mil rakt öster om Porjus och Jokkmokk. En expedition som inte liknar någon annan. Och vill nu följa vår jakt på den sjunkna spökraketen så är detta den bästa platsen att få veta senaste nytt. Förhoppningsvis kommer vi att kunna publicera dagliga videorapporter på Facebook.

Hittills har intresset varit enormt. Utländska bloggare och svenska medier har uppmärksammat expeditionen och många har hört av sig för att få följa med.

När detta skrivs sitter jag i baksätet på en bil och har just pratat med Norrbottens-Kuriren, The Local, P1 Morgon, P3 Morgonpasset, P4 Radio Skaraborg och blivit intervjuad av Nordnytt när vi stannade i Luleå för att äta.

Så vad är det då vi ska leta efter? Här är historien.

Den 31 juli 1980 hade Bo och Liz Berg stannat till vid en sjö i Muddus nationalpark öster om Jokkmokk för att vila och äta. Vädret var fint och de var alldeles ensamma när ett vinande ljud störde friden. Ljudet kom från söder och snart såg de båda hur ett avlångt föremål med något som stack ut på sidorna flög emot dem.

När jag talade med dem tio år senare, efter att ha hittat rapporten i Försvarets forskningsanstalts (numera FOI) arkiv berättade de hur farkosten, för det var något av metall som flög fram genom luften, passerade över dem och sänkte sig ned mot sjöns bortre ända där det plötsligt svängde 180 grader och började röra sig tillbaka mot dem men landade och blev liggande på ytan.

I kikare kunde de se hur farkosten sjönk under visst bubblande. (Ni kan se Bo Bergs teckning av den här ovan.)

Och där kan den ha legat sedan dess.

Men förhoppningsvis inte länge till.

I dag, torsdag, ger jag mig iväg mot Norrland tillsammans med tre medlemmar i UFO-Sverige, ett filmteam och de båda vittnena, Bo och Liz. Kanske hörde ni Liz berätta om det de såg på P4 Extra där Lotta Bromé intervjuade oss båda.

I Jokkmokk ansluter en guide och på fredag morgon ger sig två dykare av från Kiruna för att hjälpa oss att söka av hela sjön som är cirka 600 meter lång och ett par hundra meter bred.

Under fem dagar kommer vi att göra allt vi kan för att hitta farkosten. Ligger den kvar så borde det finnas en god chans.

Det är första gången som något liknande genomförs. Aldrig tidigare har en så pass omfattande expedition sökt efter ett okänt föremål, ett ufo, som sjunkit i en sjö. Under 1946, när den så kallade spökraketvågen drabbade Sverige, Norge och Finland, störtade flera av dessa cigarrformade föremål i just sjöar. Militären letade men hittade inget, trots att man faktiskt skickade ut en helikopter för att titta ner i sjön.

Men vattnet var för grumligt fick Bo och Liz veta när de ringde och frågade hur det gick. Någon dykning genomfördes aldrig.

Så på fredag går en dykare för första gången ned i sjön. Förhoppningsvis efter det att vår sonarskanning visat något som antyder att farkosten faktiskt ligger där på botten.

Givetvis kan den som skickade iväg den ha plockat upp den också. Men vi tror inte det.

I vilket fall kommer det att bli några riktigt spännande dagar. SMHI hotar med regn. Men vi är väl rustade för dåligt väder och hittills har det inte fallit en droppe. Vi kommer att tälta vid sjöns strand och jag hoppas kunna rapportera om vad vi gör dag för dag på den här bloggen. Vill ni kan ni också läsa mer på Facebook där vi alltså planerar att kunna visa rörliga bilder från vårt arbete två gånger om dagen.

Bara att önska oss lycka till!

Världsufodagen

I dag är det Världsufodagen om vi ska tro en sajt som urtopat den. På samma sätt som Kanelbullens dag försöker några entusiaster att marknadsföra sitt ämne för att få andra att konsumera det.

Nej, tacka vet jag den 24 juni, en dag som länge var just ”Världsufodagen” och som till skillnad från den 2 juli faktiskt har betytt något konkret för detta fenomen. Medan den 2 juli hänvisar till ett troligt datum för den så kallade Roswellkraschen i New Mexiko, alltså det datum år 1947 då många anser att ett okänt föremål störtade i USA. Vad nu detta föremål var för något är en fråga som fortfarande stöts och blöts. Rymdskepp eller hemlig ballong.

Eftersom ingen faktiskt vet när detta föremål bet i gruset känns det lite knepigt att fira just denna dag. Allt vi kan vara säkra på är att en man vid namn Mac Brazel hittade skrot från ett föremål liggande i öknen den 5 juli. Sedan forslades skrotet bort och togs om hand av militären.

Nej, Roswell är inte mycket att fira. Där finns för många oklarheter och för mycket ifrågasättande. Låt oss kika på vad som hände den 24 juni istället. Den dag som rätteligen borde fortsätta firas som Världsufodagen.

Det började med en reflex som från en solkatt vidarebefordrad av ett silverblankt skrov. Solglimten fick privatpiloten Kenneth Arnold att haja till där han befann sig inte långt från Kaskadbergen i nordvästra USA. Åtskilliga kilometer framför sig såg han nio ovanliga föremål rusa fram mellan bergstopparna, som fastsatta på ett snöre. Först fem och sedan fyra. Med en lucka emellan.

Och det var något som inte stämde. Hur han än tittade kunde Arnold inte upptäcka några stjärtroder eller cockpitar. Dessutom såg föremålen ut som halvmånar. Deras rörelse liknade inte vanliga flygplans utan, som han senare skulle beskriva den, som ”tefat som kastas över vatten”. Intresset för Kenneths Arnolds iakttagelse över Kaskadbergen blev enormt. Genom nyhetsbyråerna visste snart hela USA vad som hade inträffat den 24 juni 1947.

Redan den 25 juni använde en redigerare på tidningen East Oregonian begreppet ”flying saucers” i en rubrik till en artikel om händelsen och snart kom allt okänt som flög på himlen att kallas för flygande tefat.

För amerikansk filmindustri blev tefaten ett nytt sätt att sätta skräck i biobesökarna. Första gången begreppet användes i en filmtitel var 1949 då ”The Flying Saucer” hade premiär. I filmen kom tefaten från Ryssland och hotet från kommunismen var fimens centralpunkt. Mera rymdinspirerade var ”The Day the Earth Stood Still” (1951) och ”Earth vs. the Flying Saucers” (1956) med klassiska tefat på besök på jorden.

1951 kom journalisten Frank Scullys bok ”De flygande tefaten” ut i Sverige och trots att boken avslöjades som fiktion såldes den i 60.000 exemplar och skapade en av de populäraste myterna – att den amerikanska regeringen dolde tillfångatagna utomjordingar och störtade farkoster i hemliga bergrum. Historien odlas fortfarande i filmer som ”Independence Day”.

Ordet ufo, som ju började sin bana som en förkortning för Unidentified Flying Objects, oidentifierade flygande föremål, skapades i början av 50-talet av amerikanska försvaret som ville ha ett eget begrepp som utan tefatens koppling till rymden och besökande utomjordingar kunde användas för att hålla koll på det som flög och inte kunde identifieras.

Nå, nu är det i alla fall Världsufodagen för dem som vill det. Själv har jag pratat om den i TV4 nu på morgonen och med TT för några dagar sedan. Expressen har ringt och likaså Aftonbladet. Så den som började marknadsföra dagen verkar ha lyckats rätt bra trots mina försök att hålla en låg profil.

Och till syvende och sist är det väl bra att vi alla diskuterar dessa spännande fenomen som ju trots att det mesta går att förklara ändå innehåller en och annan godbit som ställer vårt kritiska tänkande på sin spets. Och då duger ju en måndag i början av juli lika bra som någon annan dag.

Att spara i lådorna

För en vecka sedan kom jag tillbaka från en tiodagars resa till England och Wales, en traditionell tripp som jag gör en gång om året sedan rätt länge nu. Det rör sig inte om någon semesterresa utan om en ren arbetsresa men utan att jag jobbar.

Verkar det underligt?

Det är i så fall bara förnamnet.

Resan har ett enda mål – att samla in så mycket dokument, böcker, tidskrifter, bilder, bandinspelningar, brev, modeller och annat (som jag just nu inte kommer på) till Arkivet för UFO-forskning i Norrköping. Världens största arkiv när det gäller ufo och andra oförklarade fenomen.

Jag och några kollegor i ufobranschen genomför ett slags modernt vikingatåg men med ett något mera högtstående kulturellt mål. Vi är ute efter att rädda den globala ufohistorien för eftervärlden. Och att sedan tillgängliggöra allt för den som vill forska.

Kanske inte lika nobelt som att rädda valar eller pandor men i vår nisch av verkligheten väl värt mödan.

Engelsmännen själva ser nog på oss som ett slags vikingar i modern förklädnad. En gång fick vi höra att ryktet om oss sa att ”nu kommer svenskarna, de tar allt utom våra kvinnor”. Gott så. Det hade nog varit värre om det hade varit tvärtom tror jag.

Under årets lilla 4.000-kilometerstripp genom London och den brittiska landsbygden, utförd i min vänsterstyrda Toyota, träffade jag och min kollega Håkan ett tiotal ufologer runt om i England och Wales. Två om dagen var minimum. Kvar i London lämnade vi två andra UFO-Sverige-medlemmar, Anders och Carl-Anton. Dessa genomförde en herorisk insats och fick knappt se dagsljus under de första tre dagarna eftersom de var satta att tömma en fuktig och dammig källare inte långt från OS-arenorna på böcker, tidningsklipp och tidskrifter.

Synd för dem eftersom det var minst 25 grader varmt i sju dagar och klarblå himmel och jag hoppas att ingen av dem drar på sig ufodammlunga efter timmarna i denna unkna miljö där en mumifierad råtta blev ett av många spännande fynd.

Nå, allt gick i alla fall bra och på bilden ovan kan ni se hur vi fyra och källarens ägare, Bob Rickard (grundare av den underbara tidskriften Fortean Times förutan vilken jag inte kan leva), står bakom det som vi kom att döpa till The Great Fortean Wall. 313 lådor packade med allehanda fantastiska mysterier och (inte så sällan) deras lösningar.

Fort är namnet på en brittisk samlare av det okända, Charles Fort, som i början av 1900-talet skrev en rad böcker om märkligheter som han grävde fram ur framför allt vetenskapliga tidskrifter. Han kom sedan att ge namn åt ett helt fält av knepigheter, där bland annat ufo, sjöodjur, spontan mänskliog självförbränning, spöken och parapsykologiska fenomen ingår – forteana.

Det är dessa ämnen som nu befolkar AFU:s lokaler i Norrköping och som gör arkivet till en fantstisk samling av nutida folklore. Spännande, det kan jag garantera.

I dag fick jag en rapport om att alla lådorna nu nått AFU och att de står säkert placerade i en av våra tio lokaler som alla ligger på en och samma gata. På måndag åker jag och Carl-Anton ner för att hjälpa till med att sortera och sedan kommer det mödosamma arbetet med katalogisering och ordnande att börja.

Men AFU är berett och den frivilliga personalen är sedan något år förstärkt med en trupp Fas 3-arbetare. Skanning är ett viktigt momenent liksom digitalisering av band och bilder.

Störst i världen har AFU alltså gått och blivit och det är vi mycket stolta över. På det sättet kan vi hjälpa ännu fler forskare, elever och andra som behöver fakta om dessa knepiga fenomen att få svar. Eller också får de ännu en gåta att bita i!

Varför är det då viktigt att samla in allt detta? Vad kan det vara för nytta med att ha 15.000 böcker och dubbelt så många tidskrifter, rapporter, klipp och gud vet vad om saker som många över huvud taget inte tror existerar?

Och hur i hela friden kan vuxna människor slösa bort sin tid på något så befängt?

Svaret är enkelt. Vi sparar för att det är en viktig del av vår kultur och för att tron på utomjordingar är lika mycket dagens folklore som tron på tomtar tillhör gårdagens. Sedan är vi som jobbar med detta fantastiska material också övertygade om att det bland alla dessa rapporter och berättelser finns äkta och ännu ej utforskade fenomen som vetenskapen hittills inte tagit sig tid med.

För oss är allt detta en viktig del av den värld vi lever i.

Charles Fort kallade dem ”fördömda fakta”. För oss är de en intellektuell utmaning.

I vilket fall är de värda att vårda för framtiden.

Vill ni veta mer så finns det att läsa på AFU:s hemsida.

Filmade ufon

Den som vill se ett ufo behöver inte längre ge sig ut på en blåsig kulle under en mörk vinternatt, iklädd termobrallor och hemstickad mössa. Istället räcker det alldeles utmärkt med att placera sig framför datorn och klicka sig fram till Youtube. Där vimlar det numera av så många ufoklipp varje vecka att det inte längre är möjligt att försöka hålla ordning på dem alla.

Skulle man ta Youtube som rättesnöre så är det ingen tvekan om att vi har besök av utomjordiska varelser. Och det var och varannan dag.

Nu ska man nog trots allt inte göra det.

Erfarenheten säger att de ufogrupper som ägnade sig åt ”spaning”, eller som britterna kallade det, Skywatch, mest lyckades observera en och annan konstig ljuspunkt. Fotograferade på stora avstånd blåstes sedan bilderna upp till något som såg rätt underligt ut. I vilket fall var observationerna av riktigt underliga fenomen mycket ovanliga och knappast något som förändrade vår världsbild.

I dag strömmar det alltså in bilder och filmer. En av de senaste togs från ett flygplan över Sydkoreas huvudstad Seoul den 7 april i år. Åtminstone är det de uppgifterna som signaturen ”crazybreakingnews” lade ut tillsammans med filmen samma datum. Mer får vi inte veta.

På filmen syns hur ett ljust föremål kommer inflygande från höger och mot centrum av bilden innan det ger sig av uppåt och försvinner i bildens överkant. En upphetsad röst hörs ropa något redan efter en kort stund.

Märkligt nog verkar filmaren inte särskilt intresserad av föremålet. När det försvinner uppåt gör han eller hon inte det minsta försök att följa det med kameran. Varför kan man ju fråga sig. Om jag hade sett ett okänt objekt komma flygande in i bilden på det sättet för att några sekunder senare sticka iväg uppåt så hade jag reflexmässigt höjt kameran och försökt följa det.

Men icke här.

Jag minns hur jag under en flygning till Italien i mitten av 1970-talet fick syn på ett lysande objekt som rörde sig bland stjärnorna utanför kabinen. Efter en stund gjorde det en sväng runt en av stjärnorna för att sedan accelerera uppåt. Jag vräkte mig mot rutan och kikade uppåt för att följa det så länge jag kunde. Och det tycker jag nog att filmaren över Seoul hade nog så goda skäl att göra han också.

Istället tyder beteendet på att den som filmade aldrig såg objektet. Rösterna är ditlagda senare liksom det lilla ufot. Säkra kan vi inte vara men sådana är också Youtubes spelregler. Mycket lite information läggs ut och vi är helt i händerna på den som har publicerat klippet. Här finns oanade möjligheter för dne som gillar att luras.

Jag letade runt lite på sydkoreanska hemsidor men utan att hitta filmen. Men det är givetvis inte säkert att det är där den hamnar när den första gången publiceras. Den kan givetvis lika gärna ha lagts ut på en blogg. I vilket fall är det ungefär lika lönande att leta äkta ufon på Youtube som att spana efter dem från en isande kulle.

Ufoplan och osynlig sten

Januari är en rymdmånad. Klar sikt och mörka himlar. Och den som håller ögonen öppna kan få se både det ena och det andra. Enligt TT, som översatt Finska nyhetsbyrån, har delar av den fantastiska bolid som syntes över Finland den 3 januari fallit ned i trakten av Jämsä cirka 20 mil norr om Helsingfors. Det stora eldklotet måste ha varit en spektakulär historia eftersom den finska astronomiföreningen Ursa säger att ett par hundra observationer kommit in till dem.

Men nu påstår TT att samma Ursa har hittat delar av rymdstenen och att detta ska stå på Ursas hemsida. Men hur jag än letar där så hittar jag inga sådana uppgifter utan bara en om att föreningen räknat fram en datormodell som visar att om det fallit delar till marken så kan de mycket väl ha gjort det i Jämsätrakten. Ingenting hittat ännu med andra ord.

En annan ickenyhet i rymdbranschen hittar vi på Aftonbladet.se i dag där en man i Bonäset utanför Örnsköldsvik filmat två okända föremål den 6 januari, alltså i går. UFO-Sverige fick in rapporten samma dag och jag tittade då på filmen som visade åtminstone ett flygplan som lämnade en kondensstrimma efter sig när det flög mot vad som förefaller vara sydväst. På sin väg över himlen passerar planet en gammal kondensstrimma efter ett annat plan som verkar ha passerat tidigare.

Att flygplan lämnar kondensstrimmor efter sig är vanligt och särskilt lätt att se nu på vintern då planen dessutom flyger i närheten av den horisont där solen går ned och därmed får kondensen upplyst. Jag tror att UFO-Sverige får in ett trettiotal sådana rapporter varje år, de flesta under december och januari. Flera gånger genom åren har jag hjälpt just Aftonbladet att identifiera dessa himmelska kritstreck. På ufo.se hittar ni bilder och filmer av sådana strimmor.

Men mystiken tätnar när Aftonbladet ringer upp Luftfartsverkets presschef Carl Selling och då får veta att det inte finns några rapporter om att det skulle ha befunnit sig ”något ovanligt” i luftrummet just då. Det låter ju både vederhäftigt och skumt.

Men som man frågar får man svar. När jag talar med Carl Selling så bekräftar han att frågan från Aftonbladet var just om det funnits något ”ovanligt” i luften just då. Och det gjorde det ju inte. Däremot fanns det ju med all säkerhet ett par flygplan. Men eftersom ingen frågade efter dessa så fick man inget veta.

Att det ena föremålet är ett flygplan på väg mot sydväst är fullständigt klart. Det mindre, stillastående ljuset är svårare att säga om det är resterna efter en gammal k-strimma som lämnats av ett annat flygplan eller något annat. Det går helt enkelt inte att se på filmen.

Men jag skulle nog säga att också denna kommer från ett flygplan.

Nya brittiska ufodokument

När det brittiska Nationalarkivet nu för åttonde gången sedan maj 2008 lägger ut flera tusen dokument ur försvarets ufoarkiv är det framför allt ett av dem som väcker mitt intresse. Dokumentet härstammar från juli 1995 och har skrivits av en hög flygvapenofficer inom den brittiska underrättelsetjänstens ufoavdelning, DI55. Brevet är riktat till officerens kollega inom försvarsdepartementet, som då hade en offentlig talesperson i ufofrågor, och har fram tills nu varit hemligstämplat.

Det officeren skriver passar inte alls in i bilden av försvarsmakten som sittande på alla hemligheter i ufofrågan utan ger istället en bild av en organisation som lika lite som de privata ufogrupperna hade svaret på ufogåtan. Officerens namn är borttaget från dokumentet men i det skriver han att allmänhetens uppfattning om DI55 som ”försvarare av jorden från hotet från rymden” är ”ljusår från sanningen”.

Istället är ”den pinsamma sanningen… att bristen på pengar och andra mera prioriterade frågor har förhindrat en riktig undersökning av ufoobservationer”.

De mest hemliga ufoundersökarna inom det brittiska försvaret har nu alltså visat sig inte haft vare sig pengar eller motivation att gå på djupet med de uforapporter som hamnade på deras bord.

Totalt släpper Nationalarkivet 8.600 sidor med dokument om ufo och de finns alla att gratis ta del av på arkivets hemsida under en månad.

Nu innebär DI55-officerens brev inte att det saknas intressanta observationer bland de dokument som i dag har släppts. Min kollega i Sheffield, professor David Clarke, som ligger bakom hela den flera år långa process av frisläppanden av dokumenten, har hunnit studera dokumenten under en längre tid. Han nämner bland annat en observation gjord av piloten Ray Bowyer och hans passagerare i april 2007 då de tillsammans såg två cigarrformade föremål över Kanalöarna. Den rapporten har ännu inte fått en entydig förklaring även om vissa tecken tyder på att det kan ha rört sig om ett ovanligt atmosfäriskt fenomen.

Här finns också några få dokument rörande en radarvisuell observation nära RAF-flygbasen Lakenheath i Suffolk den 13 och 14 augusti 1956. Eftersom all dokumentation i övrigt kring denna händelse har förstörts var dessa dokument ett fynd. De föremål som observerades i augusti 1956 sågs till en början på radar på marken. Hastigheter på flera tusen kilometer i timmen uppmättes medan andra ekon stod stilla. Flera jaktflygplan skickades upp och ett av dem kunde låsa sina vapen på ett av de okända ekona men föremålet lyckades på något sätt ta sig runt planet och lägga sig bakom det. Efter en stund försvann föremålen från radarskärmarna.

I de dokument som nu offentliggörs berättar en av radaroperatörerna hur en av piloterna i ett Venomplan leddes in mot målet och hur han sedan tappade kontakten med föremålet: ”Men sedan anropade han, ’Tappat kontakten, mer hjälp’ och han fick då veta att föremålet nu befann sig bakom honom och att det fortsatte som klistrat i den positionen, det följde Venomflygplanets alla rörelser. Ett andra Venomplan skickades upp ”men det kom aldrig närmare än 30 kilometer innan målet flög iväg… klättrande med en fantastisk fart.”

Det finns mycket spännande att upptäcka bland dokumenten. Klicka er in och läs själva.

Bilden här ovan och förstoringen här nedan togs av Alex Birch i Retford den 27 januari 2004. Alex är känd för ett annat ”ufofoto” från 1962 som starkt har ifrågasatts och det som vi här kan se undersöktes av brittiska försvarsdepartementet som fantastiskt nog inte kunde hitta en förklaring. I själva verket är det lätt att se att det rör sig om en linsreflex från den starka lampa som syns mitt i bilden. Ett mycket vanligt fenomen som de militära undersökarna direkt borde ha kunnat identifiera.