Inälvor på tapeten (1): svinlever

I en ny serie blogginlägg skriver jag om inälvsmat, som ligger mig varm om hjärtat och börjar bli trendigt så smått. Till er som har innanmatsfobi, läs mina inlägg som terapi.

När jag bodde i studentkorridor i Uppsala var det lätt att få tag på inälvsmat på legendariska ICA väst, antagligen tack vare de många invandrarna i området. Det var en härlig tid. Jag brukade kalasa på njure nästan en gång i veckan. Det var också enormt billigt. Särskilt god var en sauté med citron och persilja från en gammal upplaga av Hemmets kokbok.

Annons:

Men jag lagade och åt även gryta på hjärta och – inte minst – svinlever. Och jag menar att grisens lever har ett oförtjänt dåligt anseende. Visst den smakar mycket inälva*, men ska vi kritisera hallonet för att det smakar mycket hallon?

Jag tror att de är dags för en renässans för svinlever och andra intensivsmakande innanmat. När vi nu lärt oss att äta rikligt med chili, ingefära, vitlök, citrus och soja, finns det alla möjligheter att pimpa hard core-inälvorna med både heta, pikanta och syrliga ingredienser som balanserar inälvssmaken.

Prova detta. Salta skivor av rätt tunna skivor av grislever och smörstek dem rosa. Låt dem vila och gör en dressing av salt, lime, vitlök, chili och ingefära, lite japansk soja, lite mörk sesamolja och lite matolja. Proportionerna får ni experimentera fram själv. Häll över köttet och ät på en gång. Smaskigt. Jag åt en grönsallad till, men kan tänka mig att glasnudlar är det fulländade tillbehöret.

Det är dock lite svårt att få tag på lever. Finns kalvlever och lammlever går lika bra att laga på samma vis. De har – måste jag erkänna – mildare och mer subtil smak.

* Jag vet kära språkvårdare, att ordet inälva inte finns med i ordböckerna. Men det finns en logisk plats för den i det språkliga systemet, så jag fyller bara detta tomma utrymme.