Hannas krönika, deltävling 4

Att Danny Saucedo gick till final är det minst otippade resultatet i en tävling någonsin. Det var alldeles uppenbart för alla som tjuvtittat på hans spektakulärt välproducerade nummer. Med brallan full av svindyr ljusslingeteknik och minutiös precision i dansstegen levererade han något ganska unikt: en på riktigt snygg och lyxig treminutersshow. Låten är en helt okej dansdänga också, även om han nervössjöng den ganska falskt.
Lisa Miskovskys finalplats var desto mer oväntad. Hennes subtila Kate Bushflirt var på pappret alldeles för finstämd, för indirekt, med sina tonartsbyten och lugna bilåkartempo. Men faktum är att de två finalisterna har något gemensamt: de är visuellt intressanta. Saucedo med sin ljusshow, Miskovsky med sina minimalistiska fågeldansare.
Showen har blivit allt viktigare i Melodifestivalen. För bara några år sedan kändes det mesta i tävlingen som hastigt hopslängda kabarénummer med marginellt större budget än din lokala revy. Men ambitionsnivån har höjts drastiskt. I stället för lökiga gimmicks får vi tajt perfektion, som sneglar mot amerikanska storproduktioner snarare än mot svensk tv-tradition. Men ambition är en sak, utförande en helt annan. Charlotte Perrellis försök att efterlikna Beyoncés fabulösa framförande av “Run the world” från Billboardgalan förra året föll platt. Ska man dansa med lila geometriska former får de gemometriska formerna åtminstone vara snygga.
Miskovsky och Saucedo gjorde däremot allt rätt. Matchade nummer till låtintensitet, undvek kitsch, och skapade underhållning snarare än att bara sjunga så fint de kan.

Annons:

Deltävling 4, Malmö

Fortsätt läsa

Kaffe och kaka

Fyrtio minuter kvar, är på plats i pressrummet. Folk står typ och carbloadar här. Ser en reporter som trycker i sig en banan, till exempel. Jag kör kaffe och småkaka.

Alla är helt säkra på att Danny går vidare i kväll. Han fick sextio procent i publikundersökningen i går. Sextio procent! Jag tror ju personligen att Dynazty kniper andraplatsen, men det finns rätt mycket osäkerhet där. Känns som Danny kommer få så överlägset flest röster, att det är svårt att veta hur de övriga få fördelar sig.

Ska skriva lite nu. Vi hörs när klockan närmar sig åtta.

Krönika, deltävling 4

När ett fenomen når Melodifestivalen vet man att det är djupt rotat i samtiden. Årets tydligaste exempel är stamningen, den upphackade sången, som uppenbart fått sitt breda och folkliga genombrott. Charlotte Perrelli gör den i kväll: ”I was the gi-uh-irl”. Danny Saucedo gör den – ”uh-uh-uh-amazing”. Och i final har vi redan stamsjungande David Lindgren och Loreen på väg ”uh-uh-up”. Faktum är att i princip varenda hyfsat ung schlagerartist med radiohitambition gör det i år, de står där på scenen och huh-huh-hackar fram lyriken som vore den en kikhostattack.
Man kan spåra stammandets extrema moderna genomslag till den massiva r’n’b-hit från 2007 där Rihanna upprepade sitt ”ubrella-ella-ella”. Men mest korrekt är nog att skylla på Lady Gaga. Om Rihanna förde upp stamningen på 00-talets dagordning, så klubbade Gaga igenom den en gång för alla. Den extremt enerverande och effektiva refrängen till ”Poker face” gnagde sig in i världsmedvetandet 2008, en millimeter djupare för varje ”muh” i Gagas nasalt bräkande ”muh-muh-my poker face”. Sedan dess har Gaga utvecklat stammandet till ett trademark, och repeterar närmast tvångsmässigt stavelser i alla sina stora hittar.
Men stamningen har naturligtvis djupare populärkulturella rötter än så. I The Whos ikoniska ungdomsrevoltanthem ”My generation” från 1965 spottade Roger Daltrey fram sina ”g”. Man kan argumentera för att det är låten som – även om den säkerligen inte var allra först – gjorde stamningen till en populärkulturell trop. Året därpå följde The Kinks efter med ”luh-luh-Lola”, och under det kommande decenniet var alla från The Runaways till Elton John med på stamningståget. För att inte tala om The Knacks utslitna ”mah-mah-mah-my Sharona” från 1979.
När den är som mest effektfull kan stamningen som sångtekniskt grepp faktiskt betyda något, förstärka en känsla. Den kan signalera frustration och otålighet. I The Who-exemplet, i David Bowies ”Changes”, eller i Guns’n’Roses ”Welcome to the jungle” gör stamningen sångaren till en frustande häst i spiltan med uppdämd energi som väntar på att något, vad som helst, äntligen ska hända. Den kan symbolisera osäkerhet också, eller ge emfas.
Men i de allra flesta fall är nog motivet till stamningen betydligt simplare. Precis som Lady Gaga tagit sitt namn från barnjoller, har hon insett att de simpla stavelseupprepningarna talar till de mest infantila delarna av vår hjärna. De är primala, enkla att komma ihåg, enkla att gnägga fram på fyllan. De passar med andra ord utmärkt i Melodifestivalen.

Hanna tippar, deltävling 4

1. Charlotte Perrelli
”The girl”
Text och musik: Fredrik Kempe, Alexander Jonsson
Betyg: 3
Med sex dansare, skrevkort cirkusdräkt och en fattigmansversion av Beyoncés ”dansar-med-projektioner”-stunt på Billboardgalan förra året försöker Charlotte Perrelli göra schlagercomeback. Inte det lättaste efter segern med magnifika eposet ”Hero” för fyra år sedan. Årets låt försöker klämma in lite av allt: ”Mamma mia”-piano, hård danspopproduktion, tight koreografi och gammeldags divighet. Det blir kanske en aning ansträngt. Men det är ett sjujävla drag i numret och Perrelli är en väloljad schlagerindustrirobot.
DN tippar: Andra chansen.

2. OPA
”Allting blir bra igen”
Text och musik: Michael Sideridis
Betyg: 1
Det här är ljudet av en misslyckad all-inclusive till Kreta. Efter ett dygn av turistdiarré (du borde sett bakterierna kräla i tzatzikin på flygplatsen) ska du äntligen trycka i dig en dassig souvlaki från hotellbuffén, men bakom kolonnerna i formgjuten plast dyker ett gäng trötta trubadurer upp med olika dragspel och trummor. Någon sjunger en missanpassad svensk vistext där ordet ”skit” är överrepresenterat, och plötsligt bubblar det sådär obehagligt i din mage igen. Det blir nog ingen tripp till poolen i dag heller.
DN tippar: 8:a.

3. Dynazty
”Land of broken dreams”
Text och musik: Thomas G:son, Thomas ”Plec” Johansson
Betyg: 3
Det är så sjukt att tänka på att den här typen av musik en gång i tidernas begynnelse betraktades som, om inte farlig, så åtmin­stone … hård. Nu känns det helt normalt att åttiotalsrockpastischbandet Dynazty tävlar jämte Lotta & Christer. De dekorerar bootsen med strass, drillar med trumstockarna, har en trallvänlig G:son-låt och en sammantagen balsamkonsumtion som överstiger Timoteijs. Det är svängigt, trevligt, sångaren har bland de bästa rösterna i årets tävling, det kastas med hår, och pyrot maxas från första versen.
DN tippar: Final.

4. Lotta Engberg och Christer Sjögren
”Don’t let me down”
Text och musik: Lasse Holm, Lars Diedricson
Betyg: 3
Folkparksgiganterna gör en värdig duett. Det är så enkelt, så snyggt dansbaneproducerat med stora pampiga stråkar, att det glider som silke genom örongångarna. Kitschigt som ett avsnitt av ”Love boat”, med melodislingor som ringlar sig genom dansbandshistorien bakåt till 1970-talets disko utan att bli irriterande uppenbara stölder. Sjögrens röst tordönsmullrar, Engberg kvittrar i oktav. Det formligen osar av mogenmysig dämpad sexualitet, och det kommer att ”buggas” intensivt till denna svängiga dänga runtom i stugorna.
DN tippar: Andra chansen.

5. Hanna Lindblad
”Goosebumps”
Text och musik: Hanna Lindblad, Linda Sundblad, Tony Nilsson
Betyg: 3
Linda Sundblad har varit med och skrivit låten, och precis som hennes eget nummer förra året andas den flickrum, sockersött med ett stråk av instängd frustration. Hetsiga stråkar, ett dramatiskt break, och tuggummirefräng. Estetiken är tidigt 1990-tal, intensivt färgglatt med magtröjor och avklippta jeans, och dansnumret snyggt (okej, Lindblads split i denimshorts är imponerande men kanske lite väl cirkus). Personligen är jag svag för den här typen av lättviktig pop, men den drunknar obönhörligt i veckans startfält.
DN tippar: 6:a.

6. Axel Algmark
”Kyss mig”
Text och musik: Axel Algmark, Mattias Frändå, Jonathan Magnusson
Betyg: 1
Adjö Håkan Hellström, jag kommer aldrig någonsin mer att kunna lyssna på dig. Det är inte ditt fel. Det är Axel Algmarks fel, denne unge man med ironisk mustasch som dansar spastisk ”indiedans”, kör handklapp och sjunger ”na-na-na” på fejkgöteborgska. (Fejkgöteborgskan är faktiskt fascinerande, man bara väntar på ett spontant ”Majorna!/Skaldjur!/GAIS!” i en refräng. Han kommer från Tranås.) Det var kul så länge det varade, Håkan Hellström, men i ärlighetens namn var du ändå bäst 2000. Då var Axel Algmark tio.
DN tippar: 7:a.

7. Lisa Miskovsky

”Why start a fire”
Text och musik: Lisa Miskovsky, Aleksander With, Bernt Rune Stray, Berent Philip Moe
Betyg: 4
Perrellis skor och klänning kostar sexsiffriga belopp. Miskovsky uppnår motsvarande effekt med två lakan. Iförda dessa dansar fantasyfåglar/utövare av rytmisk sportgymnastik en sorts arty flaxande dans. Det gränsar ibland till OS-invigningsestetik, men tillsammans med Miskovskys drömska och lågmälda låt funkar det. Låten växer med varje lyssning, med sin snygga Kate Bushsyntslingestöld och sitt episka åttiotalstrumfill. Men den bygger på små detaljer, och Melodifestivalen kräver som bekant stora, breda penseldrag.
DN tippar: 5:a.

8. Danny Saucedo
”Amazing”
Text och musik: Danny Saucedo, Peter ­Boström, Figge Boström
Betyg: 5
Jag älskade Danny redan förra året, och då hade han ändå en ful låtsasklubbexteriör som scenografi. Fatta då hur mycket jag älskar honom nu, när han klär ut sig till ”Tron”. Saucedo själv har vit overall, dansarna svart, och samtliga är inklädda i ljusslingor som synkroniseras till beatet. Det är futuristiskt och scifi-mäktigt. Danny dansar, som vanligt, som en gud, och låten är en pumpig rak dansdänga med fotbollskörsrefräng, maxad från första tonen. Det är ostoppbart effektivt, och som show betraktat fantastiskt.
DN tippar: Final.

Genrep deltävling 4

På plats i arenan i Malmö! Kan vara ungefär… halvfullt. Ska bli intressant att se hur publiken tar emot främst Perrelli och ChrOtta. Jag livebloggar repet i det här inlägget – men liten brasklapp, mobilbloggar ikväll så det blir kanske inte så långa stycken text!

Ok, då är vi igång då. Pgl-trion är komplett med Bergström den här veckan. Veckans öppningsnummer är en Ranelidspoof? Med Helena som Ranelid. Haha, ganska bold, men kanske lite otydligt, åtminstone tills H kör en ”herrrrregud”. Och i princip omöjligt att parodiera BR. Han är liksom oparodierbar?

Perrelli är först ut. Haha wtf? Hon går in till Rammstein! Mäktigt val ju. Lilla cerise skrevkorta klänningen är på. Hon kör järnet. Bara: mosar på med all sin schlagerproffsighet. Att en dansare slog ut en tand på henne tidigare (sant!) märks ej. Osäker på om det räcker till final dock? Folk har bara röstat på kids, nästan, hittills?

Så OPA. Har fan inget att säga om detta. De ser t o m själva extremt obekväma ut när de tågar in.

Men nu rullas Marshallstackarna in! Dynaztys tur! De går in till Mötley Crüe. Respektabel entré liksom. Sångaren har nice beige kvinnojackett med strass typ. Detta sitter som smäck. Pyrot bara pschhhh brinn-brinn. Jubel i arenan.

Nu: ChrOtta! Fattar inte varför de kör den här ”stilfulla” grejen med stråksektion. De borde gått all-in kitsch. Christer i matrosoutfit, Lotta med hatt och röda läppar typ. Numret är mkt blekt. Har varit helt säker på att de kirrar Andra chansen men alltså… Dunno… Man får dock aldrig glömma Sjögrens 13 miljoner sålda album. 13 miljoner you guys!!!

Hanna Lindblads tur. Är lite svag för denna låt. Så himla… Snabb. Hyperenergisk. Numret är mkt snyggt. Dansarna superheta i jeansshorts. Arenapubliken verkar gilla, men mycket barn här, de brukar falla för snabbt/färgglatt.

Oh noes, nu denna Algmark. Klarar inte AV detta. Så jävla struttigt och överspänt, och denna spastikerdans, vill aldrig någonsin sätta min fot på ”indieklubb” mer i mitt liv när jag ser/hör detta. Det gör ont i min själ när jag ser det!!! Kan inte förklara, tycker bara det är så obehagligt.

Nu Miskovsky. Åh, hon går in till Tom Petty! Älskar Tom Petty! Gillar även hennes låt, mer och mer förtjust i Kate Bushsynten och trummorna.

NU DANNY. PEPPEN! Alltså kan ej komma över hur rolig han är som går in till ”Popular”. Och fuck me vad han är grym. Sjunger klockrent. Dansar som om han var tyngdlös. Vi MÅSTE skicka detta till ESC, finns inte en östeurope som inte skulle kissa i brallan av detta!

Nej hörrni, nu smiter jag från repet, ska göra Mmö osäkert osv! Vi hörs imorgon, då kan ni också läsa mina låtbetyg i pappers-DN.

Ja

Danny går in till Eric Saades ”Popular”. HAHAHA.

Drar ut till arenan strax för kvällens genrep – hörs därifrån!

HEJ!

Jag sitter och skriver tidningstext just nu – men ni kan ju roa er med denna så länge! Extremt rolig Ranelidgenerator.

Sedan kan ni ju få ha gissningstävling här i kommentarsfältet om vilken låt Danny valt att göra entré till i morgon kväll. Herregud vad jag älskar Danny för detta val!!! Tänk den roligaste låt ni kan tänka er för Danny att gå in till. Nej, alltså DEN ROLIGAST MÖJLIGA NÅGONSIN STJÄRNSTOPP låten för Danny att gå in till. Den är det.

Danny

Nu kommer Danny! Han har någon sorts vit ”Tron”-overall på sig?

Ok OJ! Detta nummer. Ska försöka förklara. Han och dansarna har alltså overaller på sig. Danny har vit, dansarna svarta. På dem går självlysande slingor som byter färg synkroniserat till musiken. Det är mycket mycket effektfullt. Oerhört coolt. Futuristiskt. Sci-fi.

Tänk såhär:

Fast Dannys egen är vit då!

Dock nackdelar: overallerna är liksom lite stora? Lösa? Man ser ej Dannys överkropp dans särskilt bra. De ser lite stela ut, overallerna. Plus jag fattar inte riktigt, elektroniken verkar designern ha placerat på höfterna, inte så smickrande?

Men alltså jävlar vilket fabulöst nummer ändå. När scenen släcks ned och de gör en sorts stel synkroniserad robotdans… älskar det.

Vi får även, wait for it, skrevgrepp! Danny bara ”you’re amaaaaazing” *greppar penis*.

UPDATE: Linus som kommenterade här under postade den här länken, och det är HELT uppenbart inspirationen till Dannys nummer. Mycket likt.

Lisa Miskovsky

För att använda en sliten musikkritikklyscha: den här låten växer med varje lyssning. Den har sjukt snygga detaljer. ”Running up that hill”-syntslingan, åttiotalstrumfillet, tonartsbytena.

Miskovsky flankeras av två dansare i stora vita… tyg. Lakan, typ. Och så håller de i pinnar så att de får jättelånga armar. Äsch, svårt att förklara, men de ser ut som en blandning av OS-invigning/dödsfåglar/utövare av rytmisk sportgymnastik. Det är fint. För subtilt för att funka här, men fint.