Krönika, 4 februari

Det är ett klassiskt grepp, att namnge sin låt efter en annan artist som The Moniker gör i kväll. Otaliga band har gjort det. Mogwais ”Nick Drake”, Bob Dylans ”Song to Woody” (om Woody Guthrie) och David Bowies meta­svar ”Song for Bob Dylan”, CSS neodiscodänga ”Let’s make love and listen to Death From Above” och MGMT:s ”Song for Dan Treacy” för att nämna några exempel.
Det kan verka motsägelsefullt. Alla som någonsin intervjuat en musiker vet att det värsta faux pas man kan göra sig skyldig till är att jämföra denne med någon annan. Inte ens en genre brukar man få nämna, då fräses det omedelbart ifrån: skulle vi vara new rave? Genrer är som könssjukdomar: alla vet att de finns, men ingen erkänner någonsin att man själv har en. Så om minsta Bandcampband (10-talets motsvarighet till det förlegade ”demoband”, om ni undrar) nu är så noga med att vara så satans unika och svårplacerade, varför då alla dessa självvalda låttitelreferenser?
Nyckeln ligger i ordet ”självvald”. Det självvalda namndroppandet stör nämligen ut alla andra påklistrade etiketter och referenser. Vill man vara cynisk kan man kalla det för varumärkeskontroll. Vill man vara postmodern kan man kalla det för övertydlig intertextualitet. Det är en oerhört effektiv metod att med millimeterprecision styra kommande recensioner och intervjuer, för ingen journalist kan motstå den uppenbart placerade lilla masken på låttitelkroken. Är du Camera Obscura och trött på att kallas mespop? Döp din låt till ”Lloyd, I’m ready to be heartbroken” och förvandla dina intervjuer till trivsamma samtal om din relation till murvelfavoriten Lloyd Cole. Är du The Moniker och har fått frågan ”hur känns det att vara barnens favorit” en gång för mycket? Skriv om Chris Isaak, luta dig tillbaka, och betrakta en generation musikskribenter uppvuxna med Helena Christensens nakna svartvita byst i ”Wicked game”videon på MTV bli blankögda och välvilligt inställda.
Det är en omedelbar imagekonstruktion eller -rekonstruktion. Det är att kroka fast din artistpersona i någon annans, att låna sammanhang och estetik. Och inte mig emot. Det finns ju ett folkbildande element i namndroppandet också. Om MGMT får hundra hipsters att upptäcka briljanta postpunkbandet Television Personalities är jag den första att gratulera Dan Treacy till några extra Ituneskronor på banken. Och att höra The Moniker misshandla ”Wicked game” i ”Så ska det låta” kanske inte direkt är njutbart, men vad fan. Det fick mig att You­tubea originalvideon, åtminstone, och det var säkert femton år sedan jag senast kände så mycket för att vara Helena Christensen.