Hannas kommentar, deltävling 2

Alla älskar en underdog. Ta den glasögonprydda och timida småskolelärarinnan Marie Lindberg, som dök upp från ingenstans i Melodifestivalen 2007 med en halvdan gitarrballad, gick direkt till final och slutade på en hedrande femteplats. Eller Timoteij, de fyra helt okända rågblonda töserna från slätten som för två år sedan halvfalskt trallade sig till Globen. Veckans underdog var David Lindgren. Och tvärtemot alla förutspåelser gick hans David Guetta-möter-Eric Saade-dänga hem i tv-sofforna. Hela Scandinavium skanderade ”David, David” och den unge musikal-och-revymannen med svärmorsdrömsutstrålning gick till final, tillsammans med favorittippade barnälsklingen Ulrik Munthers munspelsmidtempoballad.
Det är en intressant mekanism, underdogfenomenet, och en som man bara har en enda chans i livet att utnyttja. Marie Lindberg glömdes bort lika fort som hon dök upp. Och Timoteijs tajtare, snyggare, och proffsigare comeback i år fungerade inte alls lika bra som när de var nykomlingar 2010. Något har gått förlorat. Timoteij står på egna ben nu, de är inte längre tittarnas skapelse, inte våra att lyfta upp och göra till stjärnor, och de fick nöja sig med en, i sammanhanget, neslig Andra chansen-plats.
Den här gången är det David Lindgren som är vår. Som är svenska folkets att göra till artist, som fått ärva huvudrollen i den där evigt loopade sagan om den fula ankungen som kastar av sig sina gråa fjädrar och träder fram som svan. Som får vara projektionsytan för alla våra egna hemliga drömmar.