Krönika, deltävling 2

Under ungefär en timme förra lördagen var svenska Melodifestivalen det mest twittrade ämnet i världen. ”Hashtaggen”, ämnesordet som samlar inlägg om en och samma sak, var #mel2012, och följde man den rasade inläggen fram som ett vattenfall. Okända människors åsikter blandades med mer celebra twittrares. ”JA! Jag tittar på #mel2012 OCH jag har just ätit tacos. PROBLEM??” vrålade komikern Magnus Betnér. Okände twittraren Eff angående Thorsten Flinck: ”Gissa vem som rullat sig naken i bilder på Blixa Bargeld?” Samtidigt på andra sidan Atlanten spred sig förvirringen: ”When I saw #mel2012 trending I thought Mel Gibson was running for president”, som en amerikan uttryckte det.
Det är ett vansinnigt frustrerande och rörigt forum, Twitter. Det är fragmentariskt, det är omöjligt att följa och spåra diskussionstrådar, sökmotorn är kass. Dessutom tenderar vi journalister att gravt överskatta dess genomslagskraft – bara två procent av befolkningen använder Twitter dagligen. Men det finns tillfällen då Twitter uppenbart fyller en funktion och svarar mot ett behov, och det är som kommentarsspår till skeenden i realtid. Som stora tv-evenemang.
Streaming, nedladdning och hårddiskinspelning har börjat förändra vår relation till tv-mediet, och det talas om hur den linjära tablåbaserade tv:n håller på att bli irrelevant. Men i mötet mellan tv och sociala medier finns något annat, något nytt, som plötsligt adderar ett värde till att se programmen vid det ursprungliga sändningstillfället. Och det gäller inte bara direktsändningar som Oscarsgalor och Melodifestivaler, utan även de stora tv-serierna. För tv-bolagen är det en bris av nytt hopp för det tablålagda tittandet, och många försöker utnyttja fenomenet. Skaparna av ”Glee” låter karaktärerna twittra under sändningen, och många tv-bolag lanserar själva de officiella hashtaggarna (#mel2012 är till exempel SVT:s eget påfund). Andra försöker inkorporera tweets i själva programmet, som TV 3:s #AdamLive som till och med döpt sig enligt hashtagformatet.
Att sociala medier ska få oss att sluta ladda ned och fösa oss tillbaka till tv-tablåerna för gott är inte en realistisk vision. Men fenomenet är intressant av andra anledningar. Realtidskommentarerna blir till en oändligt utökad soffkonversation och gör tv till ett sällskapsmedium på ett sätt det aldrig tidigare varit. Vi diskuterar och kritiserar tv mer än någonsin, vilket också ställer större krav på tv-skaparna. Och dessutom visar det att vi mitt i ett alltmer fragmenterat samhälle faktiskt har behov av stora, gemensamma kulturupplevelser att samlas kring.