Hannas krönika, deltävling 4

Att Danny Saucedo gick till final är det minst otippade resultatet i en tävling någonsin. Det var alldeles uppenbart för alla som tjuvtittat på hans spektakulärt välproducerade nummer. Med brallan full av svindyr ljusslingeteknik och minutiös precision i dansstegen levererade han något ganska unikt: en på riktigt snygg och lyxig treminutersshow. Låten är en helt okej dansdänga också, även om han nervössjöng den ganska falskt.
Lisa Miskovskys finalplats var desto mer oväntad. Hennes subtila Kate Bushflirt var på pappret alldeles för finstämd, för indirekt, med sina tonartsbyten och lugna bilåkartempo. Men faktum är att de två finalisterna har något gemensamt: de är visuellt intressanta. Saucedo med sin ljusshow, Miskovsky med sina minimalistiska fågeldansare.
Showen har blivit allt viktigare i Melodifestivalen. För bara några år sedan kändes det mesta i tävlingen som hastigt hopslängda kabarénummer med marginellt större budget än din lokala revy. Men ambitionsnivån har höjts drastiskt. I stället för lökiga gimmicks får vi tajt perfektion, som sneglar mot amerikanska storproduktioner snarare än mot svensk tv-tradition. Men ambition är en sak, utförande en helt annan. Charlotte Perrellis försök att efterlikna Beyoncés fabulösa framförande av “Run the world” från Billboardgalan förra året föll platt. Ska man dansa med lila geometriska former får de gemometriska formerna åtminstone vara snygga.
Miskovsky och Saucedo gjorde däremot allt rätt. Matchade nummer till låtintensitet, undvek kitsch, och skapade underhållning snarare än att bara sjunga så fint de kan.