HEJ!

Fahl på festival är tillbaka! Med the resfeber to rule all resfeber. I morgon bitti reser jag till Baku i Azerbajdzjan. Jag kommer att vara där en dryg vecka och skriva om Eurovision Song Contest här i bloggen och i pappers-DN.

Det känns inte superenkelt, det här. Av massor av skäl, men mest för att det inte är helt oproblematiskt att hålla den här tävlingen i ett land som Azerbajdzjan. Folk har det fruktansvärt där. Det är en diktatur, man upprätthåller inte mänskliga rättigheter eller pressfrihet, hbtq-personer har det väldigt svårt i landet. Det sistnämnda är väldigt relevant i sammanhanget, eftersom ESC traditionellt har starkt fäste i gaykulturen och också traditionellt är väldigt gayvänligt.

Tidigare i dag skrev jag en kort kommentar på Twitter om att jag var nervös inför resan, och fick ett väldigt syrligt svar från någon: ”Diktaturturism?” Jag förstår på ett sätt den kommentaren. Men som journalist vore det väldigt märkligt att bojkotta ett land, min uppgift är ju att skildra det som sker, inte att låtsas som ingenting.

Jag vet inte, det känns knepigt. Jag kommer personligen inte att hinna resa i landet och bara kunna se det som händer i Baku, kring ESC, och jag är fullt medveten om att det är ett väldigt välregisserat skådespel som framförs för oss journalister. Men jag hoppas att jag kommer att kunna ge en hyfsat nyanserad bild av det jag ser och upplever.

Men desto viktigare – DN:s Ingmar Neveus har precis varit i Azerbajdzjan och skrivit flera artiklar som handlar om landets situation. Jag kan rekommendera den här texten om kontrasterna mellan schlagerlyx och fattigdom i landet, till att börja med. Och fler artiklar av Ingmar kommer under veckan, på söndag kan man t ex läsa om problemen med pressfrihet i Azerbajdzjan.

Ni får jättegärna skriva i kommentarerna här om ni har några tankar kring allt det här, och om det är något särskilt ni undrar.

Själv ska jag packa! One resfeber to rule them all, one resfeber to find them, one resfeber to bring them all and in the resfeber bind them.