Finalen – Hannas kommentar

Taxichauffören var en av de där helt ointresserade människorna. “Melodifestivalen? Jag kollar aldrig, bara skit”, sade han. Men vi var ju ändå på väg till en schlagergayklubb, så samtalsämnet gick inte att undvika helt. “Jovars, jag har hört de flesta låtarna i år”, medgav han dock efter en stund. “Vem som vinner? Det blir Loreen. Hon är bäst, det säger alla.”

Loreens favoritskap uppnådde kritisk massa redan för någon vecka sedan. Tillräckligt många pratade om henne för att även de som “aldrig kollar, bara skit” var införstådda med vad det svenska kollektiva medvetandet beslutat. De internationella jurygrupperna höll med, musikkritikerna höll (till största delen) med: det skulle bli Loreens kväll, och så blev det.
Att mitt hjärta blöder för Danny Saucedo, som förra året rånades på sin rättmätiga seger av Eric Saade och nu fick nöja sig med ytterligare en andraplats trots fantastisk scenshow och maffig dansdänga, spelar i sammanhanget inte så stor roll. Loreen är kanske den mest värdiga vinnaren Melodifestivalen någonsin haft. Stadig, cool och modern, med en röst att döda för och en refräng som balanserar snyggt på gränsen mellan skamlöst trallig och stilren.

Annons:

Loreens seger är också signifikativ för årets tävling överlag. Det var den första Melodifestivalfinalen någonsin där den gammeldags schlagern helt saknades. Forna storheter som Charlotte Perrelli, Andreas Lundstedt, Lotta och Christer och Afro-Dite föll som furor i deltävlingarna, till förmån för i huvudsak unga artister med starka personligheter och radiopoplåtar.
Men kanske är det fel att säga att schlagern är död. Kanske har den bara ömsat skinn. Förr var den naturliga utvecklingen att göra några vändor i dansband eller på musikalscenen innan man tog plats på Melodifestivalscenen, men den nya generationen schlagerstjärnor kommer från andra arenor. Finalens storfavoriter Loreen och Danny har båda harvat i “Idol”, Ulrik Munther har varit Youtubefenomen. De senaste tio åren har helt enkelt en ny kategori artister vuxit fram, präglade på talangshower och amerikanska megastjärnor, och Melodifestivalen är och förblir ett av de mycket få sammanhangen i Sverige där det finns pengar och intresse nog för att göra magnifika shownummer.

Generationsskiftet har gjort Melodifestivalen gott, och befäst dess status som inhemsk tv:s mäktigaste underhållningsshow. Det kan behövas, för med Loreen som tävlande i Baku är chansen att SVT får stå värd för Eurovision Song Contest 2013 större än på många år.

Hannas krönika, deltävling 4

Att Danny Saucedo gick till final är det minst otippade resultatet i en tävling någonsin. Det var alldeles uppenbart för alla som tjuvtittat på hans spektakulärt välproducerade nummer. Med brallan full av svindyr ljusslingeteknik och minutiös precision i dansstegen levererade han något ganska unikt: en på riktigt snygg och lyxig treminutersshow. Låten är en helt okej dansdänga också, även om han nervössjöng den ganska falskt.
Lisa Miskovskys finalplats var desto mer oväntad. Hennes subtila Kate Bushflirt var på pappret alldeles för finstämd, för indirekt, med sina tonartsbyten och lugna bilåkartempo. Men faktum är att de två finalisterna har något gemensamt: de är visuellt intressanta. Saucedo med sin ljusshow, Miskovsky med sina minimalistiska fågeldansare.
Showen har blivit allt viktigare i Melodifestivalen. För bara några år sedan kändes det mesta i tävlingen som hastigt hopslängda kabarénummer med marginellt större budget än din lokala revy. Men ambitionsnivån har höjts drastiskt. I stället för lökiga gimmicks får vi tajt perfektion, som sneglar mot amerikanska storproduktioner snarare än mot svensk tv-tradition. Men ambition är en sak, utförande en helt annan. Charlotte Perrellis försök att efterlikna Beyoncés fabulösa framförande av “Run the world” från Billboardgalan förra året föll platt. Ska man dansa med lila geometriska former får de gemometriska formerna åtminstone vara snygga.
Miskovsky och Saucedo gjorde däremot allt rätt. Matchade nummer till låtintensitet, undvek kitsch, och skapade underhållning snarare än att bara sjunga så fint de kan.

Krönika, deltävling 4

När ett fenomen når Melodifestivalen vet man att det är djupt rotat i samtiden. Årets tydligaste exempel är stamningen, den upphackade sången, som uppenbart fått sitt breda och folkliga genombrott. Charlotte Perrelli gör den i kväll: ”I was the gi-uh-irl”. Danny Saucedo gör den – ”uh-uh-uh-amazing”. Och i final har vi redan stamsjungande David Lindgren och Loreen på väg ”uh-uh-up”. Faktum är att i princip varenda hyfsat ung schlagerartist med radiohitambition gör det i år, de står där på scenen och huh-huh-hackar fram lyriken som vore den en kikhostattack.
Man kan spåra stammandets extrema moderna genomslag till den massiva r’n’b-hit från 2007 där Rihanna upprepade sitt ”ubrella-ella-ella”. Men mest korrekt är nog att skylla på Lady Gaga. Om Rihanna förde upp stamningen på 00-talets dagordning, så klubbade Gaga igenom den en gång för alla. Den extremt enerverande och effektiva refrängen till ”Poker face” gnagde sig in i världsmedvetandet 2008, en millimeter djupare för varje ”muh” i Gagas nasalt bräkande ”muh-muh-my poker face”. Sedan dess har Gaga utvecklat stammandet till ett trademark, och repeterar närmast tvångsmässigt stavelser i alla sina stora hittar.
Men stamningen har naturligtvis djupare populärkulturella rötter än så. I The Whos ikoniska ungdomsrevoltanthem ”My generation” från 1965 spottade Roger Daltrey fram sina ”g”. Man kan argumentera för att det är låten som – även om den säkerligen inte var allra först – gjorde stamningen till en populärkulturell trop. Året därpå följde The Kinks efter med ”luh-luh-Lola”, och under det kommande decenniet var alla från The Runaways till Elton John med på stamningståget. För att inte tala om The Knacks utslitna ”mah-mah-mah-my Sharona” från 1979.
När den är som mest effektfull kan stamningen som sångtekniskt grepp faktiskt betyda något, förstärka en känsla. Den kan signalera frustration och otålighet. I The Who-exemplet, i David Bowies ”Changes”, eller i Guns’n’Roses ”Welcome to the jungle” gör stamningen sångaren till en frustande häst i spiltan med uppdämd energi som väntar på att något, vad som helst, äntligen ska hända. Den kan symbolisera osäkerhet också, eller ge emfas.
Men i de allra flesta fall är nog motivet till stamningen betydligt simplare. Precis som Lady Gaga tagit sitt namn från barnjoller, har hon insett att de simpla stavelseupprepningarna talar till de mest infantila delarna av vår hjärna. De är primala, enkla att komma ihåg, enkla att gnägga fram på fyllan. De passar med andra ord utmärkt i Melodifestivalen.

Deltävling 3, min kommentar

(Publiceras i tidningen i morgon.)

Här står vi nu, exponerade för den videoinstallation (jag har tvekat mycket kring hur man ska beteckna det som skedde på scenen, men “videoinstallation” känns mest korrekt, i konkurrens med “sketch” och “performance”) som ägde rum i går kväll, och som vi gemensamt röstade till final i Melodifestivalen. Kanske är vi förvirrade. Kanske undrar vi vad som hände. Kanske tittar vi i samtalsloggen på våra mobiltelefoner och inser att vi drabbats av en minneslucka. Abstrakt konst kan ha den effekten.
Men vi ska vara nöjda med oss själva, särskilt vi som tycker om Melodifestivalen som fenomen. Den andra finalisten blev Molly Sandén, som var överlägsen rent musikaliskt med sin fantastiskt välsjungna och nerviga göra-slut-ballad. Med tre deltävlingar avklarade är mer än halva finalstartfältet nu fyllt, och med undantag av Ranelid är det alltså rekordartat släthyat, ungt och strömlinjeformat. Borta är de traditionella schlagertanterna, borta är det tunna lager av kladdig mossa som SVT kämpat så hårt med att skrapa bort från schlagertävlingen. Är det bra eller dåligt? Tja, en föryngring är alltid kul. Men att se Melodifestivalen bli en något mer välproducerad version av “Idol” är det väl heller ingen som vill.
Björn Ranelid står för något annat. För det absurda, det som står bortom alla estetiska bedömningsgrunder, det som gör tävlingen så fantastiskt underhållande. Låt oss aldrig ta bort det helt från Melodifestivalen. Eller, som jag brukar säga: Björn Ranelid är det första könet, glöm aldrig det.

Hannas krönika, deltävling 3

Det finns en alldeles speciell hisnande känsla. Den är svår att förklara, omöjlig att beskriva. Det är känslan av surrealism. Det är känslan av tusentals konflikter i hjärnan, ett massivt syntax error, en oförmåga att välja rätt reaktion som resulterar i alla reaktioner samtidigt: skam, lycka, beundran, förakt, misstro, fascination, ointresse, om vartannat som en stor explosion av vitt ljus i känslocentrum.
Det behöver inte vara stor konst som framkallar den här reaktionen. Snarare tvärtom, banaliteter. Den kan till exempel uppstå i det undflyende glappet mellan verklighet och fiktion, som den elfte februari 2009 när skådespelaren Joaquin Phoenix gästade David Letterman. Han såg plötsligt så ruffig ut. Svarade förvirrat på Lettermans frågor, som huruvida han var nöjd med sitt nya skägg? ”Jag var okej med det, but now you make me feel weird”, mumlade Phoenix och tittade ned i golvet. Den närmsta tiden fortsatte han att uppträda märkligt. Youtubeklipp från klubbar där han uppträdde som undermålig lodisrappare dök upp. Var Phoenix galen? Psykiskt sjuk? Knarkare? Ett geni? Var allt ett skämt? Naturligtvis var det iscensatt, naturligtvis, sade vi alla i kör och låtsades ha förstått allt från början när mockumentären ”I’m still here” i regi av Casey Affleck fick biopremiär ett drygt år senare. Men innan dess. Det där ögonblicket då vi stirrade på honom i tv-rutan och allt var så bisarrt. Hisnande.
Den kan uppstå i det totalt oväntade, i brottet mot konventionen. En Lukas Moodysson som ger fingret åt Guldbaggepubliken, eller en Kanye West som kapar älskvärda countrytösen Taylor Swifts tacktal på en MTV-gala. Och, på tal om Kanye West, den kan uppstå i betraktandet av den totala, distanslösa megalomanin. I betraktandet av ett ego ostoppbart framrusande som ett skenande tåg. I en Lady Gaga som låter sig framfödas som en helig reptil ur ett gigantiskt semitransparent marmorerat ägg på röda mattan.
Björn Ranelids medverkan i Melodifestivalen är allt detta. Det är den perfekta stormen av surrealism, en overklighetskänsla som är omöjlig att reagera rätt på. Är det stor konst? Herregud, nej, vi talar alltså om en daterad eurodiskolåt med reciterade plattityder om kärlek. Men samtidigt: skam, beundran, medlidande, fascination, likgiltighet, allt om vartannat. Jag vet inte ens om den här alldeles speciella hisnande känslan inuti huvudet är bra. Men den är intressant. Det måste man ändå ge honom, Björn Ranelid.

Hannas kommentar, deltävling 2

Alla älskar en underdog. Ta den glasögonprydda och timida småskolelärarinnan Marie Lindberg, som dök upp från ingenstans i Melodifestivalen 2007 med en halvdan gitarrballad, gick direkt till final och slutade på en hedrande femteplats. Eller Timoteij, de fyra helt okända rågblonda töserna från slätten som för två år sedan halvfalskt trallade sig till Globen. Veckans underdog var David Lindgren. Och tvärtemot alla förutspåelser gick hans David Guetta-möter-Eric Saade-dänga hem i tv-sofforna. Hela Scandinavium skanderade ”David, David” och den unge musikal-och-revymannen med svärmorsdrömsutstrålning gick till final, tillsammans med favorittippade barnälsklingen Ulrik Munthers munspelsmidtempoballad.
Det är en intressant mekanism, underdogfenomenet, och en som man bara har en enda chans i livet att utnyttja. Marie Lindberg glömdes bort lika fort som hon dök upp. Och Timoteijs tajtare, snyggare, och proffsigare comeback i år fungerade inte alls lika bra som när de var nykomlingar 2010. Något har gått förlorat. Timoteij står på egna ben nu, de är inte längre tittarnas skapelse, inte våra att lyfta upp och göra till stjärnor, och de fick nöja sig med en, i sammanhanget, neslig Andra chansen-plats.
Den här gången är det David Lindgren som är vår. Som är svenska folkets att göra till artist, som fått ärva huvudrollen i den där evigt loopade sagan om den fula ankungen som kastar av sig sina gråa fjädrar och träder fram som svan. Som får vara projektionsytan för alla våra egna hemliga drömmar.

Krönika, deltävling 2

Under ungefär en timme förra lördagen var svenska Melodifestivalen det mest twittrade ämnet i världen. ”Hashtaggen”, ämnesordet som samlar inlägg om en och samma sak, var #mel2012, och följde man den rasade inläggen fram som ett vattenfall. Okända människors åsikter blandades med mer celebra twittrares. ”JA! Jag tittar på #mel2012 OCH jag har just ätit tacos. PROBLEM??” vrålade komikern Magnus Betnér. Okände twittraren Eff angående Thorsten Flinck: ”Gissa vem som rullat sig naken i bilder på Blixa Bargeld?” Samtidigt på andra sidan Atlanten spred sig förvirringen: ”When I saw #mel2012 trending I thought Mel Gibson was running for president”, som en amerikan uttryckte det.
Det är ett vansinnigt frustrerande och rörigt forum, Twitter. Det är fragmentariskt, det är omöjligt att följa och spåra diskussionstrådar, sökmotorn är kass. Dessutom tenderar vi journalister att gravt överskatta dess genomslagskraft – bara två procent av befolkningen använder Twitter dagligen. Men det finns tillfällen då Twitter uppenbart fyller en funktion och svarar mot ett behov, och det är som kommentarsspår till skeenden i realtid. Som stora tv-evenemang.
Streaming, nedladdning och hårddiskinspelning har börjat förändra vår relation till tv-mediet, och det talas om hur den linjära tablåbaserade tv:n håller på att bli irrelevant. Men i mötet mellan tv och sociala medier finns något annat, något nytt, som plötsligt adderar ett värde till att se programmen vid det ursprungliga sändningstillfället. Och det gäller inte bara direktsändningar som Oscarsgalor och Melodifestivaler, utan även de stora tv-serierna. För tv-bolagen är det en bris av nytt hopp för det tablålagda tittandet, och många försöker utnyttja fenomenet. Skaparna av ”Glee” låter karaktärerna twittra under sändningen, och många tv-bolag lanserar själva de officiella hashtaggarna (#mel2012 är till exempel SVT:s eget påfund). Andra försöker inkorporera tweets i själva programmet, som TV 3:s #AdamLive som till och med döpt sig enligt hashtagformatet.
Att sociala medier ska få oss att sluta ladda ned och fösa oss tillbaka till tv-tablåerna för gott är inte en realistisk vision. Men fenomenet är intressant av andra anledningar. Realtidskommentarerna blir till en oändligt utökad soffkonversation och gör tv till ett sällskapsmedium på ett sätt det aldrig tidigare varit. Vi diskuterar och kritiserar tv mer än någonsin, vilket också ställer större krav på tv-skaparna. Och dessutom visar det att vi mitt i ett alltmer fragmenterat samhälle faktiskt har behov av stora, gemensamma kulturupplevelser att samlas kring.

Resultat deltävling 1. Min kommentar.

Loreen, med häxvibb och fridans, och Dead By Aprils growlkryddade dänga. Det är lite fascinerande att de mörkaste och mest extrema (med schlagermått mätt, vill säga) bidragen går vidare i det grälla glittrets högtid Melodifestivalen. Men kanske inte så förvånande. Gotiken ligger i tiden, och det senaste året har varenda hipster gått runt med ett exemplar av svenska metalhistoriken ”Blod eld död” under armen. Mörkret är den nya björkfaneren, helt enkelt, och det är bara en tidsfråga innan bondageriggen som prydde Dead By Aprils scen syns i en inredningstidskrift nära dig.

Men resultaten, finalisterna, förlorarna, är egentligen det minst relevanta med Melodifestivalen. Dess viktigaste funktion är som tv-underhållning. Melodifestivalen är vår version av amerikanska Oscarsgalan eller Super Bowl, vår största tv-show med massivt genomslag både vad gäller tittarsiffror och mediabevakning. SVT har mycket att leva upp till, och Melodifestivalen fick förra året hård kritik för sina dassiga skämt och taffliga Peter Stormare-sketcher.

Men årets upplaga är faktiskt rätt lysande som bred underhållning. Helena Bergströms schlagerfanatikerparodi är träffsäker, shownumret “Inte bara bögarnas fest” snyggt. Men framför allt har programledarfyndet Gina Dirawi en helt fantastisk tajming och scennärvaro, och lyckades till och med avvärja Thorsten Flincks sunkiga tafsningar i direktsändning utan att tappa fattningen. Dead By April och Loreen må få en vår av berömmelse, men Dirawi står för årets absoluta genombrott.

Krönika, 4 februari

Det är ett klassiskt grepp, att namnge sin låt efter en annan artist som The Moniker gör i kväll. Otaliga band har gjort det. Mogwais ”Nick Drake”, Bob Dylans ”Song to Woody” (om Woody Guthrie) och David Bowies meta­svar ”Song for Bob Dylan”, CSS neodiscodänga ”Let’s make love and listen to Death From Above” och MGMT:s ”Song for Dan Treacy” för att nämna några exempel.
Det kan verka motsägelsefullt. Alla som någonsin intervjuat en musiker vet att det värsta faux pas man kan göra sig skyldig till är att jämföra denne med någon annan. Inte ens en genre brukar man få nämna, då fräses det omedelbart ifrån: skulle vi vara new rave? Genrer är som könssjukdomar: alla vet att de finns, men ingen erkänner någonsin att man själv har en. Så om minsta Bandcampband (10-talets motsvarighet till det förlegade ”demoband”, om ni undrar) nu är så noga med att vara så satans unika och svårplacerade, varför då alla dessa självvalda låttitelreferenser?
Nyckeln ligger i ordet ”självvald”. Det självvalda namndroppandet stör nämligen ut alla andra påklistrade etiketter och referenser. Vill man vara cynisk kan man kalla det för varumärkeskontroll. Vill man vara postmodern kan man kalla det för övertydlig intertextualitet. Det är en oerhört effektiv metod att med millimeterprecision styra kommande recensioner och intervjuer, för ingen journalist kan motstå den uppenbart placerade lilla masken på låttitelkroken. Är du Camera Obscura och trött på att kallas mespop? Döp din låt till ”Lloyd, I’m ready to be heartbroken” och förvandla dina intervjuer till trivsamma samtal om din relation till murvelfavoriten Lloyd Cole. Är du The Moniker och har fått frågan ”hur känns det att vara barnens favorit” en gång för mycket? Skriv om Chris Isaak, luta dig tillbaka, och betrakta en generation musikskribenter uppvuxna med Helena Christensens nakna svartvita byst i ”Wicked game”videon på MTV bli blankögda och välvilligt inställda.
Det är en omedelbar imagekonstruktion eller -rekonstruktion. Det är att kroka fast din artistpersona i någon annans, att låna sammanhang och estetik. Och inte mig emot. Det finns ju ett folkbildande element i namndroppandet också. Om MGMT får hundra hipsters att upptäcka briljanta postpunkbandet Television Personalities är jag den första att gratulera Dan Treacy till några extra Ituneskronor på banken. Och att höra The Moniker misshandla ”Wicked game” i ”Så ska det låta” kanske inte direkt är njutbart, men vad fan. Det fick mig att You­tubea originalvideon, åtminstone, och det var säkert femton år sedan jag senast kände så mycket för att vara Helena Christensen.