Snyft och hej och tack igen

Hehe, Herngren klarade inte av att hålla sig borta i mer än ett dygn från bloggen. Inte bara träningsnarkoman numera verkar det som alltså utan även bloggberoende. Nyss hemkommen från kvällens NMT-pass med en mer än någonsin Merciless Marita så ville jag bara i ett allra sista inlägg säga hur glad och rörd jag är över alla era enormt fina och fantastiska kommentarer, grattis, lyckönskningar och snälla ord. Ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Jag är så glad över att så många av er följt med mig på min resa och och vem vet, det kanske slutar med att jag saggar igen utan er och startar upp en ny kombinerad tränings- och bokblogg någonstans där jag varvar träskinlägg med lästips.

TACK verkligen från djupet av mitt hjärta alla ni! Vi ses!

Annons:

Tack och hej!

Vaknade i morse och kände mig pigg och stark igen. Mina små skador efter TjurRuset (här kan ni för övrigt se när jag kutar i mål) verkar lägga sig snabbt. Jag har märkligt nog knappt träningsvärk och jag börjar fundera på vilket mitt nästa lopp ska bli. Tips mottages tacksamt! Funderar även på att låta kroppen vila till på onsdag då det blir NMT igen. Hurra! Och TACK kära ni för alla fina grattis! Blir verkligen otroligt glad! Glömde även igår att credda Shrinkand-Malena som faktiskt gissade min målgångstid med bara 40 sekunders diff – snyggt där Malena!

 


Nu är det dags för mig att avsluta min Stanna-i-form-blogg och hälsoresa här på DN.se. Det har varit en fantastisk och omvälvande tid. Jag ska erkänna att när jag vägde in den 4e januari i år och började min ”hälsomånad” för DN Söndags räkning så var det nog just en liten månad jag hade i åtanke snarare än ett helt liv. Jag trodde nog inte på fullt allvar att jag faktiskt skulle klara av att inte bara förändra mina dåliga matvanor på sikt men framförallt hade jag inte i min vildaste fantasi trott att jag skulle börja träna på riktigt och dessutom tycka om att träna och göra träningen till en del av min vardag. Tänk att det faktiskt fanns en liten träningsnarkoman där långt inne i anti-tränings-soffpotatis-Moa som bara väntade på att få komma fram och springa skiten av sig i lervälling och över stockar och sten. Vem hade trott det? Inte jag i alla fall.

Förutom att jag har kommit att älska träningen så har det dessutom varit grymt kul att blogga och alla ni kära bloggvänner har varit en stor källa till inspiration för mig och era ständiga peppningar och outtröttliga hejarrop har gjort träningen så mycket roligare! Tusen tack! Jag kommer verkligen att sakna er och bloggen.

För er som är sugna på ett något mindre träningsfokuserat bloggande så kommer jag att gästblogga om böcker och skrivande på bokcirklar.se i november med anledning av min nya roman som kommer i mars – annars så hoppas jag att vi ses i papperstidningen DN Söndag och längs Karlbergskanalen förstås. Och glöm för bövelen inte att vinka när vi möts mellan pulsbandsångest och pannsvett!

PS: Eftersom ni så tålmodigt stått ut med mina eviga musikvideos så ska jag avsluta med en sista favoritdänga som ganska bra summerar Herngrens nuvarande form och sinnesstämning. Tack som fan hörrni – vi ses!

I mål!

Jag gjorde det! Jag genomförde TjurRuset (här kan ni se bilder från hela tävlingen) och mitt första tävlingslopp! Hurra!
Vilken fantastiskt upplevelse det var och bland det roligaste och tuffaste jag har gjort faktiskt. Jag var så nervös innan att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av mig själv samtidigt som jag kände mig otroligt taggad. Anne-Li från NMT hade varit med förr och såg till att vi hamnade längst fram i startfältet för att inte fastna och stoppas upp längre bak.

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt de första 3 kilometrarna men det var svårt till en början eftersom adrenalinet pumpade till max när startskottet gick och jag kände hur jag drogs med i tävlingsinstinkten. Första ”hindret” var ett stort och brant sandtag som följdes av en sandgropig sträcka som följdes av ytterligare ett sandtag och ytterligare en sandgropig sträcka. Inledningen av loppet var så tuff och mölksyran så intensiv att jag kände mig vimmelkantig av ansträngning redan efter 5 minuter och ett ögonblick så gungade faktiskt marken under mina fötter och jag undrade om det var möjligt att Herngren skulle slå rekord och i princip stupa redan på startlinjen. Dock hämtade jag mig snabbt och när vi väl kom in i skogen så kändes det bättre och jag fokuserade på att hitta min takt som skulle få mig att orka hela loppet.

Det var en sjukt tuff bana, full av träsk, rötter, lera, sega och branta backar, hala berg, vattengravar, kryphinder – you name it – it was there. Jag tog i så till den milda grad att jag bokstavligen kissade på mig av ansträngning efter bara ett par kilometer men i den allmänna lervällingen och jävlar-i-helvete-jag-ska-klara-det-fokusen så kändes nerkissade brallor som ett mindre problem.

Min målbild och det jag hela tiden hade i huvudet var att försöka springa under timmen och det hjälpte mig på något sätt att orka och kämpa och fokusera. Vid 4 kilometer så hörde jag hur någon sa att vi hade sprungit cirka 39 minuter och då fick jag lätt panik och insåg att jag måste öka farten rejält för att ha någon som helst chans att ta mig i mål på under timmen. Jag växlade upp och försökte att hålla ett så högt tempo som jag bara orkade och jag tror att jag sprang på cirka 70 procent av min totala maxfartkapacitet. Vid 7 kilometer växlade jag upp ytterligare och efter att ha vadat/simmat i vatten till axlarna i någon slags bred å så fick jag en sån fryschock och adrenalinkick att jag plötsligt fick en massa ny styrka och liksom flög fram och förbi andra löpare i banan. En väldigt märklig men häftig känsla, jag vet inte var jag fick kraften ifrån men jag ångade på för allt vad jag var värd. Superkraften varade dock bara 1 kilometer och de sista 2 kilometrarna sprang jag på ren järnvilja och med min målbild om under-timme-tid bakom pannbenet. Jag hade också en enorm nytta av min NMT-träning eftersom alla hinder och typen av terräng var i helt i linje med min vardagsträning. Jag hade även peppsägningar i skallen som jag brukar få av NMT-instruktörer och träningskompisar – typ: ”tryck på, tryck på – små korta steg!” i uppförsbackar och liknande.

När det var 700 meter kvar så såg jag att herrarna hade startat och insåg att min drömtid var förlorad, jag försökte trots det spurta på slutet och när jag sprang i mål på 1.09.20 så kände jag mig ändå väldigt nöjd och lycklig. För ett år sedan hade jag inte ens tagit mig uppför det första sandtaget. Nu tog jag mig i mål på plats 316 av av 800 tävlande kvinnor. Inte illa pinkat för en gammal soffpotatis. Men det bästa av allt var att det var så fruktansvärt kul och att jag känner att jag vill springa fler lopp och kanske våga mig på marathon så småningom. Och TjurRuset 2010 - då jävlar ska jag kuta under timmen!

Tack kära ni för all pepp och grattis! Jag hade stor hjälp av att tänka på er under loppet och det gav mig kraft och styrka när jag var som tröttast att kämpa vidare. Idag känner jag mig lite ledbruten men mycket glad. Jag rev upp en stor reva i vänster ben på något i skogen och jag har riktigt ont i vänster knä men i övrigt verkar min kropp ha klarat sig utan större blesyrer.

Här
kan ni se bilder från loppet i Sportnytt (inslaget kommer cirka 6 min in i programmet).

Och så lite diabildsvisning för er som orkar:

Nervös Herngren innan loppet biter på naglarna

 

Precis innan start. Jag till höger med mina kära NMT-vänner. Anneli till vänster om mig och Lenka till höger (som sprang på obegripligt snabba 54 minuter och kom på 14e plats) och bredvid henne Anne-Li i grå tröja

 

Super-Jens tog emot mig i mål och jag var trött och frusen men glad och lycklig

 

Mina ben hade badat en del i både vatten och gegga och ja, hrm, lite annat

 

Det var lerigt överallt

 

Och kallt överallt

 

Men vi var glada ändå trots att loppets kanske största utmaning var att byta om till varma kläder utomhus efteråt med stelfrusna fingrar och djupfrusna ben och fötter

 

Anneli gjorde ett suveränt lopp – vi började träna NMT samtidigt och är nu lika hookade 

 

Anne-Lis kille till vänster och brorsa (yes det är Håkan ”Hellboy” Polishögskolan the one and only” i mitten) var på plats och hejade på oss

 

Min fina T sprang också och var snabb som vinden och spöade Herngren med 4 min – jädrar!

 

Sist men långt ifrån minst: En stor del av NMT-gänget var där – mina Rambo-vänner som är min största träningsinspiration och som är dom som fick mig att börja träna på riktigt i mars när jag tog mina första stapplande joggingsteg. Tack alla ni! Här f

Let´s get ready to rumble!!!


Ätit lätt men bra middag bestående av ugnsbakad lax och ris (Tack Mia) – check
Vätskeladdat – check
Slappat på spikmattan och lyssnat på bra musik – check
Sovit gott och länge – check
Ätit frukost bestående av gröt, linfrön och banan - check
Vaknat med benen fulla av spring – check!

Har visserligen inte drömt om Tjurruset i natt men det var det sista jag låg och tänkte på när jag somnade och det första som poppade upp i skallen när jag vaknade. Som den tävlingsamatör jag är så vet jag inte hur man brukar känna sig på ”matchdag” så att säga men jag känner mig oerhört taggad och som om kroppen är full av spring och stark samtidigt som det pirrar nervöst i mig som inför något viktigt. Har dessutom inte ont någonstans, varken i hälsporrar eller höfter och som grädde på moset så ser det härligt blött ut ute i bästa NMT-anda. Känner mig helt enkelt otroligt sugen på att kuta för allt vad jag är värd! Är dock lite stressad över huruvida jag kommer att springa på en bra tid eller ej men som MarathonMia sa till mig igår så ska jag inte tänka så för ju sämre tid jag har idag desto lättare blir det för mig att slå mitt personliga rekord i framtiden.

Sist men inte minst:
Tack kära ni för alla hejarrop!!! Jag tar med mig er peppning hela vägen ut i tävlingsbanan när jag låtsas att jag är Moa-Rambo-Rocky-Balboa klockan 12.00 idag!

 

 

Tävlingsfeber

Okej hörrni – imorgon smäller det! Soffpotatis-Moa ska ta på sig nummerlapp 538 och ge sig ut bland stockar och sten i hennes första lopp någonsin! Känns både konstigt, läskigt och fantastiskt roligt. MarathonMia mejlade mig och undrade om jag börjat drömma om loppet ännu? Faktiskt inte men det kanske kommer i natt lite på samma sätt som med resfeber natten innan man ska flyga. Mia gav mig även lite tävlings-strategi-tips och tipsade om att jag ska mjukstarta dom första 3 kilometrarna för att sedan öka och springa mig spyfärdig mot slutet. Så – någon som känner för att betta på min tid? Själv gissar jag på 1 timme och 15 min men drömmen är att springa loppet under 60 minuter.

Slutligen: Nu får ni ge mig era allra bästa tips för att tokladda sista dygnet – vad ska jag käka ikväll till exempel? Godis? Pasta? En jättestor blodig biff eller vad? Imorgon lämnar jag i-poden hemma men tills dess kör jag lite spring-pepp med den här gamla dängan!

Pulsbandshelvetet

Herrre jösses vad det var kallt att springa igår kväll! Glömde vantarna förstås och mina händer förvandlades på några sekunder till levande isblock som kämpade mot fryssmärtan. Bra dock för jag tvingades att öka farten drastiskt för att få upp värmen och jag sprang fortare än på länge. Det var mörkt, mycket folktomt och läskigare än vanligt i spåret i går. Måste tänka ut ny springrunda när jag kutar sent (20.00) vintertid. Blev cirka 4 kilometer och nej, trots ihärdiga försök fick jag inte igång pulsbandshelvetet igår heller. Gick till och med in i instruktionsboken (when everything fails: Read the instructions!) och följde anvisningarna till punkt och pricka men pulsbandet får inte kontakt med Garminklockan. Börjar snart undra om det är något fel på grejerna helt enkelt och att jag kanske måste gå tillbaka med dem till affären.

En väldigt stelfrusen springande Moa-hand!

 

Malina och Helene H: Bad things och hela True Blood-soundtracket är grymt!

Viola:
Du har helt rätt, jag måste fläska på med mer grönsaker, frukt och rejäla proteiner. Jag har en tendens att köra gainomax-drinkar av ren slöhet.

Shrikand-Malena:
Haha, då kan du tänka dig hur det är att spela in tv-program med två storebrollor, hehe. Närå, det gick helt okej hoppas jag men som sagt, jag känner mig nog mer bekväm bakom än framför kameran.

Springa och True Blood

Idag har jag säkert förbränt minst 1000 kalorier genom att jaga runt på stan på olika möten, känner mig ungefär lika pigg som en urvriden disktrasa. På den gamla goda tiden (för cirka precis ett år sen) så skulle jag nog sjunkit ner i soffan med en påse chips för att råda bot på tröttheten men nu funderar jag istället på att ge mig ut i spåret för att ladda kroppen med endorfiner istället för transfetter. Ska även göra nytt försök med pulsbandet – när jag försökte få igång det häromdagen så var det lilla hjärtat i högra fönstret täckt med ett kryss som om den vore ur funktion.

Igår snackade jag för övrigt kost och träning med min käre kollega Hansa ”Kroppen” Wiklund och han tipsade mig om att kolhydratsladda mer till frukost och lunch men att käka mer proteiner till middag men lite kolhydrater. Han trodde att detta kunde råda bot på mitt sötsug. Han menade också på att ett vanligt fel många gör som börjar träna är att dom helt enkelt inte anpassar kosten till den nya förbränningen och får i sig för lite energi. 

Kvällens höjdare (förutom springtur): True Blood SVT Play 22.00

 

 

 

Råttorna anfaller!

Lyssnade på goda råd och tog en joggingrunda igår kväll istället för NMT. Det var kallt som satan ute och AC/DC-mössan åkte på men jag glömde vantar och jag frös till en början som en hund innan jag blev varm i kroppen. Försökte mig på pulsbandet igen och den här gången satt det mycket bättre men trots att jag fipplade på displayen några hundra varv så lyckades jag inte få kontakt med pulsfunktionen. Ska få hjälp på onsdag med detta.
Min Garmin kunde dock visa att jag sprang 7,6 kilometer med en takt på 6.53 och att jag brände 557 kalorier och sprang på 52 minuter totalt (sprang inte hela den tiden utan stod och försökte fippla igång pulsfunktionen vid ett antal tillfällen).

I övrigt så var det en ganska skrämmande upplevelse att kuta ute i spåret igår. När yxmördare, vampyrer och våldtäktsmän lyste med sin frånvaro så hade tydligen råttorna sin night out och hade bestämt sig för att leka ”skrämma-skiten-ur-Moa-leken”. Dom lyckades väl rätt bra med det kan man säga. Det var råttor ÖVERALLT och varje gång dom dök fram under broar och prång så kändes det som om hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen på mig samtidigt som jag flög några meter upp i luften. Vid ett tillfälle var det en stor råtta som liksom kom från sidan och hoppade fram och förbi mig i luften och det kändes nästan som om vi skulle krocka. Kom hem frusen och råttskakis.


Tomas: Tack – träningsnarkomanen ska försöka spara på energin till loppet!

Malina: Vad glad jag blir att du hejar på mig på lördag! Tack gulliga du! Jag håller också på SF-dieten!

Gustav: Bra kämpat i skogen! Vi ses!

Patrik: Intressant att du inte håller med om vätskeladdningen. Fler som har synpunkter på detta? Ska man kamel-vätske-ladda under veckan inför ett lopp eller ej?

Malena: Vad roligt med ditt Bootcamp! Grattis och heja dig!

Fialotta:
Inom en snar framtid så kommer jag och testar undervattensrugby med er!

TjurRuset-vecka

Idag måndag och första dagen på en ganska stressig jobb-träning-socialt afterwork-fylld-vecka. Planerar att träna NMT och springa ett par dagar och i övrigt vila kroppen inför TjurRuset på lördag. Har även fått tips om att vätskeladda så mycket som möjligt under veckan. Å andra sidan är det ju trots allt ”bara” en mil jag ska springa och liksom inget ultramarathon så jag behöver kanske inte ta i så att jag kräks på vätskefronten.

Ringde ortopeden och jag har fått en tid nästa vecka då de ska kolla vad som är fel och om fotinläggen behöver justeras om på något sätt. Tills dess rekommenderade de att jag springer utan inlägg. Känner en skön träningsvärk i kroppen efter NMT-passet i lördags då jag för övrigt träffade en tjej som håller på med undervatttensrugby och som peppade mig att komma och prova. Efter mitt lopp!

Ikväll: NMT och nytt försök med pulsbandet!

Apropå ingenting: Visserligen jobbar jag inte 9 till 5 för fem öre men idag känner jag mig ändå lite Dolly Parton-aktig – yihaaa!

 

 

Tevetajm

Igår ett riktigt bra ”genrep” inför Tjur Ruset med Super-Jens! Vi körde intervallträning men även längre sträckor i skogen upp och ner och försökte hitta ett bra tempo. Totalt sprang vi drygt 1 mil och om jag kutar som igår på lördag så borde jag klara att springa loppet på cirka en timme.

Idag: Inspelning med Kattis Ahlström & Co och mina bröder Felix och Måns för TV4 Plus. Vi ska prata syskonrelationer gissar jag. Jag är helt ärligt inte så förtjust i att sitta framför kameran och hade hundra gånger hellre plågats i skogen under Commander Bruno, Den Onde Hövdingen och Merciless Marita samtidigt i typ en vecka. Här kan ni i alla fall läsa om programmet. May the force be with me!