Upp och ner på Snäck

Sommaren 1946 var hetare än någonsin i Visby, speciellt några kilometer norr om muren. En då 36 år gammal turistanläggning nystartade och reportern i tidningen Gotlänningen den 8 juni var lyrisk:

”Snäckgärdsbaden – Europas flottaste badhotell – har slagit upp sina portar efter ha invigts i närvaro av kunglighet, pressmän från Sveriges alla hörn och en mängd inbjudna. Efter att ha varit tillbommat i sex dystra krigssomrar har Snäck återuppstått skönare och luxuösare än någonsin. Den nya swimming-poolen – Europas snabbaste enligt expertisen – har vunnit berättigad uppmärksamhet, och är mer än någonsin eftersökt.”

Annons:

Brallis vid bassäng. Vykort från Pressbyrån. 

Det stora träpalatset svarade dock inte upp mot kraven på komfort under 1960- och 70-talet och 1980 var sagan all. Själv minns jag bäst den härliga 33-metersbassängen med renat havsvatten.

 

Annexet är allt som återstår från den gamla tiden. 

Sommaren 1981 var hetare än någonsin i Visby. Den 27 juni hade ”Nya Snäck”, nu i betong och plåt, slagit upp sina portar. Dans i två våningar (disco nere och dansband uppe), after beach och happy hour, gotlänningar och sommargäster. Kvällssolen värmde de som valt att ta plats på terrasserna mot havet.

Själv tillbringade jag varannan kväll på det nedre dansgolvet och varannan vid diskmaskinen i anläggningens kök. Det gav en hyfsad lön, fri entré och kompispris i barerna. Trots mina insatser blev den nya anläggningen aldrig någon ekonomisk succé. Bland annat förlorade Gotlands kommun drygt 50 miljoner kronor olika bogensåtaganden. Verksamheten tynade bort.

Sommaren 2010 är hetare än någonsin i Visby. Politiker pratar strunt, Stureplansyngel häller ut champagne och fantaster leker medeltid. Ute vid Snäck är det dock stilla. Det är många år sedan det var någon trängsel vid entrén till nöjespalatset.

 

Sommaren lockar till Gotland, men inte till Snäck. 

Tittar man in genom fönstrena verkar det som om tiden stått stilla. Möbler, maskiner och övrig inredning bara väntar på att någon skall låsa upp porten och dra igång. Slänga på Gyllene Tider på grammofonen och börja tappa upp Löwenbräu i barerna.

Nuvarande ägaren har dock en annan plan. Han vill införliva det forna dansstället med ett nybyggt höghus för andelslägenheter. De boende i området är inte helt överlyckliga.

I väntan på att Törnrosa skall vakna lyssnar jag på Gotlandsbandet Smaklösas ”Lucky Weekend”.

Läs mer/fakta:

Bengt G Söderberg (red): ”Från fars och min tid. En bokfilm om Gotland 1915-1970″, Gotlandskonst AB, 1972

Per Leino: ”Paradiset som fått nytt liv efter smällen” i Gotlands Allehanda 22 maj 2010.

Hett intill Kalmar slott

Det är hett att bo granne med slottet. I Kalmar blev det dock lite för mycket av det goda. Så mycket för mycket att man till slut flyttade staden till en lugnare plats.

Kalmar var en gränsstad fram tills hjältekonungen Karl X Gustav erövrade Blekinge 1658. Slottet var ett av rikets viktigaste fästen och då och då tog sig de ondsinta danskarna över gränsen och ställde till det för Kalmarborna.

Invånarna gjorde allt för att värja sig och omkring år 1300 var de klara med en cirka 1.100 meter lång ringmur mot landsidan. Nu kommer inte fienden alltid till fots, så senare kompletterades försvaret med en mur mot sjösidan.

Första hälften av 1600-talet gick extra hårt åt staden. Droppen som fick bägaren att rinna över var den vådeld som utbröt natten till den 9 oktober 1647 genom slarv vid ölbryggning. Efter detta revs helt sonika den krigshärjade staden och uppfördes på Kvarnholmen, på något säkrare avstånd från slottet.

 

Det medeltida staden Kalmar är sålunda helt borta, men i korsningen Söderportsgatan-Skansgatan har man grävt fram resterna av den medeltida ringmuren. Svaret på frågan i bloggen den 28 maj är alltså Kalmar.

Källa/läs mer:

”Kalmar”, Medeltidsstaden 61, Rapport från Riksantikvarieämbetet, 1984. 

En bild av ett annat Sverige

Vad är väl minnet av en enkel kusk värt? Det är en av frågorna man kan ställa sig efter att ha studerat 1800-talets mest omskrivna kriminaldrama och dess efterspel.

I augusti 1874 planerade Conrad Pettersson Lundqvist Tektor och Gustaf Adolf Eriksson Hjert att råna en postdiligens utanför Malmköping i Södermanland. Bytet skulle ta dem till ett nytt liv i Amerika. I höstnatten stoppade de fel vagn, en vanlig droska. Kusken, Johan August Larsson, och den enda passageraren, ingenjören Herman Mauritz Upmark, sköts ihjäl. Efter en lång flykt och stöldturné, bland annat på Gotland, greps Hjert och Tektor och dömdes till döden.

Avrättningarna är de senaste offentliga i Sverige och genomfördes samtidigt på Lidamon utanför Malmköping, Hjert, och på Stenkumla backe, Tektor, söder om Visby. Intresset från allmänheten var stort och naturligtvis rapporterade Dagens Nyheter om halshuggningarna på morgonen den 18 maj 1876. (Läs artiklarna här.)


Hjerts avrättning utanför Malmköping kunde ha varit som en av de andra cirka 560 som genomfördes i landet under 1800-talet – om det inte hade varit för att den dokumenterades fotografiskt. Kroppen och det avhuggna huvudet på den enkla schavotten. Bödeln och prästen. Utkommenderade bönder som bildar spetsgård.  Ett unikt dokument som berättar om ett Sverige som inte ligger allt för många generationer bakåt i tiden – och om en syn på människolivet som tyvärr fortfarande finns i många länder.

Lidamon är i dag en fredligare plats. Den gamla avrättningsplatsen ligger vid infarten till ett grustag, cirka 8 kilometer nordväst om Malmköping på vägen mot Eskilstuna. En knappt läsbar skylt markerar platsen, som är igenväxt med sly.

Halvvägs mellan avrättningsplatsen och Malmköping ligger byn Navesta. Det var här som dubbelmordet inträffade. Vid sidan av den nuvarande länsvägen står en minnessten för ingenjören Upmark – rest strax efter 1874. Bredvid står ett kors till minnet av kusken Larsson – rest 2002. Nästan 130 år efter dådet.

Läs mer:
Lennart Molander: ”Stortjufvarne och mördarne Hjert och Tektor: ett kriminalhistoriskt pussel”, författaren, 2001
Göran Lager: ”Döden i skogen”, Ersatz, 2006

Nu tar skogen laven

Fråga: Vad är det för likhet mellan Bergslagen och en schweizerost? Svar: Båda är fulla med hål.

Brytningen av järnmalm har lämnat spår av olika storhet och storslagenhet. Från enstaka gruvhål djupt inne i skogen, i bästa fall omgärdade av någon form av staket, till gigantiska anläggningar av betong. Någonstans i mitten på skalan hamnar Ösjöbergs gruva.

Gruvan nämns, så vitt man vet, första gången 1644. Ösjöberg blev aldrig någon större succé – driften avbröts och startade om flera gånger under århundradenas lopp. I början av 1900-talet satsade man stort och byggde en linbana för malmen till den närbelägna hyttan i Bredsjö, men när den lades ned 1961 var gruvans dagar räknade. 1964 stoppades verksamheten.

Fyrtiosex år senare är naturen på väg att radera ut industriminnet. Laven av trä, som uppfördes 1961, står fortfarande, men döljs nästan helt av lövskogen. Gruvstugan är plundrad och taket har rasat in. Malmfickans betongkonstruktion vittrar. Ösjöberg är i högsta en grad bortglömd plats.

Petter Eklund (se nedan) sammanfattar det hela på ett fint sätt: ”Gruvans öde är varken attraktivt eller romantiskt, det bara fortgår i sin egen långsamma takt. Men kanske är det just det som gör Ösjöberg till en så underbar plats. Ingen bryr sig. Ingen souvenirförsäljning öppnar här.”

Besök gruvan innan de sista spåren är borta. Du hittar den, förhoppningsvis, strax norr om Ösjön, 11 kilometer öster om Hällefors (N 59° 48.894′, E 14° 42.750′).

Fakta/läs mer:
Kjell Sundström: ”Gruvbyggnader i Bergslagen”, Rapport RAÄ 1993:2, Riksantikvarieämbetet, 1993
Petter Eklund: ”Guide till det K-märkta Sverige. På spaning efter gruvlavar”, Författaren och Byggförlaget, 1995