En hård korv i skogen

En korv ute i skogen kan vara en härlig picknick vid en öppen eld. En korv ute i skogen kan också vara en mossbevuxen och nedsprejad gammal bunker. Den som har dragning åt det senare ska besöka Måndalshöjden i Tyresö i sydöstra Storstockholm.

I början av 1900-talet grävdes, sprängdes och göts det i skog och mark runt om huvudstaden – Stockholm skulle försvaras. Strategerna bedömde att sjöarna i området var svårpasserade för fienden (ryssen), men att passagerna mellan dessa måste spärras.

 

Befästningarna började uppföras 1903, innan pansar var påtänkt och när kulsprutor var ovanliga. I princip handlade det om en skyttegrav, som förstärkts och täckts med betong, utlagd som en korv på en strategisk plats. De skulle huvudsakligen bemannas av infanterister från landstormen, det vill säga värnpliktiga äldre än 32 år, beväpnade med vanliga gevär. I folkmun blev det ”Korvlinjen”.

Måndalsanläggningen, som ligger på höjden vid Måndalsvägen i Tyresö, är det mest utbyggda och mest sevärda. Huvudfortet, på höjdens sydvästra sida, skulle bemannas med 120 man och hade plats för fyra kulsprutor. Betongen är fortfarande hel, ståldetaljerna däremot svårt rostiga. Mycket konstnärligt sprejat.

 

Utbyggnaden av Korvlinjen pågick fram 1922, då strategerna ansåg att det var fred i världen och inga befästningar behövdes mer. Lite drygt tio år senare insåg man att det fanns en viss risk för krig i världen och anläggningarna moderniserades. Slutligen, 1952, förstod högkvarteret att skulle fienden stoppas krävdes det nog annat än enkla korvar av betong och försvarslinjen ströks ur rullorna.

En del av bunkrarna har rivits, en del har adopterats av markägaren på platsen. De flesta bara förfaller. Ingen myndighet tycker att det är värt att lägga pengar på något bevarande.

Fakta/läs mer:
Mats Areskoug: ”När Korvlinjen var huvudstadens fasta försvar”, Dagens Nyheter 14 juni 2003.
Leif Högberg och Jan Erik Ohlsson: ”Militär utflykt”, Fort & Bunker, 2006.
Nisse Larsson och Ulf Lundkvist: ”Bunkerliv”, Dagens Nyheter 12 augusti 2007.
Leif Törnquist: ”Svenska borgar och fästningar”, Medströms, 2007.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ny och fin kyrkoruin

Har din närmaste tröttnat på upprepade besök vid medeltida klosterruiner med raserade valv, trasiga trappor och begravda munkar? Överraska honom, eller henne, med en fräsch och nyligen riven kyrka!



På en kulle i det uppländska jordbrukslandskapet
i Balingsta, två mil sydväst om Uppsala, stoltserar resterna av den så kallade Tegelkyrkan. Allt som återstår är altaret och grundmurarna av kraftiga stenblock. Ett och annat träd har slagit rot i det tidigare kyrkorummet.

I mitten av 1800-talet hade Balingstaborna tröttnat på sin mer än fallfärdiga medeltida kyrka. Efter långa diskussioner beslöts om nybygge och 1872 kunde Gud glädja sig åt ett nytt hus.

Del av kopparstick från slutet av 1800-talet. Medeltidskyrkan skymtar i bakgrunden.

Den rätta känslan ville dock inte infinna sig i den moderna byggnaden. Kanske berodde det på att tornet hade placerats i öster och koret i väster, tvärt emot den traditionella kompassriktningen. Kanske berodde det på att begravningsplatsen låg kvar vi den gamla kyrkan.

Redan 1919, efter bara 47 år, kånkade man tillbaka predikstol, ljuskronor, kyrkklockor och kyrksilver till den nyrenoverade medeltidskyrkan. Självaste ärkebiskop Nathan Söderblom förrättade återinvigningen. Tegelkyrkan lämnades öde och revs 1934.



Helt övergiven är dock inte 1800-talskyrkan – den används till friluftsgudstjänster. I en hög utanför den tidigare kyrkogården ligger rivningsmaterial som antagligen kommer från kyrkan. Kanske en välsignad tegelsten till svärfar i julklapp. En dörrstopp som håller Hin håle borta.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Länge sedan sista gästen for

När jag är ute och kör motorcykel brukar jag försöka välja de äldre huvudlederna. Mindre trafik och miljöer som hamnat vid sidan av flödet. Förflyttning kombinerad med k-spaning.

Den som äger en ridhäst kan ta resandet ytterligare ett steg tillbaka i tiden och följa de vägar som fanns innan motortrafiken tog över för ungefär hundra år sedan. Passa i så fall på att besöka Fellingsbros gamla gästgiveri innan det faller ihop.

I en dunge strax sydost om samhället står ett en gång i tiden ståtligt tvåvåningshus i trä. Uppfört som tingshus 1817 och gästgiveri från 1913. Huset är det sista i raden av alla krogbyggnader på platsen. Den gamla landsvägen syns tydligt i sträckningen österut. Åt motsatt håll har jordbruket utplånat alla spår.

Blomsterkonungen Carl von Linné skriver den 8 augusti 1746 i boken om sin resa till Västergötland: ”Stockholms vägen tog vid något förr, än då vi kommo fram till Fellingsbro krog, nämligen den samma, som vi foro förbi vid bortresan den 14. junii, att vi alltså måste här efter resa samma väg tillbaka åt Uppsala, som vi tillförne bortrest. Vi märkte strax större rörelse på vägen, svagare hästar, oginare folk, och dubbelt dyrare gästgivare.” Inget nytt under solen. Ju närmare Stockholm, desto tuffare blir livet.

Hjältekonungen Adolf Fredrik passerade Fellingsbro 1761 på sin väg till Loka brunn. Där tvingade han i sig sex till åtta liter helande vatten per dag, men så lär han också ha blivit av med sin migrän.

Passerade gjorde även huvudpersonerna, Albert och Sara, i Carl Jonas Love Almqvists minst sagt uppmärksammade roman ”Det går an” från 1839: ”I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vänder gavlarna åt landsvägen, står så symetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården mellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder och lass genom sitt staket utmed vägen.”



Det ena huset står fortfarande kvar. I alla fall när jag passerade i mitten av september 2010. Inredningen tyder på någon form av mänsklig aktivitet efter gästgiveriperioden. Byggnadens kondition inbjuder dock inte till några mer ingående studier.

Fakta/läs mer:
Carl Jonas Love Almqvist: ”Det går an”, Brombergs, 1988.
Axel Garfvé: ”Fellingsbro sockens historia”, Fellingsbro hembygds- och fornminnesförenings förlag, 1926.
Carl Linnæus: ”Västgöta resa”, redigerad av Sigurd Fries och Lars-Erik Edlund, illustrerad av Gunnar Brusewitz, Wahlström & Widstrand, 1978.
Thor, Lindén och Lahall: ”I Linde och trakterna däromkring skrivs det mycket vackert”, Thor Media, 2009.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Tack Mats för den fina och fylliga informationen. Det här kanske kan hjälpa till att rädda ett kulturhistoriskt minnesmärka.

Elias ben Salem (Webbsida), 08:15, 12 oktober 2010. Anmäl

Vem räddar Årstalänken?

Asfalten står ännu emot vegetationen, men mittremsan har invaderats av växter man sällan ser på en motorväg. Behöver du till exempel lite färsk pepparrot är det bara att ta en promenad längs resterna av Årstalänken i södra Stockholm. Men skynda, när som helst slukas vägen och stora delar av Årstafältet av nya bostäder.

Den östra delen av Årstalänken invigdes 1959 (se kartan från 1966), då som en ny del av Sockenvägen. 1974 öppnades hela sträckan mellan Essingeleden och Huddingevägen. Här passerade bland annat det mesta av den trafik som skulle till Nacka och godstrafiken till Vikingterminalen i Tegelvikshamnen. Enligt de ursprungliga planerna skulle Årstalänken bli en del i ett större motorvägsnät, men den kom att sluta redan vid Huddingevägen efter mindre är 3 kilometer.

På hösten 2004 förverkligades en del av att annat ringvägsprojekt runt Stockholm – Södra länken. Östra delen av Årstalänken stängdes av, till stor glädje för de boende längs Sandfjärdsgatan i Årsta. (2003 passerade cirka 60.000 fordon/dygn.) Kvar blev cirka 900 meter öde motorväg, stadens bredaste cykelbana. Den finns en stark opinion för att rädda grönytan Årstafältet. Om någon slåss för gamla Årstalänken känner jag inte till.

Fakta:
Hans Harlén: ”Stockholm från A till Ö. Söderort”, Brännkyrka hembygdsförening, 1997.
”Sockenvägen”, Enskede Årsta hembygdsförening, Småskrifter årgång 18, 2008.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Det är en konstig känslighett tänka årslänka är et must you can trust for tempting you inner <br/>romantic must. Ta i ställe ock börja tänka hur man räddar stora personlighetter.

Anita Nygreen, 15:55, 2 oktober 2010. Anmäl

RE: Bilburen, (Webbsida) 06:59, 2 oktober 2010 <br/>Nej, varför då ? Ingen ska tvinga mig köra mindre bil och ta den frihet och det oberoende det innebär. Kollektivtrafikens problem den senaste veckan har väl belyst vad som händer om du inte själv har medel att ta dig dit du vill.

GH, 13:11, 2 oktober 2010. Anmäl

Alla måste vi köra mindre bil. Oavsett om vi vill eller ej

Bilburen (Webbsida), 06:59, 2 oktober 2010. Anmäl