Med Bellman på kyrkogården

En tysk (konditorn Berns), en engelsman (teknikern Owen) och två Bellman. Alla ligger de begravda i det sydöstra hörnet av Norra begravningsplatsen i Solna.

Att strosa runt på kyrkogårdar är ett rofyllt tidsfördriv. (Så här års får man dock vara beredd att pulsa lite i drivor och borsta snön av stenar.) Kända och okända namn, lokal och global historia. Dessutom känns det bra att fortfarande tillhöra de levandes skara.

Annons:

Lovisa Bellman och sonen Adolfs grav återfinns i den södra spetsen av kvarteret 1A på kyrkogården. Lovisa överlevde sin diktande och rumlande make Carl Michael med 52 år och var imponerande 92 år gammal när hon gick bort 1847. Hon överlevde dessutom parets samtliga fyra barn.

Lovisa Fredrika Grönlund föddes 1755, trots att det står 1757 på gravstenen. Hon var dotter till kryddhandlaren Gabriel Grönlund och Maria Engel Friedlein. Carl Michael lär ha uppvaktat Lovisa flera år innan de 1777 gifte sig i Klara kyrka och naturligtvis tillägnades hon dikter. Som denna till namnsdagen 1775:

Naturen blommar i fullt prål,
Nu börjas Floras göromål;
Nu Landtmannen ://:
Den Lata ej tål.

Den friska Kullan med sin harf,
Uppkastar skylar i fler hvarf;
Hon öker ://:
Sin ränta och arf.

Och Bonden vid sin spada står,
I hettan sig bak örat klår;
Han tänker ://:
Han grubblar och spår.

Hvad spår han bredvid plog och häst?
Jo, att snart fås Lovisas fäst.
Han gissar ://:
Jag gissar därnäst.

Lovisa fick ett långt liv, vilket tyvärr inte hennes och Carl Michaels söner fick. Gustav, född 1781, blev militär, men drog på sig skulder och flydde utomlands. Han fortsatte inom det militära och stupade i Spanien under Napoleonkrigen. Elis, född 1785, dog redan som tvååring i smittkoppor. Carl, född 1787, blev sjöman, men rymde från sitt skepp i England. Därefter finns inga spår av honom.

Adolf, född 1790, blev en framgångsrik sidenhandlare, men drabbades av mentala problem i fyrtioårsåldern. Han dog 1834 under en simtur utanför Djurgården. Därmed försvann den siste i Carl Michael Bellmans blodlinje. Knske läge för någon fiffig författare att återuppväcka den i England försvunne Carl Bellman och skriva en ny Leonardo da Vinci- eller Nils Strindberg-kod?

Fakta/läs mer:
Lars Huldén: ”Carl Michael Bellman”, Natur och kultur, 1994
Marianne Nyström: ”Lovisa Bellman född Grönlund”, Stockholmia, 1995.
Göran Åstrand: ”Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar”, Ordalaget, 1998.
Ernst Brunner: ”Fukta din aska. CM Bellmans liv från början till slut”, Bonnier 2002.

Ett halvt reparerat slott

Ett slott uppfört av en legosoldat. Murbruk som blandats med öl vid bygget. Bebott av krigare. En piga som strypts av de spöken som ibland höll gästabud i salarna. Nej, Stjärnorp i Östergötland skulle kunna vara som vilket svenskt slott som helst om det inte vore för branden den 12 maj 1789.



Stjärnorp, vid sjön Roxens norra strand, byggdes 1655-62. Byggherre var skotten Robert Douglas, som började som page hos hjältekonungen Gustav II Adolfs svåger Johan Kasimir och slutade som greve och fältmarskalk. Ansvarig bör bygget var arkitekten Nicodemus Tessin dä, som bland annat har Drottningholms slott på sitt samvete.

Det ståtliga slottet förstördes nästan helt vid branden. Lösöret gick upp i rök och tre ogifta systrar Douglas höll på att stryka med. Allt som återstod var stenmurarna – kanske tack vare murbruksblandningen med öl.

Efter branden återuppbyggdes slottets båda flyglar. Huvudbyggnaden, som lär ha varit ganska omodern 1789, lämnades som ruin. Släkten Douglas saknade pengar för det omfattande arbetet och hade andra herresäten där man kunde bo.



Slutresultatet blev tack vare detta en ovanlig, men mycket vacker miljö. En ståtlig ruin med två prydliga, och hela, flygelbyggnader. Den ena med slottskapellet. Allt beläget i en sluttning ned mot sjön.

Fakta/läs mer:
Svenska Familje-Journalen” 1875
Sven T Kjellberg (red): ”Slott och herresäten i Sverige. Östergötland 2″, Allhem, 1971.