Skeppet seglar vidare

Uppsnyggningen/demoleringen av Klarakvarteren i centrala Stockholm väckte mycken gny och tandagnisslan. Även rivningen av Lugnets industriområde, vid Hammarby sjö, vållade en del protester. Nu är det Värtahamnen som gäller. Gamla hus kommer att ersättas med nya.

Södra Hamnvägen 32 står ett vackert trähus inklämt mellan järnvägsspår, genomfartsled och industribyggnader. De som arbetade i hamnområdet i början av 1900-talet hade länge krävt en restaurang och 1922 öppnade Skeppet i den då nyuppförda bygganden. Etablissemanget drevs av SARA (Stockholms allmänna restaurationsbolag) och hade två matsalar. I 2:a klass, med vita dukar, åt tjänstemän som poliser och tullare. I 3:e klass, utan vita dukar, åt grovjobbarna. Restaurangen hade fullständiga rättigheter redan från start.

Verksamheten levde fram till mitten av 1980-talet, då den gick i konkurs. Skall man tro bloggare på nätet, så var Skeppet en stamkrog för många av Stockholms finländare. Efter restaurangepoken har bland annat en konstskola verkat i huset. Sedan i höstas har en inredningsfirma sitt kontor här.

Frågan är vad som händer med det anrika huset nu när Hjorthagen, Värtahamnen, Frihamnen och Loudden förvandlas till Norra Djurgårdsstaden. Enligt besked jag fått från Stadsbyggnadskontoret så kommer byggnaden att lämnas kvar.

Oavsett vad som sker med restaurang Skeppet i framtiden, så kommer den för alltid att ha en plats i den svenska kulturhistorien. Det var nämligen här som Hasse & Tage 1970 satte upp 88-öresrevyn. ”Jag säger bara en sak, Roger Moooore.” K-märkning i dubbel bemärkelse!

Fakta/läs mer:
Margareta Strandlund: ”Värtahamnen förr” i ”Sankt Eriks årsbok 1978″, Samfundet S:t Erik, 1977.
Schöier & Wermelin: ”Hasse & Tage: Svenska ord & Co: saga & sanning”, Bonnier 2005.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Pigan som valde döden

Det var en gång i en liten stad i Skåne. Vi kan kalla den för Simrishamn, för det är så den heter. För lite drygt två hundra år sedan inträffade något i staden, som så här långt efteråt skulle kunna ligga till grund för en deckare eller ett passionerat kärleksdrama på teaterscenen.

År 1798 drabbades staden av ett flertal mordbränder. Misstankarna riktades mot en väktare. Han greps och dömdes i rådhusrätten till döden. I väntan på att domen skulle verkställas låstes delinkventen in i stadskyrkans tornrum. När avrättningen närmade sig, året efter, uppsökte en piga stadens styrande och berättade att det var hon som låg bakom bränderna. Väktaren släpptes och pigan låstes in.

Sommar bland snåren på Österlen.

Undangömt i snåren på östra sidan av Kristianstadsvägen finns en rest sten. En skylt intill berättar att här låg Simrishamns galgbacke. Pigan med elden kom att, förhoppningsvis, bli den sista att avrättas på platsen. Efter hängningen grävdes hon ned intill galgen. Ett bortglömt drama och en försummad plats – kanske finns det trots allt en viss logik i historien.

För övrigt satt min morfars farfars farfar, rådmannen Magnus Holgersson Areschoug, i rådhusrätten i Simrishamn i slutet av 1700-talet. Men det är antagligen en annan historia eftersom han dog just 1798.

Fakta/läs mer
Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne – arkivet på Österlens museum.
Göran Lager: ”Döden i skogen”, Ersatz, 2006.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Intressant, det här visste jag inte något om trots att jag är från trakten och kulturhistoriskt intresserad. Jag kommer garanterat att leta upp minnesplatsen

Tore Persson, 11:26, 12 februari 2011. Anmäl

Gripande historia. Starkt av pigan att träda fram.

Loppan, 14:52, 22 januari 2011. Anmäl

Villa Villekulla villa

”Har du sett min villa,
min Villa Villekulla villa.
Vill å vill du veta
varför villan heter så?
Jo, för där bor ju Pippi Långstrump,
tjolahopp tjolahej tjolahoppsan sa.
Där bor ju Pippi Långstrump,
ja där bor faktiskt jag.”

Det var en gång ett regementsområde i Visby som hette Visborgsslätt. På regementet fanns det en förvaltare som bodde i ett hus med mycket snickarglädje. Sedan kom det några filmmänniskor åkande i en bil. Gotlands Allehanda vet den 31 januari 1968 att berätta:
”Upptäckten av förvaltarbostaden är en liten historia för sig själv. Regissör Olle Hellbom, produktionsledare Bengt Schöldström och fotograf Kalle Bergholm hade ingen som helst vetskap om huset när de rekognoserade på ön för en knapp vecka sedan. De hade fått heta tips av gotlandsvane Lennart Blomqvist och var på väg, söderut. Plötsligt fick någon i bilen se det avsides liggande ”lusthuset” och resan söderöver var överflödig…”

Pippi Långstrump flyttade in med Herr Nilsson och Lilla Gubben, och fick genast besök av grannbarnen Tommy och Annika. (Allt finns naturligtvis dokumenterat på Youtube.)


I dag är regementet nedlagt. Den gamla förvaltarbostaden flyttades redan 1969 till semesteranläggningen Kneippbyn några kilometer söderut. Det enda som minner om platsens storhet är den övergivna trädgården. För oss som växte upp med filmerna känns ändå miljön igen. Något sockerdricksträd står dock tyvärr inte att finna.

Källor/läs mer:
Bengt G Söderberg: ”Från fars och min tid. En bokfilm om Gotland 1915-70″, Gotlandskonst, 1972.
Svante Hagström (red): ”Visborgsslätt. Medan man minns”, MKG, 1996.
Karlsson & Erséus: ”Från snickerboa till Villa Villekulla”, Forum, 2004.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0