I gotländska och sovjetiska läger

Man kan säga mycket om Sovjetunionens fruktansvärda läger i Sibirien. Lögner gagnar dock inte saken. I fredags var det Sverigepremiär för filmen ”The way back”, som är baserad på boken ”Flykten från Stalins läger” av Slavomir Rawicz. Länge ansågs boken vara en verklighetsskildring, men för några år sedan avslöjades bluffen. (Något som av naturliga skäl tonas ned i marknadsföringen av bok och film.) Vi tar oss i stället till den mjukare lägerverksamheten på södra Gotland.

Efter fredsslutet i andra världskriget gjorde de som slagits i den tyska krigsmakten på östfronten allt för att undvika att hamna i sovjetiska fångläger. Med någonstans mellan 25 och 30 miljoner döda medborgare var man ganska förbannad i Kreml.

Några av alla flyende hamnade på Gotland. För att ta hand om dessa upprättades i maj 1945 ett interneringsläger mellan Havdhem och Grötlingbo på den södra delen av ön. Lägret fick namnet Lingen av tyskarna – Lager Lingen.

Lägret var i drift cirka fem månader och inhyste som mest omkring 600 soldater – de flesta tyska, men även några balter och andra nationaliteter. Av fotografier från tiden framgår att lägret var förhållandevis öppet. Man hade många kontakter med civilbefolkningen och utförde även arbete utanför lägret.

De internerade bodde i tält och i dag finns inte många spår kvar av lägret. Idrottsplatsen, nuvarande Hansavallen, som internerna byggde ut, används av IF Hansa Hoburg. Kvar finns även bland annat gudstjänstplats, en liten teaterscen och en minnessten.

I oktober 1945 förflyttades soldaterna till läger på fastlandet. Senare under hösten och vintern utlämnades sammanlagt cirka 2.500 före detta tyska soldater till Sovjetunionen. Sverige bad officiellt de utlämnade balterna om ursäkt 1994.

För den som vill se den andra sidan av samma mynt rekommenderas ett besök på kyrkogården vid Lärbro kyrka på norra Gotland. Där vilar de koncentrationslägerfångar som kom till Gotland efter kriget, men inte överlevde.

Fakta/läs mer
P O Enquist: ”Legionärerna”, Norstedts, 1968.
Hartmut Pauldrach: ”Tyska soldater på Gotland 1945”, Bokverkstan, 2004.
Anne Applebaum: ”Gulag – de sovjetiska lägrens historia”, Norstedts, 2004.
Rolf Michaelis: ”Estländare i tysk tjänst 1941-45”, Leander & Ekholm, 2005.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-5 av 5

Det var naturligtvis inget fel med att utlämna tyska soldater till Sovjet efter kriget. Beträffande balter som deltagit på tyskarnas sida i kriget är situationen något mer komplicerad eftersom man kan anse att de baltiska staterna var ockuperade eller i varje fall tvångsinförlivade med Sovjet och balterna därmed i sin fulla rätt att befria sig, också med våld. Att föra denna kamp genom att ansluta sig till Hitlers nazistiska angenda för världsherravälde är dock inte alldeles okontroversiellt och därför var åtminstone delar av den i efterhand så kritiserade och offentligt ursäktade baltulämningen motiverad och tvungen.

Mats Dagerlind (Webbsida), 09:56, 29 mars 2011. Anmäl

Utlämningen av tyska soldater till Sovjet följde en överenskommelse mellan andra världskrigets segrarmakter, enligt vilken tyska soldater skulle utlämnas till den front där de hade krigat. Man kan diskutera huruvida Sverige var skyldigt att följa den, men det var i alla händelser inte vi som stod för de stora strömmarna. Det är rätt märkligt att så mycket fokus har riktats på utlämningen av de fåtaliga tyska soldater som hade baltisk härkomst. Faktum är att ingen av dem avrättades efter utlämnandet Sovjetunionen, trots att flertalet frivilligt hade sökt sig till den tyska krigsmakten, till skillnad från vanliga tyska värnpliktiga. De som fick hårdast straff frigavs efter Stalins död, många betydligt tidigare. Peo Enquists Legionärerna ger en mycket uttömmande redogörelse för hela händelsen.

Nisse61, 23:30, 28 mars 2011. Anmäl

@Lotta. Vad får dig att tro att alla de tyskar som lämnades ut till Stalins bödlar var nazister? Vidare, att nassarnas läger var värre, legitimerar knappast kommunisternas övergrepp, eller hur? Samma kålsupare, skulle jag säga, nassar och kommisar. Om Stalins läger nu hade varit värre, hade det då varit ok att tyskarna massmördade ryska krigsfångar?

Henrik, 21:11, 28 mars 2011. Anmäl

Varför skulle man be nazister om ursäkt? Det måste bli ett slut på detta jämställande mellan nazistiska och kommunistiska läger. Som Primo Levi säger: det är sant att de kommunistiska lägren var hemska, men de går inte att jämföra. i gulag dog 30% av fångarna, i nazi-lägren 80-99%. i nazilägren var det en slutpunkt, inget tidsbegränsat straff, det var det i gulag. Rudolf Höss kommenterar just att ett tidsobegränsat straff är en sutbtil tortyr av fångar. Och han var ju en mästare på det.

Lotta, 20:03, 28 mars 2011. Anmäl

Bad man inte tyskarna om ursäkt? Det borde man gjort i så fall. Visst begick tyska armén fruktansvärda grymheter, men det berättigar itne den behandling de tyska soldaterna fick i Sibirien. Man utelämnar inte någon till Stalin, no matter what.

Dennis, 17:10, 28 mars 2011. Anmäl

Under Storstockholms betong och asfalt

Den som vill fördjupa sig Storstockholms historia, perioden innan asfalten och betongen bredde ut sig över det uppländska och sörmländska jordbrukslandskapet, kan börja med de torp och gårdar som gett namn till huvudstadens förorter.


På en bergsknalle intill Vällingby centrum (som numer heter Vällingby city) står en liten röd stuga. Den är välvårdad och en skylt på gaveln meddelar att trähantverk framställs i huset. Närheten till storstan gör dig bara påmind genom gallren för fönstren.

Innan Stockholms stad drog fram i Västerort i början av 1950-talet var Vällingby en betydande samling byggnader. Ett kartblad från 1891 visar drygt tjugo hus. Byn, vars namn är känt ända sedan början av 1300-talet, låg ungefär där Vällingby city ligger i dag. Staden blev ägare till gårdarna när man köpte Hässelby slott 1931.

Ett enda litet hus återstår, Jan Pers stuga från början av 1900-talet. Du hittar den bland buskarna mitt i bostadsområdet vid Årevägen 15. Enligt Lokaltidningen Nordwest var de sista som bodde i torpet stenarbetaren Magnus Eriksson och hans vuxna dotter Greta. De vräktes när nya Vällingby skulle byggas.

Källor/läs mer
Gösta Selling: ”Säterier och gamla gårdar”, Almqvist & Wiksell, 1928.
Rutger Sernander: ”Stockholmstraktens natur- och kulturminnen”, Kartografiska institutet, 1935.
Sigurd Erixon: ”Den äldre folkliga bebyggelsen i Stockholmstrakten”, Rådet till skydd för Stockholms skönhet, 1941.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Det bidde varken kanal eller stad

Den ärorika svenska järnindustrin har anor nästan från hedenhös. Lika länge har transporten av järnet varit ett problem. Smala och uppkörda landsvägar lämpar sig dåligt för tunga frakter. Då är det bättre att bygga en kanal.

I Bergslagen växte de medeltida handelsplatserna Nora och Lindesås (det blivande Lindesberg) i takt med järnhanteringen på 1600-talet. Det var bara en tidsfråga innan de formellt skulle bli städer. Då beslutades plötsligt att alla borgare och all handel skulle flyttas till Järle, mitt emellan Nora och Lindesås.

År 1639 hade kanalen mellan Mälaren och Hjälmaren blivit klar och nu skulle Bergslagen kopplas samman med världshaven. Järleån tillsammans med en ny kanal ned till Hjälmaren skulle göra Järle till Bergslagens egen hamnstad. Platsen för torget röjdes och kanalen började byggas. Stadsrättigheter utdelades 1642 och den norra delen av Örebro län knoppades av till ett eget län med Järle som residensstad. Allt var bäddat för en urban succé – det var bara det att ingen ville flytta till den nya staden. Statsmakten tjatade på undersåtarna, men fick ge upp. I stället fick Nora och Lindesberg sina stadsprivilegier 1643 och Nora blev residensstad i det nya, men kortlivade, länet.

Downtown Järle februari 2011.

Staden Järle skulle ha legat där den gamla riksvägen korsar Järleån, cirka sex kilometer öster om Nora. Här låg Järle bruk och senare Järle kvarn. Vackra byggnader i vacker natur gör platsen värd ett besök. Trots avsaknad av stadshotell.

Lite – men inte mycket – bättre gick det för ”silverstaden” Grythyttan, 4 mil åt nordväst. Byn runt hyttan fick stadsprivilegier 1641. Silverfebern ville dock inte infinna sig och 1682 drogs rättigheterna in. Här finns i alla fall ett gästgiveri för den som behöver vila sina ben.

Fakta/läs mer:
Wilhelm Tham: ”Lindesberg och Nora genom tiderna”, 1943-49.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0