Helge Sven i Arboga

Precis som Västerås är Arboga en gammal stad med stolta anor. (”Sveriges nationalatlas” räknar Västerås som landets 12:e äldsta stad och Arboga som den 27:e. Stäket har aldrig varit någon stad.) Precis som Västerås har Arboga några medeltida kapellrester att visa upp för alla som ids svänga av från motorvägen.


Kapellet med namnet Helga Kors, vid Dragmansgatan, har klarat tidens gång bra. Faktiskt står byggnaden fortfarande, även om det kan vara svårt att se att den en gång i tiden varit Guds hus. Här passerade de som lämnade staden längs vägen västerut. En helgonbild i en nisch på kapellets norrvägg övervakade resenärerna. Helgonet är borta, nischen finns kvar, Örebrofararna har funnit andra stigar.


Betydligt sämre ställt är det med Helge Svens kapell på Brattbergets norra sluttning. Bara grundstenarna finns kvar. Vid utgrävningen 1892 hittade arkeologerna flera gravar under det gamla tegelgolvet. Dessutom fann man ett illa åtgånget relikskrin och en kyrkogrim i form av en orm. Sven själv lär ha varit en lokal munk, som stenades till döds i en offerlund.

Fakta/läs mer
Louise Hagberg: ”När döden gästar”, Wahlström & Widstrand, 1937.
Sven Ljung: ”Arboga stads historia intill 1551″, 1949.
”Medeltidsstaden 2. Arboga”, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1976.
Klas-Göran Selinge (red): ”Sveriges nationalatlas. Kulturminnen och kulturmiljövård”, Sveriges nationalatlas, 1994.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Här skulle tyskarna stoppas

Som en liten brun sockertopp mitt i Visby hamn reser sig den oansenliga bunkern från andra världskriget. Här skulle tyskarna stoppas! I dag är kulsprutevärnet med numret 40:43 ett av få som finns kvar i just Visby hamn. På några andra ställen på Gotland har de till och med klassats som fornminnen.

När det hettade till i Europa i början av 1930-talet tyckte riksdagsmannen Arthur Engberg (S) i ett tal att det var tveksamt om Gotland var värt något blod: ”Om annan makt ställer ovillkorliga krav på att få Gotland, så säger jag ‘låt dem få Gotland’. Bättre än ett krig är att flytta över gotlänningarna till fastlandet…”.

Nu blev det inte så. Efter krigsutbrottet i september 1939 befästes i raskt takt den gotländska kusten med över 1.000 bunkrar. Cirka en tredjedel bestyckades med kulsprutor, andra med olika typer av kanoner. De flesta av dessa värn placerades nära strandlinjen, så att de effektivt skulle kunna stoppa en landstigning. Lite tillbakadraget, ofta högt placerade, låg så kallade observationsvärn för spaning och eldledning.


Försvaret av Visby hamn. Del av ”Situationsplan över befästningsanläggningar belägna inom Visby stad”, ritad den 19.2.1948.

Efter andra världskriget förstärktes kustförsvaret med nya anläggningar, men även några av de äldre värnen moderniserades. De flesta somnade dock in i någon form av törnrosasömn. Någon militär roll spelade inte de små värnen längre, eventuellt kunde gubbar från Hemvärnet utnyttja skyddet.

Då och då revs något värn, men den stora rivningsvågen drog igång först i början av 1990-talet. Det kalla kriget var slut och dessutom hade arrendeavtalen för marken där bunkrarna byggts löpt ut. Nästan fyrtio av anläggningarna har klassats som fornminnen. Du hittar dem längs Ekstakusten söder om Klintehamn, och från Almedalen i Visby och drygt sex kilometer norrut längs kusten.

Fakta/läs mer:
Roger Öhrman: ”Vägen till Gotlands historia”, Gotlands Fornsal, 1994.
Bengt Hammarhjelm: ”Beredskap på Gotland 175 år”, Ödins förlag, 1999.
Leif Högberg: ”Skåne-linjen”, 2000.
Högberg & Ohlsson: ”Militär utflykt!”, Fort & bunker, 2006.
Per Leino: ”Militära minnen hotas av rivning” i Gotlands Allehanda den 28 december 2010.
Webbsajten Gotlands militärhistoria och Gotlands trupper.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0