K-spaning på Gotland 4

Före Estoniakatastrofen skulle det till mycket innan en tur med Gotlandsfärjorna ställdes in på grund av hårt väder. Blåste det för mycket för att gå in i Visby gick man till Kappelshamn på norra Gotland, eller i värsta fall till Slite på östra sidan. Eftersom jag själv inte blir sjösjuk, så var det roligare ju mer det gungade. Efter 1994 blev man dock lite betänksam.

Färjehamnen i Kappelshamn.

Färjehamnen i Kappelshamn är i dag en öde plats. Terminalbyggnaden från mitten av 1960-talet förfaller och den stora uppställningsplatsen för väntande bilar borde vara ett paradis för rullbrädor. Några drömmer om att börja köra kryssningsfartyg till Kappelshamn. Andra drömmer sig kanske tillbaka till den tid då hamnen hade reguljära turer till Södertälje och Oxelösund i Sverige.

Innan staten 1966 beslutade att endast ett rederi skulle få subventioner för att trafikera Gotland fanns det alternativ till Gotlandsbolaget. Den sista(?) stora utmanaren var Ö-linjen (egentligen Rederiaktiebolaget Nordö). Med start 1960 tog rederiet upp kampen om passagerarna.

Färjehamnen i Klintehamn.

Förutom Kappelshamn så använde man sig av Klintehamn, några mil söder om Visby. Därifrån gick färjor till Oskarshamn och Grankullavik. Terminalbyggnaden i Klintehamn är i bättre skick. Den används bland annat för turisttrafiken till Stora Karlsö.

Ö-linjens m/s ”Gotlänningen” lämnar Grankullavik på Öland. Fyren Långe Erik i bakgrunden. Vykort från E-foto i Borgholm.

I Kappelshamn pågick reguljär färjetrafik fram till 1970. I Klintehamn gjordes det senaste försöket 1997, av utmanaren Litorina Line.

Del av Ö-linjens tidtabell sommaren 1965.

Ö-linjen låg i teknikens framkant. Dess färjor hade stabilisatorer för att minska effekterna av sjögången. Rederiet hade också planer på att sätta in svävare mellan Gotland och fastlandet. Men staten kom emellan.

Fakta/läs mer:
Christer Jansson: ”Över östersjön till Gotland. Passagerarfarten genom tiderna”, 1996.
Nils Nordenbrink: ”Ö-linjen. Rederi AB Nordö samt Ölands och Gotlands moderna trafikhistoria”.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Krogen där man lättade på pungen

I dag krävs det bitvis en cykel med tjocka däck för att ta sig fram på den gamla landsvägen mellan Born och Siggebohyttan i Bergslagen, men det är väl värt besväret. Vid några hyggen bjuds man på en fantastisk utsikt över Fåsjön. Dessutom finns det gott om svamp i skogen. (Men det vill inte min sambo att jag berättar.)

Den gamla landsvägen genom svampskogen.

Vägen upp på ”berget” stod klar 1770. Den var i bruk fram till 1850, då dagens väg närmare Fåsjön invigdes. Kvar i skogen, i en liten glänta, står en milstolpe i järn från 1770. Den markerar avståndet 3/4 gammal svensk mil (som är 10.689 meter) från staden Nora. Stolpen har hjältekonungen Adolf Fredriks initialer.

Den kvarlämnade milstolpen.

Lite längre norrut finns grunden av krogen Punglättan kvar. Jag antar att det var pengapungen som gav namn till stället.

Det återstår inte mycket av krogen.

Fotnot: Den som är intresserad av ”riktiga” sevärdheter kan ju alltid stanna till i den storslagna bergsmansgården Siggebohyttan.

Fakta/läs mer:
Bäcker, Ulla-Britt (red): ”Sant och intressant om Born”, Borns bygdecirkel, 1999.
”Kulturstigen i byn Öskevik”, Öskeviks allmänna byförening, 2002.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Adolf Fredrik ligger begravd i Riddarholmskyrkan, vilket är väldigt ståtligt. Alltså bör han väl ha varit en hjälte? (OBS: Ironi)

Mats Areskoug, 23:13, 21 oktober 2011. Anmäl

Hjältekonungen???

Carl S, 21:38, 20 oktober 2011. Anmäl

Kyrkan är redan sprängd

Spräng övertaliga kyrkor, skrev tidigare domprosten HB Hammar för drygt en vecka sedan på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Det var precis vad man gjorde i västgötska Kinnarumma för 70 år sedan.

Tornet på tegelkyrkan sprängs 1942. Foto ur ”Kinnarummaboken”.

Kyrkohistorien i Kinnarumma är en nära parallell till vad som hände i Balingsta i Uppland (bloggen 20/10 2010). Socknen hade en rödmålad träkyrka från slutet av 1600-talet. Församlingen var dock inte riktigt nöjd med detta och krävde ett större gudshus. År 1907 kunde man äntligen inviga en tempelliknande skapelse i tegel, hundratalet meter från gamla kyrkoplatsen. Träkyrkan fraktades iväg till Ramnaparken i Borås, där den än i dag går att beskåda.

Golvmosaik i den rivna kyrkan. Nyaste kyrkan och det gamla altaret.

Kanske var Gud missnöjd med den nya kyrkan. Det visade sig nämligen att bygget var i högsta grad undermåligt – kyrkan vittrade sönder. Dessutom var den alldeles för stor. Kinnarumma församling byggde helt sonika en ny och mindre kyrka, i solid gråsten, på den äldsta kyrkoplatsen och 1940 lämnades den bara drygt 30 år gamla kyrkan att förfalla.

Grunden av den rivna kyrkan.

Den 11 september 1942 sprängdes tornet på tegelkyrkan. Året efter revs resten. I dag vittnar grundmurarna om kyrkans storlek. Altaret står kvar. I övrigt är en golvmosaik i en av ingångarna den mest ”uppseendeväckande” detaljen.

Fotnot: Tack till alla som engagerade sig i att få fram en bild av tegelkyrkan.

Fakta/läs mer
Kinnarumma byalags hemsida

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0