Inte en sten bland alla andra

Stockholms alla in- och utfarter består i dag mer eller mindre av flerfiliga motorvägar. Gårdagens huvudleder hade dock ofta en annan och inte lika spikrak sträckning. Här och var i förorterna minner milstenar om våra förfäders reslust.

Den som ska till Dalarö i dag följer breda riksväg 73 söderut förbi Enskede och Farsta. Resenärer till huvudstadens närmaste uthamn för hundra år sedan kunde njuta av ett helt annat landskap.

Stolt sten på kyrkogård.

världsarvet Skogskyrkogården, invid den västra muren i höjd med Heliga korsets kapell, står en prydlig milsten som markerar avståndet 1/2 mil från Slottets portar. Texten på stenen berättar också att den restes under Johan Jacob Gyllenborgs tid som landshövding (1770-88).

Milstenarna började sättas upp under den svenska stormaktstiden på 1600-talet för att reglera betalningen mellan resande och skjutsbönder. Avståndet mellan dem var 1/4 mil, en fjärdingsväg. Tänker du stega upp avståndet mellan stenarna så tänk på att en mil fram till 1888 var ungefär 10.689 meter.

Kartan ”Stockholm med omgivningar” från 1917 av Axel Gillberg. Torpet Vallsknopp i mitten.

1700-talets Dalaröväg strök med västra kanten av det som i dag är Skogskyrkogården. (Intill stenen på kyrkogården låg fram till 1930-talet torpet Vallsknopp.) Vägen fortsatte söderut genom dagens Sköndal och stenen som markerar 3/4 mil står i korsningen Perstorps-Tårtvägen.

Stenarna som markerade jämna mil var ofta lite mer påkostade. Längs Dalarövägen stod den första ungefär vid bron över Forsån i Farsta, men den är spårlöst försvunnen. Har den hamnat som fyllning i någon vägbank? Pryder den uppfarten till någon sommarstuga?

Fakta/läs mer:
Sernander mfl: ”Stockholmstraktens natur- och kulturminnen”, Rådet till skydd för Stockholms skönhet, 1935.
Stefan Nordin: ”Milstolpar. Stockholm Uppsala Södermanland”, 1998.
Hans Harlén: ”Stockholm från A till Ö. Söderort”, Brännkyrka hembygdsförening, 1997.
Mats Areskoug: ”Milstenarna – stormaktstidens taxameter” i Dagens Nyheter 23 februari 2002.
”Dalarövägen”, Enskede Årsta hembygdsförening och Farsta hembygdsförening, 2005.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kustjägarnas badande föregångare

Med tanke på Rindös militära historia skulle man kunna tro att den lilla betongkonstruktionen vid strandlinjen är en kvarglömd bunker. Så är det dock inte. Det är den mest konkreta lämningen av Rindöbadens turisthotell, centrum i en storstilad satsning som både gick i konkurs och brann ned innan den knappt kommit i gång.

De stolta kustjägarna på Rindö vid Vaxholm är borta. Så värst många sovjetiska attackdykare fångade man inte, men lika fullt är de en del av öns historia. Kustjägarna var dock inte först på Rindö med att bada i organiserad form.

År 1880 upptäcktes några järnhaltiga källor vid Källviken. Strax efteråt uppfördes brunnssalong och restaurang på platsen. Anläggningen spåddes en lysande framtid. Det var nära till huvudstaden och brunnsdrickandet kunde kombineras med stärkande bad i havet.

Enligt en undersökning som den förste ägaren, possessionaten G L Högberg, lät göra kunde ”Rindö jernkällor intaga främsta platsen bland kända källor i jordens starkaste hittills kända jernvatten”. Får att få lite extra krut i den buteljerade varianten tillsattes en nypa arsenik.

Dricka med krut i.

Verksamheten växte och nya byggnader uppfördes. Bland annat ett nytt hotell med vidhängande restaurang- och socitetsbyggnad. Turisthotellet, med sina fem våningar, hade ett varmbadhus i bottenvåningen. Dessutom sådan lyx som el, rinnande vatten, wc och centralvärme.

Den stora anläggningen på ett vykort från 1904.

Men bara något år in på 1900-talet började nedgången. Kanske störde de nyetablerade militära regementena, KA1 och I26, den lantliga och fridfulla idyllen. AB Rindöbaden gick i konkurs.

Den nya stolta, men övergivna, anläggningen brann ned redan 1908. Den första restaurangen vid Källviken drevs dock vidare sommartid, tills även den brann ned 1927. Källarmästaren omkom i lågorna.

Det mest påtagliga beviset efter stora Turisthotellet.

Ovanför Rindöbadens brygga vittnar terrassmurar och husgrunder om den en gång så pampiga anläggningen. En liten rest av varmbadhuset finns kvar i strandlinjen. I korsningen Rindöbadsvägen-Sjövägen står ett hus med säregen arkitektur. Det fungerade som familjehotell under kurortsepoken. Ytterligare några hus i sommarstugeområdet delar dess stolta historia. I en brunn på en av tomterna lär fortfarande det helande vattnet flöda.


Kanske porlar det järnhaltiga vattnet fortfarande i brunnen. Det tidigare familjehotellet är nu privatbostad.

Fakta/läs mer
Alfred Levertin
: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & C:IS förlag, 1883.
Britt-Marie Bredberg: ”Kulturhistoriska miljöer på Rindö”, Vaxholms stad, 2004.
Föreningen Rindöbornas sajt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Äntligen, Mats du hittar kärnan i historien. Inte det man tror, utan överasknkngen!!

Anonym, 08:32, 18 februari 2012. Anmäl

Festliga förbud

Så var det dags igen för några hemmasnickrade vägmärken. (Osevärdheter som sticker upp lite är att föredra nu när snön lagt sig över huvudstaden.) Här kommer tre skyltar som jag inte hittar i Transportstyrelsens förteckning.


Först till Stavsnäs längst ut på Värmdö. Kanske är det någon som vill meddela något i stil med ”ingen överklassport här i vårt fina bostadsområde, speciellt inte med moped”. Jag antar att man är trött både på golfbollar i grillen och det envetna knattret från golfmopederna.

Skylten i korsningen Mäster Samuelsgatan och Norrlandsgatan på Norrmalm i Stockholm är ännu lite svårare att förstå, i alla fall vad som formellt menas. Påbjuden gångbana upphör om 40 meter, eller? Det skulle i så fall innebära att all sorts trafik sedan skulle vara tillåten. Så ser det inte riktigt ut på platsen. Snarare tvärstopp för all sorts trafik.

Enklare är det vid entrén till kyrkogården vid Solna kyrka. Här får man inte cykla – basta. Om skylten är en gammal variant som blivit kvar, eller ett hemmabygge, vet jag tyvärr inte. Jag gillar skylten för att den är så tydlig.

FOTNOT: Naturligtvis vill du njuta av tidigare udda vägmärken här på bloggen: Döden på vägen, Djur på väg och Fyra hästar.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Det är kul att länka. Tydligen.

LP, 10:32, 10 februari 2012. Anmäl

Skylten i mitten är en del i trafikverkets anpassning till regeringens arbetslinje. Den betyder parkeringsförbud för gångtrafikanter. Sådan är nu på väg att dyka upp på många ställen, man får helt enkelt inte längre stå stilla.

Kerstin, 18:36, 9 februari 2012. Anmäl