Ett radioaktivt spa

Den som susar fram på E20 vid Eskilstuna kan inte missa avtagsskylten ”Hällbybrunn”. Du som är intresserad av välbevarade kurortsmiljöer behöver inte svänga av.

I slutet av 1800-talet upptäcktes grundämnet radium. Plötsligt stod det klart för samtiden varför vissa källor var mer hälsobringande än andra. Vattnet från brunnen i Hällby var radioaktivt och det utnyttjades i marknadsföringen. Besökarna både drack och badade i det.

År 1918 löpte säsongen från 27 maj till 31 augusti. Man välkomnade speciellt personer med ”ledgångs- och muskelreumatism, ischias, gikt, åderförkalkning, äggvitesjuka, kroniska katarrer i luftvägarna, korpulens och förlamning efter slaganfall.” Lungsotspatienter var dock inte välkomna.

Det fanns en mängd olika behandlingar och bad till varierande priser. Inskrivningsavgift och läkaravgift kostade tillsammans för en besökare i 1:a klass 7 kronor. (En genomsnittlig industriarbetarlön i Sverige 1920 var 1:65 i timmen.) Sedan tillkom naturligtvis boende, mat och behandlingar. Gyttjebad i 1:a klass med två baderskor kostade 1:75.

Nu behövde man inte åka till Hällby för att få i sig det radioaktiva vattnet. Det kunde levereras i flaska till bostadsorten. Med eller utan kolsyra.

Hällbybrunn hade dock för litet kundunderlag för att klara den allmänna nedgången för kurorter i Sverige i början av 1900-talet och 1930 blev den sista säsongen. Några år efteråt revs de flesta av byggnaderna.

En gång läkarnas villa.

Åttio år senare är Hällbybrunn ett villasamhälle med hus från olika tidsåldrar. Enda resten från kurortsepoken är läkarvillan på Hällbyvägen 10, men det nuvarande utseendet avslöjar inte dess stolta historia. En busshållplats visar var man spatserade i brunnsparken och njöt av den stärkande luften.

En historisk hållplats.

Själva källan till ortsnamnet lär finnas under ett radhusgarage på Albanovägen.

Fakta/läs mer
Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:S förlag, 1883.
”Svenska bad- och kurorter 1918″, Hasse W Tullbergs förlag och boktryckeri, 1918.
Elisabeth Mansén: ”Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen 1680-1880″, Atlantis, 2001.
”Källor i Sverige”, Källakademin/Svensk Byggtjänst, 2006.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Snart äter Hagsätra upp matkällaren

Storstockholms stadsdelar har i de flesta fall döpts efter äldre gårdar och torp på respektive plats. Ju större gård, desto större chans att den blev kvar när staden växte. I Hagsätra försvann det sista torpet Hagsätra 1957 när förorten började byggas. Nu närmar sig bostadshusen även lämningarna av det näst sista Hagsätra.

Det gamla och det nya Hagsätra.

Namnet Hagsätra har genom åren burits av några olika torp, som alla lytt under Älvsjö gård. Ger du dig ut i skogen bakom de nya husen på Hovstagränd hittar du resterna efter ett av dem, Lilla Hagsätra.

Bäst bevarad är jordkällaren – skulle kanske kunna bli områdets gemensamma vinkällare. Husgrunden och trädgårdens terrassmur är också lätta att hitta.

Bäst bevarat – jordkällaren.

Lilla Hagsätra, som 1842 blivit bara Hagsätra, brann ned 1906. Torparfamiljen flyttade till ett nytt boställe, med namnet Hagsätra, beläget där tennistälten nu står. Femtio år senare var det färdigtorpat i Hagsätra.

Missa inte den kulturstig som löper runt torpets närmaste omgivning.

FOTNOT: Missa inte heller inlägget om sista resten av Vällingby!

Fakta/läs mer
Olle Rydberg: ”Söder om Söder”, Natur och Kultur, 1977.
”Torp och lägenheter under Älvsjö” i Medlemsblad för Brännkyrka hembygdsförening, nr 44, 1989.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ge järnet på järnvägen

Äntligen är våren här. Då finns det inget bättre än att ta sin bergscykel och ge sig ut på en gammal banvall. Bortglömda stationshus, spruckna lastbryggor och, inte minst viktigt, ensam väg.

En gång järnväg – nu perfekt cykelväg.

Som tidigare anförts i denna blogg är Bergslagen fullt av gamla gruvhål. Den brutna malmen förflyttade sig dock inte själv till hyttan för förädling. Det grävdes kanaler, byggdes linbanor och anlades järnvägar. De sistnämnda drevs av jordens dragningskraft, hästar, ånga, diesel eller elektricitet.

Rastälven – här gick pråmarna med malm.

En utmärkt cykeltur är den gamla banan mellan Bredsjö och Gyttorp (cirka 46 kilometer). För den som är intresserad av företagshistoria gäller förkortningarna SGJ, NKJ, BDJ och NBJ. För spårviddsfantasten är det 600, 742, 802 och 1.435 att hålla reda på.

Hjulsjö järnvägsstation på 1950-talet. Vykort från Fitz Törnquists förlag i Hjulsjö.

Det började i november 1882. Malmen från Slotterbergets gruva fördes med hästdriven järnväg till Grängen. Sedan sjö- och kanaltransport till Hjulsjö. Därefter hästjärnväg till Bredsjö med anslutning till Bergslagernas järnväg (BJ).

Hyttan i Järnboås, med den härliga järnvägsbron i förgrunden. Vykort stämplat 1941 från P E Perssons förlag i Järnboås.

Det togs slut för 35 år sedan, den 3 maj 1977, då vårfloden tog med sig en del av banvallen 1 kilometer söder om Bredsjö.

Södra hyttan.

Det är bara att köpa aktuell karta (Terrängkarta blad 615: Hällefors), pumpa däcken, packa matsäcken och ge järnet. De flesta av stationshusen står kvar. Dessutom flera hyttor och bispår till en mängd gruvor.

Järnvägen passerar Grängen, med stickspår till gruvorna i Slotterberg och Rössberg. Generalstabens karta över Sverige 1892. Blad 81: Filipstad.

FOTNOT: För den som inte orkar trampa själv rekommenderas en tur med Nora Bergslags Veteran-Järnväg. Med lite tur blir det trafik denna sommar.

Fakta/läs mer
Claes Krantz: ”Järnets järnväg”, 1956.
”Nora Bergslags järnväg”, SJK resor, andra upplagan 1993.
Sundström & Eriksson: ”Smalspår och sjöfart i Bergslagen”, Stenvalls, 2003.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0