Varning fore golfare

Den stora golftävlingen Ryder cup mellan USA och Europa pågår som bäst. Jag vet inte vilka varningsskyltar som finns uppsatta på Medinah country club i Illinois, men jag vet hur det ser ut på några andra golfbanor.


Vid Nora golfklubb i Bergslagen varnar ansvariga de förbipasserande lite allmänt. Just bollar verkar farligast, men man har ju hört att missnöjda spelare ibland kastar såväl klubbor som väskor omkring sig. Det gäller helt enkelt att se upp!

Vid Mauritzberg golfklubb på Vikbolandet är faran mer definierad. Där gäller det att se upp för golfbilarna. Om det är före eller efter besöket på klubbhuset framgår inte.

Eller så är det bara att förbjuda golfspel.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Välbärgade villastäder utan järnväg

I slutet av 1800-talet började de första villasamhällena poppa upp runt Stockholm. Det här var innan stadsjeeparnas tid, så man var mån om att ordna bra kommunikationer för nybyggarna. Helst på spår ända in till huvudstadens centrum.

Stocksunds villastad fick sin första plan 1888 och året efter grundades Djursholms villastad. Hit skulle bättre bemedlade kunna flytta för att slippa det ohälsosamma livet i Stockholm. Båda samhällena låg längs den 1885 invigda järnvägen mellan Östra station i Stockholm och Rimbo. Det var bara att haka på den befintliga rälsen.

Följ med på en promenad längs två gamla förortslinjer. (Först två bonusfakta: 1: Mellan 1895 och 1960 gick Djursholmstågen ända ned till Engelbrektsplan. 2: Djursholmsbanan blev 1895 den första järnvägen i Sverige med eldrift.)

Särtryck 1919 från Generalstabskartan: ”Stockholmstrakten”.

Första stopp är hållplatsen i Stocksund, ett mästerverk i tristess från 1996. För att få tröst beger vi oss i stället längs Stockholmsvägen söderut till Stocksunds gamla station. Det gula huset i nationalromantisk stil uppfördes 1905 och fick vara stationshus i ungefär 90 år innan spåren över Stocksundet lades om. Namnskylten sitter kvar. Följ banvallen den korta biten fram till sundet och beskåda resterna av den gamla bron. En nybyggd villa har placerats på den sista delen av banvallen och det norra brofästet har blivit en stabil solaltan.

Stocksunds gamla station.

Från Stocksunds station utgick den en kilometer långa linjen till Långängen. Den öppnades 1911 och fick leva fram till 1966. I dag finns det inget längs den gamla banvallen som påminner om epoken. Gångvägen på vallen börjar i kilen mellan Stockholmsvägen och Stockbyvägen och upphör vid Långängsvägen, där ändhållplatsen låg.

Banan till Långängen.

Promenaden längs den äldsta grenen, till Djursholm, startar vid stationen Djursholms Ösby. Järnvägen öppnades 1890. Linjen kom att förlängas vid ett par tillfällen innan trafiken upphörde årsskiftet 1975/76. Nu är det gång- och ridväg hela sträckan.

Till en början löper banvallen parallellt med Valevägen. Det är en raksträcka på en dryg kilometer som bara livas upp av perrongerna vid hållplatsen Bragevägen. Väl vid raksträckans slut belönas vi. Här ligger det välbevarade stationshuset Djursholms Sveavägen, nu förskola. Den funktionalistiska stilen bryter skönt mot områdets alla nationalromantiska villabyggen. Stationen fick sitt nuvarande utseende vid en total ombyggnad 1946. (Fram hit var järnvägen dubbelspårig.)

Stationen Sveavägen.

Järnvägen fortsatte sedan längs Henrik Palmes väg mot Djursholms torg. Där finns perrongen vid hållplatsen Restaurangen kvar. Hållplatsen fick sitt namn efter det restaurangkomplex som var det tidiga Djursholms nav. Den stängda och förfallna restaurangen brändes ned av brandkåren 1963 för att ge plats åt äldreboendet Familjehotellet.

Restaurangen.

Vid busshållplatsen Djursholms torg står en ståtlig väntkur. Ursprungligen stod den lite längre fram på linjen, vid hållplatsen Germaniavägen. Missa inte SRJ-monogrammet på kuren. Förkortningen står för Stockholm-Roslagens Järnvägar.

Väntkur med anor.

Efter Restaurangen gick järnvägen i en böj åt höger för att sedan följa Tulevägen en bit. När det dyker upp en låg perrong på vänster sida har vi nått hållplatsen Framnäsviken. Här hade den första etappen av linjen sin ändstation.

Efter en viadukt över Ymervägen och några skärningar kommer vi fram till hållplatsen Eddavägens perronger. Vid ändhållplatsen Svalnäs är det inte mycket som påminner om platsens järnvägshistoriska betydelse. Banvallen antyder i alla fall ett möjligt uppställningsspår för lok och vagnar till vänster. (Järnvägen drogs fram till Eddavägen 1901. Sista etappen till Svalnäs var i drift från 1912 till årsskiftet 1933/34.)

I dungen till vänster tog det slut. Hållplatsen Svalnäs.

Enligt Trafikverkets bilindex för 2011 har bilägarna i Danderyds kommun bland de sämre bilarna i landet om man ser till utsläppen. Kanske dags att bygga ut järnvägen igen.

FOTNOT: Det här är en bearbetad version av min text som var införd i Dagens Nyheter den 15 mars 2003.

Fakta/läs mer
”Stockholms förstäder och villasamhällen 1911”, Rediviva, 1975.
Sven Lagerberg: ”Djursholmsbanan – en kort historik” i ”Skrifter av Samfundet Djursholms forntid och framtid XIV”, 1975.
”Roslagsbanan 100 år”, AB Storstockholms lokaltrafiks järnvägar, 1985.
”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska järnvägsklubben, 2009.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Snart har allt gått runt i cirkel. Att åka en modern elspårvagn a la tvärbanan hade varit riktigt lyxigt och säkert uppskattats stort av Djursholmsborna. Vi får se vem som bygger den. Stadsjeepar känns däremot helt ute. Fast alla järnvägar las ner på 40/50/60-talet när vi körde runt i pyttesmå VW-bubblor.

Thomas E, Malmö, 19:19, 21 september 2012. Anmäl

Att blanda in stadsjeepar i denna text känns inte så lite opportunistiskt. De järnvägslinjer som läggs ner i texten görs så under 60- och 70-talet och i ett fall på 30-talet. Det var inte speciellt gott om stadsjeepar då. Jag är inte jätteförtjust i stadsjeepar heller...men det går inte att skylla allt på dessa.

Johan Hedberg (Webbsida), 18:29, 21 september 2012. Anmäl

Släng din krycka och gå

Undersidan av taket på den lilla brunnspaviljongen är full med kryckor och käppar. Här har halta och lytta kunnat dricka det undergörande vattnet och sedan trippa iväg. Utan hjälpmedel.

Katrinebrunns helande vatten upptäcktes år 1700 av en vallflicka som gråtit sig blind av olycklig kärlek. När hon irrade omkring i skogen fann hon en källa och tvättade ansiktet – och undret inträffade. Hon fick synen tillbaka! (Eller så upptogs brunnen av kyrkoherde Olaus Strandberg 1759.)

Ryktet spred sig, verksamheten växte och flera hus uppfördes. Olika kurer erbjöds och måltider serverades. Någon stor kurort blev dock aldrig Katrinebrunn, eller Lännäs hälsobrunn. År 1861 besöktes den av blott 50 personer.

I början av 1900-talet slog brunns- och kurortsdöden till i Sverige och 1916 blev den sista säsongen vid Katrinebrunn. I dag är paviljongen med kryckorna den enda byggnaden som står kvar.

Personligen skulle jag tvingas ha väldigt svårt att gå för att våga ta en klunk ur brunnen som vattnet såg ut vid mitt besök våren 2012. Magsjuka är inte att leka med. Är du modigare så hittar du brunnen längs en skogsväg ungefär mitt emot Lännäs bygdegård strax söder om Hjälmaren.

Fakta/läs mer
Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:S förlag, 1883.
Astrid Åkesson: ”St Catrinns brund” ur Länsbuketten 2007:1.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0