Spelade tärning med Döden i Örebro

Den 15 februari 1751 slog de två drängarna Johan Eriksson och Erik Mårtensson ihjäl sin kamrat Anders Olofsson på vägen mellan Greksåsar och Bleksberg, väster om Nora.

I hovrätten dömdes den ene av gärningsmännen till döden och den andre till ”40 par spö”. Frågan var nu bara vem som skulle avrättas. Genom tärningskastning på landskansliet i Örebro bestämdes att Johan Eriksson skull mista livet. Han avrättades på Noras avrättningsplats den 24 juli 1751 och grävdes ned på norra sidan av kyrkogården.

Staden Nora har haft minst fyra avrättningsplatser. Platsen där Johan Eriksson möte döden låg strax norr om staden, någonstans mellan torpen Fåsjöhyttehäll och Tappdammen. Exakt var är det ingen som vet, i skrivande stund. Bäcken som rinner igenom området har i alla fall det ovanliga namnet Galgbäcken.

1841 försvann ”möjligheten” att dra lott om dödsstraff.

Fakta/läs mer
Johan Johansson: ”Om Noraskog 3”, 1887.
Thomas Eriksson: ”Kuslig plats med utsikt över staden” i Nerikes Allehanda den 23 augusti 2010.
Samtal med hembygdsforskaren Åke Mossberg i Nora.

kartanUtdrag från Ekonomiska kartan från 1956. Galgen stod antagligen i närheten av platsen där Galbäcken passerar skogsvägen mellan Fåsjöhyttehäll och Tappdammen.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Död och pina i Vallentuna

I industriområdet Rosendal i Vallentuna återfinns det tragiska namnet Galgbacksvägen. Det är länge sedan den senaste avrättningen i Vallentuna och själva galgbacken är borta sedan drygt 50 år.

skylten
Platsen markerades av en kvadratisk stensättning med 13 meters sida. Det gjordes en arkeologisk undersökning av platsen 1949, men man fann inget av intresse, och omkring 1960 försvann allt när ett grustag anlades. I dag ruvar en industribyggnad över de olyckliga själarna.

Vid en utgrävning 1976 av en annan fornlämning i närheten ska två ytligt nedgrävda skelett från medeltiden ha påträffats. Något som skulle bekräfta avrättningsplatsens existens, eftersom döingar annars hamnade i vigd jord på kyrkogården.

Var detta även Vallentuna härads tingsplats under medeltiden? Och var det den lokala pampen Jarlabankes tingsplats på 1000-talet, som nämns på en runsten vid närbelägna Vallentuna kyrka? Mycket tyder på det, men helt säkra blir vi nog aldrig.

Fakta/läs mer
Mörk & Rahmqvist: ”Vallentuna härads tingsplats under medeltiden”, Informationsblad från Vallentuna hembygdsförening, 1978.
Jan Thylén: ”Stötestenar kring en galgbacke”, Debattartikel i ”Fornvännen” 1989.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Rånmördaren som inte ville dö

Ungefär halvvägs mellan Visby och Slite står på landsvägens södra sida en obetydlig minnessten. Texten är numer svårtydd, men lyder ”Husbonden N. Kullsarfve född den 23 oct. 1799 blev här mördad och rånad af P. Hammarström d. 27 oct. 1857”. Bytet blev 70 riksdaler, i dag cirka 3.500 kronor.

Nils Kullsarve hade varit inne i Visby och bland annat tagit emot betalning för sålt spannmål. Den före detta fästningsfången Johan Petter Hammarström råkade bli vittne till transaktionen i handelsboden och beslutade sig för att råna Kullsarve. Hammarström hade hört åt vilket håll Kullsarve skulle efter avslutade affärer och bad om skjuts. Under en bensträckare plockade han åt sig en sten.

Nästan framme vid Tollby gård i Källunge såg Hammarström sin chans och slog till två gånger i huvudet med stenen, slet ned Kullsarve på vägen och tog hans plånbok. Kullsarve kvicknade dock till, men Hammarström hittade en större sten och slog ihjäl honom.

Mordoffret på vägen upptäcktes nästan genast efter dådet av två förbipasserande. Nils Kullsarves svärson kom också snabbt till platsen, eftersom hästarna hittats springande lösa.

Petter Hammarström betalade bland annat gamla skulder med rånbytet, men tiden i frihet blev kort. Den fanns vittnen som sett honom tillsammans med Kullsarve och den 1 november greps han i Atlingbo.

Hammarström erkände med en gång och dömdes att ”mista liv sitt genom halshuggning”. Nådeansökan avslogs. Därmed var det dags för den sista akten – som blev minst lika dramatisk som den första. Scenen var avrättningsplatsen på Endre backe. (En plats som ni som följer denna blogg redan har besökt.)

Den gotländska kulturhistorikern Theodor Erlandsson, som bland annat skapade Bungemuseet, intervjuade på 1890-talet en av de personer som hade varit med på Hammarströms avrättning den 25 augusti 1858.

När prästen läste ”Fader vår” för Petter Hammarström gjorde den dödsdömda ett flyktförsök och det uppstod kaos bland de bönder som kommenderats ut för vakthållningen. Till slut stoppades Hammarström av Erlandssons sagesman. Hammarström fick ett kraftigt hugg över ryggraden av poliskonstapelns sabel och sjönk ihop, innan han släpades fram till stupstocken och blev av med huvudet. Han begravdes i en grop i skogsbrynet med huvudet mellan benen.

När Erlandssons sagesman senare en kväll kom körande förbi avrättningsplatsen började det hagla stenar omkring honom. Först trodde mannen att det var några busungar, men sedan insåg han att det var Hammarström som hämnades från andra sidan döden. Han steg av vagnen och ropade ”Jaså, det är du, Hammarström. Gå då till ro, för du fick bara vad du förtjänte!” Därefter upphörde stenkastningen.

Theodor Erlandsson avslutar sin nedteckning med en undran ”om den gamla goda tiden var så särskilt bra ändå”.

Fakta/läs mer
Theodor Erlandsson: ”En döende kultur. Andra samlingen”, Förlag Bungemuseet, 1981.
Torsten Daun: ”Med våldsam hand. Om mord, dråp, mordbrand och mordförsök på Gotland under 1800-talet”, Gotlandica förlag, 2008.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Avrättade kvinnor hittade under väg i Tumba

Det är bara lite drygt hundra år sedan den senaste avrättningen i Sverige, men minnena av denna mörka del av vår historia försvinner snabbt. (Andra mörka avsnitt, till exempel krig, tenderar att leva kvar och hyllas.) Jag förundras speciellt över att historien om alla de avrättningsplatser som fanns runt om i landet i princip har fallit i glömska. Kanske beror det på att man ville glömma, kanske på att de många gånger låg avsides.

Här är min – mycket korta – berättelse om avrättningsplatsen som låg mellan Tumba och Grödinge på Södertörn. På några ställen i böckerna står det Grödingemalmen, på andra Skäcklingemalmen. Sannolikt är det samma plats.


Under vägarbete på Finkmossevägen, söder om Tumba samhälle, 1985 påträffades två gravar med skelett efter kvinnor. Dessutom en grav med en fullvuxen ko! (Om ett djur utsatts för till exempel tidelag så ”avrättades” det. Läs om ett sådant fall på Gotland.) Det ena skelettet saknade kranium, det andra hade det placerat intill kroppen. Tygrester i gravarna daterades till 1600- eller 1700-tal.

Uppgifterna om avrättningsplatsen är mycket knapphändiga, både i litteratur och hos myndigheter och institutioner. En Alexander Odelius, som arbetade vid Tumba bruk, skrev dock följande i sin dagbok från tiden 1814–40 om de sista avrättningarna på platsen:

”1798, Säges att ett frunTimmer afrättades med Halshuggning, Brendes på Skäcklinge malm.
1815, uti Juni, ett frun Timmer, se dito.
1823, den 4 Juni, en Karl, se dito.
1830, den 17 Aprill, en Enka, se dito.
1833 den 25 Aprill, en Karl, mordbrännare, Halshuggen och grefdes ned.”

I dag bara en avsides väg. Ingen sten, ingen skylt… Ta med dig en ljusstump och tänd den för de som miste livet i en annan tid.

Fakta/läs mer
Engdahl & Gustafsson: ”1600-1700-tals skelettgravar i ovigd jord vid Finkomossevägen”, RAÄ Arkeologisk rapport 1996:89.
Nancy Svensson: ”Tumba – från kvarnboställe till municipalsamhälle”, PRO Tumba, 1998.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

[...] mod Thailand valgte torsdag aften kort efter starten fra Københavns Lufthavn i K more… Avrättade kvinnor hittade under väg i Tumba – Dagens Nyheter – blogg.dn.se 12/03/2013 Avrättade kvinnor hittade under väg i TumbaDagens NyheterEn [...]

Bostäder utomlands | Nyheter hus thailand #1 (Webbsida), 08:56, 29 december 2013. Anmäl

Det här var väl ändå lite väl osevärt, här finns ju absolut ingenting värt att se, åtminstone ingenting relaterat till berättelsen. Berättelsen var trots det lite intressant.

hmm, 21:12, 3 december 2013. Anmäl

Så jävla dåligt att lägga rubriken "TVÅ AVRÄTTADE KVINNOR UNDER VÄG I TUMBA" på framsidan, i extra stort typsnitt, när det handlar om en "osevärdhet" och historisk "nyhet". Snacka om att DN:s nya redaktörer kör DN mot sensationsjournalistik. Så jävla tafflig du är, Wolodarski :D

Tommy, 16:39, 3 december 2013. Anmäl

Tyst som i graven på Munsö

Gamla avrättningsplatser kan i bland bjuda på isande historier om ond bråd död och annorlunda livsöden. Men i bland bjuder de bara på tystnad. Så är det på Munsö i Mälaren.

I Fornminnesregistret får vi veta att ”enligt baron Gierthas uppgift skola galgarna ha varit placerade i backens SV del. Inga ytterligare iakttagelser.” Sista meningen är på inte sätt en överdrift. Kommunen, hembygdsföreningen, länsmuseet, Riksantikvarieämbetet…inga ytterligare iakttagelser.


Den som trots ovanstående vill se platsen ska stanna till på den skogsbeklädda backen strax söder om Munsö kyrka.

FOTNOT: Naturligtvis vill du läsa om de gamla galgbackarna i Malmköping, Endre och Simrishamn.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Även den våldtagna kon avrättades

Drängen Olof Thomson från KräklingboGotland tyckte mycket om djur. Lite för mycket för sitt eget bästa. Den 5 juli 1753 halshöggs han på Endre backe – dömd för tidelag. Även den röda ko han utnyttjat sexuellt blev av med huvudet. Båda brändes på bål.

I dag är den gamla galgbacken i Endre, cirka 1 mil öster om Visby, en mycket stillsam plats. Ett fallfärdigt träkors och en enkel skylt minner om det blodiga förflutna.

Allra blodigast var det den 4 februari 1837. Då utspelade sig sista akten i vad som skulle gjort en manusförfattare i Hollywood grön av avund:

Olof Olofsson var gift med Anna Maria, men älskade Anna Gardrud Jacobsdotter. Anna Stina Stendahl var gift med Jacob Stendahl, men älskade Christian Lundgren.

Olofs hustru vägrade gå med på skilsmässa. Olof och älskarinnan Anna Gardrud fick då hjälp av Christian med att skaffa fram arsenik. Giftet blandades i en bulle som lurades i Anna Maria. Hon avled i svåra plågor.

De sammansvurna drabbades av ångest och historien uppdagades. I domstolsförhandlingarna kom även Anna Stinas och Christians förhållande till allmän kännedom. Anna Stina bekände att hon fött Christian sex barn. De senast födda barnen hade varit tvillingar och Christian hade direkt efter förlossningen i gårdens fähus dränkt barnen i ett spann vatten.

Olof Olofsson dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas. Anna Gardrud Jacobsdotter dömdes att halshuggas och brännas på bål. Christian Lundgren dömdes att halshuggas och steglas. Anna Stina Stendahl dömdes att halshuggas och brännas på bål. Hovrätten tyckte dock att det räckte med att de skulle mista huvudena.

Skarprättaren Carl Styf kunde efter blodbadet verkligen kalla sig Mästerman.

Den dåtida lokaltidningen Wisby Weckoblad ägnade avrättningen fem (5) rader: ”Förleden Lördag afrättades fyra för mord till döden dömde brottslingar. Det lugn, den styrka och förnöjsamhet med hwilken de gingo sitt öde till möte, wäckte allmänt deltagande, till heder för den lärare, som haft det wigtiga kallet att leda deras beredelse.”

Den senaste avrättningen på Endre backe utfördes den 15 december 1863 då rånmördaren Johannes Mathias Lindgren halshöggs.

Men åter till Olof Thomson och den arma kon. Tidelag var belagt med dödsstraff fram till 1864, även om ingen hade avrättats sedan 1778. Lagen föreskrev också att det våldtagna djuret skulle avrättas. Vid utgrävningar på Galgberget i Visby har man hittat ben av get, lamm, nöt och häst.

År 1944 avskaffades tidelagsbrottet helt. En kriminalisering är dock på gång igen i den nya djurskyddslagen.

FOTNOT: Den som delar mitt morbida intresse för avrättningsplatser kan med fördel ta del av de tidigare blogginläggen om Malmköping och Simrishamn. Tragiska berättelser om ett Sverige som trots allt inte är så långt borta.

Fakta/läs mer
Wisby Weckoblad, den 10 februari 1837
Nättidningen Rötter: Avrättade personer.
Nationalencyklopedin.
Mats Areskoug: ”En blodig historia” i Dagens Nyheter den 9 juli 2002.
Göran Lager: ”Döden i skogen. Svenska avrättningar och avrättningsplatser”, Ersatz, 2006.
Torsten Daun: ”Med våldsam hand. Om mord, dråp, mordbrand och mordförsök på Gotland under 1800-talet”, Gotlandica, 2008.
Per Widerström: ”En anna del av Visby” i Gotländskt arkiv 2011, Gotlands museum, 2011.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 2

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-6 av 6

<strong>... [Trackback]...</strong> [...] Read More: dn.se/osevardheter/2011/12/15/aven-den-valdtagna-kon-avrattades/ [...]...

credit card processing (Webbsida), 20:59, 5 januari 2012. Anmäl

<strong>... [Trackback]...</strong> [...] Read More: dn.se/osevardheter/2011/12/15/aven-den-valdtagna-kon-avrattades/ [...]...

increase youtube views (Webbsida), 11:15, 30 december 2011. Anmäl

<strong>... [Trackback]...</strong> [...] Informations on that Topic: dn.se/osevardheter/2011/12/15/aven-den-valdtagna-kon-avrattades/ [...]...

My Homepage (Webbsida), 14:22, 24 december 2011. Anmäl

[...] vill ju alltid hem till moderön. Hem där hem är hem på riktigt. Sen halkade jag över den här artikeln… Vad f-n är det för ställe jag är uppvuxen på egentligen. Avrätta en våldtagen ko, jo [...]

Hemlängtan? « Just follow the pink rabbit (Webbsida), 22:15, 18 december 2011. Anmäl

Ingen koppling alls till Lena Endre eller?

JaW, 22:05, 16 december 2011. Anmäl

[...] http://blogg.dn.se/osevardheter/2011/12/15/aven-den-valdtagna-kon-avrattades/ Like this:GillaBli först att gilla denna post. [...]

Våldtagen ko avrättad – det var mer än jag ville veta! « Pinglans Tankar – den ej politiskt korrekta bloggen (Webbsida), 19:39, 15 december 2011. Anmäl

Soluppgångar, månnedgångar eller annat kosmiskt

Med god fantasi kan man dra linjer kors och tvärs mellan olika företeelser i landskapet och med lite tur hitta samband mellan linjerna och väderstreck, soluppgångar, månnedgångar eller annat kosmiskt.

I villan jag växte upp i nådde inte solen in i köket under midvintern. Först omkring den 20 januari gick solen upp över grannens tak. Då var det dags att beskära äppelträden. Se där, en kalender! Var detta avsikten när firman Hultsfredshus byggde familjen Olssons villa i mitten av 1960-talet?

Jag är skeptisk. Det är forskarna också. Numer anser många att inte ens Stonhenge i England är någon forntida kalender.

Djupt inne i Bergslagens skogar, vid Saxhyttefallet utanför Grythyttan, finns en berghäll med ristningar. Figurer, tecken och årtal, det tidigaste 1702 och det senaste 1956. Ristningarna har inte väckt något större intresse hos de antikvariska myndigheterna. Kanske för att årtalen inte behöver ha något med tillkomsttiden att göra. Någon skylt som visar på eller berättar om platsen finns heller inte.

Amatörforskare har försökt koppla ihop ristningen med andra ”märkligheter” i området. Men jag är, som sagt, skeptisk.

På andra sidan den lilla grusvägen i Saxhyttefallet låg Grythyttans avrättningsplats, inte heller den speciellt kraftfullt utmärkt. Den senaste avrättningen på platsen skedde 1833 då torparen Olof Liljeblad och hans hustru Maja Stina Stråt blev av med huvudet för att ha slagit ihjäl knallen Erik Medin.

Fakta/läs mer
Stefan Agorelius: ”De gåtfulla stenarna i Saxhyttan – linjer till det förgångna”, Karlstedts bokhandel, 1985.
Avrättade i Västmanland 1833 i Nättidningen Rötter.
Karl Enn Henricsson: ”Vid Grythyttans sista avrättningsplats” i NWT.se den 22 augusti 2009.
Jonathan Lindström: ”Spår av forntidens kalender” i Populär Historia 11/2010.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-3 av 3

Vetenskapens Värld, "Stonehenge - stenålderns rymdprogram", länk: http://svtplay.se/v/2426161/vetenskapens_varld/stonehenge_-_stenalderns_rymdprogram?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2426161/sb,p102815,1,f,-1

Jonas HM, 19:25, 23 maj 2011. Anmäl

Vad tror du, Areskoug, om Ales Stenar? Som av en händelse så utomordentligt råkar peka ut både sommarsolståndet och vintersolståndet, vårdagjämning och höstdagjämning (eqvinoktium), och utan att det har hittats några begravningsrester där? Är det en kalender eller bara lite forntidslatjo?

Mattias, 17:15, 23 maj 2011. Anmäl

det är en begravningsplats för kungar och en andlig portal till himlen..

per, 16:25, 23 maj 2011. Anmäl

Pigan som valde döden

Det var en gång i en liten stad i Skåne. Vi kan kalla den för Simrishamn, för det är så den heter. För lite drygt två hundra år sedan inträffade något i staden, som så här långt efteråt skulle kunna ligga till grund för en deckare eller ett passionerat kärleksdrama på teaterscenen.

År 1798 drabbades staden av ett flertal mordbränder. Misstankarna riktades mot en väktare. Han greps och dömdes i rådhusrätten till döden. I väntan på att domen skulle verkställas låstes delinkventen in i stadskyrkans tornrum. När avrättningen närmade sig, året efter, uppsökte en piga stadens styrande och berättade att det var hon som låg bakom bränderna. Väktaren släpptes och pigan låstes in.

Sommar bland snåren på Österlen.

Undangömt i snåren på östra sidan av Kristianstadsvägen finns en rest sten. En skylt intill berättar att här låg Simrishamns galgbacke. Pigan med elden kom att, förhoppningsvis, bli den sista att avrättas på platsen. Efter hängningen grävdes hon ned intill galgen. Ett bortglömt drama och en försummad plats – kanske finns det trots allt en viss logik i historien.

För övrigt satt min morfars farfars farfar, rådmannen Magnus Holgersson Areschoug, i rådhusrätten i Simrishamn i slutet av 1700-talet. Men det är antagligen en annan historia eftersom han dog just 1798.

Fakta/läs mer
Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne – arkivet på Österlens museum.
Göran Lager: ”Döden i skogen”, Ersatz, 2006.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Intressant, det här visste jag inte något om trots att jag är från trakten och kulturhistoriskt intresserad. Jag kommer garanterat att leta upp minnesplatsen

Tore Persson, 11:26, 12 februari 2011. Anmäl

Gripande historia. Starkt av pigan att träda fram.

Loppan, 14:52, 22 januari 2011. Anmäl

En bild av ett annat Sverige

Vad är väl minnet av en enkel kusk värt? Det är en av frågorna man kan ställa sig efter att ha studerat 1800-talets mest omskrivna kriminaldrama och dess efterspel.

I augusti 1874 planerade Conrad Pettersson Lundqvist Tektor och Gustaf Adolf Eriksson Hjert att råna en postdiligens utanför Malmköping i Södermanland. Bytet skulle ta dem till ett nytt liv i Amerika. I höstnatten stoppade de fel vagn, en vanlig droska. Kusken, Johan August Larsson, och den enda passageraren, ingenjören Herman Mauritz Upmark, sköts ihjäl. Efter en lång flykt och stöldturné, bland annat på Gotland, greps Hjert och Tektor och dömdes till döden.

Avrättningarna är de senaste offentliga i Sverige och genomfördes samtidigt på Lidamon utanför Malmköping, Hjert, och på Stenkumla backe, Tektor, söder om Visby. Intresset från allmänheten var stort och naturligtvis rapporterade Dagens Nyheter om halshuggningarna på morgonen den 18 maj 1876. (Läs artiklarna här.)


Hjerts avrättning utanför Malmköping kunde ha varit som en av de andra cirka 560 som genomfördes i landet under 1800-talet – om det inte hade varit för att den dokumenterades fotografiskt. Kroppen och det avhuggna huvudet på den enkla schavotten. Bödeln och prästen. Utkommenderade bönder som bildar spetsgård.  Ett unikt dokument som berättar om ett Sverige som inte ligger allt för många generationer bakåt i tiden – och om en syn på människolivet som tyvärr fortfarande finns i många länder.

Lidamon är i dag en fredligare plats. Den gamla avrättningsplatsen ligger vid infarten till ett grustag, cirka 8 kilometer nordväst om Malmköping på vägen mot Eskilstuna. En knappt läsbar skylt markerar platsen, som är igenväxt med sly.

Halvvägs mellan avrättningsplatsen och Malmköping ligger byn Navesta. Det var här som dubbelmordet inträffade. Vid sidan av den nuvarande länsvägen står en minnessten för ingenjören Upmark – rest strax efter 1874. Bredvid står ett kors till minnet av kusken Larsson – rest 2002. Nästan 130 år efter dådet.

Läs mer:
Lennart Molander: ”Stortjufvarne och mördarne Hjert och Tektor: ett kriminalhistoriskt pussel”, författaren, 2001
Göran Lager: ”Döden i skogen”, Ersatz, 2006

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Återinför detta straff och antalet mord kommer att minska drastiskt.

lasse, 17:03, 11 juli 2010. Anmäl

Intressant blogg! Fortsätt med denna!

Stefan, 19:17, 9 juli 2010. Anmäl