Isengrim utmanade drottning Margareta

John Ronald Reuel Tolkien och hans hobbitar var aldrig på Österlen även om landskapet i sydöstra Skåne är sagolikt vackert. Den Isengrim (även stavad Isegrim) som härskade på en borg nära dagens Tosterup har inget att göra med Isengrim Took i Fylke.

Alla som följer denna blogg minns naturligtvis historien om borgherren Jens Grim, Ise(n)grim, som lät mörda prästen i Löderup när han blev bannlyst efter att ha stulit allmogens boskap.

Annons:

Enligt historikern Carl Georg Brunius skickade Grim sina bönder till kyrkan där de högg ned prästen. När saken blev känd lät han straffa sina egna bönder hårt för att bevisa sin egen oskuld. När Grim vägrade att följa unionsdrottningen Margareta (1353–1412) i kriget mot Albrekt av Mecklenburg var dock måttet rågat. Drottningen beordrade rivning av borgen.

Enligt en annan version av historien var det drottning Margareta Spränghäst (ca 1230–82) som lät straffa Jens Grim med att riva borgen. Hon ska dessutom ha avrättat Grim och hans män. Fästet är i alla fall borta.

Bakom de vaktande korna och trädet döljer sig borgen.

Lämningarna av Ise(n)grims borg visar att den varit en av de största i Skåne. I dag återstår två höga kullar om cirka 40 x 40 meter. Beroende på lantbruket är det inte alltid det går att ta sig fram till själva anläggningen, men den är väl synlig från vägen.

För övrigt är Ise(n)grim ett återkommande namn på vargen i medeltida sagor. Tolkien behövde inte gå över ån efter vatten.

Fakta/läs mer
Carl Georg Brunius: ”Skånes konsthistoria för medeltiden”, Gleerup, 1850.
Svenska Familj-Journalen 1873.
Inge Löfström: ”Detta är Österlen”, 1978.
Anders Ödman: ”Borgar i Skåne”, Historiska media, 2002.

Undangömt gilleshus från medeltiden

Innanför Visbys ringmur vimlar det av medeltida byggnader, men det finns faktiskt en hel del även ute på den gotländska landsbygden. Det gäller bara att veta var.

Cirka 15 kilometer sydost om Visby återfinns den lilla socknen Björke och gården Björksarve. På gården står ett stenhus, som uppfördes för ett S:ta Katarina gille i mitten av 1400-talet. Gillet grundades 1443 av kyrkoherden i Björke, Botulf.

Förutom gilleshuset finns unikt nog gillets stadgar bevarade i avskrifter. Ville man bli medlem i gillet fick ens rykte inte vara skamfilat: ”Var och en som vill gå in i S:ta Katarina gille skall vara utan uppenbar vanära och skam och dåligt rykte.” Naturligtvis skulle man också ha råd med inträdesavgiften. Gillets ändamål var – precis som i de flesta gillen – att ta hand om medlemmarna. I S:ta Katarina gille gällde detta även efter att någon hade avlidit.

Ordet öl nämns ett otal gånger i stadgarna, så jag misstänker att fester hade en framträdande plats i verksamheten. Men det gällde att sköta sig. Den som spillde öl eller spydde i gilleshuset drabbades av böter.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin
Sven-Erik Pernler: ”S:ta Katarina-gillet Björke” i Gotländskt arkiv 1986.

Gräv fram borgen i Uppsala!

Precis under gräsmattan i Universitetsparken i centrala Uppsala ruvar den – ärkebiskopens gamla borg. Försvunnen från dagsljuset i snart 130 år.

Under hundratals år i vår historia var ärkebiskopen en i högsta grad politisk person och under medeltiden krävde detta ett starkt hus, som kunde stå emot arga motståndare. En borg var mycket bra att ha.

År 1164 fick Sverige sin första ärkebiskop. Till en början regerade han från nuvarande Gamla Uppsala, men 1273 flyttades ärkestiftet till nuvarande Uppsala (då med namnet Östra Aros).

Den borg vi inte kan se någonting av i dag anlades troligen i slutet av 1300-, eller i början av 1400-talet. Omkring hundra år senare förstärktes den med ringmur och torn. (Det bör tillägas att borgens tidiga historia är delvis dold i dunkel.)

Under den blivande hjältekonungen Gustav Vasas kamp mot de lömska danskarna och dess svenska allierade 1521 hölls borgen av ärkebiskopen Gustav Trolles fogde Bengt Bjugg. Enligt Peder Swarts krönika var Bjugg lite övermodig och höll gästabud för borgens besättning, något som utnyttjades under natten av Gustavs trupp som överrumplade försvararna. De 100 ryttarna och 30 knektarna flydde och Gustav var ytterligare ett steg närmare Sveriges krona.

Gustav Vasa lät befästa borgen ytterligare, men i mitten av 1500-talet anlade han i stället dagens Uppsala slott högt uppe på Kasåsen. Den gamla borgen utnyttjades som stenbrott för den nya och lämnades sedan att förfalla.

Det norra tornet under rivning. Det nyuppförda Universitetshuset i bakgrunden. Foto från Uppsala universitetsbibliotek.

Platsen lämnades dock inte helt öde. Ett kungligt stall och senare Uppsala universitets så kallade exercitiegård byggdes på och av murresterna.

Uppmätning av borgruinen. Notera läget i parken och under Universitetshuset. Planritning från Uppsala universitetsbibliotek.

År 1886 var den tydligaste resten av den gamla borgen det runda norra tornet. Det hade gett namn till Rundelsgränd, som innan anläggandet av Universitetsparken fortsatte ned till Akademigatan. Men 1886 var det definitivt slut för ärkebiskopens gamla borg. De sista resterna revs och lämnade plats för Universitetshuset och Universitetsparken.

Parken i januari 2014.

Det norra tornet låg ungefär där Erik Gustaf Geijer står staty. Spår av det södra tornet kan eventuellt finnas i Ärkebiskopsgårdens källare. Det finns även murrester i Universitetshusets källare, men de kan härröra från exercitiegården.

Den mest konkreta lämningen av borgen ovan jord.

Universitetsparken är vacker och Geijer var säkert en stor man, men jag tycker att man kan frilägga något av de gamla murarna. En medeltida borg är en bra sevärdhet och sådana kan man inte får för många av. Nu finns det inte ens en liten skylt, som berättar om platsens spännande historia.

Läs också om den medeltida borgen i Ystad. Även den är helt borta!

Fakta/läs mer
August Hahr: ”Uppsala forna ärkebiskopsborg”, Almqvist & Wiksell, 1929.
Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige”, Kungl Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 1996.
Anna Ölund: ”Arkeologisk undersökning Universitetsparken. Lämningar efter ärkebiskopsborgen”, Upplandsmuseets rapporter 2010:16.

Berga stad stupade i Det heliga landet

Biskop Henrik i Linköping hade en plan: Finnveden i Småland behövde en stad där handel och hantverk kunde samlas. Biskopen ägde flera gårdar vid Berga kyrka vid ån Lagan. Här mötte vägen från Värend Lagastigen – en perfekt plats.

Biskopen fick år 1279 tillstånd av hjältekonungen Magnus Ladulås att anlägga en stad. Succén borde ha varit ett faktum. Om nu inte biskop Henrik hade dragit iväg på pilgrimsresa till Det heliga landet och avlidit i staden Akko omkring 1283.

Ny kyrka på gammal plats.

Av Berga stad blev det intet. Den stora gotiska kyrka som fanns på platsen ersattes i början av 1800-talet med nuvarande högst alldagliga kyrka, så samhället Lagan är helt fritt från rester av den tänkta metropolen. Bara ån Lagan flyter stilla…

Fakta/läs mer
Lennart Johansson (red): Landen kring sjöarna, 1999.

Kungen bankade in kristendomen i gutarna

Gotland kallas ibland för De hundra kyrkornas ö. Tacka norrmannen Olav Haraldsson för det! Utan honom hade gutarna kanske fortfarande blotat till Tor och Oden.

Den norske kungen var på landsflykt när han i slutet av 1020-talet landsteg på Gotland, enligt legenden på en plats på den nordöstra delen av ön som i dag heter Sankt Olofsholm. De hedniska nordergutarna gillade inte en kristen kung på sin mark och hövdingen Dacker samlade ihop en här för att kasta ut kungen. Slaget kom att stå på Lajkarhajd.

Före bataljen föll Olav ned på knä och bad för seger, och hans gud var starkare denna gång. Efter segern tvingade han gutarna att anta kristendomen. Kvar på Lajkarhajd finns Sangelstenen där kungen förättade sin bön. Avtrycken av hans armbågar och knän syns än i dag. Knackar man på stenen med en mindre sten avger den en metallisk ton. Även det ett litet mirakel.

Olav Haraldsson föddes omkring 995, som son till en till en norsk storman. Redan som tolvåring ska han ha farit Europa runt och härjat som viking. Kanske var han med i London 1014 när vikingarna raserade den gamla romerska bron över Themsen. Döpt sig ska Olav ha gjort i Rouen i Normandie.

År 1015 återvände Olav till Norge och utsågs till kung. Väl hemma jobbade han hårt och brutalt för att ena och kristna landet. Olav kom dock på kant med Nordens mäktigaste man, den danske hjältekonungen Knut den store, och 1028 fördrevs Olav från Norge. Han rymde till Ryssland.

Två år senare försökte Olav, med svensk hjälp, att återta den norska kronan, men det gick inget vidare. Han stupade den 29 juli 1030 i ett slag vid Stiklestad, nordost om Trondheim. Med en gång började det ske under intill hans döda kropp. Kungen begravdes i ett kapell i nuvarande Trondheim och miraklerna fortsatte. En katedral, Nidarosdomen, uppfördes på platsen och pilgrimmerna strömmade till. De gör det fortfarande. Han kanoniserades 1164. Olav den helige är bland annat Norges och Gotlands skyddshelgon, men kulten var (är) utbredd även i Danmark och Sverige.

FOTNOT: Det finns även andra teorier om hur Gotland kristnades.

Fakta/läs mer:
John J Delaney: ”Pocket dictionary of saints”, Image books, 1983.
Roger Öhrman: ”Vägen till Gotlands historia”, Gotlands fornsal, 1994.
Lennart Jörälv: ”Vägen till Nidaros”,  Wahlström & Widstrand, 2000.
Nationalencyclopedin.

Hur lång var en aln egentligen?

Fram till 1889 var det ordning på de svenska längdmåtten. En fot var en fot, en aln var en aln, och så vidare. (En mil var 10.689 meter.) Glasklart! Men hur lång var då egentligen en aln?

Ordet aln betyder underarm – de flesta äldre måtten utgick från någon kroppsdel. Problemet var bara att en underarm bedömdes vara olika lång i olika delar av landet. Likare sattes upp på kyrkportar och i rådhus runt om i riket, så att det inte skulle någon tvekan om vad som gällde på platsen. Man ville ju inte bli lurad på någon tum rep!

Hjältekonungen Karl IX fann dock detta lite opraktiskt och 1604 beslutade han att en aln i Sverige skulle vara 59,38 centimeter. Som utgångspunkt hade han den så kallade Rydaholmsalnen som hängde på Rydaholms kyrka i Småland. Konungen lät tillverka en kopia. Rikslikaren hängde i de olika rådhusen i Stockholm ända fram till 1989, då den hamnade i magasinet hos Stockholms stadsmuseum.

Alnen i Stånga på Gotland.

Några få alnar lär hänga kvar runt om i landet. På Stånga kyrka på Gotland hänger en kopia av Stångaalnen, originalet från 1200-talet förvaras inne i kyrkan. Alnen är 55,5 centimeter och bär texten ”Hitta ier ret gota eln” (Detta är rätt gutaaln).

Hur gick det för Rydaholmsalnen, som blev hela rikets aln? Några skolpojkar från Växjö domskola, som flyttats till Rydaholm för pestens skull, slet ned och kastade bort den 1621. Ligister har det alltid funnits.

FAKTA/LÄS MER Sam Owen Jansson: ”Måttordbok”, Nordiska museet, 1950.
Lagerlöf & Stolt: ”Stånga kyrka”, Almqvist & Wiksell, 1968.

Här låg en kung begraven

Han slog ihjäl Blot-Sven och brände ned hednatemplet i Uppsala. Han såg till att Sverige slutligen kristnades. Han brevväxlade med påven Gregorius VII. Hans gravsten ligger i en kohage i Västergötland.

Inge (den äldre) Stenkilsson valdes till kung någon gång i slutet av 1070-talet. Hans kristna sida gillades dock inte av alla i landet och enligt sagorna fördrevs han från blotfesten i Uppsala 1084. Inge drog sig tillbaka till Västergötland, men efter tre år var han tillbaka och gjorde rent hus med asadyrkarna – bland andra svågern Blot-Sven.

Som kung lät Inge uppföra en mängd kyrkor och sannolikt grundade han också landets första kloster, Vreta i Östergötland. Enligt den äldre Västgötalagens kungalängd ”styrde Inge Sverige med hjältemod och bröt aldrig mot de lagar, som var lästa och tagna i varje landskap”.

Hur Inges liv slutade vet man inte, men antagligen skedde det någon gång under det första decenniet på 1100-talet. Han begravdes på kyrkogården vid Hångers kyrka, nära Ytterberg där hans kungsgård ska ha funnits.

Hångers kyrka övergavs 1767 och sommaren 2013 är det inte mycket som minner om platsens betydelse i Sveriges historia. Det finns ingen vägvisning  eller informationstavla. Den muromgärdade lilla kullen där kyrkan stod ligger i dag mitt i en kohage. I det meterhöga gräset ligger vad som kan vara kung Inges gravhäll. Den är av samma typ som bland annat finns på några gravmonument på kyrkogården i Husaby.

Kvarlevorna av kungen flyttades dock så småningom till klosterkyrkan i Varnhem, kanske redan i början av 1200-talet. Där vilar han under en stenhäll i mittgången. Inge är i fint sällskap. I kyrkan ligger också kungarna Knut Eriksson, Erik Knutsson och Erik Eriksson läspe och halte, samt Birger jarl, begravda.

Fakta/läs mer
Dag Stålsjö: ”Svearikets vagga – en historia i gungning”, Karlstedts bokhandel, 1983.
Dick Harrison: ”Sveriges historia 600–1350”, Norstedts, 2009.
Bengans historiasidor – historien sedd från Västergötland.

Och här ligger kung Håkan Röde begravd.

Nya Lödöse för karska svenskar

Hårdrar man historien så har det funnits hela fyra Göteborg innan dagens Göteborg. Först ut var Lödöse, drygt 4 mil upp i Göta älv. Här är historien om Göteborg 2.

År 1473 var de styrande i Stockholm tillräckligt karska för att våga anlägga en stad på den smala svenska landtungan vid Göta älvs mynning. Valet föll på en plats vid Säveåns utlopp i nämnda älv.

Den nya staden fick namnet Götaholm, men snart insåg man att det var bättre att utnyttja företrädarens goda rykte och döpte om den till Nya Lödöse. Redan efter 20 år var staden rikets fjärde och frånsett de sedvanliga bränderna gick det väl fram till 1547.

Rekonstruktionsförsök av 1500-talsstaden av Per Källström och Sixten Strömbom från 1923.

Landsfadern Gustav Vasa ville ha bättre kontroll av handeln. Efter några års argumenterande med borgarna flyttade han verksamheten till en ny stad omdelbart nedanför Älvsborgs slott, sju kilometer närmare havet. Projektet invid slottet gick dock bokstavligen upp i rök och 1572 återuppstod staden vid Säveån.

Nya Lödöse fortsatte framgångsrikt som Sveriges port mot väst. Enligt en beräkning hade staden cirka 1.000 invånare i slutet av 1500-talet. Dessutom bodde och verkade där 500 utlänningar. Slutet kom först när hjältekonungen Gustav II Adolf grundlade den moderna fästningsstaden Göteborg 1621.

I dag minner stadsdelsnamnet Gamlestaden om var i Göteborg Nya Lödöse låg. Det är i stort sett allt. Byggnadsresterna har försvunnit när industrier och trafikapparater tagit över de senaste hundra åren.

Downtown Nya Lödöse påsken 2013.

I en park på Gamlestadstorget brukar det stå en minnessten. Vid mitt besök våren 2013 låg den och vilade på en gräsmatta och det grävdes både här och där, bland annat har arkeologer undersökt platsen. En skylt upplyser om  att platsen ”ska bli ett centrum för nordöstra Göteborg med bostäder, handel, kontor, service, fritid och kultur”. Precis som för 500 år sedan.

FAKTA/LÄS MER
Stig Roth: ”Göteborg. Uppkomst och äldre historia”, Göteborgs hembygdsförbund och Göteborgs historiska museum, 1976.
Anna Järpe: ”Medeltidsstaden 60. Nya Lödöse”, Riksantikvarieämbetet, 1986.

Jättegrytorna bland Svedmyras villor

Jag har sett ståtligare jättegrytor på många ställen i landet, bland annat vid Sveafallen utanför Degerfors och på öarna utanför Bovallstrand i Bohuslän. Men jättegrytorna i Svedmyra i södra Stockholm förtjänar ett besök bara för att de ligger undanskymda i ett vanligt villaområde.

Tomten på Sorundagatan 22 lämnades (antagligen) obebyggd för jättegrytornas skull när området bebyggdes med villor på 1930-talet. Två av de tre grytorna är inhägnade av ett litet staket och tillsammans påminner de om ett eluttag i jätteformat. Den tredje grytan återfinns en bit längre upp i backen.


Det finns fler olika typer av jättegrytor, men de i Svedmyra uppkom antagligen under den senaste istiden när smältvatten satte snurr på några lösa stenar som långsamt borrade sig ned i berggrunden. Ibland kan den så kallade löpstenen ligga kvar i, eller bredvid, grytan. En souvenir från Hedenhös tid.

Fakta/läs mer
Sernander mfl: ”Stockholmstraktens natur- och kulturminnen”, AB Kartografiska institutets förlag, 1935.
Söderström Göran (red): ”Stockholm utanför tullarna”, Stockholmia förlag, 2003.

Vi som vaktar Bråviken

Ni alla som regelbundet följer den här bloggen vet att sommartid är tid för kastal-safari. Vi har avverkat Gotland, Österlen och Sörmland. Nu går turen till vackra Bråviken i Östergötland. Glöm de blodtörstiga vargarna i Kolmårdens djurpark – njut av lite historia i stället.

Mitt i det lilla samhället Krokek, på Bråvikens norra sida, hittar du resans första mål. Resterna av gråstenstornet står på en mindre höljd mitt i jordbrukslandskapet. Mycket lite är känt om dess historia, kanske byggdes det redan på 1100-talet, kanske mycket senare. Om det var tillräckligt högt kan tornet ha varit en del av försvaret av Bråvikens inre, annars kanske det tillhörde någon stormansgård. Eftersom det mesta är lite osäkert kan vi bestämma oss för att det var här, i det starka tornet, som kungen övernattade på sin eriksgata när lämnade Sörmland och väntade på följet från Östergötland.

Kastalen i Krokek.

På Bråvikens södra sida, en bit ut mot havet, ligger Stensö. En rask promenad från parkeringen genom skogen tar dig upp till borgkullen med utsikt över Bråviken. Perfekt för bevakning av farleden! Den här anläggningen är ännu mer imponerande. Kvar finns resterna av två torn, samt en ringmur.

Kastalen i Stensö vaktar Bråviken.

Stensö omnämns första gången 1359, då en Holmger Torkelsson daterar två brev med ”Stensø” i samband med sitt bröllop. Sannolikt var Stensö hans sätesgård. Kanske har även denna anläggning rötterna i 1100-talet, men ingen vet säkert. Med tanke på läget bör den på något sätt ha ingått i försvaret av Bråvikens inre. Dagens Norrköping kan ha varit en viktig handelsplats redan på 1100-talet.

Fakta/läs mer
Armin Tuulse: ”Borgar i Västerlandet”, Nordisk rotogravyr, 1952.
Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige”, Kungl Vitterhets historie och antikvitets akademien, 1996.

Också på bloggen
Kastalerna på Gotland
Kastalerna på Österlen
Kastalen utanför Nyköping