Död och pina i Vallentuna

I industriområdet Rosendal i Vallentuna återfinns det tragiska namnet Galgbacksvägen. Det är länge sedan den senaste avrättningen i Vallentuna och själva galgbacken är borta sedan drygt 50 år.

skylten
Platsen markerades av en kvadratisk stensättning med 13 meters sida. Det gjordes en arkeologisk undersökning av platsen 1949, men man fann inget av intresse, och omkring 1960 försvann allt när ett grustag anlades. I dag ruvar en industribyggnad över de olyckliga själarna.

Annons:

Vid en utgrävning 1976 av en annan fornlämning i närheten ska två ytligt nedgrävda skelett från medeltiden ha påträffats. Något som skulle bekräfta avrättningsplatsens existens, eftersom döingar annars hamnade i vigd jord på kyrkogården.

Var detta även Vallentuna härads tingsplats under medeltiden? Och var det den lokala pampen Jarlabankes tingsplats på 1000-talet, som nämns på en runsten vid närbelägna Vallentuna kyrka? Mycket tyder på det, men helt säkra blir vi nog aldrig.

Fakta/läs mer
Mörk & Rahmqvist: ”Vallentuna härads tingsplats under medeltiden”, Informationsblad från Vallentuna hembygdsförening, 1978.
Jan Thylén: ”Stötestenar kring en galgbacke”, Debattartikel i ”Fornvännen” 1989.

Dela med dina vänner

  • 6
  • 2
  • 0
  • 1

Vad döljer sig under rasmassorna i Ala?

Det börjar bli dags att planera sommarens aktiviteter och då står naturligtvis ett besök vid en gammal kastal högt på listan. Den här bloggen har avverkat kastaler på Gotland och Österlen, samt några vid Bråviken och en ensam stackare utanför Nyköping. Här kommer ytterligare ett objekt på Gotland.

I Ala på östra Gotland finns en ruinkulle, 21 meter i diameter och 2 meter hög. Den är inte undersökt av arkeologer. Ruinen kallas Kastalet, men det är inte klarlagt vad som döljs under rasmassorna. Kan det vara en kalkugn?

alabilden

Dela med dina vänner

  • 3
  • 1
  • 0
  • 0

En bro för kungar

I den svenska historiens töcken finns något som kallas eriksgata. Den nyvalde kungen skulle färdas runt sitt rike och formellt ”dömas” till kung i respektive landskap. Vid landskapsgränserna skulle byte av gisslan ske – kanske skulle den garantera kungens säkerhet.

Den förste kung som säkert ridit eriksgata är Magnus Eriksson 1335, han följdes av mist fyra kolleger under 1400-talet. När landsfadern Gustav Vasa bestämde att kronan skulle ärvas försvann eriksgatans funktion, men ytterligare några rundor följde. Sist ut lär ha varit Karl IX år 1609.

Start och mål var i Uppsala. Sedan gick resan i princip medsols runt Vättern, Stockholm passerades inte. En av platserna där gisslan skulle utväxlas är Oppboga bro vid gränsen mellan Närke och Västmanland. En mycket vacker plats vid Arbogaån och faktiskt finns de gamla brofästena kvar.

bronEn bro för en kung.

Passa på att besöka ett litteraturhistoriskt gästgiveri i närheten.

Fakta/läs mer
Dick Harrison: ”Sveriges historia 600–1350”, Norstedts, 2009.

Dela med dina vänner

  • 7
  • 1
  • 0
  • 0

Vikingarna hade kanske spelat tärning om Krim

Det är drygt år sedan Ryssland annekterade halvön Krim. Världen står handfallen och i östra Ukraina flyter blodet. Vikingarna är väl inte direkt kända för sina fredliga sätt att lösa konflikter, men kanske hade de valt att spela tärning om Krim.

Omkring år 1020 höll den norske kungen Olav den helige och hans svenska kollega Olof Skötkonung ett fredsmöte i Kungahälla strax utanför dagens Kungälv. En av tvistefrågorna var tillhörigheten av ön Hisingen och man kom överens om att avgöra saken med hjälp av tärningarna.

Enligt islänningen Snorre Sturlason, som skildrat händelsen i Olav den heliges saga, slog båda kungarna två sexor. I nästa runda slog Olof Skötkonung på nytt två sexor. När det var den norske kungens tur visade den ena tärningen sex medan den andra sprack i två delar och visade både sex och ett. Norge vann Hisingen och kungarna skildes som vänner.

Kungahälla, vid Nordre älvs norra strand i dagens Bohuslän, var en av Norges viktigaste städer under medeltiden. Dess historia försvinner bakåt i de isländska sagorna. Staden var landets utpost där de tre Skandinaviska rikena möttes och där byggde kung Sigurd Jorsalafare (Jerusalemfararen) ett kastell i början av 1100-talet. Staden fick två kloster och borgen Ragnhildsholmen uppfördes på älvens södra sida.

Kungahälla härjades då och då av främmande soldater. Den största smällen blev dock anläggandet av den mäktiga Bohus fästning, i början av 1300-talet, där Nordre och Göta älv delar sig. Kungahällas strategiska betydelse försvann. Nådastöten kom när den ärofulla svenska armén brände staden 1612. Året efter beordrade kung Kristian IV invånarna att uppföra en ny stad – Kungälv – intill Bohus fästningsmur.

Resterna av staden Kungahälla är gömda i åkerns jord vid Kastellegården i Ytterby. Enda undantaget är den så kallade Klosterkullen med några murrester. Där låg först kung Sigurds kastell och sedan stadens augustinerkloster. På andra sidan älven finns ruinen av Ragnhildsholmen.

kullenKlosterkullen år 2005.

Dela med dina vänner

  • 9
  • 1
  • 0
  • 1

Var bor Döden?

En sen kväll i mitten av 1980-talet på stamkrogen i Visby kom diskussionen in på döden och var Döden bodde. Vi beslutades oss för att undersöka om Döden bodde i kyrkoruinen S:t Göran strax norr om ringmuren. Där låg stadens hospital för spetälska på medeltiden. Vi marscherade dit, men lyckades inte – om jag minns rätt – få någon kontakt med Döden. (Håll med om att det låter som inledningen på en sämre amerikansk skräckfilm.) Vi återvände till krogen.

Något år senare avled min mor på lasarettet i Visby och från hennes sjukrum hade man utsikt mot S:t Göran. Jag kommer ihåg att jag då funderade på om inte Döden trots allt bodde just vid kyrkoruinen.

Kyrkoruinen är välbevarad och ståtlig, men av själva hospitalet finns inga spår ovan jord. Kyrkan dateras till omkring år 1200. Spetälska blev så småningom allt ovanligare och 1542 bestämde hjältekonungen Kristian III att de särskilda spetälskehospitalen i Danmark skulle avvecklas. Anläggningen lämnades att förfalla. Kyrkogården kom dock att användas vid speciella tillfällen. Bland annat under pestepidemin 1711–12 och koleraepidemin på 1800-talet.  Intill ruinen finns två gravstenar kvar från det senare tillfället och med lite tålamod gick det i alla fall tidigare att läsa följande på den ena:

”Skomakaren Westerlund, 1824–1859, Jungfru A-M Fadder, 1797–1859”

gravarnaSista vilan.

Oavsett om man vill träffa Döden, eller inte, så är S:t Göran värt ett besök, speciellt i kvällssolen. Ruinen är låst, men det går att hyra nyckel på Gotlands museum. (Logga sedan in på din internetbank och skicka över lite pengar till de organisationer som kämpar mot dagens farsoter i runt om i världen.)

Fakta/läs mer:
Gunnar Svahnström: ”Visby under tusen år”, Awe/Gebers, 1984.

Dela med dina vänner

  • 7
  • 1
  • 0
  • 1

Järnvägen utplånade slutligen Köpingshus

Först Engelbrekt och sedan rallarna. Den medeltida borgen i Köping är utraderad från jordens yta.

Staden Köping, som i början gick under det vilda västern-liknande namnet Laglösaköping, dyker upp i urkunderna i mitten av 1200-talet.  Borgen i stadens utkant anlades antagligen omkring hundra år senare. Den skyddades av ån och kanske också av en ringmur.

Ringmur, eller inte. När rebellen Engelbrekt Engelbrektssons här närmade sig fästet sommaren 1434 flydde hjältekonungen Erik av Pommerns fogde Giovanni Franco. Borgen intogs, brändes och lämnades åt sitt öde i 150 år.

I slutet av 1500- och början av 1600-talet initierade Johan III respektive Karl IX uppförande av ett slott på platsen för den gamla borgen, men det är oklart om några större arbeten genomfördes.

kopingshusPlatsen för borgen i september 2014.

Lämningar av borgen fanns kvar till 1874 då allt schaktades bort när bangården vid stationen skulle anläggas.  (Borgkullen uppmättes året innan.) Efter att du avnjutit historiens vingslag på perrongen vid stationen i Köping rekommenderar jag ett besök vid den likaledes utplånade hälsobrunnen i staden.

Fakta/läs mer
Karl Joel Österberg: ”Köpingshus. Vad man vet och tror om dess tillkomst och öden”, Köpings museum, 1932.
Catharina Folin: ”Medeltidsstaden 11. Köping”, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1979.
Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige”, Kungl Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 1996.

Dela med dina vänner

  • 5
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Sorgligt detta med borgen. Men Köping kan glädja sig åt att ha härbärgerat en av Sveriges främsta vetenskapsmän någonsin - Carl Wilhelm (von) Scheele. Han upptäckte syret, liksom flera andra viktiga grundämnen under laboratoriearbete på sitt apotek i Köping. Grattis, Köping. När vi var yngre kände en del av oss till Köping främst genom att det - i en känd visa - rimmade på snöping. Lyckligtvis vet ju ingen längre vad detta ord betyder. Blada hälsningar

Bengt S Nilsson, 17:03, 27 januari 2015. Anmäl

34 års sökande efter S:t Olofs kapell

Vissa osevärdheter tar det flera decennier att hitta. Första gången jag letade efter resterna av kapellet i S:t Olof på Österlen var 1980. Min salig mor, mina då 13-åriga systrar och jag slog oss fram i snårskogen utan att lyckas se något som påminde om helgonet. Sedan dess jag plågat min omgivning med flera misslyckade försök. Det var först våren 2014 som jag kom till rätt plats. Och osevärdheten var, precis som det ska vara, inte mycket att se.

Kyrkan i S:t Olof har sedan medeltiden varit en vallfärdsort för människor som vill söka hjälp av helgonet. Enligt legenden ska den norske kungen Olav Haraldsson vistats på platsen efter att ha förlorat slaget vid Helge å 1026. Fyra år senare stupade kungen vid ett annat slag och därefter blev Olav snabbt ett populärt helgon i Norden.

I kyrkan finns en berömd träskulptur av S:t Olof. Han håller i en silveryxa, som du vid behov kan ta ned och stryka nio gånger över det ställe på kroppen där du har ont. (Efter var tredje strykning ska yxan sättas tillbaka hos Olof för att laddas med ny kraft.) Ett par hundra meter om kyrkan finns en offerkälla, där du kan offra några mynt för bättring.

kullenKapellet våren 2014.
Cirka 250 meter norr om kyrkan, på höger sida av Lunkendevägen, finns en låg gräskulle med några stora träd. Platsen grävdes ut 1973 och välgjort murverk av gråsten samt rester av medeltida taktegel påträffades. Dessutom en stenfot, som tolkades som ett fundament till ett altare. Tyvärr verkar dokumentationen av utgrävningen vara bristfällig.

Sommaren 2013 gjordes en ny utgrävning av kullen. Murar, med dörröppning, och golv undersöktes. Arkeologerna konstaterade att den 6,6 x 5,0 meter stora byggnaden sannolikt uppfördes under 1300- eller 1400-talet. Bevis för att den haft någon kyrklig funktion påträffades dock inte. Kanske var byggnaden ett kapell och/eller härbärge för de pilgrimer som kom norrifrån. Kanske ”bara” en del av en medeltida storgård. Arkeologen Lars Jönsson konstaterar att ”tolkningen av byggnaden som ett kapell inte är oproblematisk, snarare tvärtom”.

Mer om S:t Olof på denna blogg: Kungen bankade in kristendomen i gutarna.

Fakta/läs mer
John J Delaney: ”Pocket dictionary of saints”, Image books, 1983.
Lennart Jörälv: ”Vägen till Nidaros”,  Wahlström & Widstrand, 2000.
Peter Carelli: ”Det medeltida Skåne”, Historiska media, 2007.
Jönsson & Axelsson (red): ”Pilgrim S:t Olof 800 år”, 2014.

Dela med dina vänner

  • 6
  • 1
  • 0
  • 0

Tynnelsö slott sover sin törnrosasömn

Tynnelsö rosa slott tornar upp sig mellan träden på andra sidan fjärden i Mälaren. Lika oåtkomligt för den vanliga vandraren som slotten i sagorna om Askungen och Törnrosa.

Tynnelsö slott är en blandning av 550 år med stora om- och tillbyggnader. Först ut var biskoparna i Strängnäs, som i slutet av 1200-talet uppförde en borg åt sig på platsen. Murarna av detta enkla stenhus ingår i nuvarande källar- och bottenvåningarna. De vita blinderingar som smyckar fasaderna utfördes vid en tillbyggnad i slutet av 1400-talet. Hjältekonungen Gustav Vasa såg till att Tynnelsö hamnade under kronan och hans drottning Margareta Leijonhufvud avled på slottet 1551. 1779 sålde kronan slottet och det brukades som bostad ytterligare ett sekel innan det övergavs och lämnades att förfalla.

slottetNUSlottet sommaren 2014.

År 1940 återvände Tynnelsö slott till staten och det förvaltas i dag av Riksantikvarieämbetet. Reparationsarbeten genomförs för att byggnaden inte ska ta skada av väder och vind, men det finns för närvarande inga planer på att öppna slottet för allmänheten.

slottet1991Slottet vid mitt besök 1991.

För 25 år sedan fanns dock möjligheten att träda in i gemaken. Slottet stod olåst och en familj vid Landhäll på Selaön fraktade intresserade över vattnet i sin lilla båt. Har du ingen båt njut du bästa av byggnaden från bryggan just vid Landhäll.

Fakta/läs mer:
Bengt G Söderberg: ”Slott och herresäten i Sverige. Södermanland bd 2”, Allhem, 1968.
Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige” Kungl Vitterhets historie och antikvitets akademien, 1996.

Dela med dina vänner

  • 13
  • 1
  • 0
  • 2

Trosaborna tröttnade och drog till kusten

På medeltiden var avståndet till Världens ände inte lika långt som i dag. Närmare bestämt var det sju kilometer kortare.

Hamnstaden Trosa växte upp där ån med samma namn inte längre var segelbar. Här behövdes en omlastningsplats för bland annat mellansvenskt järn. Annars handlades det mest med jordbruksprodukter. Orten nämns i dokumenten första gångerna i slutet av 1200-talet och 1383 kallas Trosa stad på riktigt. Men säg den glädje som varar. 1445 brändes staden av sjörövare och ån blev bara grundare och grundare. Under andra hälften av 1500-talet fick stadsborna nog och flyttade ut till de öppna vattnen vid kusten. Dagens Trosa fick sina stadsprivilegier 1610.

trosabildenDowntown Trosa – i alla fall på medeltiden.

Den första staden låg på fälten söder om Trosa landsförsamlings kyrka. De praktiska Trosaborgarna använde den redan existerande sockenkyrkan som stadskyrka. Det är logiskt att denna kyrka är det enda som idag återstår av den första versionen av Trosa.

Fakta/läs mer
Birgitta Broberg: ”Medeltidsstaden 14: Trosa”, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1979.

Dela med dina vänner

  • 11
  • 2
  • 0
  • 0

Isengrim utmanade drottning Margareta

John Ronald Reuel Tolkien och hans hobbitar var aldrig på Österlen även om landskapet i sydöstra Skåne är sagolikt vackert. Den Isengrim (även stavad Isegrim) som härskade på en borg nära dagens Tosterup har inget att göra med Isengrim Took i Fylke.

Alla som följer denna blogg minns naturligtvis historien om borgherren Jens Grim, Ise(n)grim, som lät mörda prästen i Löderup när han blev bannlyst efter att ha stulit allmogens boskap.

Enligt historikern Carl Georg Brunius skickade Grim sina bönder till kyrkan där de högg ned prästen. När saken blev känd lät han straffa sina egna bönder hårt för att bevisa sin egen oskuld. När Grim vägrade att följa unionsdrottningen Margareta (1353–1412) i kriget mot Albrekt av Mecklenburg var dock måttet rågat. Drottningen beordrade rivning av borgen.

Enligt en annan version av historien var det drottning Margareta Spränghäst (ca 1230–82) som lät straffa Jens Grim med att riva borgen. Hon ska dessutom ha avrättat Grim och hans män. Fästet är i alla fall borta.

Bakom de vaktande korna och trädet döljer sig borgen.

Lämningarna av Ise(n)grims borg visar att den varit en av de största i Skåne. I dag återstår två höga kullar om cirka 40 x 40 meter. Beroende på lantbruket är det inte alltid det går att ta sig fram till själva anläggningen, men den är väl synlig från vägen.

För övrigt är Ise(n)grim ett återkommande namn på vargen i medeltida sagor. Tolkien behövde inte gå över ån efter vatten.

Fakta/läs mer
Carl Georg Brunius: ”Skånes konsthistoria för medeltiden”, Gleerup, 1850.
Svenska Familj-Journalen 1873.
Inge Löfström: ”Detta är Österlen”, 1978.
Anders Ödman: ”Borgar i Skåne”, Historiska media, 2002.

Dela med dina vänner

  • 1
  • 1
  • 0
  • 0