Berga stad stupade i Det heliga landet

Biskop Henrik i Linköping hade en plan: Finnveden i Småland behövde en stad där handel och hantverk kunde samlas. Biskopen ägde flera gårdar vid Berga kyrka vid ån Lagan. Här mötte vägen från Värend Lagastigen – en perfekt plats.

Biskopen fick år 1279 tillstånd av hjältekonungen Magnus Ladulås att anlägga en stad. Succén borde ha varit ett faktum. Om nu inte biskop Henrik hade dragit iväg på pilgrimsresa till Det heliga landet och avlidit i staden Akko omkring 1283.

Annons:

Ny kyrka på gammal plats.

Av Berga stad blev det intet. Den stora gotiska kyrka som fanns på platsen ersattes i början av 1800-talet med nuvarande högst alldagliga kyrka, så samhället Lagan är helt fritt från rester av den tänkta metropolen. Bara ån Lagan flyter stilla…

Fakta/läs mer
Lennart Johansson (red): Landen kring sjöarna, 1999.

Jakten på Kråkguldet

De flesta teveprogram man råkat se försvinner in i den mörka delen av minnet. Barmhärtigt nog. Något litet blir kvar – som ”Kråkguldet”.

För en sjuårig pojke i Visby var övergivna gruvor mycket exotiskt och spännande. (Visst, gamla kalkbrott lockade också till förbjudna lekar, men det var ju vardagsmat.) Jag vill minnas att jag satt klistrad vid teveapparaten under de sex avsnitten.

Den som vill återuppleva spänningen kan med fördel göra en sökning på Youtube, där finns avsnitten helt gratis. Ungdomar från samhället Granhyttan hittar guld i den nedlagda Horngruvan och sedan är äventyret i gång…

Seriens Horngruvan är Rödbergsgruvan väster om Gyttorp. Den lades ned 1959, tio år innan inspelningen av ”Kråkguldet”. Alla träbyggnader brändes 1970, men platsen är ändå värd ett besök. Byggnadsrester av sten och mystiska gruvhål är inte att förakta.

Orten Granhyttan motsvaras av verklighetens Grythyttan. I dag är det mat som håller samhället igång, tidigare var det just gruvnäringen. Jag repriserar oblygt en egen text från 2005:

Krig kostar människoliv och pengar. Den levande varan har envåldshärskare sällan något problem att anskaffa. Då är det ibland värre med slantarna.

När stormakten Sverige på 1630-talet upptäckte att det fanns silver i jorden kring Grythyttan i Bergslagen togs det säkert ett och annat glädjeskutt av de styrande i Stockholm. Här fanns det en möjlighet att finansiera det pågående trettioåriga kriget. Som en del i projektet försågs Grythyttan med stadsprivilegier 1641.

Järnhanteringen i Grythyttan var i gång redan på medeltiden och runt hyttan hade det växt upp en by. Nu gick det inte riktigt som det var tänkt med silvret. Fyndigheten var inte så stor som man först hoppats och det blev aldrig någon riktig stad av Grythyttan. 1682 drogs privilegierna in.

Centrala delarna av Grythyttan består i dag av rödmålade trähus från 1700- och 1800-talet. De äldsta delarna av den spånklädda kyrkan är från 1632. Den riksbekanta gästgivaregården har anor från 1640-talet. På 1960-talet hotades den av rivning, men efter återöppnandet 1973 är gästgiveriet bygdens guldgruva.

Nya Lödöse för karska svenskar

Hårdrar man historien så har det funnits hela fyra Göteborg innan dagens Göteborg. Först ut var Lödöse, drygt 4 mil upp i Göta älv. Här är historien om Göteborg 2.

År 1473 var de styrande i Stockholm tillräckligt karska för att våga anlägga en stad på den smala svenska landtungan vid Göta älvs mynning. Valet föll på en plats vid Säveåns utlopp i nämnda älv.

Den nya staden fick namnet Götaholm, men snart insåg man att det var bättre att utnyttja företrädarens goda rykte och döpte om den till Nya Lödöse. Redan efter 20 år var staden rikets fjärde och frånsett de sedvanliga bränderna gick det väl fram till 1547.

Rekonstruktionsförsök av 1500-talsstaden av Per Källström och Sixten Strömbom från 1923.

Landsfadern Gustav Vasa ville ha bättre kontroll av handeln. Efter några års argumenterande med borgarna flyttade han verksamheten till en ny stad omdelbart nedanför Älvsborgs slott, sju kilometer närmare havet. Projektet invid slottet gick dock bokstavligen upp i rök och 1572 återuppstod staden vid Säveån.

Nya Lödöse fortsatte framgångsrikt som Sveriges port mot väst. Enligt en beräkning hade staden cirka 1.000 invånare i slutet av 1500-talet. Dessutom bodde och verkade där 500 utlänningar. Slutet kom först när hjältekonungen Gustav II Adolf grundlade den moderna fästningsstaden Göteborg 1621.

I dag minner stadsdelsnamnet Gamlestaden om var i Göteborg Nya Lödöse låg. Det är i stort sett allt. Byggnadsresterna har försvunnit när industrier och trafikapparater tagit över de senaste hundra åren.

Downtown Nya Lödöse påsken 2013.

I en park på Gamlestadstorget brukar det stå en minnessten. Vid mitt besök våren 2013 låg den och vilade på en gräsmatta och det grävdes både här och där, bland annat har arkeologer undersökt platsen. En skylt upplyser om  att platsen ”ska bli ett centrum för nordöstra Göteborg med bostäder, handel, kontor, service, fritid och kultur”. Precis som för 500 år sedan.

FAKTA/LÄS MER
Stig Roth: ”Göteborg. Uppkomst och äldre historia”, Göteborgs hembygdsförbund och Göteborgs historiska museum, 1976.
Anna Järpe: ”Medeltidsstaden 60. Nya Lödöse”, Riksantikvarieämbetet, 1986.

Eskilstuna – den delade staden

Jerusalem, Berlin, Nicosia, Beirut, Eskilstuna. Världshistorien är full av delade städer. ”Eskilstuna – den stolta Fristaden” kan man läsa på stora skyltar vid sidan av E20. Fristad för vem?, hinner man tänka innan fordonet passerat stadens fyra, fem infarter.

Eskilstuna har tusenåriga anor, men riktig stad blev platsen först 1659. Hjältekonungen Karl X Gustav grundade staden som anspråkslöst fick namnet Karl Gustavs stad. Den bestod av den så kallade Nystaden och Gamla staden, där den äldre bebyggelsen fanns. Stadsplanen var grandios på ritbordet, men långt ifrån allt genomfördes.

Dock räckte det inte med en stad. År 1771 grundade hjältekonungen Adolf Fredrik staden Eskilstuna Fristad på mark som inte utnyttjats i det första projektet. I Fristaden fick hantverkare och köpmän verka fritt, utan skråtvång och tullavgifter. Allt för att locka företagare.
Utdrag ur Gustaf Ljunggrens karta över Eskilstuna från 1857.
Städerna fungerade sida vid sida fram till 1833 då de båda formellt blev ett. Mentalt lär dock staden ha varit delad även lång efter detta årtal.

Gymnastikgatan, här gick den ”gröna linjen”.
Sväng av motorvägen nästa gång du passerar och sök upp Gymnastikgatan i centrum. Längs med den gick gränsen. Fristaden i väst, Karl Gustavs stad i ost. Du kan passera utan passkontroll.

Fakta/läs mer:
Nationalencyklopedin.
Anna Järpe: ”Medeltidsstaden 16: Eskilstuna Torshälla”, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1982.
Nils Ahlberg: ”Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721”, 2005.

Be en bön för staden Gåsekil

Många medeltida städer har försvunnit in i historiens mörker. Gåsekil på Onsalahalvöns östra strand i Halland har fullständigt uppslukats. Intet finns kvar.

Gåsekil dyker upp i dokumenten första gången 1481 och staden var under sin korta levnad en av de minsta i det danska riket. Till exempel hade grannen Kungsbacka dubbelt så stor skattekraft. Gåsekils få skattebetalare var antagligen skeppare och sjömän.

De styrande i Köpenhamn var dock inte så imponerade av skatteintäkterna från städerna i norra Halland. År 1539 blev både Gåsekil och Kungsbacka av med sina privilegier och borgarna beordrades till Varberg. Kungsbackaborna lyckades få tillbaka sina efter några decennier. För Gåsekil var sagan all.

Gottskärs hamn omkring 1960. Vykort från Firma H Lindenhag i Göteborg.

Den som vill njuta av Gåsekils historiska vingslag får ta sig till sommarorten Gottskär, som är den sentida efterföljaren, och be en bön på tennisbanan. Där lär kapellet i Gåsekil ha legat.

Fakta/läs mer:
Birgitta Broberg: ”Medeltidsstaden 25. Kungsbacka-Gåsekil”, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1980.

Staden som inte drog

Helt plötsligt (den 17 september 1809) var nästan halva landet borta, uppslukat av den mäktiga grannen i öster. Borta var också staden Torneå. Nu krävdes en ny svensk stad vid Bottenvikens norra strand vid den nya riksgränsen.

Landets styrande fastnade för en plats på västra sidan Nikkalahalvön, cirka en mil väster om dagens Haparanda, och den 20 maj 1812 fick Carl Johans stad sina privilegier. Uppkallad efter kronprinsen, senare hjältekonungen Karl XIV Johan.

Skylten sitter vid Haparanda hamn, inte exakt där staden skulle ha legat. Men det är av mindre betydelse.

Det var bara ett problem – ingen ville flytta till den nya staden. Handelsmän och andra trivdes bättre i Haparanda by vid gränsen. En uppgiven landshövding konstaterade i några årsrapporter att staden bara hade 23 invånare och att dessa var en och samma familj.

Efter 30 år insåg man att projektet var misslyckat och stadsrättigheterna flyttades över till Haparanda.

De skumma hamnkvarteren i Carl Johans stad.

Carl Johans stad skulle ha legat strax norr om dagens Haparanda hamn, vid Hillerströms strand. I dag finns en prydlig rad sommarstugor längs det som kunde ha varit skumma hamnkvarter.

Fakta/läs mer:
Nils Svanberg: ”Det äldsta Haparanda 1600–1900”, Haparandapojkarna, 1689.
Olof Hederyd: ”Haparanda efter 1809”, Tornedalskommunernas historiebokskommitté, 1992.
Annelia Wasserman: ”Haparandas historiska utveckling”, C-uppsats vid Lunds tekniska universitet.

Mer om sevärdheter och osevärdheter dyker då och då upp på Twitter: https://twitter.com/#!/MatsAreskoug

Solklar tvåa bland murarna i Norden

Alla vet ju att den medeltida muren runt Visby är unik för Norden. Följare av denna blogg har dessutom fått lära sig en hel del om de nästan helt försvunna stadsmurarna i Stockholm och Kalmar. Här kommer den ohotade tvåan!

Någon gång i mitten av 1200-talet blev den gamla handelsplatsen Aos nära Helgeåns utlopp i Hanöbukten en riktig stad. I närheten passerade resanden på den uråldriga huvudvägen från sydvästra Skåne upp mot Blekinge. Längs kusten och uppför ån seglade fraktskutor. Hamnen i Åhus var under medeltiden en av de viktigaste i Danmark.

Störst intresse i platsen hade kyrkan. Ärkebiskop Eskil i Lund hade redan på 1100-talet låtit bygga Mariakyrkan och borgen Aoshus. Med Åhus som stödjepunkt skulle barbarerna på andra sidan Östersjön upplysas om den enda och rätta läran.

När staden i samband med reformationen övergick till kronan började nedgången. Förfallet späddes på av återkommande besök av den hjältemodiga svenska krigsmakten. Precis som för närbelägna staden slutade det med att borgarna beordrades att flytta till nyanlagda och bättre befästa Kristianstad. För Åhus var sagan över 1617 och förfallet började.


Åhus är fullt av ruiner, men märkligast av alla är resterna av stadsmuren. Den uppfördes i början av 1300-talet på stadens västra och norra sida. (I öster verkar borgarna ha nöjt sig med en jordvall och i söder flyter Helge å.)

Cirka 250 meter låg mur återstår. Hur hög den varit från början är omöjligt att avgöra. Ett torn och en port, Västerport, har arkeologerna funnit rester av. På 1700-talet lär så pass mycket av porten stått kvar att den användes som riktmärke vid insegling till hamnen.

Letar du medeltida stadsmurar i Skåne i sommar är Åhus det enda stoppet. I Malmö är muren helt väck!

Fakta/läs mer:
Björn Rosenberg: ”Åhus. Medeltidsstaden 52”, Riksantikvarieämbetet, 1984.
Peter Carelli: ”Det medeltida Skåne”, Historiska media, 2007.

När Erik XIV slaktade Blekingebor

Världsliga saker skall man inte förakta, tänkte ärkebiskopen i Lund, Tuve Nielsen, och tog sig an staden Elleholm i Blekinge.

När den danska kyrkan ansåg sig behöva en stödjepunkt i den östligaste delen av riket passade staden vid Mörrumsån bra. Ingen vet idag när Elleholm formellt blev en stad, men det var med kyrkans intåg i mitten av 1400-talet som det hela tog fart.

Staden låg på en långsmal ö mitt i ån. Här passerade den gamla kustvägen och det var inte långt till öppet hav i Pukaviksbukten. Då, som nu, fiskade man lax i Mörrumsån. Annars livnärde sig borgarna mest på köpenskap, man hade rätt att handla direkt med Hansan.

I och med reformationen 1536 gick Elleholm över till kungen. Den svenska krigsmakten tog dock inte någon hänsyn till detta. Under personlig ledning av hjältekonungen Erik XIV förvandlade man 1564 staden till aska. Kungens paroll var ”bättre ödeland än fiendeland”. I närbelägna Ronneby lät Erik mörda stadens män, kvinnor och barn.

Downtown Elleholm efter kung Eriks besök.

Nordiska sjuårskriget var början till slutet för Elleholm och år 1600 beordrades invånarna att flytta till Sölvesborg.

Ön ligger kvar i ån, men spåren av den gamla staden är få. Det tydligaste är lämningarna av stadens lilla borg på öns norra spets. Här kan besökaren njuta av en liten vallgrav och en ruinkulle.

Fakta/läs mer:
Eva Arvidsson: ”Elleholm”, Medeltidsstaden rapport 69, Riksantikvarieämbetet, 1985.
Ulf Sundberg: ”Svenska krig 1521–1814”, Hjalmarson & Högberg, 1998.

Det bidde varken kanal eller stad

Den ärorika svenska järnindustrin har anor nästan från hedenhös. Lika länge har transporten av järnet varit ett problem. Smala och uppkörda landsvägar lämpar sig dåligt för tunga frakter. Då är det bättre att bygga en kanal.

I Bergslagen växte de medeltida handelsplatserna Nora och Lindesås (det blivande Lindesberg) i takt med järnhanteringen på 1600-talet. Det var bara en tidsfråga innan de formellt skulle bli städer. Då beslutades plötsligt att alla borgare och all handel skulle flyttas till Järle, mitt emellan Nora och Lindesås.

År 1639 hade kanalen mellan Mälaren och Hjälmaren blivit klar och nu skulle Bergslagen kopplas samman med världshaven. Järleån tillsammans med en ny kanal ned till Hjälmaren skulle göra Järle till Bergslagens egen hamnstad. Platsen för torget röjdes och kanalen började byggas. Stadsrättigheter utdelades 1642 och den norra delen av Örebro län knoppades av till ett eget län med Järle som residensstad. Allt var bäddat för en urban succé – det var bara det att ingen ville flytta till den nya staden. Statsmakten tjatade på undersåtarna, men fick ge upp. I stället fick Nora och Lindesberg sina stadsprivilegier 1643 och Nora blev residensstad i det nya, men kortlivade, länet.

Downtown Järle februari 2011.

Staden Järle skulle ha legat där den gamla riksvägen korsar Järleån, cirka sex kilometer öster om Nora. Här låg Järle bruk och senare Järle kvarn. Vackra byggnader i vacker natur gör platsen värd ett besök. Trots avsaknad av stadshotell.

Lite – men inte mycket – bättre gick det för ”silverstaden” Grythyttan, 4 mil åt nordväst. Byn runt hyttan fick stadsprivilegier 1641. Silverfebern ville dock inte infinna sig och 1682 drogs rättigheterna in. Här finns i alla fall ett gästgiveri för den som behöver vila sina ben.

Fakta/läs mer:
Wilhelm Tham: ”Lindesberg och Nora genom tiderna”, 1943-49.