Rånmördaren som inte ville dö

Ungefär halvvägs mellan Visby och Slite står på landsvägens södra sida en obetydlig minnessten. Texten är numer svårtydd, men lyder ”Husbonden N. Kullsarfve född den 23 oct. 1799 blev här mördad och rånad af P. Hammarström d. 27 oct. 1857”. Bytet blev 70 riksdaler, i dag cirka 3.500 kronor.

Nils Kullsarve hade varit inne i Visby och bland annat tagit emot betalning för sålt spannmål. Den före detta fästningsfången Johan Petter Hammarström råkade bli vittne till transaktionen i handelsboden och beslutade sig för att råna Kullsarve. Hammarström hade hört åt vilket håll Kullsarve skulle efter avslutade affärer och bad om skjuts. Under en bensträckare plockade han åt sig en sten.

Annons:

Nästan framme vid Tollby gård i Källunge såg Hammarström sin chans och slog till två gånger i huvudet med stenen, slet ned Kullsarve på vägen och tog hans plånbok. Kullsarve kvicknade dock till, men Hammarström hittade en större sten och slog ihjäl honom.

Mordoffret på vägen upptäcktes nästan genast efter dådet av två förbipasserande. Nils Kullsarves svärson kom också snabbt till platsen, eftersom hästarna hittats springande lösa.

Petter Hammarström betalade bland annat gamla skulder med rånbytet, men tiden i frihet blev kort. Den fanns vittnen som sett honom tillsammans med Kullsarve och den 1 november greps han i Atlingbo.

Hammarström erkände med en gång och dömdes att ”mista liv sitt genom halshuggning”. Nådeansökan avslogs. Därmed var det dags för den sista akten – som blev minst lika dramatisk som den första. Scenen var avrättningsplatsen på Endre backe. (En plats som ni som följer denna blogg redan har besökt.)

Den gotländska kulturhistorikern Theodor Erlandsson, som bland annat skapade Bungemuseet, intervjuade på 1890-talet en av de personer som hade varit med på Hammarströms avrättning den 25 augusti 1858.

När prästen läste ”Fader vår” för Petter Hammarström gjorde den dödsdömda ett flyktförsök och det uppstod kaos bland de bönder som kommenderats ut för vakthållningen. Till slut stoppades Hammarström av Erlandssons sagesman. Hammarström fick ett kraftigt hugg över ryggraden av poliskonstapelns sabel och sjönk ihop, innan han släpades fram till stupstocken och blev av med huvudet. Han begravdes i en grop i skogsbrynet med huvudet mellan benen.

När Erlandssons sagesman senare en kväll kom körande förbi avrättningsplatsen började det hagla stenar omkring honom. Först trodde mannen att det var några busungar, men sedan insåg han att det var Hammarström som hämnades från andra sidan döden. Han steg av vagnen och ropade ”Jaså, det är du, Hammarström. Gå då till ro, för du fick bara vad du förtjänte!” Därefter upphörde stenkastningen.

Theodor Erlandsson avslutar sin nedteckning med en undran ”om den gamla goda tiden var så särskilt bra ändå”.

Fakta/läs mer
Theodor Erlandsson: ”En döende kultur. Andra samlingen”, Förlag Bungemuseet, 1981.
Torsten Daun: ”Med våldsam hand. Om mord, dråp, mordbrand och mordförsök på Gotland under 1800-talet”, Gotlandica förlag, 2008.

Välbevarad skans från andra världskriget

Enligt medieuppgifter är rysskräcken större än någonsin på Gotland. Skönt då att det fortfarande finns skyddsrum kvar att krypa ned i när man blir riktigt rädd.

Skyttevärn.

Mellan Kappelshamns- och Valleviken på norra Gotland uppfördes under andra världskriget den så kallade Lärbrolinjen. Den bestod av 15 skansar och uppgiften var att försvara den skyddade Fårösundsbassängen i norr. Linjen var helt klar först i början av 1945.

Nedgång till skyddsrummet.

Numer är de flesta av skansarna borta, men skansen ”Grustaget” på Skoldrebacke är i det närmaste intakt – bara vägspärren saknas. Skyddsrummet för 24 personer (Sk24) omges av skyttevärn och stridsvagnshinder.

Nere i skyddsrummet.

I skyddsrummet, som står öppet, finns sängarna och den handdrivna fläkten kvar. Ta med en ficklampa om du vill undersöka anläggningen närmare.

Karta över skansen Grustaget.

Fakta/läs mer
Bengt Hammarhjelm: ”Beredskap på Gotland 175 år 1811–1986”, Ödins förlag, 1999.
Per Dahl (red): ”Svensk militärhistorisk atlas”, Hjalmarson & Högberg, 2000.
Ryss’n kummar!”, Symposium om ryssar och rysskräck på Gotland från Bodisco till Nordstream, Högskolan på Gotland, 2009
Högberg & Ohlsson: ”Militär utflykt!”, Fort & Bunker, 2006.

Undangömt gilleshus från medeltiden

Innanför Visbys ringmur vimlar det av medeltida byggnader, men det finns faktiskt en hel del även ute på den gotländska landsbygden. Det gäller bara att veta var.

Cirka 15 kilometer sydost om Visby återfinns den lilla socknen Björke och gården Björksarve. På gården står ett stenhus, som uppfördes för ett S:ta Katarina gille i mitten av 1400-talet. Gillet grundades 1443 av kyrkoherden i Björke, Botulf.

Förutom gilleshuset finns unikt nog gillets stadgar bevarade i avskrifter. Ville man bli medlem i gillet fick ens rykte inte vara skamfilat: ”Var och en som vill gå in i S:ta Katarina gille skall vara utan uppenbar vanära och skam och dåligt rykte.” Naturligtvis skulle man också ha råd med inträdesavgiften. Gillets ändamål var – precis som i de flesta gillen – att ta hand om medlemmarna. I S:ta Katarina gille gällde detta även efter att någon hade avlidit.

Ordet öl nämns ett otal gånger i stadgarna, så jag misstänker att fester hade en framträdande plats i verksamheten. Men det gällde att sköta sig. Den som spillde öl eller spydde i gilleshuset drabbades av böter.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin
Sven-Erik Pernler: ”S:ta Katarina-gillet Björke” i Gotländskt arkiv 1986.

K-spaning på Gotland 11

Landet slutar med en klippa och sedan tar vattnet vid. Det kan vara Godahoppsudden i Afrika eller Gibraltar i Europa – men det är Hoburgen på Gotland. Eftersom uddar, med underliggande rev och kraftiga strömmar, kan ställa till problem för sjöfarande håller vi oss på landbacken.

(I gymnasiet tänkte jag mig ett liv till sjöss, men när krigsmakten placerade mig i kavalleriet i stället för i flottan blev jag knäckt. Nu har jag dessutom glömt bort hur man rider.)

Restaurangen vid slutet av Gotland heter Majstregården och är ett givet mål för alla K-spanare med känsla för 1960-talet. Rustik inredning med träpanel och ett tidstypiskt yttre, som smälter in i ett av Gotlands vackraste landskap. Något som uppmärksammades vid den inofficiella invigningen den 22 maj 1969.

Vykort utgivet av Majstregården 1985.
Gotlands Allehandas Allan Cedergren var på plats, tillsammans med landshövding Torsten Andersson och andra speciellt inbjudna, och refererade: ”Under den efterföljande lunchen som värdfolket bjöd på, yttrades många positiva saker både om restaurangens utsökta läge och det sätt på vilket man passat in den lågmälda byggnadskroppen i den känsliga omgivningen.”

Majstregården i dag.
När du besöker Majstregården ska du fortsätta lite söderut och titta på det här.

Fakta:
Allan Cedergren: ”Landshövdingen lyckönskade då Majstregården ’öppnades’” i Gotlands Allehanda den 23 maj 1969.

Kungen bankade in kristendomen i gutarna

Gotland kallas ibland för De hundra kyrkornas ö. Tacka norrmannen Olav Haraldsson för det! Utan honom hade gutarna kanske fortfarande blotat till Tor och Oden.

Den norske kungen var på landsflykt när han i slutet av 1020-talet landsteg på Gotland, enligt legenden på en plats på den nordöstra delen av ön som i dag heter Sankt Olofsholm. De hedniska nordergutarna gillade inte en kristen kung på sin mark och hövdingen Dacker samlade ihop en här för att kasta ut kungen. Slaget kom att stå på Lajkarhajd.

Före bataljen föll Olav ned på knä och bad för seger, och hans gud var starkare denna gång. Efter segern tvingade han gutarna att anta kristendomen. Kvar på Lajkarhajd finns Sangelstenen där kungen förättade sin bön. Avtrycken av hans armbågar och knän syns än i dag. Knackar man på stenen med en mindre sten avger den en metallisk ton. Även det ett litet mirakel.

Olav Haraldsson föddes omkring 995, som son till en till en norsk storman. Redan som tolvåring ska han ha farit Europa runt och härjat som viking. Kanske var han med i London 1014 när vikingarna raserade den gamla romerska bron över Themsen. Döpt sig ska Olav ha gjort i Rouen i Normandie.

År 1015 återvände Olav till Norge och utsågs till kung. Väl hemma jobbade han hårt och brutalt för att ena och kristna landet. Olav kom dock på kant med Nordens mäktigaste man, den danske hjältekonungen Knut den store, och 1028 fördrevs Olav från Norge. Han rymde till Ryssland.

Två år senare försökte Olav, med svensk hjälp, att återta den norska kronan, men det gick inget vidare. Han stupade den 29 juli 1030 i ett slag vid Stiklestad, nordost om Trondheim. Med en gång började det ske under intill hans döda kropp. Kungen begravdes i ett kapell i nuvarande Trondheim och miraklerna fortsatte. En katedral, Nidarosdomen, uppfördes på platsen och pilgrimmerna strömmade till. De gör det fortfarande. Han kanoniserades 1164. Olav den helige är bland annat Norges och Gotlands skyddshelgon, men kulten var (är) utbredd även i Danmark och Sverige.

FOTNOT: Det finns även andra teorier om hur Gotland kristnades.

Fakta/läs mer:
John J Delaney: ”Pocket dictionary of saints”, Image books, 1983.
Roger Öhrman: ”Vägen till Gotlands historia”, Gotlands fornsal, 1994.
Lennart Jörälv: ”Vägen till Nidaros”,  Wahlström & Widstrand, 2000.
Nationalencyclopedin.

Hur lång var en aln egentligen?

Fram till 1889 var det ordning på de svenska längdmåtten. En fot var en fot, en aln var en aln, och så vidare. (En mil var 10.689 meter.) Glasklart! Men hur lång var då egentligen en aln?

Ordet aln betyder underarm – de flesta äldre måtten utgick från någon kroppsdel. Problemet var bara att en underarm bedömdes vara olika lång i olika delar av landet. Likare sattes upp på kyrkportar och i rådhus runt om i riket, så att det inte skulle någon tvekan om vad som gällde på platsen. Man ville ju inte bli lurad på någon tum rep!

Hjältekonungen Karl IX fann dock detta lite opraktiskt och 1604 beslutade han att en aln i Sverige skulle vara 59,38 centimeter. Som utgångspunkt hade han den så kallade Rydaholmsalnen som hängde på Rydaholms kyrka i Småland. Konungen lät tillverka en kopia. Rikslikaren hängde i de olika rådhusen i Stockholm ända fram till 1989, då den hamnade i magasinet hos Stockholms stadsmuseum.

Alnen i Stånga på Gotland.

Några få alnar lär hänga kvar runt om i landet. På Stånga kyrka på Gotland hänger en kopia av Stångaalnen, originalet från 1200-talet förvaras inne i kyrkan. Alnen är 55,5 centimeter och bär texten ”Hitta ier ret gota eln” (Detta är rätt gutaaln).

Hur gick det för Rydaholmsalnen, som blev hela rikets aln? Några skolpojkar från Växjö domskola, som flyttats till Rydaholm för pestens skull, slet ned och kastade bort den 1621. Ligister har det alltid funnits.

FAKTA/LÄS MER Sam Owen Jansson: ”Måttordbok”, Nordiska museet, 1950.
Lagerlöf & Stolt: ”Stånga kyrka”, Almqvist & Wiksell, 1968.

Sjunkna sarkofager på havets botten

År 1761 kom ett skepp med sarkofager, tillverkade av gotländsk sandsten, till Åhus på den skånska ostkusten. Men något gick fel. Innan lasten hann lossas sjönk fartyget utanför Revhaken. Någon gjorde en karta över förlisningsplatsen, men platsen glömdes så småningom bort. Fartyg och last sjönk allt djupare ned i den sandiga botten.

Kartan med förlisningen finns avritad i en bibel från 1840-talet, men det var först 1953 som vraket återfanns. I olika omgångar bärgades sex av de nästan tio ton tunga sarkofagerna. En ställdes upp framför S:ta Annas kapell i Åhus. En återbördades till södra Gotland, där den en gång tillverkats, och placerades vid hembygdsgården i Eke. Kvar på tre meters djup utanför Revhaken vilar resterna av det 20 meter långa fartyget och åtminstone tre sarkofager.

Sarkofagen i Eke på Gotland.

Men vad hände egentligen med den engelska prinsessa som enligt legenden fanns med ombord 1761? Rånmördades hon verkligen av några fiskare?

Fakta/ läs mer
Riksantikvarieämbetets Fornsök.
Mogens Månsson: ”Stensarkofagerna utanför Revhaken i Åhus”.
Maj Wennerdahl: ”Sällsamheter på Gotland”, Rabén & Sjögren, 1985.

När du besöker Åhus nästa gång ska du också titta på de unika resterna av stadsmuren.
Fler sjunkna gravmonument hittar du, kanske, i Vättern.

K-spaning på Gotland 10

Film är bäst på bio och allra bäst var de barnförbjudna filmerna man lyckades få se före 15-årsdagen. Favoritbiograf var Hansa, där vaktmästaren aldrig brydde sig om besökarens ålder. (Enda gången jag behövde tjata lite var när ”Hajen” visades.) Tillsammans med kompisarna fick jag se både det ena och det andra på den vita duken.

Av min barndoms fem biografer i Visby finns bara två kvar. På Roxy kan man ana en del av den gamla inredningen. Teaterbion, är helt ombyggd till en mindre filmstad. Hansa, Royal och Röda kvarn är alla hotell, tror jag. Det sista i ”fransk bordellstil”.

För att få lite K-känsla under biografbesöket får du ta dig utanför ringmuren. Till metropolerna Slite och Fårösund.

I Fårösund hittar du välbevarade biografen Roy, invigd den 13 oktober 1940. Foajén är i princip i originalskick med stilig biljettkassa och fantastiska taklampor.

Roy är nästan samtida med det tidigare regementet KA3, ett kortare stenkast bort, och de värnpliktiga bidrog säkert en hel del till biljettintäkterna. Regementet lades ned vid millennieskiftet och Roy försvann in i en törnrosasömn.

– När vi köpte huset 2002 var biografen en lagerlokal med skivor för fönstren, berättar Bengt Nilsson, som äger och driver Roy tillsammans med sin fru Deisy.

Gotland har alltid varit inspelningsplats för film och på senare år har många av dessa haft världspremiär på Roy i Fårösund. Foajéns väggar pryds med affischer signerade av mer eller mindre kända skådespelare. Även under Bergmanveckan har Roy en roll.

Men det skulle kanske ha varit Royal.

– När man skulle beställa en neonskylt till den nya biografen visade det sig att det blev lite för dyrt med fem bokstäver, så namnet kortades helt enkelt, förklarar Bengt Nilsson, men antyder att historien kanske inte är helt sann.

Den 21 juni 1954 var en stor dag i köpingen Slites historia. Då invigdes medborgarhuset Slitegården med Sliteteatern. Sextio år senare ser det mesta ut som då, speciellt salongen andas 50-tal.

Sliteteatern – handkolorerat vykort från Slite Leksaks- & Pappershandel

– Vi har bytt ut några av stolsraderna, men i övrigt är allt original, berättar Lena Björk, ordförande i ideella Slite biografförening som driver verksamheten.

Stolar i alla ära, men salongens exklusivaste detalj är ändå raden med hångelsoffor längst bak. Ingen risk att armen kommer i kläm!

Maskineriet i Sliteteatern, eller Slite bio, är dock av det modernaste slaget. Precis som i Fårösund har man investerat i den numer nödvändiga digitala utrustningen.

– Förutom film spelas det en hel del teater här. Dessutom direktsänder vi operor och konserter från världens stora scener, säger Lena Björk.

Men redan den 19 oktober 1958 kom den stora världen, i form av Josephine Baker, på besök till Slite och teatern. (Mina blivande föräldrar var på plats.) Gotlands Allehandas skribent Bertil Torekull gillade vad han såg och rapporterade bland annat:

”Hon tunnsnackade med publiken, lindade den runt fingrarna, gick ner i bänkarna och sprutade parfym på parkettens damer och strök med vemodig värme en äkta gotländsk flint.”

Fakta/läs mer
Föreningen Landsortsbio på Gotland.
Fårösund får fin biograf”, Gotlands Allehanda den 15 oktober 1940.
Bertil Torekull: ”Trött och frysande Baker gjorde succé”, Gotlands Allehanda den 20 oktober 1958.
Inger Hammar: ”Landsortens salonger möter sin nya publik”, Gotlands Allehanda den 20 februari 2010.

K-spaning på Gotland 9

Dags för andra delen i gotländska bensinmackar man minns. Kanske har jag själv tankat på något av ställena. Dock inte oljeblandat. Min mopedålder, för 36 år sedan, varade bara några månader eftersom jag på ett mycket sorgligt sätt vanskötte den Puch Dakota jag fått av mina föräldrar. (Man ska inte hyra ut moppen till sina kamrater bara för att man vill ha pengar till mellanöl.)

Oavsett detta kommer här tre nya gamla mackar där pumpen står kvar. (De första tre mackarna hittar du här.) Ibland kan det vara svårt att avgöra om det är originalpumpen som står kvar, men det spelar kanske inte så stor roll. Cisternerna under jord är tömda och min moppe är sedan länge död och begraven.

Mack 1 hittar du vid den södra infarten till Bro, strax norr om Visby. Enligt Pentacons bildspel (se nedan) upphörde bensinförsäljningen 1991.

Mack 2 hittar du i Bander i Mästerby. Här kan man misstänka att det inte är originaluppställningen.

Mack 3 hittar du vid en korsväg i Stenkumla, strax söder om Visby. Den låg vid ”bakvägen” till Tofta strand, en väg som man, enligt en av mina ungdomskamrater, tog när man hade druckit just en mellanöl.

Resan fortsätter! Mejla när du kör förbi en gammal mack med pump på Gotland.

Läs mer:
Göran Willis: ”K-spaning från ovan”, Trafiknostalgiska förlaget, 2010.
”Mackar med nytt innehåll” i Riksettan nr 1/2011.
Konsultfirman Pentacons bildspel med gamla gotländska mackar.

K-spaning på Gotland 8

Mina tidiga minnen från Solbergabadet i Visby är nästan alla traumatiska. Jag lärde mig simma sent och besöken i bassängen med skolan var mest kallt vatten, klor i näsan, barska baderskor och ännu barskare badmästare. Dessutom blev man alltid förkyld är man gick tillbaka till skolan med blött hår.

Oavsett detta är Solbergabadet en raritet bland Visbys byggnader. Gotland bjuder inte på många hus i tidsenlig 1960-talsarkitektur. Därför är det mycket märkligt att arkitekten Göran Dahlstrands skapelse inte åtnjuter någon som helst skydd. Ett, tu, tre har kommunen fått ordning på ekonomin och byggt ett nytt badhus. Då lär denna klenod rivas och ersättas med butiker och/eller bostadsrätter.

Annat var det vid invigningen den 9 april 1961. Det var ett stort ögonblick i stadens historia när man efter många års arbete kunde inviga sin nya simhall.

Riksdagsmannen Georg Pettersson (S), som varit den som drivit frågan om ny simhall, sade i sitt tal: ”Vi hoppas att anläggningen skall bli trivsam och vara till glädje för befolkningen på Gotland, och för dem som gästar vår ö.”

Gotlands Allehanda rapporterade att ”den vackra anläggningen fick många lovord av alla de talare som avlöste varandra…”

Även Gotlands Folkblads reporter slogs av hur vacker simhallen var: ”Interiören är rent av fascinerande. Arkitekten Göran Dahlstrand har på ett utomordentligt sätt löst sin uppgift. Snedställningen av taket skapar rymd, den öppna glasade väggen mot norr ger en intensiv känsla av uterum. Luft ljus och rymd, man har aldrig en förnimmelse av att befinna sig inomhus…”

Det mesta är sig likt i dag. Solterrassen är öppen på sommaren och det går utmärkt att hoppa från femmetersavsatsen, något som jag aldrig vågat. I entrén sitter reliefen ”Hajdödaren” av Stig Blomberg kvar. Den skänktes av Simfrämjandet till invigningen. I övrigt var det konstnären Björn Evensen som stod för utsmyckningen. Hans ”Sol” finns kvar inne i simhallen, men den stora reliefen ”Skatten under vatten” flyttades från entrén till Solbergaskolans matsal vid den senaste renoveringen för drygt tio år sedan.

Efter simskola som tioåring släppte det och jag flöt. De tidiga minnen från Solbergabadet hade dock etsat sig fast och jag föredrog den numer stympade utomhusbassängen vid Snäckgärdsbaden. Trots detta hoppas jag innerligen att Solbergabadet får vara kvar.

(Ja, jag vet att badhuset de senaste trettio åren fått kritik för att vara både slitet och omodernt. Men måste alla bad vara äventyrsbad?)

Fakta/läs mer
Gotlands Allehanda den 10 april 1961: ”Pampig invigningsdag för nya badet”
Gotlands Folkblad den 10 april 1961: ”Fullt hus när simhallen invigdes”