Tynnelsö slott sover sin törnrosasömn

Tynnelsö rosa slott tornar upp sig mellan träden på andra sidan fjärden i Mälaren. Lika oåtkomligt för den vanliga vandraren som slotten i sagorna om Askungen och Törnrosa.

Tynnelsö slott är en blandning av 550 år med stora om- och tillbyggnader. Först ut var biskoparna i Strängnäs, som i slutet av 1200-talet uppförde en borg åt sig på platsen. Murarna av detta enkla stenhus ingår i nuvarande källar- och bottenvåningarna. De vita blinderingar som smyckar fasaderna utfördes vid en tillbyggnad i slutet av 1400-talet. Hjältekonungen Gustav Vasa såg till att Tynnelsö hamnade under kronan och hans drottning Margareta Leijonhufvud avled på slottet 1551. 1779 sålde kronan slottet och det brukades som bostad ytterligare ett sekel innan det övergavs och lämnades att förfalla.

Annons:

slottetNUSlottet sommaren 2014.

År 1940 återvände Tynnelsö slott till staten och det förvaltas i dag av Riksantikvarieämbetet. Reparationsarbeten genomförs för att byggnaden inte ska ta skada av väder och vind, men det finns för närvarande inga planer på att öppna slottet för allmänheten.

slottet1991Slottet vid mitt besök 1991.

För 25 år sedan fanns dock möjligheten att träda in i gemaken. Slottet stod olåst och en familj vid Landhäll på Selaön fraktade intresserade över vattnet i sin lilla båt. Har du ingen båt njut du bästa av byggnaden från bryggan just vid Landhäll.

Fakta/läs mer:
Bengt G Söderberg: ”Slott och herresäten i Sverige. Södermanland bd 2”, Allhem, 1968.
Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige” Kungl Vitterhets historie och antikvitets akademien, 1996.

Naturen vinner över Ondskan

Blev Jan Guillou relegerad från internatskolan Solbacka våren 1960? Var det hans korståg mot skolan som senare ledde till nedläggningen? De lärde tvistar vidare. Just nu känns det som om författaren och journalisten Guillou har ett övertag åtminstone i den första frågan.

skolan
Solbacka läroverk, utanför Stjärnhov i Södermanland, startade 1901. Det är antagligen mest känt som internatskolan Stjärnsberg i Guillous delvis självbiografiska bok ”Ondskan”, i vilken pennalismen spelar en central roll. Skolan lades ned 1973 – kanske bidrog Guillous artiklar om missförhållandena. Efter 1973 har Solbacka bland annat fungerat som konferensanläggning. År 2011 köptes den gamla skolan av en kinesisk affärsman med stora planer, något som inte märks hösten 2014.

kasernen
Solbacka är på väg att försvinna i växtligheten. Gräset står högt mellan elevhem och lektionssalar. Ett och annat nedfallet träd förstärker känslan av ödslighet. Skylten ”enskilt område” stoppar laglydiga från en närmare undersökning av skolområdet, men osevärdheten går bra att avnjuta från vägen. (Med tanke på traditionerna med pennalism kan man ju önska att växtligheten även tar över vissa andra institutioner i landet.)

idrottsplatsFakta/läs mer
Jan Guillou: ”Ondskan”, Norstedt, 1981.
Jan Guillou: ”På jakt efter historien”, Piratförlaget, 2002.
Eva Axelsson: ”Solbacka förfaller medan eleverna minns ikapp” i ekuriren.se den 17 maj 2014.
Föreningen Solbackapojkarna.

I Yxhult uppfanns lättbetongen

Jag försöker undvika K-spanade och ”övergivna platser”, men ett ställe som Hällabrottet/Yxhult utanför Kumla går inte att undvika. Gamla industribyggnader och stenbrott är bevis på platsens betydelse för svensk byggnadsindustri. Här gjorde lättbetongen världspremiär 1929.

Lättbetongen blev en stor framgång för Yxhult AB, så stor att företaget 1955 tog namnet på produkten och blev Ytong AB. Samma år stod det nya huvudkontoret klart. Trots att den södra flygeln av byggnaden har rivits är kontoret imponerande. Örebro läns museum skriver i en rapport från 2007 att det ”har ett mycket högt kulturhistoriskt värde” och ”har ingen motsvarighet i landet i övrigt”.


Den kvarstående delen från 1955 är klädd i marmor. Framför entrén vittnar stenblock om företagets utgångsmaterial. Kontoret står i dag tomt, men genom de stora fönstren på baksidan går det att se den vackra entréhallen med sitt imponerande marmorgolv.


År 1966 lanserade företaget produkten mexisten (mexitegel) och 1973 bytte man tillbaka till namnet Yxhult AB. Tre år senare tillbyggdes huvudkontoret med en flygel av just mexisten. År 2002 flyttades huvudkontoret till närbelägna Kvarntorp, två år senare gick företaget i konkurs. (Namnet och produkterna har återkommit i ett nytt företag.)

Rapporten från Örebro läns museum är en mycket bra guide till industriområdet!

Fakta/läs mer
Linda Gustafsson: ”Y som i Yxhult – om världskoncernen Ytong AB och dess betydelse för det moderna samhällets bebyggelse”, Örebro läns museum, rapport 2007:7.
Jan Jörnmark: ”Övergivna platser”, Historiska media, 2007.
Göran Willis: ”K-spaning från ovan”, Trafik-nostalgiska förlaget, 2010.

Näst sista vilan på Färna bruk

År 1828 kom Färna bruk i Västmanland i den grevliga släkten von Hermanssons ägo. Först ut var Carl Johan, som var även var riksdagsman.

Han är främst ihågkommen för en motion om äldrevården, som får dagens skandaler i ämnet att framstå som bagateller. Greven föreslog att de gamla och orkeslösa i samhället helt enkelt skulle avlivas.

Bruket övertogs så småningom av sonen Carl Fredrik von Hermansson. Han lät bland annat försköna parken vid bruket. Carl Fredriks favoritplats låg ned mot Lillsjön och där uppförde ha en sista viloplats åt sig. Ett mausoleum byggt av slaggsten.


När Carl Fredrik dog 1906 placerades urnan med hans aska i mausoleet, men efter bara ett par år flyttades den till Gunnilbo kyrkogård. Det märkliga mausoleet står dock kvar – och vyn ned mot sjön är fortfarande fin.

Fakta/läs mer
Eva Burman: ”Sällsamheter i Bergslagen”, Rabén & Sjögren, 1982.

Bortglömd järnvägsstation vid Slussen

Norra stations stationshus, med klocktorn och allt, försvann snabbare än man kan säga Kristina Alvendal. Med tanke på kaoset kring ombyggnaden av Slussen är det definitivt läge att spana in ett annat gammalt stationshus. En vacker morgon kanske det är förvandlat till en tegelhög.

Fisksätra i Nacka var min första hemvist i Stockholmsområdet när jag blev 08:a för 25 år sedan. (Området betecknades som slum av Moderaterna, men jag trivdes.) Därmed blev Saltsjöbanan min livlina till jobb och nöjen. Pålitlig, även om jag önskade lite tätare turer sena kvällar.

År 1893 invigde hjältekonungen Oskar II Saltsjöbanan, som då hade sträckningen Tegelviken–Dalaröbryggan (i Saltsjöbaden). Redan samma år flyttades dock ändstationen på Södermalm in till Stadsgården vid Slussen. Det monumentala stations- och kontorshuset, som än så länge står kvar, uppfördes 1912–14 och var i drift fram till 1936 då banan förlängdes in till dagens station vid Slussens bussterminal.

Stationen 1936. Foto från Spårvägsmuseets arkiv.

Själva stationsdelen hittar du bakom Stockholms mest centralt placerade järnvägsbommar nere vid Stadsgården. Det går inte att komma ut på perrongen, men genom avspärrningen kan man se biljettluckorna. I taket sitter kraftiga järnbalkar. De var en del av den gångbro som ledde ned till färjorna som trafikerade Stadsgården–Karl XII:s torg. Även ståtliga Lokattens trappor, döpta efter en krog på platsen, upp till Katarinavägen är avstängda.

Lokattens trappor sedda från Katarinavägen.

Stationshuset vid Katarinavägen.

Den avspärrade perrongen.

Stationen från Stadsgården.

Fakta/läs mer:
Kenneth Landgren: ”Saltsjöbanan”, SJK, 1993.
Mia Tottmar: ”De glömda och gömda trapporna öppnar igen” i Dagens Nyheter den 11 juni 2011.
Björkman & Ekström: ”Stockholms järnvägar. 4 Södermalm och Skeppsbron”, Trafiknostalgiska förlaget, 2013.

Undangömt gilleshus från medeltiden

Innanför Visbys ringmur vimlar det av medeltida byggnader, men det finns faktiskt en hel del även ute på den gotländska landsbygden. Det gäller bara att veta var.

Cirka 15 kilometer sydost om Visby återfinns den lilla socknen Björke och gården Björksarve. På gården står ett stenhus, som uppfördes för ett S:ta Katarina gille i mitten av 1400-talet. Gillet grundades 1443 av kyrkoherden i Björke, Botulf.

Förutom gilleshuset finns unikt nog gillets stadgar bevarade i avskrifter. Ville man bli medlem i gillet fick ens rykte inte vara skamfilat: ”Var och en som vill gå in i S:ta Katarina gille skall vara utan uppenbar vanära och skam och dåligt rykte.” Naturligtvis skulle man också ha råd med inträdesavgiften. Gillets ändamål var – precis som i de flesta gillen – att ta hand om medlemmarna. I S:ta Katarina gille gällde detta även efter att någon hade avlidit.

Ordet öl nämns ett otal gånger i stadgarna, så jag misstänker att fester hade en framträdande plats i verksamheten. Men det gällde att sköta sig. Den som spillde öl eller spydde i gilleshuset drabbades av böter.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin
Sven-Erik Pernler: ”S:ta Katarina-gillet Björke” i Gotländskt arkiv 1986.

Bör även Sverige invadera Ukraina?

I korsningen Sveavägen–Kungsgatan (Kungsgatan 32–38) i Stockholm ligger Centrumhuset. Det stora affärs- och kontorskomplexet uppfördes 1929–31. Runt om fönster och portar pryds huset av dekorativt tegel med olika reliefer, utförda av bröderna Gustaf och Aron Sandberg. En av dessa föreställer några Svenskbybor. Kanske för att de var i ropet just när huset byggdes.


Strax norr om Krimhalvön, i vad som i skrivande stund fortfarande är Ukraina, bor ett par hundra svenskättlingar i en by. Med det senaste kvartsseklets geografiska logik är väl detta en del av Sverige. Bör inte även Sverige invadera Ukraina? På vägen kan vår armé passa på att utkräva revansch i Poltava.

Invånarna i Gammelsvenskby härstammar från den svenskspråkiga befolkningen på Dagö. Efter en rättlig tvist med en godsägare på ön tilldelades man 1781 ny mark i nuvarande Ukraina av kejsarinnan Katarina II. Vandringen söderut tog nio månader och bara omkring hälften av de tusen personer som startade marschen kom fram.

Krig och hungersnöd gick hårt åt invånarna och 1929 utvandrade i princip hela byn till Sverige. En del blev dock besvikna på det nya landet och återvände till Sovjetunionen och Gammelsvenskby.

Även andra världskriget drabbade byn hårt. Tyskarna hälsades som befriare och vid reträtten 1943 evakuerades befolkningen västerut. Där spårades den dock upp av Sovjetunionen och deporterades till ett läger vid Norra ishavet. De som överlevde lyckades så småningom ta sig tillbaka till Gammelsvenskby.

Många av de Svenskbybor som kom till Sverige 1929 slog sig ned på Gotland och i Svenskbygården i Roma kan du lära dig mer om historien.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin.
Andersson & Bedoire: ”Stockholms byggnader”, Prisma, 1988.

En galen nazist på Södermalm

”Inga nazister på våra gator!” Stridsropet är tyvärr aktuellare än på länge. Skrek någon åt Hermann Göring för 90 år sedan?

När den tyska före detta stridsflygaren kom till Sverige i mars 1924 var han ett psykiskt och fysiskt vrak. Han hade skadats allvarligt vid Hitlers kuppförsök i München året innan och blivit minst sagt beroende av morfin.

Det gick ytterligare utför och i augusti 1925 skrevs Göring in på Aspuddens sjukhem för nervsjuka, där skulle morfindosen trappas ned. Det gick inte så bra, Göring blev mycket våldsam.

Den 1 september fördes han bunden till Katarina sjukhus på Södermalm i Stockholm, som då var ett sinnessjukhus. Göring placerades i avdelningen för de våldsammaste patienterna, den så kallade ”stormen”. Dagen efter förflyttades han till Långbro sjukhus i nuvarande Fruängen.

År 1927 återvände Hermann Göring till Tyskland och karriären tog fart i det nazistiska partiet.

Göring fortsatte att hålla kontakten med Sverige, även efter att hans svenska hustru, naziikonen Carin, gått bort. År 1939 mottog han kommendörskorset av Svärdsorden av hjältekonungen Gustav V. Den 15 oktober 1945 var dock sagan om Hermann Göring all.


Katarina sjukhus står dock kvar mellan Bjurholms- och Brännerigatan. I dag rymmer husen bostäder. De uppfördes på 1700-talet som bryggeri av Anders Bjurholm. Sjukhusrörelsen tog sin början 1831, som sinnessjukhus fungerade det 1902–35.

Fakta/läs mer:
Nordenankar & Nordmark: ”Från bryggeri till sinnessjukhus” i ”Söders historia 3”, Hans Nordmark förlag, 1991.
Bosse Schön: ”Hitlers knarkande hantlangare”, Bosse Schöns förlag, 2010.

Krögaren som tog de sista slantarna

Kulturreservatet Klippan i Göteborg är en plats med mycket lång och spännande historia. Undanskymd och, i alla fall tidigare, sanslöst dåligt skyltad finns här resterna efter en av det medeltida Sveriges mäktigaste borgar, Älvsborg. Men det är inte därför vi är här denna gång…

Innan Göta älv muddrades tvingades alla större fartyg med last till Göteborg att göra halt vid Klippan för att godset skulle föras över till mindre och inte lika djupgående båtar. Det var också vid Klippan Ostindiska kompaniet hade sin utrustningshamn. Sjömän kräver krogar (läs om motsvarigheten i 1700-talets Stockholm här), så även i Klippan.

Den kanske mest kände besättningsmannen på alla Ostindiska kompaniets resor var den 23-årige skeppsprästen Jacob Wallenberg ombord på ”Finland”, som lämnade Sverige 1769. Han reseberättelse ”Min son på galejan” är en av de roligaste reseberättelser som skrivits.

När Wallenberg och de övriga ur besättningen begav sig ut till Klippan föra att mönstra på möttes de av värdshusvärden James Carnegie, som förklarade att ”ni får inte föra ut pengar ur landet, det är mot kungens förordning” och att han hade gott rött vin, kapuner, harar och puddingar. Värdshuset ”stormades”.

Fyllda både till kropp och själ kom besättningen till sist ombord, men man tvingades vänta ytterligare två veckor på lämplig vind. Den 26 december var det till slut dags. Damerna ur det lätta gardet roddes i land med jollen och resan mot Kanton i Kina kunde inledas.

Värdshuset påsken 2013.

Värdshuset från 1700-talet står kvar (Klippgatan 12) och är i dag bostadshus. Den som vill äta gott rekommenderar jag restaurangen Sjömagasinet, som huserar i Ostindiska kompaniets magasin från 1775. Ett fönsterbord med utsikt över älven är en svårslagen kulinarisk upplevelse.

Fakta/läs mer
Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”, Prisma, 1967.
Robert Hermansson: ”Det stora äventyret – boken om Svenska ostindiska companiet”, Breakwater publishing, 2003.
Ted Knapp: ”Längs Göteborgs kuster, kajer och kanaler”, Tre böcker förlag, 2009.
”Från Sveriges dyraste mark till en stor stark. Klippan vid Göta älvs mynning under 700 år”, Breakwater publishing, 2012.

Stockholms ståtligaste kontorshus

Så länge den omfattande ombyggnaden pågår får vi hålla oss utanför avspärrningarna. Det gör dock inte så mycket, storheten gör sig ändå bäst på lite avstånd. Statens vattenfallsverks, senare Vattenfalls, tidigare huvudkontor i Råcksta i nordvästra Stockholm tillhör huvudstadens mest storslagna byggnader.

När komplexet stod helt klart 1962 var det norra Europas största kontorsbyggnad. Kontors- och biytorna uppgick till 75.000 kvadratmeter. Husen hade cirka 7.000 fönsterrutor och var klädda med 24.000 emaljerade aluminiumplåtar. Fasaden lär ha klarat det första halvseklet utan större underhåll. ”Bra vardagsvara, ingen lyx”, var generaldirektör Åke Ruscks order till företagets chefsarkitekt Sven Danielson.

Stora hus.

Nu, i början av år 2014, är Vattenfall granne med Friends arena i Solna och omvandlingen av byggnaderna är i full gång. Här skapas Vällingby parkstad med 1.400 nya bostäder. Något har rivits, men det mesta blir tackochlov kvar. Stockholms stadsmuseum har blåklassat kontorskomplexet, vilket innebär att man anser att det handlar om ”synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”.

Kvar blir också min personliga favorit, den låga restaurangbyggnaden som ligger ut mot Bergslagsvägen. Enligt uppgift ska den byggas om till skola.

Restaurangen.

FOTNOT: På området ligger dessutom Råcksta gård från slutet av 1700-talet. Vattenfall använde den som representationslokal. Det är inte riktigt klart vad gården får för uppgift i nya Vällingby parkstad, men kvar blir den.

Råcksta gård hukar.

Fakta/läs mer
Gösta Selling: ”Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten”, Bonniers, 1977.
Björn Wikström (red): ”Vattenfall i Råcksta. Glimtar från ett halvsekel”, Vattenfalls kulturarvskommitté, 2012.