Undangömt gilleshus från medeltiden

Innanför Visbys ringmur vimlar det av medeltida byggnader, men det finns faktiskt en hel del även ute på den gotländska landsbygden. Det gäller bara att veta var.

Cirka 15 kilometer sydost om Visby återfinns den lilla socknen Björke och gården Björksarve. På gården står ett stenhus, som uppfördes för ett S:ta Katarina gille i mitten av 1400-talet. Gillet grundades 1443 av kyrkoherden i Björke, Botulf.

Annons:

Förutom gilleshuset finns unikt nog gillets stadgar bevarade i avskrifter. Ville man bli medlem i gillet fick ens rykte inte vara skamfilat: ”Var och en som vill gå in i S:ta Katarina gille skall vara utan uppenbar vanära och skam och dåligt rykte.” Naturligtvis skulle man också ha råd med inträdesavgiften. Gillets ändamål var – precis som i de flesta gillen – att ta hand om medlemmarna. I S:ta Katarina gille gällde detta även efter att någon hade avlidit.

Ordet öl nämns ett otal gånger i stadgarna, så jag misstänker att fester hade en framträdande plats i verksamheten. Men det gällde att sköta sig. Den som spillde öl eller spydde i gilleshuset drabbades av böter.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin
Sven-Erik Pernler: ”S:ta Katarina-gillet Björke” i Gotländskt arkiv 1986.

Bör även Sverige invadera Ukraina?

I korsningen Sveavägen–Kungsgatan (Kungsgatan 32–38) i Stockholm ligger Centrumhuset. Det stora affärs- och kontorskomplexet uppfördes 1929–31. Runt om fönster och portar pryds huset av dekorativt tegel med olika reliefer, utförda av bröderna Gustaf och Aron Sandberg. En av dessa föreställer några Svenskbybor. Kanske för att de var i ropet just när huset byggdes.


Strax norr om Krimhalvön, i vad som i skrivande stund fortfarande är Ukraina, bor ett par hundra svenskättlingar i en by. Med det senaste kvartsseklets geografiska logik är väl detta en del av Sverige. Bör inte även Sverige invadera Ukraina? På vägen kan vår armé passa på att utkräva revansch i Poltava.

Invånarna i Gammelsvenskby härstammar från den svenskspråkiga befolkningen på Dagö. Efter en rättlig tvist med en godsägare på ön tilldelades man 1781 ny mark i nuvarande Ukraina av kejsarinnan Katarina II. Vandringen söderut tog nio månader och bara omkring hälften av de tusen personer som startade marschen kom fram.

Krig och hungersnöd gick hårt åt invånarna och 1929 utvandrade i princip hela byn till Sverige. En del blev dock besvikna på det nya landet och återvände till Sovjetunionen och Gammelsvenskby.

Även andra världskriget drabbade byn hårt. Tyskarna hälsades som befriare och vid reträtten 1943 evakuerades befolkningen västerut. Där spårades den dock upp av Sovjetunionen och deporterades till ett läger vid Norra ishavet. De som överlevde lyckades så småningom ta sig tillbaka till Gammelsvenskby.

Många av de Svenskbybor som kom till Sverige 1929 slog sig ned på Gotland och i Svenskbygården i Roma kan du lära dig mer om historien.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin.
Andersson & Bedoire: ”Stockholms byggnader”, Prisma, 1988.

En galen nazist på Södermalm

”Inga nazister på våra gator!” Stridsropet är tyvärr aktuellare än på länge. Skrek någon åt Hermann Göring för 90 år sedan?

När den tyska före detta stridsflygaren kom till Sverige i mars 1924 var han ett psykiskt och fysiskt vrak. Han hade skadats allvarligt vid Hitlers kuppförsök i München året innan och blivit minst sagt beroende av morfin.

Det gick ytterligare utför och i augusti 1925 skrevs Göring in på Aspuddens sjukhem för nervsjuka, där skulle morfindosen trappas ned. Det gick inte så bra, Göring blev mycket våldsam.

Den 1 september fördes han bunden till Katarina sjukhus på Södermalm i Stockholm, som då var ett sinnessjukhus. Göring placerades i avdelningen för de våldsammaste patienterna, den så kallade ”stormen”. Dagen efter förflyttades han till Långbro sjukhus i nuvarande Fruängen.

År 1927 återvände Hermann Göring till Tyskland och karriären tog fart i det nazistiska partiet.

Göring fortsatte att hålla kontakten med Sverige, även efter att hans svenska hustru, naziikonen Carin, gått bort. År 1939 mottog han kommendörskorset av Svärdsorden av hjältekonungen Gustav V. Den 15 oktober 1945 var dock sagan om Hermann Göring all.


Katarina sjukhus står dock kvar mellan Bjurholms- och Brännerigatan. I dag rymmer husen bostäder. De uppfördes på 1700-talet som bryggeri av Anders Bjurholm. Sjukhusrörelsen tog sin början 1831, som sinnessjukhus fungerade det 1902–35.

Fakta/läs mer:
Nordenankar & Nordmark: ”Från bryggeri till sinnessjukhus” i ”Söders historia 3”, Hans Nordmark förlag, 1991.
Bosse Schön: ”Hitlers knarkande hantlangare”, Bosse Schöns förlag, 2010.

Krögaren som tog de sista slantarna

Kulturreservatet Klippan i Göteborg är en plats med mycket lång och spännande historia. Undanskymd och, i alla fall tidigare, sanslöst dåligt skyltad finns här resterna efter en av det medeltida Sveriges mäktigaste borgar, Älvsborg. Men det är inte därför vi är här denna gång…

Innan Göta älv muddrades tvingades alla större fartyg med last till Göteborg att göra halt vid Klippan för att godset skulle föras över till mindre och inte lika djupgående båtar. Det var också vid Klippan Ostindiska kompaniet hade sin utrustningshamn. Sjömän kräver krogar (läs om motsvarigheten i 1700-talets Stockholm här), så även i Klippan.

Den kanske mest kände besättningsmannen på alla Ostindiska kompaniets resor var den 23-årige skeppsprästen Jacob Wallenberg ombord på ”Finland”, som lämnade Sverige 1769. Han reseberättelse ”Min son på galejan” är en av de roligaste reseberättelser som skrivits.

När Wallenberg och de övriga ur besättningen begav sig ut till Klippan föra att mönstra på möttes de av värdshusvärden James Carnegie, som förklarade att ”ni får inte föra ut pengar ur landet, det är mot kungens förordning” och att han hade gott rött vin, kapuner, harar och puddingar. Värdshuset ”stormades”.

Fyllda både till kropp och själ kom besättningen till sist ombord, men man tvingades vänta ytterligare två veckor på lämplig vind. Den 26 december var det till slut dags. Damerna ur det lätta gardet roddes i land med jollen och resan mot Kanton i Kina kunde inledas.

Värdshuset påsken 2013.

Värdshuset från 1700-talet står kvar (Klippgatan 12) och är i dag bostadshus. Den som vill äta gott rekommenderar jag restaurangen Sjömagasinet, som huserar i Ostindiska kompaniets magasin från 1775. Ett fönsterbord med utsikt över älven är en svårslagen kulinarisk upplevelse.

Fakta/läs mer
Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”, Prisma, 1967.
Robert Hermansson: ”Det stora äventyret – boken om Svenska ostindiska companiet”, Breakwater publishing, 2003.
Ted Knapp: ”Längs Göteborgs kuster, kajer och kanaler”, Tre böcker förlag, 2009.
”Från Sveriges dyraste mark till en stor stark. Klippan vid Göta älvs mynning under 700 år”, Breakwater publishing, 2012.

Stockholms ståtligaste kontorshus

Så länge den omfattande ombyggnaden pågår får vi hålla oss utanför avspärrningarna. Det gör dock inte så mycket, storheten gör sig ändå bäst på lite avstånd. Statens vattenfallsverks, senare Vattenfalls, tidigare huvudkontor i Råcksta i nordvästra Stockholm tillhör huvudstadens mest storslagna byggnader.

När komplexet stod helt klart 1962 var det norra Europas största kontorsbyggnad. Kontors- och biytorna uppgick till 75.000 kvadratmeter. Husen hade cirka 7.000 fönsterrutor och var klädda med 24.000 emaljerade aluminiumplåtar. Fasaden lär ha klarat det första halvseklet utan större underhåll. ”Bra vardagsvara, ingen lyx”, var generaldirektör Åke Ruscks order till företagets chefsarkitekt Sven Danielson.

Stora hus.

Nu, i början av år 2014, är Vattenfall granne med Friends arena i Solna och omvandlingen av byggnaderna är i full gång. Här skapas Vällingby parkstad med 1.400 nya bostäder. Något har rivits, men det mesta blir tackochlov kvar. Stockholms stadsmuseum har blåklassat kontorskomplexet, vilket innebär att man anser att det handlar om ”synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”.

Kvar blir också min personliga favorit, den låga restaurangbyggnaden som ligger ut mot Bergslagsvägen. Enligt uppgift ska den byggas om till skola.

Restaurangen.

FOTNOT: På området ligger dessutom Råcksta gård från slutet av 1700-talet. Vattenfall använde den som representationslokal. Det är inte riktigt klart vad gården får för uppgift i nya Vällingby parkstad, men kvar blir den.

Råcksta gård hukar.

Fakta/läs mer
Gösta Selling: ”Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten”, Bonniers, 1977.
Björn Wikström (red): ”Vattenfall i Råcksta. Glimtar från ett halvsekel”, Vattenfalls kulturarvskommitté, 2012.

K-spaning på Gotland 11

Landet slutar med en klippa och sedan tar vattnet vid. Det kan vara Godahoppsudden i Afrika eller Gibraltar i Europa – men det är Hoburgen på Gotland. Eftersom uddar, med underliggande rev och kraftiga strömmar, kan ställa till problem för sjöfarande håller vi oss på landbacken.

(I gymnasiet tänkte jag mig ett liv till sjöss, men när krigsmakten placerade mig i kavalleriet i stället för i flottan blev jag knäckt. Nu har jag dessutom glömt bort hur man rider.)

Restaurangen vid slutet av Gotland heter Majstregården och är ett givet mål för alla K-spanare med känsla för 1960-talet. Rustik inredning med träpanel och ett tidstypiskt yttre, som smälter in i ett av Gotlands vackraste landskap. Något som uppmärksammades vid den inofficiella invigningen den 22 maj 1969.

Vykort utgivet av Majstregården 1985.
Gotlands Allehandas Allan Cedergren var på plats, tillsammans med landshövding Torsten Andersson och andra speciellt inbjudna, och refererade: ”Under den efterföljande lunchen som värdfolket bjöd på, yttrades många positiva saker både om restaurangens utsökta läge och det sätt på vilket man passat in den lågmälda byggnadskroppen i den känsliga omgivningen.”

Majstregården i dag.
När du besöker Majstregården ska du fortsätta lite söderut och titta på det här.

Fakta:
Allan Cedergren: ”Landshövdingen lyckönskade då Majstregården ’öppnades’” i Gotlands Allehanda den 23 maj 1969.

Lilla Stampan har snurrat klart

Det gäller att ta vara på de soliga dagarna denna mörka vinter. Varför inte en promenad i Spånga och Kälvesta för att spana in en gammal trotjänare från Brunkebergsåsen – kvarnen Lilla Stampan.

Ett av de hetaste områdena för väderkvarnar i Stockholm begränsas av dagens Kammakare-, Dala-, Odengatan och Sveavägen. Redan avbildningar från 1600-talet visar en skog av vingar. I slutet av 1800-talet trängde staden på och väderkvarnarna blev färre. Några fick dock ett fortsatt liv längre ut på den dåvarande landsbygden.

Lilla Stampan på Brunkebergsåsen. Detalj ur akvarell av Albert Theodor Gellerstedt 1882.

1600-talskvarnen Lilla Stampan stod ursprungligen i nuvarande Vegagatan. Kanske fick den, och systern Stora Stampan, sina namn efter någon markägare. En Nils Stamp nämns på 1500-talet.

Kälvesta kvarn 1936. Foto: Gustaf W:son Cronquist/Stockholms stadsmuseum.

Omkring 1884 flyttades Lilla Stampan till Lunda i Spånga, för att cirka tio år senare hamna på nuvarande plats (Skestavägen 45) i Kälvesta. Bilder från 1920-talet visar en fallfärdig kvarn. I dag är den prydligt renoverad och pryder sin plats i villakvarteret. Bara vingarna saknas.

I dag pryder kvarnen sin plats bland villorna.

När du ändå är uppe och på fötterna i Spånga/Kälvesta. Spana in en gammal järnväg och en flygkatastrof!

Fakta/läs mer
Bertil Waldén: ”Tre väderkvarnar från det gamla Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1926.

Gigantisk tjock-tv på skolgård

Ibland, men alltför sällan, dyker de upp. Byggnaderna som bryter av och gör en riktigt glad. Katedralskolan i Växjö är ett förnämligt exempel. Här har någon vågat beställa annat än mellanmjölk!

Vykort från AB Helmer Nilssons bokhandel, Växjö.

Skolan, som invigdes 1958, ritades av arkitekten Åke E Lindqvist och är uppförd i Bauhausstil. Jag har inte varit inne i skolan och studerat alla detaljer. För mig är fasaden, med aulans glasvägg, mot Fagrabäcksvägen glädje nog.


Fakta/läs mer:
magdalena droste: ”bauhaus”, bauhaus archiv, 1991.
Bengtsson & Willis: ”K-spanarna går husesyn”, Bilda, 2001.

Två andra fantastiska byggnader:
Ett ufo i Jävre.
En styrhytt i Surahammar.

Pärla från 1600-talet hukar bakom bankhus

Kanske kommer ”Bankhus 90” vid Ulvsundavägen i Sundbyberg om tre hundra år betraktas som ett fint exempel på sen 1900-talsarkitektur, eller rentav som ett monument över finanskrisen i början av 1990-talet då alla kranar stod öppna. Kanske har huset rivits och sikten lämnats fri upp mot Rissne gård på höjden bakom.

Vid slutet av medeltiden ägdes byn Rissne av kyrkan, sedan lade hjältekonungen Gustav Vasa beslag på den. 1631 skänktes byn bort till Erik Larsson von der Linde, en rik handelsman som lånat ut stora summor pengar till svenska staten. (Kriser kommer, kriser går…)

Någon gång i mitten av 1600-talet uppfördes det som i dag är Rissne gård.  På 1660- och 1670-talet reste Erik Jönsson Dahlberg land och rike runt och ritade av stormakten Sveriges ståtligaste byggnader. Skissen av Rissne visar en mäktig stenbyggnad i två våningar plus två vindsvåningar under ett spetsigt tak.

Efter 60 år tog Kronan tillbaka gården och upplät den till ryttmästerebostad för Konungens livregemente till häst. Stormakten förföll. Det gjorde även Rissne gård och 1811 beslutades att den skulle rivas. Dåvarande hyresgästen löste dock in gården och kapade den helt enkelt längs första våningen.

Dagens Rissne gård hittar du på Mässvägen 2 i Sundbyberg. Den som känner till att huset en gång varit mycket högre tycker kanske att det ser lite stympat ut, men låt inte det avskräcka från ett besök. Gården rymmer vackra 1600-talsdetaljer som porten, takmålningar och en öppen spis. Dessutom erbjuds här god affärslunch till den som är hungrig.

Fakta/läs mer
Nils Staf (red): ”Spånga sockens historia”, 1966.
Gösta Selling: ”Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten”, Bonniers, 1977.
Christian Braunstein: ”Sveriges arméförband under 1900-talet”, 2003.

Arkitektonisk glädjechock i Surahammar

Sommarstugan är öppnad för säsongen vilket innebär regelbundna turer mellan Stockholm och Bergslagen. Resor är en anledning till fikapauser, helst på ett nytt ställe varje gång. I tisdags blev det Surahammar.

Vykort från Eilert, Surahammar.

Kommunhuset, som invigdes 1953, ritades av en av förra seklets stora arkitekter, Eskil Sundahl. Från den ena sidan skulle jag vilja säga att byggnaden är ordinär. Från den andra tvärtom. Att säga att sessionssalen sticker ut är inte att ta i för mycket.

Fakta/läs mer:
Martin Åhrén: ”Modernismens mötesplatser. Arkitektur i Bergslagen”, Länsmuseet Gävleborg, 2012.

Två andra modernistiska höjdpunkter:
Sankt Görans gymnasium i Stockholm: Kanske Stockholms vackraste byggnad.
Turiststationen i Jävre: Ett ufo på fel sida vägen.