Helande vatten botade döv pojke

Under 1700- och 1800-talet fanns det nästan en hälsobrunn med helande vatten i varje socken. Några har överlevt till i dag och några få, som Ramlösa och Loka, har blivit riktigt kända. Följ med till två gamla brunnar på Södertörn med olika historia.

Närheten till Stockholm gjorde hälsobrunnen vid Viksberg till ett populärt ställe för 300 år sedan. Dit kunde man fara över dagen för att dricka nyttigt vatten och umgås.

Källan fick sitt medicinska erkännande av läkaren Urban Hiärne 1683. Han ansåg dock att närheten till huvudstaden var ett problem. Pendlandet gjorde det omöjligt för brunnspersonalen att kontrollera att sjuklingarna skötte sin kropp och själ. Han befarade att Viksberg skulle en ren nöjespark.

Viksbergs storhetstid varade i omkring 50 år, bland andra lär hjältekonungen Fredrik I ha tagit del av utbudet ur och runt brunnen. Efter 1730-talet försvinner den lilla kurorten in i historiens mörker.

Anrikt vattenhinder.

Den som idag kör allén ned mot Viksbergs gård vid Mälaren har en golfbana på vänster sida. På en liten skogsudde ut i banan står några lindar. Det är resterna av den forna brunnsparken. Ett tiotal meter ut på golfbanan finns den gamla, och numer med plåt övertäckta, hälsobrunnen. Synd, annars kunde golfarna stärka sig under sitt hårda idrottande.

Vårby källa är jämnårig med Ramlösa. Det bevisligen undergörande vattnet flödar än, men brunnen i Stockholms södra utkant har dragit sig ur kampen om landets mineralvattenälskare.

Ägaren av den intilliggande Vårby gård hade redan på 1680-talet försökt få källan godkänd som hälsobrunn. Den högtidliga provtagningen av vattnet, som inledde brunnsepoken, lät dock vänta på sig till den 31 augusti 1707. Redan året efter inträffade några mirakel vid källan. En nästan blind kvinna återfick synen och en döv pojke återfick hörseln.

På platsen uppfördes ett större hus, som rymde gemensamhetsutrymmen och kontor, samt en badstuga. Den förra står kvar innanför grindarna vid källan, men har byggts om åtskilligt sedan början av 1700-talet. Vid Vårby gård, som brann ned 1975, fanns logi och krog.

Vårbys tid som hälsobrunn blev kort. Konkurrensen mellan landets kurorter var hård och redan i början av 1750-talet upphörde verksamheten. Källan fick nytt liv 1933 då vattnet började tappas på flaska i en nyuppförd mineralvattenfabrik. Nio år senare köptes den av Konsumentföreningen Stockholm och med åren växte anläggningen Wårby bryggeri fram. År 1989 tog Spendrups över.

Paviljong i behov av renovering.

Bryggeriet utnyttjar i dag inte det hälsosamma vattnet från Vårby källa. Den som känner sig krasslig får själv besöka den lilla brunnspaviljongen i parken på norra sidan av Vårby allé. När jag besökte paviljongen i veckan fanns det inget vatten i kranen, men det flödade friskt från i från källan. I augusti lägger Spendrups ned sin tillverkningen i Vårby, men huvudkontoret blir kvar. Och företaget ska fortsätta vårda källan.

Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”; Jos Seligmann & CI:S förlag, 1883.
Karl Nilsson: ”Vårby Källa”, Kooperativa förbundets bokförlag, 1951.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Riktigt groggvirke från Stocksund

Om jag fattat det hela rätt så tillverkas inte kolsyrat vatten med namnet ”Club soda” längre i Sverige. Vad som dock produceras är bubbelvatten med alla möjliga och omöjliga smaker…päron, kanel, hamster, fåtölj. Annat var det förr. Speciellt i Stocksund norr om Stockholm.

Thorsten Ax:son Johnson, son till koncerngrundaren Axel Johnson, lär ha varit en berest man och det är inte helt omöjligt att han på någon resa fått smaka en grogg med Club soda. Han såg en marknad i Sverige och 1929 startades AB Inverness brunn på familjens ägor i Inverness i Stocksund. En av dryckerna var Club soda – den första att tillverkas i Sverige. (Varumärket Club soda registrerades redan 1877 av firman Cantrell and Cochrane i Belfast på Irland.) Som mest producerade vattenfabriken i Stocksund 700.000 liter vatten och läsk under sommarmånaderna.

Vatten till groggvirket och andra produkter hämtades från en brunn vid Stocksundet, medan själva bryggeriet låg på nuvarande Klostervägen 1. Brunnen togs dock ur bruk bara efter några år eftersom det kom in sjövatten. I stället borrades en ny inne på tomten vid nuvarande Invernessvägen 20. Företaget, men framför allt varumärkena, såldes redan efter drygt tio år och 1945 lades fabriken ned.


År 2009 invigde hembygdsföreningen en pump på platsen för den första brunnen. Är du sugen på riktigt salt groggvirke är det kanske idé att prova pumpen.

Fakta/läs mer
”Nya Stocksundsboken”, Sällskapet Amorina – Stocksunds hembygdsförening, 2011.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 1

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Provade pumpen i somras. Fick inte upp något... Var den trasig eller pumpade jag bara inte tillräckligt länge?

Johan, 22:30, 29 januari 2013. Anmäl

Korrekt - Club Soda finns ej i Sverige längre. Det var Pripps som gjorde den, men Carlsberg levererar fortfarande ett utmärkt vichyvatten från samma serie, Pripp's Water. Sodavatten finns dock att tillgå! Krönleins Engelskt Sodavatten är förstklassigt liksom deras vichyvatten. Spendrups bägge vatten, båda soda och vichy, kan köpas i de flesta affärer, och fungerar bra, dem med, i kvällsgroggen. Saknas alla former av salta vatten, köp Loka! Den har tillräcklig salthalt för att funka både med visky och konjak. Men som huvudregel: vichyvatten till konjaken och sodavatten till viskyn! Nä, nu är det väl dags för en lättgrogg?!

Bukfaçon (Webbsida), 19:47, 29 januari 2013. Anmäl

Släng din krycka och gå

Undersidan av taket på den lilla brunnspaviljongen är full med kryckor och käppar. Här har halta och lytta kunnat dricka det undergörande vattnet och sedan trippa iväg. Utan hjälpmedel.

Katrinebrunns helande vatten upptäcktes år 1700 av en vallflicka som gråtit sig blind av olycklig kärlek. När hon irrade omkring i skogen fann hon en källa och tvättade ansiktet – och undret inträffade. Hon fick synen tillbaka! (Eller så upptogs brunnen av kyrkoherde Olaus Strandberg 1759.)

Ryktet spred sig, verksamheten växte och flera hus uppfördes. Olika kurer erbjöds och måltider serverades. Någon stor kurort blev dock aldrig Katrinebrunn, eller Lännäs hälsobrunn. År 1861 besöktes den av blott 50 personer.

I början av 1900-talet slog brunns- och kurortsdöden till i Sverige och 1916 blev den sista säsongen vid Katrinebrunn. I dag är paviljongen med kryckorna den enda byggnaden som står kvar.

Personligen skulle jag tvingas ha väldigt svårt att gå för att våga ta en klunk ur brunnen som vattnet såg ut vid mitt besök våren 2012. Magsjuka är inte att leka med. Är du modigare så hittar du brunnen längs en skogsväg ungefär mitt emot Lännäs bygdegård strax söder om Hjälmaren.

Fakta/läs mer
Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:S förlag, 1883.
Astrid Åkesson: ”St Catrinns brund” ur Länsbuketten 2007:1.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Ett radioaktivt spa

Den som susar fram på E20 vid Eskilstuna kan inte missa avtagsskylten ”Hällbybrunn”. Du som är intresserad av välbevarade kurortsmiljöer behöver inte svänga av.

I slutet av 1800-talet upptäcktes grundämnet radium. Plötsligt stod det klart för samtiden varför vissa källor var mer hälsobringande än andra. Vattnet från brunnen i Hällby var radioaktivt och det utnyttjades i marknadsföringen. Besökarna både drack och badade i det.

År 1918 löpte säsongen från 27 maj till 31 augusti. Man välkomnade speciellt personer med ”ledgångs- och muskelreumatism, ischias, gikt, åderförkalkning, äggvitesjuka, kroniska katarrer i luftvägarna, korpulens och förlamning efter slaganfall.” Lungsotspatienter var dock inte välkomna.

Det fanns en mängd olika behandlingar och bad till varierande priser. Inskrivningsavgift och läkaravgift kostade tillsammans för en besökare i 1:a klass 7 kronor. (En genomsnittlig industriarbetarlön i Sverige 1920 var 1:65 i timmen.) Sedan tillkom naturligtvis boende, mat och behandlingar. Gyttjebad i 1:a klass med två baderskor kostade 1:75.

Nu behövde man inte åka till Hällby för att få i sig det radioaktiva vattnet. Det kunde levereras i flaska till bostadsorten. Med eller utan kolsyra.

Hällbybrunn hade dock för litet kundunderlag för att klara den allmänna nedgången för kurorter i Sverige i början av 1900-talet och 1930 blev den sista säsongen. Några år efteråt revs de flesta av byggnaderna.

En gång läkarnas villa.

Åttio år senare är Hällbybrunn ett villasamhälle med hus från olika tidsåldrar. Enda resten från kurortsepoken är läkarvillan på Hällbyvägen 10, men det nuvarande utseendet avslöjar inte dess stolta historia. En busshållplats visar var man spatserade i brunnsparken och njöt av den stärkande luften.

En historisk hållplats.

Själva källan till ortsnamnet lär finnas under ett radhusgarage på Albanovägen.

Fakta/läs mer
Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:S förlag, 1883.
”Svenska bad- och kurorter 1918″, Hasse W Tullbergs förlag och boktryckeri, 1918.
Elisabeth Mansén: ”Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen 1680-1880″, Atlantis, 2001.
”Källor i Sverige”, Källakademin/Svensk Byggtjänst, 2006.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kustjägarnas badande föregångare

Med tanke på Rindös militära historia skulle man kunna tro att den lilla betongkonstruktionen vid strandlinjen är en kvarglömd bunker. Så är det dock inte. Det är den mest konkreta lämningen av Rindöbadens turisthotell, centrum i en storstilad satsning som både gick i konkurs och brann ned innan den knappt kommit i gång.

De stolta kustjägarna på Rindö vid Vaxholm är borta. Så värst många sovjetiska attackdykare fångade man inte, men lika fullt är de en del av öns historia. Kustjägarna var dock inte först på Rindö med att bada i organiserad form.

År 1880 upptäcktes några järnhaltiga källor vid Källviken. Strax efteråt uppfördes brunnssalong och restaurang på platsen. Anläggningen spåddes en lysande framtid. Det var nära till huvudstaden och brunnsdrickandet kunde kombineras med stärkande bad i havet.

Enligt en undersökning som den förste ägaren, possessionaten G L Högberg, lät göra kunde ”Rindö jernkällor intaga främsta platsen bland kända källor i jordens starkaste hittills kända jernvatten”. Får att få lite extra krut i den buteljerade varianten tillsattes en nypa arsenik.

Dricka med krut i.

Verksamheten växte och nya byggnader uppfördes. Bland annat ett nytt hotell med vidhängande restaurang- och socitetsbyggnad. Turisthotellet, med sina fem våningar, hade ett varmbadhus i bottenvåningen. Dessutom sådan lyx som el, rinnande vatten, wc och centralvärme.

Den stora anläggningen på ett vykort från 1904.

Men bara något år in på 1900-talet började nedgången. Kanske störde de nyetablerade militära regementena, KA1 och I26, den lantliga och fridfulla idyllen. AB Rindöbaden gick i konkurs.

Den nya stolta, men övergivna, anläggningen brann ned redan 1908. Den första restaurangen vid Källviken drevs dock vidare sommartid, tills även den brann ned 1927. Källarmästaren omkom i lågorna.

Det mest påtagliga beviset efter stora Turisthotellet.

Ovanför Rindöbadens brygga vittnar terrassmurar och husgrunder om den en gång så pampiga anläggningen. En liten rest av varmbadhuset finns kvar i strandlinjen. I korsningen Rindöbadsvägen-Sjövägen står ett hus med säregen arkitektur. Det fungerade som familjehotell under kurortsepoken. Ytterligare några hus i sommarstugeområdet delar dess stolta historia. I en brunn på en av tomterna lär fortfarande det helande vattnet flöda.


Kanske porlar det järnhaltiga vattnet fortfarande i brunnen. Det tidigare familjehotellet är nu privatbostad.

Fakta/läs mer
Alfred Levertin
: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & C:IS förlag, 1883.
Britt-Marie Bredberg: ”Kulturhistoriska miljöer på Rindö”, Vaxholms stad, 2004.
Föreningen Rindöbornas sajt.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Äntligen, Mats du hittar kärnan i historien. Inte det man tror, utan överasknkngen!!

Anonym, 08:32, 18 februari 2012. Anmäl

En rejäl avrivning i Köping

En rejäl avrivning för 30 öre? Eller en elektricitetsbehandling med en medelstor Hirschmans apparat för 1 krona? Utbudet på Johannisdals hälsobrunn och badanstalt i Köping år 1918 skämdes inte för sig.

Första världskriget var den lilla hälsobrunnens guldålder, men det nyttiga radioaktiva vattnet hade upptäckts redan 1760 av prosten Olof Tillæus. Aktade vetenskapsmän som Jacob Berzelius och Carl Wilhelm Scheele besökte platsen och bidrog till dess berömmelse.



Anstalten stängde 1939 och i dag finns ingenting kvar. En minnessten i stadsdelen Johannisdal förklarar hur området såg ut under storhetstiden. I brist på inpackningar och fotbad kan du ta en promenad längs den vackra Köpingsån. En stärkande kur i sig.

Källor/läs mer:
Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos Seligmann & CI:S förlag, 1883.
”Svenska bad- och kurorter 1918″, Hasse W Tullbergs förlag och boktryckeri, 1918.
Elisabeth Mansén: ”Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen 1680-1880″, Atlantis, 2001.
”Källor i Sverige”, Källakademin/Svensk Byggtjänst, 2006.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Djävulens brunn

Gotland har allt en besökare kan kräva: sol, natur, historia, nattliv… Det enda lilla som saknas är en klassisk hälsobrunn med helande vatten. Men, en gång i tiden fanns även detta.

Järnhaltigt vatten är sällsynt på Gotland och det har bara påträffats i socknarna Akebäck och Hamra. År 1752 besökte provinsialläkaren Samuel Nauclér källorna i Hamra på Storsudret. Vattnet föll honom i smaken och han lät uppföra en paviljong på platsen. Brunnsepoken hade börjat.

År 1819 testades vattnet av Kongl Sundhetscollegium (dåtidens Medicinalstyrelse/Socialstyrelse) och en professor Säfström var lyrisk: ”Detta vatten är således att anse såsom ett av de förnämsta mineralvatten, som finnas inom riket. Det liknar Sätra, Ramlösa, Porla och Adolfsbergs vatten bland de inländska och Spavatten bland de utländska.”

Hamra hälsobrunn blev, trots det bevisligen uppiggande vattnet, aldrig någon större succé och verksamheten tynade bort under slutet av 1800-talet. Kanske var besöksunderlaget på ön för litet. Några logibyggnader uppfördes aldrig utan brunnsgästerna fick bo på bondgårdarna i omgivningen. De förnämsta inkvarterades på ståtliga Sallmunds.



Hälsobrunnen låg i den norra kanten av Lillmyr väster om Vändburgs fiskeläge. Vattnet i den numer betongomslutna källan ser i dag allt annat än hälsosamt ut, men en provtagning 1997 lär ha visat att det är ”tjänligt för enskild förbrukning”. Uppe på grusåsen finns ytterligare en brunn, Paukes saudi (Djävulens brunn). Så kallad av ortsbefolkningen på grund av vattnets bittra smak.

Hembygdsvännerna har under lång tid drömt om att återuppväcka Hamra hälsobrunn. Och varför inte. Bubbelvatten och självspäkning säljer ju som aldrig förr.

Fakta/läs mer:
Alfred Levertin: ”Svenska brunnar och bad”, Jos. Seligmann & CI:S förlag, 1883
Torsten Gislestam. ”Hamra hälsobrunn. Ett av Gotlands första turistmål” i ”Från Gutabygd 2004″, Gotlands hembygdsförbunds förlag, 2004

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Jovisst, brunnsdopp som medicin och astrologi som astronomi. Hej och hå, alltid får lurendrejaren nått att gå.

Torbjörn Larsson, OM, 20:29, 11 juni 2010. Anmäl