Vägen till Hjulsta

När jag för första gången besökte platsen för Hjulsta by i nordvästra Stockholm för drygt tio år sedan fanns det tydliga rester kvar av den tidigare bebyggelsen. Nu får man leta ordentligt på kullen innan någon gammal grundmur ger sig till känna. Men det innebär inte att resan inte är mödan värd – tvärt om.

Hjulsta by söderifrån på 1920-talet. Foto från Spånga Fornminnes- och Hembygdsgilles arkiv.

Annons:

Börja med att ta dig till Barkarby torg och vandra mot sydost på Enköpingsvägen – inte motorvägen utan den lilla gatan i villaområdet. Från ”Hedenhös” fram till högertrafikomläggningen 1967 var detta huvudleden mot Bergslagen och Dalarna. I utkanten av samhället återfinns två monument som vittnar om vägens betydelse. Gränsmarkeringen mellan Stockholms län och stad (från 1962), samt en halvmilsten.

På kullen med björkarna i bildens mitt låg Hjulsta by.

När asfalten upphör tar du sikte på kullen med björkarna, som ligger rakt ned mot det moderna Hjulsta. På vägen till kullen passerar du över den igenfyllda motorvägen, som var i bruk till för bara något år sedan.

Några av de få lämningarna ovan jord.

När platsen för Hjulsta by undersöktes 2006 inför omläggningen av motorvägen framkom att platsen har anor åtminstone 2.000 år tillbaka. Nu återstår, som nämnts, bara några mindre murrester i det höga gräset. Den sista bebyggelsen i Hjulsta by revs i slutet av 1960-talet efter att ha förfallit under den sista tiden.

Topografiska kartan från 1956. Notera ”kroken”, den gamla landsvägen, vid Hjulsta by.

Den äldsta(?) Enköpingsvägen slingrade sig igenom Hjulsta by och böjen på vägen kallades Hjulsta långkrok. Sparkar du lite i mossan är resterna efter även denna landsväg möjliga att hitta på kullen.

Fakta/läs mer
Nils Staf (red): ”Spånga sockens historia”, 1967.
Riksantikvarieämbetet: ”Två bytomter och tre gravfält vid Järvafältet”.
Situationsplaner från den arkeologiska undersökningen.

Bör även Sverige invadera Ukraina?

I korsningen Sveavägen–Kungsgatan (Kungsgatan 32–38) i Stockholm ligger Centrumhuset. Det stora affärs- och kontorskomplexet uppfördes 1929–31. Runt om fönster och portar pryds huset av dekorativt tegel med olika reliefer, utförda av bröderna Gustaf och Aron Sandberg. En av dessa föreställer några Svenskbybor. Kanske för att de var i ropet just när huset byggdes.


Strax norr om Krimhalvön, i vad som i skrivande stund fortfarande är Ukraina, bor ett par hundra svenskättlingar i en by. Med det senaste kvartsseklets geografiska logik är väl detta en del av Sverige. Bör inte även Sverige invadera Ukraina? På vägen kan vår armé passa på att utkräva revansch i Poltava.

Invånarna i Gammelsvenskby härstammar från den svenskspråkiga befolkningen på Dagö. Efter en rättlig tvist med en godsägare på ön tilldelades man 1781 ny mark i nuvarande Ukraina av kejsarinnan Katarina II. Vandringen söderut tog nio månader och bara omkring hälften av de tusen personer som startade marschen kom fram.

Krig och hungersnöd gick hårt åt invånarna och 1929 utvandrade i princip hela byn till Sverige. En del blev dock besvikna på det nya landet och återvände till Sovjetunionen och Gammelsvenskby.

Även andra världskriget drabbade byn hårt. Tyskarna hälsades som befriare och vid reträtten 1943 evakuerades befolkningen västerut. Där spårades den dock upp av Sovjetunionen och deporterades till ett läger vid Norra ishavet. De som överlevde lyckades så småningom ta sig tillbaka till Gammelsvenskby.

Många av de Svenskbybor som kom till Sverige 1929 slog sig ned på Gotland och i Svenskbygården i Roma kan du lära dig mer om historien.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin.
Andersson & Bedoire: ”Stockholms byggnader”, Prisma, 1988.

En galen nazist på Södermalm

”Inga nazister på våra gator!” Stridsropet är tyvärr aktuellare än på länge. Skrek någon åt Hermann Göring för 90 år sedan?

När den tyska före detta stridsflygaren kom till Sverige i mars 1924 var han ett psykiskt och fysiskt vrak. Han hade skadats allvarligt vid Hitlers kuppförsök i München året innan och blivit minst sagt beroende av morfin.

Det gick ytterligare utför och i augusti 1925 skrevs Göring in på Aspuddens sjukhem för nervsjuka, där skulle morfindosen trappas ned. Det gick inte så bra, Göring blev mycket våldsam.

Den 1 september fördes han bunden till Katarina sjukhus på Södermalm i Stockholm, som då var ett sinnessjukhus. Göring placerades i avdelningen för de våldsammaste patienterna, den så kallade ”stormen”. Dagen efter förflyttades han till Långbro sjukhus i nuvarande Fruängen.

År 1927 återvände Hermann Göring till Tyskland och karriären tog fart i det nazistiska partiet.

Göring fortsatte att hålla kontakten med Sverige, även efter att hans svenska hustru, naziikonen Carin, gått bort. År 1939 mottog han kommendörskorset av Svärdsorden av hjältekonungen Gustav V. Den 15 oktober 1945 var dock sagan om Hermann Göring all.


Katarina sjukhus står dock kvar mellan Bjurholms- och Brännerigatan. I dag rymmer husen bostäder. De uppfördes på 1700-talet som bryggeri av Anders Bjurholm. Sjukhusrörelsen tog sin början 1831, som sinnessjukhus fungerade det 1902–35.

Fakta/läs mer:
Nordenankar & Nordmark: ”Från bryggeri till sinnessjukhus” i ”Söders historia 3”, Hans Nordmark förlag, 1991.
Bosse Schön: ”Hitlers knarkande hantlangare”, Bosse Schöns förlag, 2010.

Stockholms ståtligaste kontorshus

Så länge den omfattande ombyggnaden pågår får vi hålla oss utanför avspärrningarna. Det gör dock inte så mycket, storheten gör sig ändå bäst på lite avstånd. Statens vattenfallsverks, senare Vattenfalls, tidigare huvudkontor i Råcksta i nordvästra Stockholm tillhör huvudstadens mest storslagna byggnader.

När komplexet stod helt klart 1962 var det norra Europas största kontorsbyggnad. Kontors- och biytorna uppgick till 75.000 kvadratmeter. Husen hade cirka 7.000 fönsterrutor och var klädda med 24.000 emaljerade aluminiumplåtar. Fasaden lär ha klarat det första halvseklet utan större underhåll. ”Bra vardagsvara, ingen lyx”, var generaldirektör Åke Ruscks order till företagets chefsarkitekt Sven Danielson.

Stora hus.

Nu, i början av år 2014, är Vattenfall granne med Friends arena i Solna och omvandlingen av byggnaderna är i full gång. Här skapas Vällingby parkstad med 1.400 nya bostäder. Något har rivits, men det mesta blir tackochlov kvar. Stockholms stadsmuseum har blåklassat kontorskomplexet, vilket innebär att man anser att det handlar om ”synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”.

Kvar blir också min personliga favorit, den låga restaurangbyggnaden som ligger ut mot Bergslagsvägen. Enligt uppgift ska den byggas om till skola.

Restaurangen.

FOTNOT: På området ligger dessutom Råcksta gård från slutet av 1700-talet. Vattenfall använde den som representationslokal. Det är inte riktigt klart vad gården får för uppgift i nya Vällingby parkstad, men kvar blir den.

Råcksta gård hukar.

Fakta/läs mer
Gösta Selling: ”Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten”, Bonniers, 1977.
Björn Wikström (red): ”Vattenfall i Råcksta. Glimtar från ett halvsekel”, Vattenfalls kulturarvskommitté, 2012.

När spårvägen nådde Alvik

Med utbyggnaden av Tvärbanan till Solna har Alvik verkligen blivit navet för spårväg i Stockholm. Det hela började dock för hundra år sedan, 1914, när den tredje ”Tranebergsbron” togs i bruk.

Den första bron över Tranebergssundet beordrades fram av hjältekonungen Gustav III, som krävde en kortare och snabbare väg ut till förlustelserna på Drottningholms slott. Hans flottbro stod klar 1787.

Pontonbron från Alvikssidan 1915. Foto: Spårvägsmuseet.

På 1850-talet var Gustavs flottbro så nedsliten att en ny anlades. Förorterna väster om sundet växte dock snabbt och med dem trafiken. År 1914 stod en pontonbro klar för att ta över all tyngre trafik från flottbron.

Tranebergsbron under uppförande 1932. Foto: Oscar Bladh/Stockhoms stadsmuseum.

Samma år som pontonbron stod klar drogs också spårvägen över sundet till Alvik. En av linjerna, senare nummer 12, vek av söderut till Äppelviken. Den andra, senare nummer 13, drogs norrut till Ulvsunda. Båda linjerna hade ändhållplats vid Tegelbacken inne i stan.

Utdrag ur 1934 års karta över Stockholm med omgivningar.

År 1934 stod dagens Tranebergsbro klar och alla trafik flyttade 25 meter upp i luften. Men alla spår av den gamla tiden är inte borta. Nere vid sundet, på Alvikssidan, finns landfästet till pontonbron från 1914 kvar. Spårvägsrälsen syns tydligt!

När du ändå är i Alvik bör du titta på gräsplätten där man spelade OS-fotboll 1912 och järnvägen som blev Tvärbanan till Solna.

Fakta/läs mer:
Arne Dufwa: ”Trafik, broar, tunnelbanor, gator”, Stockholms stad, 1985.
Nils Carl Aspenberg: ”Från Söder till Östermalm. Spårvagnar, förortsbanor och trådbussar i Stockholm”, Baneforlaget, 1996.

Lilla Stampan har snurrat klart

Det gäller att ta vara på de soliga dagarna denna mörka vinter. Varför inte en promenad i Spånga och Kälvesta för att spana in en gammal trotjänare från Brunkebergsåsen – kvarnen Lilla Stampan.

Ett av de hetaste områdena för väderkvarnar i Stockholm begränsas av dagens Kammakare-, Dala-, Odengatan och Sveavägen. Redan avbildningar från 1600-talet visar en skog av vingar. I slutet av 1800-talet trängde staden på och väderkvarnarna blev färre. Några fick dock ett fortsatt liv längre ut på den dåvarande landsbygden.

Lilla Stampan på Brunkebergsåsen. Detalj ur akvarell av Albert Theodor Gellerstedt 1882.

1600-talskvarnen Lilla Stampan stod ursprungligen i nuvarande Vegagatan. Kanske fick den, och systern Stora Stampan, sina namn efter någon markägare. En Nils Stamp nämns på 1500-talet.

Kälvesta kvarn 1936. Foto: Gustaf W:son Cronquist/Stockholms stadsmuseum.

Omkring 1884 flyttades Lilla Stampan till Lunda i Spånga, för att cirka tio år senare hamna på nuvarande plats (Skestavägen 45) i Kälvesta. Bilder från 1920-talet visar en fallfärdig kvarn. I dag är den prydligt renoverad och pryder sin plats i villakvarteret. Bara vingarna saknas.

I dag pryder kvarnen sin plats bland villorna.

När du ändå är uppe och på fötterna i Spånga/Kälvesta. Spana in en gammal järnväg och en flygkatastrof!

Fakta/läs mer
Bertil Waldén: ”Tre väderkvarnar från det gamla Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1926.

Avrättade kvinnor hittade under väg i Tumba

Det är bara lite drygt hundra år sedan den senaste avrättningen i Sverige, men minnena av denna mörka del av vår historia försvinner snabbt. (Andra mörka avsnitt, till exempel krig, tenderar att leva kvar och hyllas.) Jag förundras speciellt över att historien om alla de avrättningsplatser som fanns runt om i landet i princip har fallit i glömska. Kanske beror det på att man ville glömma, kanske på att de många gånger låg avsides.

Här är min – mycket korta – berättelse om avrättningsplatsen som låg mellan Tumba och Grödinge på Södertörn. På några ställen i böckerna står det Grödingemalmen, på andra Skäcklingemalmen. Sannolikt är det samma plats.


Under vägarbete på Finkmossevägen, söder om Tumba samhälle, 1985 påträffades två gravar med skelett efter kvinnor. Dessutom en grav med en fullvuxen ko! (Om ett djur utsatts för till exempel tidelag så ”avrättades” det. Läs om ett sådant fall på Gotland.) Det ena skelettet saknade kranium, det andra hade det placerat intill kroppen. Tygrester i gravarna daterades till 1600- eller 1700-tal.

Uppgifterna om avrättningsplatsen är mycket knapphändiga, både i litteratur och hos myndigheter och institutioner. En Alexander Odelius, som arbetade vid Tumba bruk, skrev dock följande i sin dagbok från tiden 1814–40 om de sista avrättningarna på platsen:

”1798, Säges att ett frunTimmer afrättades med Halshuggning, Brendes på Skäcklinge malm.
1815, uti Juni, ett frun Timmer, se dito.
1823, den 4 Juni, en Karl, se dito.
1830, den 17 Aprill, en Enka, se dito.
1833 den 25 Aprill, en Karl, mordbrännare, Halshuggen och grefdes ned.”

I dag bara en avsides väg. Ingen sten, ingen skylt… Ta med dig en ljusstump och tänd den för de som miste livet i en annan tid.

Fakta/läs mer
Engdahl & Gustafsson: ”1600-1700-tals skelettgravar i ovigd jord vid Finkomossevägen”, RAÄ Arkeologisk rapport 1996:89.
Nancy Svensson: ”Tumba – från kvarnboställe till municipalsamhälle”, PRO Tumba, 1998.

Ryssen kan komma!

Enligt uppgifter i media är det bara en fråga om veckor innan Ryssland anfaller det oskyddade Sverige. Men lugn, den svenska krigsmakten är inte helt nedmonterad. I Stockholm finns befästningar kvar.

När andra världskriget bröt ut för snart 75 år sedan gällde det för Sverige att snabbt bygga ut försvaret. Runt om det centrala Stockholm uppfördes ”Stenstadslinjen” med bunkrar och värn av olika storlek och med olika funktion. Bland annat uppfördes ställningar för lättare luftvärnskanoner (40 mm) för försvar av strategiska installationer som broar och järnvägar. Flera av dessa finns kvar och kan med fördel bemannas igen när ”Ivan” dyker upp.

Följ med på en rundtur till några av värnen. Har du ingen kanon kan du alltid ta med en termos med ärtsoppa och njuta av den fantastiska utsikten från platserna. (På de flesta av ställena finns även spår av till exempel raserade skyttevärn och skyddsrum. Detaljerna hittar du i böckerna nedan.)

Skanstull.

Tanto.

Långholmen.

Bellevue.

Natten mellan den 22 och 23 februari 1944 fällde sovjetiska plan bomber, sannolikt av misstag, vid Järla station i Nacka och Eriksdal på Södermalm. Två personer skadades lätt. När kriget nådde Sverige var beredskapen låg och de flesta luftvärnsställningarna obemannade. Vid Vikdalen i Nacka var luftvärnet på plats, men soldaterna ska ha misstolkat en lysbomb som en nödsignal och låtit bli att skjuta. När de ryska planen kommer nästa gång måste vi skärpa oss…

Fakta/läs mer
Karl-Gunnar Norén: ”Stockholms glömda bunkrar”, Nielsen & Norén, 2007.
Leif Törnquist: ”Svenska borgar och fästningar”, Medströms, 2007.
”Ryss’n kummar!”, Symposium om ryssar och rysskräck på Gotland från Bodisco till Nordstream, Högskolan på Gotland, 2009.

Pärla från 1600-talet hukar bakom bankhus

Kanske kommer ”Bankhus 90” vid Ulvsundavägen i Sundbyberg om tre hundra år betraktas som ett fint exempel på sen 1900-talsarkitektur, eller rentav som ett monument över finanskrisen i början av 1990-talet då alla kranar stod öppna. Kanske har huset rivits och sikten lämnats fri upp mot Rissne gård på höjden bakom.

Vid slutet av medeltiden ägdes byn Rissne av kyrkan, sedan lade hjältekonungen Gustav Vasa beslag på den. 1631 skänktes byn bort till Erik Larsson von der Linde, en rik handelsman som lånat ut stora summor pengar till svenska staten. (Kriser kommer, kriser går…)

Någon gång i mitten av 1600-talet uppfördes det som i dag är Rissne gård.  På 1660- och 1670-talet reste Erik Jönsson Dahlberg land och rike runt och ritade av stormakten Sveriges ståtligaste byggnader. Skissen av Rissne visar en mäktig stenbyggnad i två våningar plus två vindsvåningar under ett spetsigt tak.

Efter 60 år tog Kronan tillbaka gården och upplät den till ryttmästerebostad för Konungens livregemente till häst. Stormakten förföll. Det gjorde även Rissne gård och 1811 beslutades att den skulle rivas. Dåvarande hyresgästen löste dock in gården och kapade den helt enkelt längs första våningen.

Dagens Rissne gård hittar du på Mässvägen 2 i Sundbyberg. Den som känner till att huset en gång varit mycket högre tycker kanske att det ser lite stympat ut, men låt inte det avskräcka från ett besök. Gården rymmer vackra 1600-talsdetaljer som porten, takmålningar och en öppen spis. Dessutom erbjuds här god affärslunch till den som är hungrig.

Fakta/läs mer
Nils Staf (red): ”Spånga sockens historia”, 1966.
Gösta Selling: ”Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten”, Bonniers, 1977.
Christian Braunstein: ”Sveriges arméförband under 1900-talet”, 2003.

Oden och Tor i Bromma

Där står Oden! En av hans korpar, Hugin eller kanske Munin, sitter på hans högra arm. Bredvid står Tor! Han visar stolt upp hammaren Mjölner. Ristningen på berghällen i Riksby i Bromma är vikingatid när den är som bäst. Eller…


Nja. Sentida forskning visar att ritningen troligen är betydligt yngre. Kanske rentav från 1800-talet. Men gläntan i skogsbacken vid Kvarnbacksvägen kan ändå vara värd ett besök. Grilla lite Särimner och låt mjödet väl smaka.

Fler ristningar med osäker ålder hittar du utanför Grythyttan.