Idylliskt läge vid Magelungen

Forsåns början i sjön Magelungens nordöstra hörn är en idyllisk plats, trots att underhållet av parkområdet kunde vara lite bättre. Ån gjorde sig redan på medeltiden känd för ålfiske och kvarndrift och här låg till för 75 år sedan gården Forsen. Den vackra omgivningen gjorde att Forsen redan under 1600-talet användes som sommarnöje av stressade huvudstadsbor.

kartan
Plankarta över Stockholm med omnejd, 1934.

Annons:

Farsta hembygdsförenings senaste nummer (2014/3) av informationsbladet ”Hembygdsnytt” har temat Forsen. I häftet görs en ordentlig genomgång av områdets historia, från det första kända omnämnandet 1441. Extra intressant för Stockholmskonnässörer är uppgiften att familjen Feith, berömd för sina konditorier i början av 1900-talet, slog sig ned på Forsens gård 1896.

gammaltHuvudbyggnaden och flygeln från trädgårdssidan. Foto från Farsta hembygdsförening.

Den sista huvudbyggnaden på gården uppfördes troligen i mitten av 1800-talet. Byggnaden förstördes i en brand i slutet av 1930-talet. I dag finns inga hus kvar från gårdstiden. Rotar du lite i gräset är dock spåren tydliga. Grundmurarna till huvudbyggnaden och flygeln är inga problem att hitta.

husetResterna av huvudbyggnaden.

Sjön Magelungen sänktes med en meter i mitten av 1800-talet och sedan dess har ytan sjunkit ytterligare en halvmeter. Det medför att du också kan se fundamenten till gårdens bryggor uppe på torra land.

brygganRester av brygga.

EFTERLYSNING: Har du mer information, eller bilder, om Forsen så vill Farsta hembygdsförening gärna komma i kontakt med dig.

Soundtrack till detta blogginlägg: Evert Taubes ”Stockholmsmelodi” från 1929 vari ”Stockholms unga damer och koketter skymta fram vid Feiths och Röda kvarn”.

Om du är sugen på ytterligare en osevärdhet i området så rekommenderar jag milstenen vid den gamla Dalarövägen, som markerade en (gammal) mil från Stockholms slott. Den är spårlöst borta sedan början av 1980-talet, men ska ha stått intill vägporten under järnvägen.

Fakta/läs mer
”Stockholmstraktens natur- och kulturminnen”, Kartografiska institutets förlag, 1935.
”Brännkyrka 1913–2013. Socknen som blev 51 stadsdelar”, Trafiknostalgiska förlaget, 2013.
Farsta hembygdsförening: Hembygdsnytt 2014/3.

Alvik heter fortfarande Alvik

Många av tunnelbanestationerna i utanför tullarna i Stockholm har, som alla vet, fått sina namn av äldre gårdar eller torp. Det ger en intressant koppling i bakåt i historien. Därför är det tråkigt när fastighetsmäklare tar över och jagar fram mer säljande(?) namn. Något som kollega Viktor Barth-Kron tagit upp. Vi tar en tur till Alvik, som fortfarande heter Alvik, och beskådar vad som gav stadsdelen dess namn.

kartan1912 års karta över Stockholm med omgivningar.
Gården Alvik låg ungefär där Alviksvägen startar i norr. Gården omfattade i början av 1800-talet det som i dag är stadsdelen Alvik. Stockholms stad köpte det mesta av marken 1908 och 1930 revs huvudbyggnaden.
torpet
Uppe i backen bakom huslängan på Gustavslundsvägen 173 har ett litet rött trähus blivit kvar. Det är den sista resten av Alviks gård. Huset har genom åren bland annat fungerat som spannmålsbod, rättarbostad, drängstuga och lokal för gatukontoret. I dag härbärgerar det en konstnärsverkstad med utställningslokaler. Missa inte de mäktiga tunnvalven i butiken i källaren.

När du är i Alvik passar du naturligtvis på att…
Besöka gräsmattan där det spelades OS-fotboll 1912.
Besöka resterna efter Tranebergsbrons föregångare.

Fakta/läs mer:
Sigurd Erixon: ”Den äldre folkliga bebyggelsen i Stockholmstrakten”, Rådet till skydd för Stockholms skönhet, 1941.
Göran Söderström (red): ”Stockholm utanför tullarna”, Stockholmia, 2004.

Spårvägsspår på Lidingö

Finns det något bättre höstnöje än en promenad längs en nedlagd spårvägslinje? Nej, antagligen inte. På med promenadskorna och ta dig till Ropsten i nordöstra Stockholm.

När norra Lidingö började bebyggas med villor för drygt hundra år sedan insåg man redan från start att det krävdes goda kommunikationer för att locka nybyggarna. Den 11 november 1905 bildades därför Lidingö trafik AB. År 1907 fick företaget tillstånd att driva järnvägstrafik mellan Islinge och Kyrkviken på Lidingö och färjetrafik Ropsten–Islinge. På land kom det i stort sett att handla om klassisk spårvägstrafik.

kartanSS karta från 1946.

Den 26 oktober 1907 började vagnarna gå mellan Islinge och Hersbyholm. I början av 1909 förlängdes trafiken till Kyrkviken och senare samma år kunde en nybyggd färja frakta spårvagnar över Värtan.

Stockholms nya spårvägs AB, som trafikerade Stockholms norra delar, körde vart fjärde tåg på linje 5 (Karlberg–Ropsten) med färjan över till banan på Lidingö. Det innebar en turtäthet på 20 minuter. I samband med utbrottet av första världskriget upphörde dock överskeppningen. Först elva år senare, 1925, fick Lidingö åter spårvägskontakt med huvudstaden. Nu rullade vagnarna över den nya bron och vidare in till ändhållplatsen i korsningen Humlegårds-Sturegatan. På ösidan hade banan förlängts Från Islinge till det nya brofästet.

bronBrogrenen.

Trafiken in till Stockholm fortsatte fram till högertrafikomläggningen 1967. Norra Lidingöbanan överlevde ytterligare nästan fyra år, men den 12 juni 1971 var sagan slut.

Vad finns då kvar att se längs den drygt 4 kilometer långa promenaden längs banan?

När du närmar dig Lidingö delar sig bron och i grenen står det runda stationshuset där banorna till södra och norra Lidingö delade sig. Vid hållplatsen Brogrenen kunde resenärer mellan öns olika delar byta spårvagn.

Banan gick sedan parallellt med Norra Kungsvägen fram till nuvarande Lejonvägen. Skärningen du ser sprängdes för spårvägens skull. Biltrafiken fick ta de backiga vägarna på sidorna.

Längs med Kyrkvägen gick banan i dagens cykelbana. Här finns dessutom två byggnader från spårvägstiden. Hersbyholms stationshus är numer japansk restaurang och vagnhallen från 1949 fungerar i dag bland annat som hotell.

stationenHersbyholms stationshus.

Banan gick sedan mellan idrottsplatsen och Kyrkviken. Ändhållplatsen låg ungefär där det nu står en tennishall.

hallenDen tidigare vagnhallen.

Innan du tar bussen tillbaka mot mer tätbebyggda trakter passar du naturligtvis på att ta en titt på den gamla väderkvarnen på platsen. Kvarnen har en kos liv på sitt samvete.

Fakta/läs mer
”Stockholms förstäder och villasamhällen 1911”, Rediviva, 1975.
”Linje 20: Humlegårdsgatan–Kyrkviken”, Svenska Spårvägssällskapet, 1995.
Petrus J Sarmento: ”Norra Lidingöbanan”, Trafik-nostalgiska förlaget, 2009.

FOTNOT: Om allt går som planerat så kommer Spårväg city att nå till ut till Ropsten år 2020 och kopplas samman med Södra Lidingöbanan. Intet nytt under solen.

Kulturspår i Rågsved

Stockholms innerstad är full av informationsskyltar som berättar om platsens betydelse. Det finns ett otal guideböcker om möjliga och omöjliga promenader i Gamla stan och på malmarna. Därför är det extra kul med en kulturstig utanför tullarna. Lika extra trist är det att den inte underhålls och skyltarna tillåts försvinna.

Kräpplaspåret i Rågsved startar en bit in på Bjursätragatans högra sida. Det är cirka 5,5 kilometer och går i en slinga runt industriområdet vid Snösätragränd. När jag gick spåret för kanske sju, åtta år sedan fanns de flesta av de 15 informationsskyltarna kvar. Intressant om bland annat ett baltiskt flyktingläger, en gammal skjutbana, musikfestivalen Sellstock, slaget i Brännkyrka och annat spännande.

skyltenHösten 2014 är det inte lika muntert. Flertalet av skyltarna är borta. Kulturstigen skapades av den lokala Kräpplagruppen, men sedan 2006 är det Stockholms stad som har ansvaret. Felet är inrapporterat och låt oss hoppas på en skärpning!
lagerHär låg ett läger för baltiska flyktingar.

När du ändå är i området är ett besök i industriområdet på Snösätragränd ett måste. En typ av miljö som är på väg att försvinna från Stockholm. Läs kollega Lars Epsteins rapport här.

sparskyltOm du känner för lite arkeologi så passa på att besök platsen för torpet Fagergren, som låg intill fotbollsplanen vid Rågsvedsvägens slut. Sparkar du i jorden hittar du tegelrester. En krusbärsbuske vittnar om bosättningen. Torpet, som lydde under Älvsjö, revs 1906.

Gratis åkattraktioner i Stockholm

Det är inte helt gratis att semestra i Stockholm, men det finns kostnadsfria alternativ till Gröna Lund och Skansen om man vill åka upp – och ner.

Uppåt i Liljeholmen.

I anslutning till Liljeholmens tunnelbanestation finns en bergbana 37 meter upp till Nybohovsberget. Den så kallade Nybohovshissen, som drivs av SL, invigdes 1964. Bergbanan framförs av en operatör ombord och restiden är cirka 135 sekunder. Fin utsikt när man tar sig utanför bostadshusens ”mur”.

Uppåt i Skärholmen.

Lite längre söderut längs röd t-bana ligger Skärholmens centrum. Här invigdes 2001 bergbanan 20 meter upp till Ekholmsvägen. Ingen operatör i vagnen och restiden är cirka 90 sekunder. Fin utsikt över Skärholmens centrum söderut.

Uppåt i Nacka.

Den som tänkt sig ut i skärgården kan stanna till vid Nacka strand och ta en tur upp och ner. Bergbanan invigdes 1996 och höjdskillnaden mellan kajen och busstorget är 25 meter. Restiden är cirka 150 sekunder och utsikten över Stockholms inlopp bedårande.

FOTNOT 1: Känner du att du är rik så väntar Storstockholms fjärde bergbana på dig inne på Skansen på Djurgården.

FOTNOT 2: Det här var blogginlägg nummer 150, men nu blir det sommaruppehåll fram till mitten av augusti. Passa på att besöka någon av landets många osevärdheter! Trevlig sommar!

När Norrmalm var en egen stad

När hjältekonungen Gustav Vasa avskaffade katolicismen överförde han klostrens egendomar till kronan. Stora delar av västra Norrmalm i Stockholm, som tillhört Sankta Klara kloster, hamnade på så sätt i kungens händer.

I slutet av 1500-talet växte befolkningen i huvudstaden snabbt och allt fler flyttade ut till malmarna. För Norrmalmsborna var det tungt att vara underställda både kronan och Stockholm. Därför vädjade de om att få bilda en egen stad. Hertig Karl, sedermera IX, gjorde dem till viljes. Elaka tungor sade att det också var en liten hämnd på de styrande i Stockholm, som stött hans brorson Sigismund i kampen om kungakronan.

Från 1602 bestod Stockholm sålunda av Stockholm och den nya Norra förstaden. Stockholm kunde dock aldrig förlika sig med ett mindre syskon och protesterade ljudligt. År 1635 beslutade drottning Kristinas förmyndarregering att Stockholm åter skulle bli ett och de styrande i Norra förstaden fick en vecka på sig att avveckla sin stad.

Norrmalm på 1625 års karta över Stockholm.

Norra förstaden omfattade i stort dagens Norrmalm söder om Kungsgatan. Gatunätet i staden, och det mesta av bebyggelsen, försvann vid den första större uppsnyggningen av Norrmalm, som inleddes 1637. De enda byggnader som i någon form finns kvar från stadstiden är de båda kyrkorna Sankta Klara och Sankt Jakob.

Fakta/läs mer
Lars Ericson: ”Stockholms stads historia under 750 år”, Historiska media, 2001.

Bortglömd järnvägsstation vid Slussen

Norra stations stationshus, med klocktorn och allt, försvann snabbare än man kan säga Kristina Alvendal. Med tanke på kaoset kring ombyggnaden av Slussen är det definitivt läge att spana in ett annat gammalt stationshus. En vacker morgon kanske det är förvandlat till en tegelhög.

Fisksätra i Nacka var min första hemvist i Stockholmsområdet när jag blev 08:a för 25 år sedan. (Området betecknades som slum av Moderaterna, men jag trivdes.) Därmed blev Saltsjöbanan min livlina till jobb och nöjen. Pålitlig, även om jag önskade lite tätare turer sena kvällar.

År 1893 invigde hjältekonungen Oskar II Saltsjöbanan, som då hade sträckningen Tegelviken–Dalaröbryggan (i Saltsjöbaden). Redan samma år flyttades dock ändstationen på Södermalm in till Stadsgården vid Slussen. Det monumentala stations- och kontorshuset, som än så länge står kvar, uppfördes 1912–14 och var i drift fram till 1936 då banan förlängdes in till dagens station vid Slussens bussterminal.

Stationen 1936. Foto från Spårvägsmuseets arkiv.

Själva stationsdelen hittar du bakom Stockholms mest centralt placerade järnvägsbommar nere vid Stadsgården. Det går inte att komma ut på perrongen, men genom avspärrningen kan man se biljettluckorna. I taket sitter kraftiga järnbalkar. De var en del av den gångbro som ledde ned till färjorna som trafikerade Stadsgården–Karl XII:s torg. Även ståtliga Lokattens trappor, döpta efter en krog på platsen, upp till Katarinavägen är avstängda.

Lokattens trappor sedda från Katarinavägen.

Stationshuset vid Katarinavägen.

Den avspärrade perrongen.

Stationen från Stadsgården.

Fakta/läs mer:
Kenneth Landgren: ”Saltsjöbanan”, SJK, 1993.
Mia Tottmar: ”De glömda och gömda trapporna öppnar igen” i Dagens Nyheter den 11 juni 2011.
Björkman & Ekström: ”Stockholms järnvägar. 4 Södermalm och Skeppsbron”, Trafiknostalgiska förlaget, 2013.

Vägen till Hjulsta

När jag för första gången besökte platsen för Hjulsta by i nordvästra Stockholm för drygt tio år sedan fanns det tydliga rester kvar av den tidigare bebyggelsen. Nu får man leta ordentligt på kullen innan någon gammal grundmur ger sig till känna. Men det innebär inte att resan inte är mödan värd – tvärt om.

Hjulsta by söderifrån på 1920-talet. Foto från Spånga Fornminnes- och Hembygdsgilles arkiv.

Börja med att ta dig till Barkarby torg och vandra mot sydost på Enköpingsvägen – inte motorvägen utan den lilla gatan i villaområdet. Från ”Hedenhös” fram till högertrafikomläggningen 1967 var detta huvudleden mot Bergslagen och Dalarna. I utkanten av samhället återfinns två monument som vittnar om vägens betydelse. Gränsmarkeringen mellan Stockholms län och stad (från 1962), samt en halvmilsten.

På kullen med björkarna i bildens mitt låg Hjulsta by.

När asfalten upphör tar du sikte på kullen med björkarna, som ligger rakt ned mot det moderna Hjulsta. På vägen till kullen passerar du över den igenfyllda motorvägen, som var i bruk till för bara något år sedan.

Några av de få lämningarna ovan jord.

När platsen för Hjulsta by undersöktes 2006 inför omläggningen av motorvägen framkom att platsen har anor åtminstone 2.000 år tillbaka. Nu återstår, som nämnts, bara några mindre murrester i det höga gräset. Den sista bebyggelsen i Hjulsta by revs i slutet av 1960-talet efter att ha förfallit under den sista tiden.

Topografiska kartan från 1956. Notera ”kroken”, den gamla landsvägen, vid Hjulsta by.

Den äldsta(?) Enköpingsvägen slingrade sig igenom Hjulsta by och böjen på vägen kallades Hjulsta långkrok. Sparkar du lite i mossan är resterna efter även denna landsväg möjliga att hitta på kullen.

Fakta/läs mer
Nils Staf (red): ”Spånga sockens historia”, 1967.
Riksantikvarieämbetet: ”Två bytomter och tre gravfält vid Järvafältet”.
Situationsplaner från den arkeologiska undersökningen.

Bör även Sverige invadera Ukraina?

I korsningen Sveavägen–Kungsgatan (Kungsgatan 32–38) i Stockholm ligger Centrumhuset. Det stora affärs- och kontorskomplexet uppfördes 1929–31. Runt om fönster och portar pryds huset av dekorativt tegel med olika reliefer, utförda av bröderna Gustaf och Aron Sandberg. En av dessa föreställer några Svenskbybor. Kanske för att de var i ropet just när huset byggdes.


Strax norr om Krimhalvön, i vad som i skrivande stund fortfarande är Ukraina, bor ett par hundra svenskättlingar i en by. Med det senaste kvartsseklets geografiska logik är väl detta en del av Sverige. Bör inte även Sverige invadera Ukraina? På vägen kan vår armé passa på att utkräva revansch i Poltava.

Invånarna i Gammelsvenskby härstammar från den svenskspråkiga befolkningen på Dagö. Efter en rättlig tvist med en godsägare på ön tilldelades man 1781 ny mark i nuvarande Ukraina av kejsarinnan Katarina II. Vandringen söderut tog nio månader och bara omkring hälften av de tusen personer som startade marschen kom fram.

Krig och hungersnöd gick hårt åt invånarna och 1929 utvandrade i princip hela byn till Sverige. En del blev dock besvikna på det nya landet och återvände till Sovjetunionen och Gammelsvenskby.

Även andra världskriget drabbade byn hårt. Tyskarna hälsades som befriare och vid reträtten 1943 evakuerades befolkningen västerut. Där spårades den dock upp av Sovjetunionen och deporterades till ett läger vid Norra ishavet. De som överlevde lyckades så småningom ta sig tillbaka till Gammelsvenskby.

Många av de Svenskbybor som kom till Sverige 1929 slog sig ned på Gotland och i Svenskbygården i Roma kan du lära dig mer om historien.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin.
Andersson & Bedoire: ”Stockholms byggnader”, Prisma, 1988.

En galen nazist på Södermalm

”Inga nazister på våra gator!” Stridsropet är tyvärr aktuellare än på länge. Skrek någon åt Hermann Göring för 90 år sedan?

När den tyska före detta stridsflygaren kom till Sverige i mars 1924 var han ett psykiskt och fysiskt vrak. Han hade skadats allvarligt vid Hitlers kuppförsök i München året innan och blivit minst sagt beroende av morfin.

Det gick ytterligare utför och i augusti 1925 skrevs Göring in på Aspuddens sjukhem för nervsjuka, där skulle morfindosen trappas ned. Det gick inte så bra, Göring blev mycket våldsam.

Den 1 september fördes han bunden till Katarina sjukhus på Södermalm i Stockholm, som då var ett sinnessjukhus. Göring placerades i avdelningen för de våldsammaste patienterna, den så kallade ”stormen”. Dagen efter förflyttades han till Långbro sjukhus i nuvarande Fruängen.

År 1927 återvände Hermann Göring till Tyskland och karriären tog fart i det nazistiska partiet.

Göring fortsatte att hålla kontakten med Sverige, även efter att hans svenska hustru, naziikonen Carin, gått bort. År 1939 mottog han kommendörskorset av Svärdsorden av hjältekonungen Gustav V. Den 15 oktober 1945 var dock sagan om Hermann Göring all.


Katarina sjukhus står dock kvar mellan Bjurholms- och Brännerigatan. I dag rymmer husen bostäder. De uppfördes på 1700-talet som bryggeri av Anders Bjurholm. Sjukhusrörelsen tog sin början 1831, som sinnessjukhus fungerade det 1902–35.

Fakta/läs mer:
Nordenankar & Nordmark: ”Från bryggeri till sinnessjukhus” i ”Söders historia 3”, Hans Nordmark förlag, 1991.
Bosse Schön: ”Hitlers knarkande hantlangare”, Bosse Schöns förlag, 2010.