En bro för kungar

I den svenska historiens töcken finns något som kallas eriksgata. Den nyvalde kungen skulle färdas runt sitt rike och formellt ”dömas” till kung i respektive landskap. Vid landskapsgränserna skulle byte av gisslan ske – kanske skulle den garantera kungens säkerhet.

Den förste kung som säkert ridit eriksgata är Magnus Eriksson 1335, han följdes av mist fyra kolleger under 1400-talet. När landsfadern Gustav Vasa bestämde att kronan skulle ärvas försvann eriksgatans funktion, men ytterligare några rundor följde. Sist ut lär ha varit Karl IX år 1609.

Annons:

Start och mål var i Uppsala. Sedan gick resan i princip medsols runt Vättern, Stockholm passerades inte. En av platserna där gisslan skulle utväxlas är Oppboga bro vid gränsen mellan Närke och Västmanland. En mycket vacker plats vid Arbogaån och faktiskt finns de gamla brofästena kvar.

bronEn bro för en kung.

Passa på att besöka ett litteraturhistoriskt gästgiveri i närheten.

Fakta/läs mer
Dick Harrison: ”Sveriges historia 600–1350”, Norstedts, 2009.

Dela med dina vänner

  • 7
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (0)

Logga in för att kommentera.
Alla kommentarer publiceras med för- och efternamn.

Inloggad som ()

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Visar 0 av 0
Bli den första att kommentera!

En liten stump av Smålandsgatan

Bakom NK i centrala Stockholm göms en stump av Smålandsgatan, nu omdöpt till Mellangatan. Passa på att ta en titt. Snart kan gatresten ha förvandlats helt.

Städer förändras ständigt. Gator kommer och gator försvinner. I den här bloggen har du redan kunnat läsa om Gamla stans försvunna gränder. I samband med saneringen av nedre Norrmalm på 1960-talet ändrades kartbilden en del. Bland annat försvann hela Norra Smedjegatan, som i princip följde huvudstråket i dagens Gallerian. En gata som krympte, och som fortsatt att krympa, är Smålandsgatan.

År 1885 beslutades att hela gatan från Malmskillnadsgatan i väster till Nybrogatan i öster skulle heta Smålandsgatan. Det höll i nästan 80 år.

kartanKartläget 1926.

Delen mellan Malmskillnads- och Regeringsgatan försvann i början av 1960-talet och fick bland annat ge plats för det 1963 färdigställda parkeringshuset Parkaden.

Tio år senare försvann en stor del av gatan omedelbart öster om Regeringsgatan när Nordiska Kompaniet byggdes ut. Kvar i kvarteret blev en cirka 150 meter lång sträcka, som kom att fungera som nedfart till Klaratunneln. Omkring millennieskiftet uppfördes en kontorsbyggnad tvärs över denna återstående del. Kvar mot Norrlandsgatan blev ett litet torg och inne i kvarteret en gatstump, som rimligtvis snart förvandlats till en ”vanlig” innergård. Se upp för byggtrafiken, om du tar dig in från Mäster Samuelsgatan.

gatanEn stump av Smålandsgatan, numer Mellangatan.

Smålandsgatan fortsatte att krympa. År 2008 döptes delen mellan Birger Jarls- och Nybrogatan om till Ingmar Bergmans gata. Det är inte mycket kvar nu.

Bonusinformation: Smålandsgatan har inget med landskapet Småland att göra. Namnet kommer från bagaren Jochum Småhl, som i mitten av 1600-talet ägde en tomt i området.

Fakta/läs mer
Stahre mfl: ”Stockholms gatunamn”, Stockholmia, 2005.

Dela med dina vänner

  • 15
  • 2
  • 0
  • 0

Vad hände med järnvägen till Värmdö?

För drygt hundra år sedan planerades det för en järnväg från Stockholm österut till Värmdölandet. Av projektet bidde det dock inte ens en vante.

Kommunikationerna ut till Värmdölandet var minst sagt usla och speciellt usel var passagen på den gamla flottbron över Skurusundet. Med bättre kommunikationer skulle de stora markägarna kunna stycka av och sälja mark till stadsbor som, i tidens anda, skulle lockas att bo i villa. Dessutom skulle en järnväg locka industrier till området.

Den första järnvägsplanen från 1902 redovisade en sträckning från Saltsjöbanans station vid Henriksdal, över Skurusundet, förbi Gustavsberg och Hemmesta, ända ut till Bullandö. Dessutom en gren norrut från Hemmesta till Norrnäs.

De ”starka män” (en lantbrukare, en ryttmästare, en docent och en kapten), som tagit tag i järnvägsprojektet, ansökte 1904 om att få anlägga en normalspårig järnväg från Saltsjöbanan, vid Järla, och ut till Ålstäket på Värmdön. Alltid en början. Året efteråt lämnade man dock in en ny ansökan, om att i stället få anlägga en elektrisk spårväg från Saltsjöbanans station Storängen till Ålstäket, samt en ny bro över Skurusundet för järn- och landsvägstrafik.

Den 9 februari 1906 beviljades koncession för spårvägen. Den 10 februari hölls konstituerande bolagsstämma med Värmdö järnvägsaktiebolag på anrika Hotell Rydberg i Stockholm. År 1907 reviderades sträckningen av banan och den förlängdes till Vik. Samtidigt stod det klart att anläggningskostnaden från början varit en glädjekalkyl. Den hade ökat från 1,7 till 2,9 miljoner (x 50 i dagens penningvärde) – dessutom hade en del av aktiekapitalet försvunnit i oklara sidoprojekt. Försöken att få in mer kapital misslyckades helt och den 19 april 1909 upplöstes bolaget.

John Tjerneld (se nedan) avslutar sin historik över bolaget med ”Aktieägarna är visserligen fattigare på mynt, men desto rikare på erfarenhet.”

Finns det något kvar av det havererade projektet?

En ny bro över Skurusundet stod klar 1915, men den har inget med järn/spår-vägen att göra.

En kollega, som bor i Hemmesta, har hört att huset på Viks skolväg 20 skulle vara uppfört som stationshus. Ser lite överdimensionerat ut.

Busshållplatsen ”Viks central” heter ”central” eftersom den var tänkt station på banan. Låter ambitiöst för en spårväg. Busstrafiken startade först 1930, men jag har inte lyckats utröna om hållplatsen och namnet fanns då.

Det stora trähuset på Skärgårdsvägen 211 uppfördes som tänkt järnvägshotell. Det kom i stället att fungera som pensionat in på 1950-talet, men är nu bostadshus.

pensionatGammalt järnvägshotell?

Drygt 100 meter nordost om nedfarten till Viks gård fanns tidigare en terrassering som påstås vara en del av banvallen. Men ingen av de planerade sträckningarna av banan skulle passera här. Terrassen uppfördes på order av ägaren till Vik, docenten Cassel, som sedan planterade nyheten i media att bygget av järnvägen var i full gång. Allt för att kunna sälja avstyckade villatomter i området. I dag döljs terrasseringen av ett – villaområde.

Fakta/läs mer
John Tjerneld: ”Värmdö järnvägs historia, framställd med ledning av järnvägsbolagets handlingar”, PA Norstedt & söner, 1910.
Nils Ädelgren: ”Om elektrisk spårväg till Värmdön och Värmdö järnvägsaktiebolag” i Värmdö skeppslags fornminnesförenings årsskrift 1955–56.
Cecilia Hammarlun-Larsson: ”Nacka kommun. Kulturhistoriska miljöer”, Nacka kommun mfl, 1987.
Rolf Källman: ”Skärgårdsbygd. Kulturhistoriska miljöer i Värmdö kommun”, Stiftelsen Stockholms läns museum och Värmdö kommun, 1991.
Boo hembygdsförening: Berättelsen om Skarpnaäs villastad.

Dela med dina vänner

  • 4
  • 1
  • 0
  • 1

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[…] För drygt hundra år sedan planerades det för en järnväg från Stockholm österut till Värmdölandet. Av projektet bidde det dock inte ens en vante. Kommunikationerna ut till Värmdölandet var minst sagt...  […]

Vad hände med järnvägen till V&a... (Webbsida), 22:42, 7 februari 2015. Anmäl

Spårvägsspår på Lidingö

Finns det något bättre höstnöje än en promenad längs en nedlagd spårvägslinje? Nej, antagligen inte. På med promenadskorna och ta dig till Ropsten i nordöstra Stockholm.

När norra Lidingö började bebyggas med villor för drygt hundra år sedan insåg man redan från start att det krävdes goda kommunikationer för att locka nybyggarna. Den 11 november 1905 bildades därför Lidingö trafik AB. År 1907 fick företaget tillstånd att driva järnvägstrafik mellan Islinge och Kyrkviken på Lidingö och färjetrafik Ropsten–Islinge. På land kom det i stort sett att handla om klassisk spårvägstrafik.

kartanSS karta från 1946.

Den 26 oktober 1907 började vagnarna gå mellan Islinge och Hersbyholm. I början av 1909 förlängdes trafiken till Kyrkviken och senare samma år kunde en nybyggd färja frakta spårvagnar över Värtan.

Stockholms nya spårvägs AB, som trafikerade Stockholms norra delar, körde vart fjärde tåg på linje 5 (Karlberg–Ropsten) med färjan över till banan på Lidingö. Det innebar en turtäthet på 20 minuter. I samband med utbrottet av första världskriget upphörde dock överskeppningen. Först elva år senare, 1925, fick Lidingö åter spårvägskontakt med huvudstaden. Nu rullade vagnarna över den nya bron och vidare in till ändhållplatsen i korsningen Humlegårds-Sturegatan. På ösidan hade banan förlängts Från Islinge till det nya brofästet.

bronBrogrenen.

Trafiken in till Stockholm fortsatte fram till högertrafikomläggningen 1967. Norra Lidingöbanan överlevde ytterligare nästan fyra år, men den 12 juni 1971 var sagan slut.

Vad finns då kvar att se längs den drygt 4 kilometer långa promenaden längs banan?

När du närmar dig Lidingö delar sig bron och i grenen står det runda stationshuset där banorna till södra och norra Lidingö delade sig. Vid hållplatsen Brogrenen kunde resenärer mellan öns olika delar byta spårvagn.

Banan gick sedan parallellt med Norra Kungsvägen fram till nuvarande Lejonvägen. Skärningen du ser sprängdes för spårvägens skull. Biltrafiken fick ta de backiga vägarna på sidorna.

Längs med Kyrkvägen gick banan i dagens cykelbana. Här finns dessutom två byggnader från spårvägstiden. Hersbyholms stationshus är numer japansk restaurang och vagnhallen från 1949 fungerar i dag bland annat som hotell.

stationenHersbyholms stationshus.

Banan gick sedan mellan idrottsplatsen och Kyrkviken. Ändhållplatsen låg ungefär där det nu står en tennishall.

hallenDen tidigare vagnhallen.

Innan du tar bussen tillbaka mot mer tätbebyggda trakter passar du naturligtvis på att ta en titt på den gamla väderkvarnen på platsen. Kvarnen har en kos liv på sitt samvete.

Fakta/läs mer
”Stockholms förstäder och villasamhällen 1911”, Rediviva, 1975.
”Linje 20: Humlegårdsgatan–Kyrkviken”, Svenska Spårvägssällskapet, 1995.
Petrus J Sarmento: ”Norra Lidingöbanan”, Trafik-nostalgiska förlaget, 2009.

FOTNOT: Om allt går som planerat så kommer Spårväg city att nå till ut till Ropsten år 2020 och kopplas samman med Södra Lidingöbanan. Intet nytt under solen.

Dela med dina vänner

  • 38
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Klicka på länken i meningen innan så får du förklaringen.

Gunnar H, 22:51, 7 oktober 2014. Anmäl

Man kan inte bara skriva "Kvarnen har en kos liv på sitt samvete" och inte ge nån vidare förklaring! :O

Daniel, 19:46, 7 oktober 2014. Anmäl

Gratis åkattraktioner i Stockholm

Det är inte helt gratis att semestra i Stockholm, men det finns kostnadsfria alternativ till Gröna Lund och Skansen om man vill åka upp – och ner.

Uppåt i Liljeholmen.

I anslutning till Liljeholmens tunnelbanestation finns en bergbana 37 meter upp till Nybohovsberget. Den så kallade Nybohovshissen, som drivs av SL, invigdes 1964. Bergbanan framförs av en operatör ombord och restiden är cirka 135 sekunder. Fin utsikt när man tar sig utanför bostadshusens ”mur”.

Uppåt i Skärholmen.

Lite längre söderut längs röd t-bana ligger Skärholmens centrum. Här invigdes 2001 bergbanan 20 meter upp till Ekholmsvägen. Ingen operatör i vagnen och restiden är cirka 90 sekunder. Fin utsikt över Skärholmens centrum söderut.

Uppåt i Nacka.

Den som tänkt sig ut i skärgården kan stanna till vid Nacka strand och ta en tur upp och ner. Bergbanan invigdes 1996 och höjdskillnaden mellan kajen och busstorget är 25 meter. Restiden är cirka 150 sekunder och utsikten över Stockholms inlopp bedårande.

FOTNOT 1: Känner du att du är rik så väntar Storstockholms fjärde bergbana på dig inne på Skansen på Djurgården.

FOTNOT 2: Det här var blogginlägg nummer 150, men nu blir det sommaruppehåll fram till mitten av augusti. Passa på att besöka någon av landets många osevärdheter! Trevlig sommar!

Dela med dina vänner

  • 4
  • 2
  • 0
  • 0

Bortglömd järnvägsstation vid Slussen

Norra stations stationshus, med klocktorn och allt, försvann snabbare än man kan säga Kristina Alvendal. Med tanke på kaoset kring ombyggnaden av Slussen är det definitivt läge att spana in ett annat gammalt stationshus. En vacker morgon kanske det är förvandlat till en tegelhög.

Fisksätra i Nacka var min första hemvist i Stockholmsområdet när jag blev 08:a för 25 år sedan. (Området betecknades som slum av Moderaterna, men jag trivdes.) Därmed blev Saltsjöbanan min livlina till jobb och nöjen. Pålitlig, även om jag önskade lite tätare turer sena kvällar.

År 1893 invigde hjältekonungen Oskar II Saltsjöbanan, som då hade sträckningen Tegelviken–Dalaröbryggan (i Saltsjöbaden). Redan samma år flyttades dock ändstationen på Södermalm in till Stadsgården vid Slussen. Det monumentala stations- och kontorshuset, som än så länge står kvar, uppfördes 1912–14 och var i drift fram till 1936 då banan förlängdes in till dagens station vid Slussens bussterminal.

Stationen 1936. Foto från Spårvägsmuseets arkiv.

Själva stationsdelen hittar du bakom Stockholms mest centralt placerade järnvägsbommar nere vid Stadsgården. Det går inte att komma ut på perrongen, men genom avspärrningen kan man se biljettluckorna. I taket sitter kraftiga järnbalkar. De var en del av den gångbro som ledde ned till färjorna som trafikerade Stadsgården–Karl XII:s torg. Även ståtliga Lokattens trappor, döpta efter en krog på platsen, upp till Katarinavägen är avstängda.

Lokattens trappor sedda från Katarinavägen.

Stationshuset vid Katarinavägen.

Den avspärrade perrongen.

Stationen från Stadsgården.

Fakta/läs mer:
Kenneth Landgren: ”Saltsjöbanan”, SJK, 1993.
Mia Tottmar: ”De glömda och gömda trapporna öppnar igen” i Dagens Nyheter den 11 juni 2011.
Björkman & Ekström: ”Stockholms järnvägar. 4 Södermalm och Skeppsbron”, Trafiknostalgiska förlaget, 2013.

Dela med dina vänner

  • 34
  • 2
  • 0
  • 1

Vägen till Hjulsta

När jag för första gången besökte platsen för Hjulsta by i nordvästra Stockholm för drygt tio år sedan fanns det tydliga rester kvar av den tidigare bebyggelsen. Nu får man leta ordentligt på kullen innan någon gammal grundmur ger sig till känna. Men det innebär inte att resan inte är mödan värd – tvärt om.

Hjulsta by söderifrån på 1920-talet. Foto från Spånga Fornminnes- och Hembygdsgilles arkiv.

Börja med att ta dig till Barkarby torg och vandra mot sydost på Enköpingsvägen – inte motorvägen utan den lilla gatan i villaområdet. Från ”Hedenhös” fram till högertrafikomläggningen 1967 var detta huvudleden mot Bergslagen och Dalarna. I utkanten av samhället återfinns två monument som vittnar om vägens betydelse. Gränsmarkeringen mellan Stockholms län och stad (från 1962), samt en halvmilsten.

På kullen med björkarna i bildens mitt låg Hjulsta by.

När asfalten upphör tar du sikte på kullen med björkarna, som ligger rakt ned mot det moderna Hjulsta. På vägen till kullen passerar du över den igenfyllda motorvägen, som var i bruk till för bara något år sedan.

Några av de få lämningarna ovan jord.

När platsen för Hjulsta by undersöktes 2006 inför omläggningen av motorvägen framkom att platsen har anor åtminstone 2.000 år tillbaka. Nu återstår, som nämnts, bara några mindre murrester i det höga gräset. Den sista bebyggelsen i Hjulsta by revs i slutet av 1960-talet efter att ha förfallit under den sista tiden.

Topografiska kartan från 1956. Notera ”kroken”, den gamla landsvägen, vid Hjulsta by.

Den äldsta(?) Enköpingsvägen slingrade sig igenom Hjulsta by och böjen på vägen kallades Hjulsta långkrok. Sparkar du lite i mossan är resterna efter även denna landsväg möjliga att hitta på kullen.

Fakta/läs mer
Nils Staf (red): ”Spånga sockens historia”, 1967.
Riksantikvarieämbetet: ”Två bytomter och tre gravfält vid Järvafältet”.
Situationsplaner från den arkeologiska undersökningen.

Dela med dina vänner

  • 2
  • 1
  • 0
  • 0

Unik flottbro bevarad vid Hinseberg

För var de vanliga, nu finns det kanske bara några få kvar i hela landet – flottbroarna. En av dem finns i Frövi och sträcker sig från samhället till herrgården/kvinnofängelset Hinseberg.

Bron byggdes på order av Jacob Johan Tersmeden, ägare till Hinseberg, på 1840-talet. Enligt legenden var han rädd för ryssarna och ville ha en bro som snabbt kunde rivas. Mer troligt är kanske att en flottbro är billigare än en stenbro.

Bron renoverades och återinvigdes 1999. Men har du inget ärende till kvinnofängelset tvingas du njuta av konstruktionen från land.

Fakta/läs mer:
Länsstyrelsen i Örebro län: ”Riksintressen KNÖL-kommunderna”.

Dela med dina vänner

  • 1
  • 1
  • 0
  • 0

När spårvägen nådde Alvik

Med utbyggnaden av Tvärbanan till Solna har Alvik verkligen blivit navet för spårväg i Stockholm. Det hela började dock för hundra år sedan, 1914, när den tredje ”Tranebergsbron” togs i bruk.

Den första bron över Tranebergssundet beordrades fram av hjältekonungen Gustav III, som krävde en kortare och snabbare väg ut till förlustelserna på Drottningholms slott. Hans flottbro stod klar 1787.

Pontonbron från Alvikssidan 1915. Foto: Spårvägsmuseet.

På 1850-talet var Gustavs flottbro så nedsliten att en ny anlades. Förorterna väster om sundet växte dock snabbt och med dem trafiken. År 1914 stod en pontonbro klar för att ta över all tyngre trafik från flottbron.

Tranebergsbron under uppförande 1932. Foto: Oscar Bladh/Stockhoms stadsmuseum.

Samma år som pontonbron stod klar drogs också spårvägen över sundet till Alvik. En av linjerna, senare nummer 12, vek av söderut till Äppelviken. Den andra, senare nummer 13, drogs norrut till Ulvsunda. Båda linjerna hade ändhållplats vid Tegelbacken inne i stan.

Utdrag ur 1934 års karta över Stockholm med omgivningar.

År 1934 stod dagens Tranebergsbro klar och alla trafik flyttade 25 meter upp i luften. Men alla spår av den gamla tiden är inte borta. Nere vid sundet, på Alvikssidan, finns landfästet till pontonbron från 1914 kvar. Spårvägsrälsen syns tydligt!

När du ändå är i Alvik bör du titta på gräsplätten där man spelade OS-fotboll 1912 och järnvägen som blev Tvärbanan till Solna.

Fakta/läs mer:
Arne Dufwa: ”Trafik, broar, tunnelbanor, gator”, Stockholms stad, 1985.
Nils Carl Aspenberg: ”Från Söder till Östermalm. Spårvagnar, förortsbanor och trådbussar i Stockholm”, Baneforlaget, 1996.

Dela med dina vänner

  • 28
  • 1
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

[...] Perugia som hon delade med Knox. Enligt åklagarna var det en våldsam sexlek som h more… När spårvägen nådde Alvik – Dagens Nyheter – blogg.dn.se 01/10/2014 När spårvägen nådde AlvikDagens NyheterUnder åtta timmar [...]

Bostäder utomlands | Nyheter bostäder italien #1 (Webbsida), 07:37, 2 februari 2014. Anmäl

Fanns det verkligen spårväg i Ulricehamn?

Spårväg är på frammarsch i svenska städer, vilket de flesta tycker är trevligt. En stad som inte nådde riktigt ända fram är Ulricehamn. Spårvagnsfrälsta tvistar dock om huruvida Ulricehamn ska räknas till landets spårvägsstäder eller inte.

Ulricehamn är en mycket vacker stad där den klättrar uppåt på sjön Åsundens östra strand. Klättra får också stadens besökare göra, upp för de stundtals branta backarna. Kanske skulle man kunna underlätta för besökarna genom att bygga en spårväg?

Högst upp i staden låg från 1886 ett sommarsanatorium och från 1910 det stora Kurhotellet/Vintersanatoriet. På initiativ av direktören för sanatoriet byggdes vintern 1910–11 en tre kilometer lång spårväg från järnvägsstationen och Stora hotellet till det 170 meter högre upp belägna sanatoriet. År 1911 levererades en motorvagn och banan provkördes.

Spårvagnen framför Stora hotellet.

En version av historien är att spårvagnen välte vid den första provkörningen och att man då konstaterade att anläggningen inte höll måttet. En annan handlar om ekonomisk tvist mellan staden och sanatoriets ledning. Spårvägen lades i alla fall ned innan den hade hunnit komma igång.

Ett ekonomiskt fiasko för de inblandade? Nej, tvärt om. När anläggningen såldes 1917 hade priserna stigit på grund av första världskriget, så spårvägen i Ulricehamn gick med rejäl vinst.

Stora hotellet brann 1971. Vintersanatoriet/Kurhotellet stängde 1976 och revs 1981. År 1985 var det slut med järnvägstrafiken, men det ståtliga stationshuset står, tackochlov, kvar.

Stationshuset sommaren 2013.

En annan sevärdhet som inte finns att se – inte ens vintertid – i Ulricehamn är slaget på sjön Åsundens is 1520. De lömska danskarna vann och rebelledaren Sten Sture den yngre skadades dödligt.

Fakta/läs mer
Jan Jangö: ”Hej spårvagn!!!”, Allt om hobby, 1967.
Ulricehamns hemsida.

Dela med dina vänner

  • 53
  • 3
  • 0
  • 0

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-1 av 1

Trafiknostalgiska Förlaget har gett ut en bok om denna (obefintliga) spårväg. http://www.trafiknostalgiska.se/produkt.php?prod_id=66

PetterG, 17:27, 25 oktober 2013. Anmäl