En galen nazist på Södermalm

”Inga nazister på våra gator!” Stridsropet är tyvärr aktuellare än på länge. Skrek någon åt Hermann Göring för 90 år sedan?

När den tyska före detta stridsflygaren kom till Sverige i mars 1924 var han ett psykiskt och fysiskt vrak. Han hade skadats allvarligt vid Hitlers kuppförsök i München året innan och blivit minst sagt beroende av morfin.

Annons:

Det gick ytterligare utför och i augusti 1925 skrevs Göring in på Aspuddens sjukhem för nervsjuka, där skulle morfindosen trappas ned. Det gick inte så bra, Göring blev mycket våldsam.

Den 1 september fördes han bunden till Katarina sjukhus på Södermalm i Stockholm, som då var ett sinnessjukhus. Göring placerades i avdelningen för de våldsammaste patienterna, den så kallade ”stormen”. Dagen efter förflyttades han till Långbro sjukhus i nuvarande Fruängen.

År 1927 återvände Hermann Göring till Tyskland och karriären tog fart i det nazistiska partiet.

Göring fortsatte att hålla kontakten med Sverige, även efter att hans svenska hustru, naziikonen Carin, gått bort. År 1939 mottog han kommendörskorset av Svärdsorden av hjältekonungen Gustav V. Den 15 oktober 1945 var dock sagan om Hermann Göring all.


Katarina sjukhus står dock kvar mellan Bjurholms- och Brännerigatan. I dag rymmer husen bostäder. De uppfördes på 1700-talet som bryggeri av Anders Bjurholm. Sjukhusrörelsen tog sin början 1831, som sinnessjukhus fungerade det 1902–35.

Fakta/läs mer:
Nordenankar & Nordmark: ”Från bryggeri till sinnessjukhus” i ”Söders historia 3”, Hans Nordmark förlag, 1991.
Bosse Schön: ”Hitlers knarkande hantlangare”, Bosse Schöns förlag, 2010.

Unik flottbro bevarad vid Hinseberg

För var de vanliga, nu finns det kanske bara några få kvar i hela landet – flottbroarna. En av dem finns i Frövi och sträcker sig från samhället till herrgården/kvinnofängelset Hinseberg.

Bron byggdes på order av Jacob Johan Tersmeden, ägare till Hinseberg, på 1840-talet. Enligt legenden var han rädd för ryssarna och ville ha en bro som snabbt kunde rivas. Mer troligt är kanske att en flottbro är billigare än en stenbro.

Bron renoverades och återinvigdes 1999. Men har du inget ärende till kvinnofängelset tvingas du njuta av konstruktionen från land.

Fakta/läs mer:
Länsstyrelsen i Örebro län: ”Riksintressen KNÖL-kommunderna”.

Krögaren som tog de sista slantarna

Kulturreservatet Klippan i Göteborg är en plats med mycket lång och spännande historia. Undanskymd och, i alla fall tidigare, sanslöst dåligt skyltad finns här resterna efter en av det medeltida Sveriges mäktigaste borgar, Älvsborg. Men det är inte därför vi är här denna gång…

Innan Göta älv muddrades tvingades alla större fartyg med last till Göteborg att göra halt vid Klippan för att godset skulle föras över till mindre och inte lika djupgående båtar. Det var också vid Klippan Ostindiska kompaniet hade sin utrustningshamn. Sjömän kräver krogar (läs om motsvarigheten i 1700-talets Stockholm här), så även i Klippan.

Den kanske mest kände besättningsmannen på alla Ostindiska kompaniets resor var den 23-årige skeppsprästen Jacob Wallenberg ombord på ”Finland”, som lämnade Sverige 1769. Han reseberättelse ”Min son på galejan” är en av de roligaste reseberättelser som skrivits.

När Wallenberg och de övriga ur besättningen begav sig ut till Klippan föra att mönstra på möttes de av värdshusvärden James Carnegie, som förklarade att ”ni får inte föra ut pengar ur landet, det är mot kungens förordning” och att han hade gott rött vin, kapuner, harar och puddingar. Värdshuset ”stormades”.

Fyllda både till kropp och själ kom besättningen till sist ombord, men man tvingades vänta ytterligare två veckor på lämplig vind. Den 26 december var det till slut dags. Damerna ur det lätta gardet roddes i land med jollen och resan mot Kanton i Kina kunde inledas.

Värdshuset påsken 2013.

Värdshuset från 1700-talet står kvar (Klippgatan 12) och är i dag bostadshus. Den som vill äta gott rekommenderar jag restaurangen Sjömagasinet, som huserar i Ostindiska kompaniets magasin från 1775. Ett fönsterbord med utsikt över älven är en svårslagen kulinarisk upplevelse.

Fakta/läs mer
Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”, Prisma, 1967.
Robert Hermansson: ”Det stora äventyret – boken om Svenska ostindiska companiet”, Breakwater publishing, 2003.
Ted Knapp: ”Längs Göteborgs kuster, kajer och kanaler”, Tre böcker förlag, 2009.
”Från Sveriges dyraste mark till en stor stark. Klippan vid Göta älvs mynning under 700 år”, Breakwater publishing, 2012.

Stockholms ståtligaste kontorshus

Så länge den omfattande ombyggnaden pågår får vi hålla oss utanför avspärrningarna. Det gör dock inte så mycket, storheten gör sig ändå bäst på lite avstånd. Statens vattenfallsverks, senare Vattenfalls, tidigare huvudkontor i Råcksta i nordvästra Stockholm tillhör huvudstadens mest storslagna byggnader.

När komplexet stod helt klart 1962 var det norra Europas största kontorsbyggnad. Kontors- och biytorna uppgick till 75.000 kvadratmeter. Husen hade cirka 7.000 fönsterrutor och var klädda med 24.000 emaljerade aluminiumplåtar. Fasaden lär ha klarat det första halvseklet utan större underhåll. ”Bra vardagsvara, ingen lyx”, var generaldirektör Åke Ruscks order till företagets chefsarkitekt Sven Danielson.

Stora hus.

Nu, i början av år 2014, är Vattenfall granne med Friends arena i Solna och omvandlingen av byggnaderna är i full gång. Här skapas Vällingby parkstad med 1.400 nya bostäder. Något har rivits, men det mesta blir tackochlov kvar. Stockholms stadsmuseum har blåklassat kontorskomplexet, vilket innebär att man anser att det handlar om ”synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”.

Kvar blir också min personliga favorit, den låga restaurangbyggnaden som ligger ut mot Bergslagsvägen. Enligt uppgift ska den byggas om till skola.

Restaurangen.

FOTNOT: På området ligger dessutom Råcksta gård från slutet av 1700-talet. Vattenfall använde den som representationslokal. Det är inte riktigt klart vad gården får för uppgift i nya Vällingby parkstad, men kvar blir den.

Råcksta gård hukar.

Fakta/läs mer
Gösta Selling: ”Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten”, Bonniers, 1977.
Björn Wikström (red): ”Vattenfall i Råcksta. Glimtar från ett halvsekel”, Vattenfalls kulturarvskommitté, 2012.

K-spaning på Gotland 11

Landet slutar med en klippa och sedan tar vattnet vid. Det kan vara Godahoppsudden i Afrika eller Gibraltar i Europa – men det är Hoburgen på Gotland. Eftersom uddar, med underliggande rev och kraftiga strömmar, kan ställa till problem för sjöfarande håller vi oss på landbacken.

(I gymnasiet tänkte jag mig ett liv till sjöss, men när krigsmakten placerade mig i kavalleriet i stället för i flottan blev jag knäckt. Nu har jag dessutom glömt bort hur man rider.)

Restaurangen vid slutet av Gotland heter Majstregården och är ett givet mål för alla K-spanare med känsla för 1960-talet. Rustik inredning med träpanel och ett tidstypiskt yttre, som smälter in i ett av Gotlands vackraste landskap. Något som uppmärksammades vid den inofficiella invigningen den 22 maj 1969.

Vykort utgivet av Majstregården 1985.
Gotlands Allehandas Allan Cedergren var på plats, tillsammans med landshövding Torsten Andersson och andra speciellt inbjudna, och refererade: ”Under den efterföljande lunchen som värdfolket bjöd på, yttrades många positiva saker både om restaurangens utsökta läge och det sätt på vilket man passat in den lågmälda byggnadskroppen i den känsliga omgivningen.”

Majstregården i dag.
När du besöker Majstregården ska du fortsätta lite söderut och titta på det här.

Fakta:
Allan Cedergren: ”Landshövdingen lyckönskade då Majstregården ’öppnades’” i Gotlands Allehanda den 23 maj 1969.

Gräv fram borgen i Uppsala!

Precis under gräsmattan i Universitetsparken i centrala Uppsala ruvar den – ärkebiskopens gamla borg. Försvunnen från dagsljuset i snart 130 år.

Under hundratals år i vår historia var ärkebiskopen en i högsta grad politisk person och under medeltiden krävde detta ett starkt hus, som kunde stå emot arga motståndare. En borg var mycket bra att ha.

År 1164 fick Sverige sin första ärkebiskop. Till en början regerade han från nuvarande Gamla Uppsala, men 1273 flyttades ärkestiftet till nuvarande Uppsala (då med namnet Östra Aros).

Den borg vi inte kan se någonting av i dag anlades troligen i slutet av 1300-, eller i början av 1400-talet. Omkring hundra år senare förstärktes den med ringmur och torn. (Det bör tillägas att borgens tidiga historia är delvis dold i dunkel.)

Under den blivande hjältekonungen Gustav Vasas kamp mot de lömska danskarna och dess svenska allierade 1521 hölls borgen av ärkebiskopen Gustav Trolles fogde Bengt Bjugg. Enligt Peder Swarts krönika var Bjugg lite övermodig och höll gästabud för borgens besättning, något som utnyttjades under natten av Gustavs trupp som överrumplade försvararna. De 100 ryttarna och 30 knektarna flydde och Gustav var ytterligare ett steg närmare Sveriges krona.

Gustav Vasa lät befästa borgen ytterligare, men i mitten av 1500-talet anlade han i stället dagens Uppsala slott högt uppe på Kasåsen. Den gamla borgen utnyttjades som stenbrott för den nya och lämnades sedan att förfalla.

Det norra tornet under rivning. Det nyuppförda Universitetshuset i bakgrunden. Foto från Uppsala universitetsbibliotek.

Platsen lämnades dock inte helt öde. Ett kungligt stall och senare Uppsala universitets så kallade exercitiegård byggdes på och av murresterna.

Uppmätning av borgruinen. Notera läget i parken och under Universitetshuset. Planritning från Uppsala universitetsbibliotek.

År 1886 var den tydligaste resten av den gamla borgen det runda norra tornet. Det hade gett namn till Rundelsgränd, som innan anläggandet av Universitetsparken fortsatte ned till Akademigatan. Men 1886 var det definitivt slut för ärkebiskopens gamla borg. De sista resterna revs och lämnade plats för Universitetshuset och Universitetsparken.

Parken i januari 2014.

Det norra tornet låg ungefär där Erik Gustaf Geijer står staty. Spår av det södra tornet kan eventuellt finnas i Ärkebiskopsgårdens källare. Det finns även murrester i Universitetshusets källare, men de kan härröra från exercitiegården.

Den mest konkreta lämningen av borgen ovan jord.

Universitetsparken är vacker och Geijer var säkert en stor man, men jag tycker att man kan frilägga något av de gamla murarna. En medeltida borg är en bra sevärdhet och sådana kan man inte får för många av. Nu finns det inte ens en liten skylt, som berättar om platsens spännande historia.

Läs också om den medeltida borgen i Ystad. Även den är helt borta!

Fakta/läs mer
August Hahr: ”Uppsala forna ärkebiskopsborg”, Almqvist & Wiksell, 1929.
Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige”, Kungl Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 1996.
Anna Ölund: ”Arkeologisk undersökning Universitetsparken. Lämningar efter ärkebiskopsborgen”, Upplandsmuseets rapporter 2010:16.

När spårvägen nådde Alvik

Med utbyggnaden av Tvärbanan till Solna har Alvik verkligen blivit navet för spårväg i Stockholm. Det hela började dock för hundra år sedan, 1914, när den tredje ”Tranebergsbron” togs i bruk.

Den första bron över Tranebergssundet beordrades fram av hjältekonungen Gustav III, som krävde en kortare och snabbare väg ut till förlustelserna på Drottningholms slott. Hans flottbro stod klar 1787.

Pontonbron från Alvikssidan 1915. Foto: Spårvägsmuseet.

På 1850-talet var Gustavs flottbro så nedsliten att en ny anlades. Förorterna väster om sundet växte dock snabbt och med dem trafiken. År 1914 stod en pontonbro klar för att ta över all tyngre trafik från flottbron.

Tranebergsbron under uppförande 1932. Foto: Oscar Bladh/Stockhoms stadsmuseum.

Samma år som pontonbron stod klar drogs också spårvägen över sundet till Alvik. En av linjerna, senare nummer 12, vek av söderut till Äppelviken. Den andra, senare nummer 13, drogs norrut till Ulvsunda. Båda linjerna hade ändhållplats vid Tegelbacken inne i stan.

Utdrag ur 1934 års karta över Stockholm med omgivningar.

År 1934 stod dagens Tranebergsbro klar och alla trafik flyttade 25 meter upp i luften. Men alla spår av den gamla tiden är inte borta. Nere vid sundet, på Alvikssidan, finns landfästet till pontonbron från 1914 kvar. Spårvägsrälsen syns tydligt!

När du ändå är i Alvik bör du titta på gräsplätten där man spelade OS-fotboll 1912 och järnvägen som blev Tvärbanan till Solna.

Fakta/läs mer:
Arne Dufwa: ”Trafik, broar, tunnelbanor, gator”, Stockholms stad, 1985.
Nils Carl Aspenberg: ”Från Söder till Östermalm. Spårvagnar, förortsbanor och trådbussar i Stockholm”, Baneforlaget, 1996.

Lilla Stampan har snurrat klart

Det gäller att ta vara på de soliga dagarna denna mörka vinter. Varför inte en promenad i Spånga och Kälvesta för att spana in en gammal trotjänare från Brunkebergsåsen – kvarnen Lilla Stampan.

Ett av de hetaste områdena för väderkvarnar i Stockholm begränsas av dagens Kammakare-, Dala-, Odengatan och Sveavägen. Redan avbildningar från 1600-talet visar en skog av vingar. I slutet av 1800-talet trängde staden på och väderkvarnarna blev färre. Några fick dock ett fortsatt liv längre ut på den dåvarande landsbygden.

Lilla Stampan på Brunkebergsåsen. Detalj ur akvarell av Albert Theodor Gellerstedt 1882.

1600-talskvarnen Lilla Stampan stod ursprungligen i nuvarande Vegagatan. Kanske fick den, och systern Stora Stampan, sina namn efter någon markägare. En Nils Stamp nämns på 1500-talet.

Kälvesta kvarn 1936. Foto: Gustaf W:son Cronquist/Stockholms stadsmuseum.

Omkring 1884 flyttades Lilla Stampan till Lunda i Spånga, för att cirka tio år senare hamna på nuvarande plats (Skestavägen 45) i Kälvesta. Bilder från 1920-talet visar en fallfärdig kvarn. I dag är den prydligt renoverad och pryder sin plats i villakvarteret. Bara vingarna saknas.

I dag pryder kvarnen sin plats bland villorna.

När du ändå är uppe och på fötterna i Spånga/Kälvesta. Spana in en gammal järnväg och en flygkatastrof!

Fakta/läs mer
Bertil Waldén: ”Tre väderkvarnar från det gamla Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1926.

Berga stad stupade i Det heliga landet

Biskop Henrik i Linköping hade en plan: Finnveden i Småland behövde en stad där handel och hantverk kunde samlas. Biskopen ägde flera gårdar vid Berga kyrka vid ån Lagan. Här mötte vägen från Värend Lagastigen – en perfekt plats.

Biskopen fick år 1279 tillstånd av hjältekonungen Magnus Ladulås att anlägga en stad. Succén borde ha varit ett faktum. Om nu inte biskop Henrik hade dragit iväg på pilgrimsresa till Det heliga landet och avlidit i staden Akko omkring 1283.

Ny kyrka på gammal plats.

Av Berga stad blev det intet. Den stora gotiska kyrka som fanns på platsen ersattes i början av 1800-talet med nuvarande högst alldagliga kyrka, så samhället Lagan är helt fritt från rester av den tänkta metropolen. Bara ån Lagan flyter stilla…

Fakta/läs mer
Lennart Johansson (red): Landen kring sjöarna, 1999.

Avrättade kvinnor hittade under väg i Tumba

Det är bara lite drygt hundra år sedan den senaste avrättningen i Sverige, men minnena av denna mörka del av vår historia försvinner snabbt. (Andra mörka avsnitt, till exempel krig, tenderar att leva kvar och hyllas.) Jag förundras speciellt över att historien om alla de avrättningsplatser som fanns runt om i landet i princip har fallit i glömska. Kanske beror det på att man ville glömma, kanske på att de många gånger låg avsides.

Här är min – mycket korta – berättelse om avrättningsplatsen som låg mellan Tumba och Grödinge på Södertörn. På några ställen i böckerna står det Grödingemalmen, på andra Skäcklingemalmen. Sannolikt är det samma plats.


Under vägarbete på Finkmossevägen, söder om Tumba samhälle, 1985 påträffades två gravar med skelett efter kvinnor. Dessutom en grav med en fullvuxen ko! (Om ett djur utsatts för till exempel tidelag så ”avrättades” det. Läs om ett sådant fall på Gotland.) Det ena skelettet saknade kranium, det andra hade det placerat intill kroppen. Tygrester i gravarna daterades till 1600- eller 1700-tal.

Uppgifterna om avrättningsplatsen är mycket knapphändiga, både i litteratur och hos myndigheter och institutioner. En Alexander Odelius, som arbetade vid Tumba bruk, skrev dock följande i sin dagbok från tiden 1814–40 om de sista avrättningarna på platsen:

”1798, Säges att ett frunTimmer afrättades med Halshuggning, Brendes på Skäcklinge malm.
1815, uti Juni, ett frun Timmer, se dito.
1823, den 4 Juni, en Karl, se dito.
1830, den 17 Aprill, en Enka, se dito.
1833 den 25 Aprill, en Karl, mordbrännare, Halshuggen och grefdes ned.”

I dag bara en avsides väg. Ingen sten, ingen skylt… Ta med dig en ljusstump och tänd den för de som miste livet i en annan tid.

Fakta/läs mer
Engdahl & Gustafsson: ”1600-1700-tals skelettgravar i ovigd jord vid Finkomossevägen”, RAÄ Arkeologisk rapport 1996:89.
Nancy Svensson: ”Tumba – från kvarnboställe till municipalsamhälle”, PRO Tumba, 1998.