Oljan var Gotlands hopp

Vad krävs för att Gotland ska bli självständigt från Sverige? Antagligen stora fynd av olja. Frågan är dock om det är ett pris man är villig att betala.

(Vid läsning av detta blogginlägg rekommenderas lyssning av ”Skagerack” med Scafell Pike.)

Annons:

När man hittade olja i Norge på 1960-talet tändes hoppet i Sverige och provborrningar gjorde på flera platser i landet. År 1974 påträffades olja på Gotland och fram tills verksamheten upphörde 1993 borrades 323 hål – bara 20-30 gav någon utdelning. Sammanlagt pumpades cirka 100.000 kubikmeter olja upp.

vykortetOljeborrning i Hamra på södra Gotland. Vykort från Gotlandskonst.

Risungsfältet på norra Gotland stod för en dryg tredjedel av oljefynden. Intill landsvägen finns Sveriges enda bevarade oljepumpanläggning – ett minne av något som skulle ha kunnat bli så mycket större. Men allt hopp är inte ute, nya aktörer har gjort nya fynd på ön.

pumpenDen bevarade anläggningen.

Dela med dina vänner

  • 4
  • 2
  • 0
  • 0

Tynnelsö slott sover sin törnrosasömn

Tynnelsö rosa slott tornar upp sig mellan träden på andra sidan fjärden i Mälaren. Lika oåtkomligt för den vanliga vandraren som slotten i sagorna om Askungen och Törnrosa.

Tynnelsö slott är en blandning av 550 år med stora om- och tillbyggnader. Först ut var biskoparna i Strängnäs, som i slutet av 1200-talet uppförde en borg åt sig på platsen. Murarna av detta enkla stenhus ingår i nuvarande källar- och bottenvåningarna. De vita blinderingar som smyckar fasaderna utfördes vid en tillbyggnad i slutet av 1400-talet. Hjältekonungen Gustav Vasa såg till att Tynnelsö hamnade under kronan och hans drottning Margareta Leijonhufvud avled på slottet 1551. 1779 sålde kronan slottet och det brukades som bostad ytterligare ett sekel innan det övergavs och lämnades att förfalla.

slottetNUSlottet sommaren 2014.

År 1940 återvände Tynnelsö slott till staten och det förvaltas i dag av Riksantikvarieämbetet. Reparationsarbeten genomförs för att byggnaden inte ska ta skada av väder och vind, men det finns för närvarande inga planer på att öppna slottet för allmänheten.

slottet1991Slottet vid mitt besök 1991.

För 25 år sedan fanns dock möjligheten att träda in i gemaken. Slottet stod olåst och en familj vid Landhäll på Selaön fraktade intresserade över vattnet i sin lilla båt. Har du ingen båt njut du bästa av byggnaden från bryggan just vid Landhäll.

Fakta/läs mer:
Bengt G Söderberg: ”Slott och herresäten i Sverige. Södermanland bd 2”, Allhem, 1968.
Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige” Kungl Vitterhets historie och antikvitets akademien, 1996.

Dela med dina vänner

  • 13
  • 1
  • 0
  • 0

Spårvägsspår på Lidingö

Finns det något bättre höstnöje än en promenad längs en nedlagd spårvägslinje? Nej, antagligen inte. På med promenadskorna och ta dig till Ropsten i nordöstra Stockholm.

När norra Lidingö började bebyggas med villor för drygt hundra år sedan insåg man redan från start att det krävdes goda kommunikationer för att locka nybyggarna. Den 11 november 1905 bildades därför Lidingö trafik AB. År 1907 fick företaget tillstånd att driva järnvägstrafik mellan Islinge och Kyrkviken på Lidingö och färjetrafik Ropsten–Islinge. På land kom det i stort sett att handla om klassisk spårvägstrafik.

kartanSS karta från 1946.

Den 26 oktober 1907 började vagnarna gå mellan Islinge och Hersbyholm. I början av 1909 förlängdes trafiken till Kyrkviken och senare samma år kunde en nybyggd färja frakta spårvagnar över Värtan.

Stockholms nya spårvägs AB, som trafikerade Stockholms norra delar, körde vart fjärde tåg på linje 5 (Karlberg–Ropsten) med färjan över till banan på Lidingö. Det innebar en turtäthet på 20 minuter. I samband med utbrottet av första världskriget upphörde dock överskeppningen. Först elva år senare, 1925, fick Lidingö åter spårvägskontakt med huvudstaden. Nu rullade vagnarna över den nya bron och vidare in till ändhållplatsen i korsningen Humlegårds-Sturegatan. På ösidan hade banan förlängts Från Islinge till det nya brofästet.

bronBrogrenen.

Trafiken in till Stockholm fortsatte fram till högertrafikomläggningen 1967. Norra Lidingöbanan överlevde ytterligare nästan fyra år, men den 12 juni 1971 var sagan slut.

Vad finns då kvar att se längs den drygt 4 kilometer långa promenaden längs banan?

När du närmar dig Lidingö delar sig bron och i grenen står det runda stationshuset där banorna till södra och norra Lidingö delade sig. Vid hållplatsen Brogrenen kunde resenärer mellan öns olika delar byta spårvagn.

Banan gick sedan parallellt med Norra Kungsvägen fram till nuvarande Lejonvägen. Skärningen du ser sprängdes för spårvägens skull. Biltrafiken fick ta de backiga vägarna på sidorna.

Längs med Kyrkvägen gick banan i dagens cykelbana. Här finns dessutom två byggnader från spårvägstiden. Hersbyholms stationshus är numer japansk restaurang och vagnhallen från 1949 fungerar i dag bland annat som hotell.

stationenHersbyholms stationshus.

Banan gick sedan mellan idrottsplatsen och Kyrkviken. Ändhållplatsen låg ungefär där det nu står en tennishall.

hallenDen tidigare vagnhallen.

Innan du tar bussen tillbaka mot mer tätbebyggda trakter passar du naturligtvis på att ta en titt på den gamla väderkvarnen på platsen. Kvarnen har en kos liv på sitt samvete.

Fakta/läs mer
”Stockholms förstäder och villasamhällen 1911”, Rediviva, 1975.
”Linje 20: Humlegårdsgatan–Kyrkviken”, Svenska Spårvägssällskapet, 1995.
Petrus J Sarmento: ”Norra Lidingöbanan”, Trafik-nostalgiska förlaget, 2009.

FOTNOT: Om allt går som planerat så kommer Spårväg city att nå till ut till Ropsten år 2020 och kopplas samman med Södra Lidingöbanan. Intet nytt under solen.

Dela med dina vänner

  • 38
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Klicka på länken i meningen innan så får du förklaringen.

Gunnar H, 22:51, 7 oktober 2014. Anmäl

Man kan inte bara skriva "Kvarnen har en kos liv på sitt samvete" och inte ge nån vidare förklaring! :O

Daniel, 19:46, 7 oktober 2014. Anmäl

Trosaborna tröttnade och drog till kusten

På medeltiden var avståndet till Världens ände inte lika långt som i dag. Närmare bestämt var det sju kilometer kortare.

Hamnstaden Trosa växte upp där ån med samma namn inte längre var segelbar. Här behövdes en omlastningsplats för bland annat mellansvenskt järn. Annars handlades det mest med jordbruksprodukter. Orten nämns i dokumenten första gångerna i slutet av 1200-talet och 1383 kallas Trosa stad på riktigt. Men säg den glädje som varar. 1445 brändes staden av sjörövare och ån blev bara grundare och grundare. Under andra hälften av 1500-talet fick stadsborna nog och flyttade ut till de öppna vattnen vid kusten. Dagens Trosa fick sina stadsprivilegier 1610.

trosabildenDowntown Trosa – i alla fall på medeltiden.

Den första staden låg på fälten söder om Trosa landsförsamlings kyrka. De praktiska Trosaborgarna använde den redan existerande sockenkyrkan som stadskyrka. Det är logiskt att denna kyrka är det enda som idag återstår av den första versionen av Trosa.

Fakta/läs mer
Birgitta Broberg: ”Medeltidsstaden 14: Trosa”, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1979.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Kulturspår i Rågsved

Stockholms innerstad är full av informationsskyltar som berättar om platsens betydelse. Det finns ett otal guideböcker om möjliga och omöjliga promenader i Gamla stan och på malmarna. Därför är det extra kul med en kulturstig utanför tullarna. Lika extra trist är det att den inte underhålls och skyltarna tillåts försvinna.

Kräpplaspåret i Rågsved startar en bit in på Bjursätragatans högra sida. Det är cirka 5,5 kilometer och går i en slinga runt industriområdet vid Snösätragränd. När jag gick spåret för kanske sju, åtta år sedan fanns de flesta av de 15 informationsskyltarna kvar. Intressant om bland annat ett baltiskt flyktingläger, en gammal skjutbana, musikfestivalen Sellstock, slaget i Brännkyrka och annat spännande.

skyltenHösten 2014 är det inte lika muntert. Flertalet av skyltarna är borta. Kulturstigen skapades av den lokala Kräpplagruppen, men sedan 2006 är det Stockholms stad som har ansvaret. Felet är inrapporterat och låt oss hoppas på en skärpning!
lagerHär låg ett läger för baltiska flyktingar.

När du ändå är i området är ett besök i industriområdet på Snösätragränd ett måste. En typ av miljö som är på väg att försvinna från Stockholm. Läs kollega Lars Epsteins rapport här.

sparskyltOm du känner för lite arkeologi så passa på att besök platsen för torpet Fagergren, som låg intill fotbollsplanen vid Rågsvedsvägens slut. Sparkar du i jorden hittar du tegelrester. En krusbärsbuske vittnar om bosättningen. Torpet, som lydde under Älvsjö, revs 1906.

Dela med dina vänner

  • 2
  • 2
  • 0
  • 0

Naturen vinner över Ondskan

Blev Jan Guillou relegerad från internatskolan Solbacka våren 1960? Var det hans korståg mot skolan som senare ledde till nedläggningen? De lärde tvistar vidare. Just nu känns det som om författaren och journalisten Guillou har ett övertag åtminstone i den första frågan.

skolan
Solbacka läroverk, utanför Stjärnhov i Södermanland, startade 1901. Det är antagligen mest känt som internatskolan Stjärnsberg i Guillous delvis självbiografiska bok ”Ondskan”, i vilken pennalismen spelar en central roll. Skolan lades ned 1973 – kanske bidrog Guillous artiklar om missförhållandena. Efter 1973 har Solbacka bland annat fungerat som konferensanläggning. År 2011 köptes den gamla skolan av en kinesisk affärsman med stora planer, något som inte märks hösten 2014.

kasernen
Solbacka är på väg att försvinna i växtligheten. Gräset står högt mellan elevhem och lektionssalar. Ett och annat nedfallet träd förstärker känslan av ödslighet. Skylten ”enskilt område” stoppar laglydiga från en närmare undersökning av skolområdet, men osevärdheten går bra att avnjuta från vägen. (Med tanke på traditionerna med pennalism kan man ju önska att växtligheten även tar över vissa andra institutioner i landet.)

idrottsplatsFakta/läs mer
Jan Guillou: ”Ondskan”, Norstedt, 1981.
Jan Guillou: ”På jakt efter historien”, Piratförlaget, 2002.
Eva Axelsson: ”Solbacka förfaller medan eleverna minns ikapp” i ekuriren.se den 17 maj 2014.
Föreningen Solbackapojkarna.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Om effekter av ljudbangar på människa

Året var 1972 och forskarna ville veta hur människor reagerade på den ljudbang som uppstår när ett reaplan passerar ljudvallen. Undersökningen genomfördes av Statens Naturvårdsverk, Omgivningshygieniska avdelningen, och Karolinska Institutet, Hygieniska institutionen. Platsen var Hoburgen på södra Gotland.

De drygt 20 personerna från fastlandet kompletterades med kvinnlig lokalbefolkning som värvats med annonser i Gotlandstidningarna. Försöksplatsen överflögs 5-13 gånger dagligen av J35 Draken från F12 och F13 och personernas reaktioner noterades. Det kunde konstateras att fler personer blev överraskade om ljudbangen var starkare, men att reaktionens styrka inte påverkades av ljudnivån.

Även de djur som fanns i området observerades under överflygningarna och det visade sig att ”i vissa fall avbröts pågående aktiviteter och hos fåren kunde en reaktion med ansamling till en flock konstateras”.

BangStenen

Till minne av den epokgörande forskningen finns en liten minnessten på kullen bakom restaurang Majstregården på Hoburgen.

Stort tack till Anders Hellgren i Visby, som tipsade om osevärdheten!

Tidigare blogginlägg om Hoburgen:
Restaurangen vid slutet av Gotland.
Ensam sjökapten under gravsten.

Fakta/läs mer
Med dr professor Ragnar Rylander: ”Effekter av ljudbangar på människa – Resultat av fältförsök på Gotland, oktober 1972 – Bang -72” Omgivningshygieniska avdelningen, Statens Naturvårdsverk och Hygieniska institutionen, Karolinska Institutet, Stockholm.
En amerikansk rapport som behandlar försöket ovan.

Dela med dina vänner

  • 12
  • 2
  • 0
  • 0

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera detta inlägg.
Visar 1-2 av 2

Tänk så mycket onödig forskning det finns. Det finns bara ett ord Skiträdd

grinola, 03:25, 30 augusti 2014. Anmäl

Vad man vet idag är att hjärtproblem infrakter och liknande är mycket högre i antal nära flygplatser, forskare tror att det beror på stress av bullret. Man kan ju även anta att flygbränslet orsakar dito.

Elvira, 02:14, 30 augusti 2014. Anmäl

I Yxhult uppfanns lättbetongen

Jag försöker undvika K-spanade och ”övergivna platser”, men ett ställe som Hällabrottet/Yxhult utanför Kumla går inte att undvika. Gamla industribyggnader och stenbrott är bevis på platsens betydelse för svensk byggnadsindustri. Här gjorde lättbetongen världspremiär 1929.

Lättbetongen blev en stor framgång för Yxhult AB, så stor att företaget 1955 tog namnet på produkten och blev Ytong AB. Samma år stod det nya huvudkontoret klart. Trots att den södra flygeln av byggnaden har rivits är kontoret imponerande. Örebro läns museum skriver i en rapport från 2007 att det ”har ett mycket högt kulturhistoriskt värde” och ”har ingen motsvarighet i landet i övrigt”.


Den kvarstående delen från 1955 är klädd i marmor. Framför entrén vittnar stenblock om företagets utgångsmaterial. Kontoret står i dag tomt, men genom de stora fönstren på baksidan går det att se den vackra entréhallen med sitt imponerande marmorgolv.


År 1966 lanserade företaget produkten mexisten (mexitegel) och 1973 bytte man tillbaka till namnet Yxhult AB. Tre år senare tillbyggdes huvudkontoret med en flygel av just mexisten. År 2002 flyttades huvudkontoret till närbelägna Kvarntorp, två år senare gick företaget i konkurs. (Namnet och produkterna har återkommit i ett nytt företag.)

Rapporten från Örebro läns museum är en mycket bra guide till industriområdet!

Fakta/läs mer
Linda Gustafsson: ”Y som i Yxhult – om världskoncernen Ytong AB och dess betydelse för det moderna samhällets bebyggelse”, Örebro läns museum, rapport 2007:7.
Jan Jörnmark: ”Övergivna platser”, Historiska media, 2007.
Göran Willis: ”K-spaning från ovan”, Trafik-nostalgiska förlaget, 2010.

Dela med dina vänner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Gratis åkattraktioner i Stockholm

Det är inte helt gratis att semestra i Stockholm, men det finns kostnadsfria alternativ till Gröna Lund och Skansen om man vill åka upp – och ner.

Uppåt i Liljeholmen.

I anslutning till Liljeholmens tunnelbanestation finns en bergbana 37 meter upp till Nybohovsberget. Den så kallade Nybohovshissen, som drivs av SL, invigdes 1964. Bergbanan framförs av en operatör ombord och restiden är cirka 135 sekunder. Fin utsikt när man tar sig utanför bostadshusens ”mur”.

Uppåt i Skärholmen.

Lite längre söderut längs röd t-bana ligger Skärholmens centrum. Här invigdes 2001 bergbanan 20 meter upp till Ekholmsvägen. Ingen operatör i vagnen och restiden är cirka 90 sekunder. Fin utsikt över Skärholmens centrum söderut.

Uppåt i Nacka.

Den som tänkt sig ut i skärgården kan stanna till vid Nacka strand och ta en tur upp och ner. Bergbanan invigdes 1996 och höjdskillnaden mellan kajen och busstorget är 25 meter. Restiden är cirka 150 sekunder och utsikten över Stockholms inlopp bedårande.

FOTNOT 1: Känner du att du är rik så väntar Storstockholms fjärde bergbana på dig inne på Skansen på Djurgården.

FOTNOT 2: Det här var blogginlägg nummer 150, men nu blir det sommaruppehåll fram till mitten av augusti. Passa på att besöka någon av landets många osevärdheter! Trevlig sommar!

Dela med dina vänner

  • 4
  • 2
  • 0
  • 0

Rånmördaren som inte ville dö

Ungefär halvvägs mellan Visby och Slite står på landsvägens södra sida en obetydlig minnessten. Texten är numer svårtydd, men lyder ”Husbonden N. Kullsarfve född den 23 oct. 1799 blev här mördad och rånad af P. Hammarström d. 27 oct. 1857”. Bytet blev 70 riksdaler, i dag cirka 3.500 kronor.

Nils Kullsarve hade varit inne i Visby och bland annat tagit emot betalning för sålt spannmål. Den före detta fästningsfången Johan Petter Hammarström råkade bli vittne till transaktionen i handelsboden och beslutade sig för att råna Kullsarve. Hammarström hade hört åt vilket håll Kullsarve skulle efter avslutade affärer och bad om skjuts. Under en bensträckare plockade han åt sig en sten.

Nästan framme vid Tollby gård i Källunge såg Hammarström sin chans och slog till två gånger i huvudet med stenen, slet ned Kullsarve på vägen och tog hans plånbok. Kullsarve kvicknade dock till, men Hammarström hittade en större sten och slog ihjäl honom.

Mordoffret på vägen upptäcktes nästan genast efter dådet av två förbipasserande. Nils Kullsarves svärson kom också snabbt till platsen, eftersom hästarna hittats springande lösa.

Petter Hammarström betalade bland annat gamla skulder med rånbytet, men tiden i frihet blev kort. Den fanns vittnen som sett honom tillsammans med Kullsarve och den 1 november greps han i Atlingbo.

Hammarström erkände med en gång och dömdes att ”mista liv sitt genom halshuggning”. Nådeansökan avslogs. Därmed var det dags för den sista akten – som blev minst lika dramatisk som den första. Scenen var avrättningsplatsen på Endre backe. (En plats som ni som följer denna blogg redan har besökt.)

Den gotländska kulturhistorikern Theodor Erlandsson, som bland annat skapade Bungemuseet, intervjuade på 1890-talet en av de personer som hade varit med på Hammarströms avrättning den 25 augusti 1858.

När prästen läste ”Fader vår” för Petter Hammarström gjorde den dödsdömda ett flyktförsök och det uppstod kaos bland de bönder som kommenderats ut för vakthållningen. Till slut stoppades Hammarström av Erlandssons sagesman. Hammarström fick ett kraftigt hugg över ryggraden av poliskonstapelns sabel och sjönk ihop, innan han släpades fram till stupstocken och blev av med huvudet. Han begravdes i en grop i skogsbrynet med huvudet mellan benen.

När Erlandssons sagesman senare en kväll kom körande förbi avrättningsplatsen började det hagla stenar omkring honom. Först trodde mannen att det var några busungar, men sedan insåg han att det var Hammarström som hämnades från andra sidan döden. Han steg av vagnen och ropade ”Jaså, det är du, Hammarström. Gå då till ro, för du fick bara vad du förtjänte!” Därefter upphörde stenkastningen.

Theodor Erlandsson avslutar sin nedteckning med en undran ”om den gamla goda tiden var så särskilt bra ändå”.

Fakta/läs mer
Theodor Erlandsson: ”En döende kultur. Andra samlingen”, Förlag Bungemuseet, 1981.
Torsten Daun: ”Med våldsam hand. Om mord, dråp, mordbrand och mordförsök på Gotland under 1800-talet”, Gotlandica förlag, 2008.

Dela med dina vänner

  • 2
  • 3
  • 0
  • 0