Gratis åkattraktioner i Stockholm

Det är inte helt gratis att semestra i Stockholm, men det finns kostnadsfria alternativ till Gröna Lund och Skansen om man vill åka upp – och ner.

Uppåt i Liljeholmen.

Annons:

I anslutning till Liljeholmens tunnelbanestation finns en bergbana 37 meter upp till Nybohovsberget. Den så kallade Nybohovshissen, som drivs av SL, invigdes 1964. Bergbanan framförs av en operatör ombord och restiden är cirka 135 sekunder. Fin utsikt när man tar sig utanför bostadshusens ”mur”.

Uppåt i Skärholmen.

Lite längre söderut längs röd t-bana ligger Skärholmens centrum. Här invigdes 2001 bergbanan 20 meter upp till Ekholmsvägen. Ingen operatör i vagnen och restiden är cirka 90 sekunder. Fin utsikt över Skärholmens centrum söderut.

Uppåt i Nacka.

Den som tänkt sig ut i skärgården kan stanna till vid Nacka strand och ta en tur upp och ner. Bergbanan invigdes 1996 och höjdskillnaden mellan kajen och busstorget är 25 meter. Restiden är cirka 150 sekunder och utsikten över Stockholms inlopp bedårande.

FOTNOT 1: Känner du att du är rik så väntar Storstockholms fjärde bergbana på dig inne på Skansen på Djurgården.

FOTNOT 2: Det här var blogginlägg nummer 150, men nu blir det sommaruppehåll fram till mitten av augusti. Passa på att besöka någon av landets många osevärdheter! Trevlig sommar!

Rånmördaren som inte ville dö

Ungefär halvvägs mellan Visby och Slite står på landsvägens södra sida en obetydlig minnessten. Texten är numer svårtydd, men lyder ”Husbonden N. Kullsarfve född den 23 oct. 1799 blev här mördad och rånad af P. Hammarström d. 27 oct. 1857”. Bytet blev 70 riksdaler, i dag cirka 3.500 kronor.

Nils Kullsarve hade varit inne i Visby och bland annat tagit emot betalning för sålt spannmål. Den före detta fästningsfången Johan Petter Hammarström råkade bli vittne till transaktionen i handelsboden och beslutade sig för att råna Kullsarve. Hammarström hade hört åt vilket håll Kullsarve skulle efter avslutade affärer och bad om skjuts. Under en bensträckare plockade han åt sig en sten.

Nästan framme vid Tollby gård i Källunge såg Hammarström sin chans och slog till två gånger i huvudet med stenen, slet ned Kullsarve på vägen och tog hans plånbok. Kullsarve kvicknade dock till, men Hammarström hittade en större sten och slog ihjäl honom.

Mordoffret på vägen upptäcktes nästan genast efter dådet av två förbipasserande. Nils Kullsarves svärson kom också snabbt till platsen, eftersom hästarna hittats springande lösa.

Petter Hammarström betalade bland annat gamla skulder med rånbytet, men tiden i frihet blev kort. Den fanns vittnen som sett honom tillsammans med Kullsarve och den 1 november greps han i Atlingbo.

Hammarström erkände med en gång och dömdes att ”mista liv sitt genom halshuggning”. Nådeansökan avslogs. Därmed var det dags för den sista akten – som blev minst lika dramatisk som den första. Scenen var avrättningsplatsen på Endre backe. (En plats som ni som följer denna blogg redan har besökt.)

Den gotländska kulturhistorikern Theodor Erlandsson, som bland annat skapade Bungemuseet, intervjuade på 1890-talet en av de personer som hade varit med på Hammarströms avrättning den 25 augusti 1858.

När prästen läste ”Fader vår” för Petter Hammarström gjorde den dödsdömda ett flyktförsök och det uppstod kaos bland de bönder som kommenderats ut för vakthållningen. Till slut stoppades Hammarström av Erlandssons sagesman. Hammarström fick ett kraftigt hugg över ryggraden av poliskonstapelns sabel och sjönk ihop, innan han släpades fram till stupstocken och blev av med huvudet. Han begravdes i en grop i skogsbrynet med huvudet mellan benen.

När Erlandssons sagesman senare en kväll kom körande förbi avrättningsplatsen började det hagla stenar omkring honom. Först trodde mannen att det var några busungar, men sedan insåg han att det var Hammarström som hämnades från andra sidan döden. Han steg av vagnen och ropade ”Jaså, det är du, Hammarström. Gå då till ro, för du fick bara vad du förtjänte!” Därefter upphörde stenkastningen.

Theodor Erlandsson avslutar sin nedteckning med en undran ”om den gamla goda tiden var så särskilt bra ändå”.

Fakta/läs mer
Theodor Erlandsson: ”En döende kultur. Andra samlingen”, Förlag Bungemuseet, 1981.
Torsten Daun: ”Med våldsam hand. Om mord, dråp, mordbrand och mordförsök på Gotland under 1800-talet”, Gotlandica förlag, 2008.

Isengrim utmanade drottning Margareta

John Ronald Reuel Tolkien och hans hobbitar var aldrig på Österlen även om landskapet i sydöstra Skåne är sagolikt vackert. Den Isengrim (även stavad Isegrim) som härskade på en borg nära dagens Tosterup har inget att göra med Isengrim Took i Fylke.

Alla som följer denna blogg minns naturligtvis historien om borgherren Jens Grim, Ise(n)grim, som lät mörda prästen i Löderup när han blev bannlyst efter att ha stulit allmogens boskap.

Enligt historikern Carl Georg Brunius skickade Grim sina bönder till kyrkan där de högg ned prästen. När saken blev känd lät han straffa sina egna bönder hårt för att bevisa sin egen oskuld. När Grim vägrade att följa unionsdrottningen Margareta (1353–1412) i kriget mot Albrekt av Mecklenburg var dock måttet rågat. Drottningen beordrade rivning av borgen.

Enligt en annan version av historien var det drottning Margareta Spränghäst (ca 1230–82) som lät straffa Jens Grim med att riva borgen. Hon ska dessutom ha avrättat Grim och hans män. Fästet är i alla fall borta.

Bakom de vaktande korna och trädet döljer sig borgen.

Lämningarna av Ise(n)grims borg visar att den varit en av de största i Skåne. I dag återstår två höga kullar om cirka 40 x 40 meter. Beroende på lantbruket är det inte alltid det går att ta sig fram till själva anläggningen, men den är väl synlig från vägen.

För övrigt är Ise(n)grim ett återkommande namn på vargen i medeltida sagor. Tolkien behövde inte gå över ån efter vatten.

Fakta/läs mer
Carl Georg Brunius: ”Skånes konsthistoria för medeltiden”, Gleerup, 1850.
Svenska Familj-Journalen 1873.
Inge Löfström: ”Detta är Österlen”, 1978.
Anders Ödman: ”Borgar i Skåne”, Historiska media, 2002.

När Norrmalm var en egen stad

När hjältekonungen Gustav Vasa avskaffade katolicismen överförde han klostrens egendomar till kronan. Stora delar av västra Norrmalm i Stockholm, som tillhört Sankta Klara kloster, hamnade på så sätt i kungens händer.

I slutet av 1500-talet växte befolkningen i huvudstaden snabbt och allt fler flyttade ut till malmarna. För Norrmalmsborna var det tungt att vara underställda både kronan och Stockholm. Därför vädjade de om att få bilda en egen stad. Hertig Karl, sedermera IX, gjorde dem till viljes. Elaka tungor sade att det också var en liten hämnd på de styrande i Stockholm, som stött hans brorson Sigismund i kampen om kungakronan.

Från 1602 bestod Stockholm sålunda av Stockholm och den nya Norra förstaden. Stockholm kunde dock aldrig förlika sig med ett mindre syskon och protesterade ljudligt. År 1635 beslutade drottning Kristinas förmyndarregering att Stockholm åter skulle bli ett och de styrande i Norra förstaden fick en vecka på sig att avveckla sin stad.

Norrmalm på 1625 års karta över Stockholm.

Norra förstaden omfattade i stort dagens Norrmalm söder om Kungsgatan. Gatunätet i staden, och det mesta av bebyggelsen, försvann vid den första större uppsnyggningen av Norrmalm, som inleddes 1637. De enda byggnader som i någon form finns kvar från stadstiden är de båda kyrkorna Sankta Klara och Sankt Jakob.

Fakta/läs mer
Lars Ericson: ”Stockholms stads historia under 750 år”, Historiska media, 2001.

Välbevarad skans från andra världskriget

Enligt medieuppgifter är rysskräcken större än någonsin på Gotland. Skönt då att det fortfarande finns skyddsrum kvar att krypa ned i när man blir riktigt rädd.

Skyttevärn.

Mellan Kappelshamns- och Valleviken på norra Gotland uppfördes under andra världskriget den så kallade Lärbrolinjen. Den bestod av 15 skansar och uppgiften var att försvara den skyddade Fårösundsbassängen i norr. Linjen var helt klar först i början av 1945.

Nedgång till skyddsrummet.

Numer är de flesta av skansarna borta, men skansen ”Grustaget” på Skoldrebacke är i det närmaste intakt – bara vägspärren saknas. Skyddsrummet för 24 personer (Sk24) omges av skyttevärn och stridsvagnshinder.

Nere i skyddsrummet.

I skyddsrummet, som står öppet, finns sängarna och den handdrivna fläkten kvar. Ta med en ficklampa om du vill undersöka anläggningen närmare.

Karta över skansen Grustaget.

Fakta/läs mer
Bengt Hammarhjelm: ”Beredskap på Gotland 175 år 1811–1986”, Ödins förlag, 1999.
Per Dahl (red): ”Svensk militärhistorisk atlas”, Hjalmarson & Högberg, 2000.
Ryss’n kummar!”, Symposium om ryssar och rysskräck på Gotland från Bodisco till Nordstream, Högskolan på Gotland, 2009
Högberg & Ohlsson: ”Militär utflykt!”, Fort & Bunker, 2006.

Näst sista vilan på Färna bruk

År 1828 kom Färna bruk i Västmanland i den grevliga släkten von Hermanssons ägo. Först ut var Carl Johan, som var även var riksdagsman.

Han är främst ihågkommen för en motion om äldrevården, som får dagens skandaler i ämnet att framstå som bagateller. Greven föreslog att de gamla och orkeslösa i samhället helt enkelt skulle avlivas.

Bruket övertogs så småningom av sonen Carl Fredrik von Hermansson. Han lät bland annat försköna parken vid bruket. Carl Fredriks favoritplats låg ned mot Lillsjön och där uppförde ha en sista viloplats åt sig. Ett mausoleum byggt av slaggsten.


När Carl Fredrik dog 1906 placerades urnan med hans aska i mausoleet, men efter bara ett par år flyttades den till Gunnilbo kyrkogård. Det märkliga mausoleet står dock kvar – och vyn ned mot sjön är fortfarande fin.

Fakta/läs mer
Eva Burman: ”Sällsamheter i Bergslagen”, Rabén & Sjögren, 1982.

Bortglömd järnvägsstation vid Slussen

Norra stations stationshus, med klocktorn och allt, försvann snabbare än man kan säga Kristina Alvendal. Med tanke på kaoset kring ombyggnaden av Slussen är det definitivt läge att spana in ett annat gammalt stationshus. En vacker morgon kanske det är förvandlat till en tegelhög.

Fisksätra i Nacka var min första hemvist i Stockholmsområdet när jag blev 08:a för 25 år sedan. (Området betecknades som slum av Moderaterna, men jag trivdes.) Därmed blev Saltsjöbanan min livlina till jobb och nöjen. Pålitlig, även om jag önskade lite tätare turer sena kvällar.

År 1893 invigde hjältekonungen Oskar II Saltsjöbanan, som då hade sträckningen Tegelviken–Dalaröbryggan (i Saltsjöbaden). Redan samma år flyttades dock ändstationen på Södermalm in till Stadsgården vid Slussen. Det monumentala stations- och kontorshuset, som än så länge står kvar, uppfördes 1912–14 och var i drift fram till 1936 då banan förlängdes in till dagens station vid Slussens bussterminal.

Stationen 1936. Foto från Spårvägsmuseets arkiv.

Själva stationsdelen hittar du bakom Stockholms mest centralt placerade järnvägsbommar nere vid Stadsgården. Det går inte att komma ut på perrongen, men genom avspärrningen kan man se biljettluckorna. I taket sitter kraftiga järnbalkar. De var en del av den gångbro som ledde ned till färjorna som trafikerade Stadsgården–Karl XII:s torg. Även ståtliga Lokattens trappor, döpta efter en krog på platsen, upp till Katarinavägen är avstängda.

Lokattens trappor sedda från Katarinavägen.

Stationshuset vid Katarinavägen.

Den avspärrade perrongen.

Stationen från Stadsgården.

Fakta/läs mer:
Kenneth Landgren: ”Saltsjöbanan”, SJK, 1993.
Mia Tottmar: ”De glömda och gömda trapporna öppnar igen” i Dagens Nyheter den 11 juni 2011.
Björkman & Ekström: ”Stockholms järnvägar. 4 Södermalm och Skeppsbron”, Trafiknostalgiska förlaget, 2013.

Vägen till Hjulsta

När jag för första gången besökte platsen för Hjulsta by i nordvästra Stockholm för drygt tio år sedan fanns det tydliga rester kvar av den tidigare bebyggelsen. Nu får man leta ordentligt på kullen innan någon gammal grundmur ger sig till känna. Men det innebär inte att resan inte är mödan värd – tvärt om.

Hjulsta by söderifrån på 1920-talet. Foto från Spånga Fornminnes- och Hembygdsgilles arkiv.

Börja med att ta dig till Barkarby torg och vandra mot sydost på Enköpingsvägen – inte motorvägen utan den lilla gatan i villaområdet. Från ”Hedenhös” fram till högertrafikomläggningen 1967 var detta huvudleden mot Bergslagen och Dalarna. I utkanten av samhället återfinns två monument som vittnar om vägens betydelse. Gränsmarkeringen mellan Stockholms län och stad (från 1962), samt en halvmilsten.

På kullen med björkarna i bildens mitt låg Hjulsta by.

När asfalten upphör tar du sikte på kullen med björkarna, som ligger rakt ned mot det moderna Hjulsta. På vägen till kullen passerar du över den igenfyllda motorvägen, som var i bruk till för bara något år sedan.

Några av de få lämningarna ovan jord.

När platsen för Hjulsta by undersöktes 2006 inför omläggningen av motorvägen framkom att platsen har anor åtminstone 2.000 år tillbaka. Nu återstår, som nämnts, bara några mindre murrester i det höga gräset. Den sista bebyggelsen i Hjulsta by revs i slutet av 1960-talet efter att ha förfallit under den sista tiden.

Topografiska kartan från 1956. Notera ”kroken”, den gamla landsvägen, vid Hjulsta by.

Den äldsta(?) Enköpingsvägen slingrade sig igenom Hjulsta by och böjen på vägen kallades Hjulsta långkrok. Sparkar du lite i mossan är resterna efter även denna landsväg möjliga att hitta på kullen.

Fakta/läs mer
Nils Staf (red): ”Spånga sockens historia”, 1967.
Riksantikvarieämbetet: ”Två bytomter och tre gravfält vid Järvafältet”.
Situationsplaner från den arkeologiska undersökningen.

Undangömt gilleshus från medeltiden

Innanför Visbys ringmur vimlar det av medeltida byggnader, men det finns faktiskt en hel del även ute på den gotländska landsbygden. Det gäller bara att veta var.

Cirka 15 kilometer sydost om Visby återfinns den lilla socknen Björke och gården Björksarve. På gården står ett stenhus, som uppfördes för ett S:ta Katarina gille i mitten av 1400-talet. Gillet grundades 1443 av kyrkoherden i Björke, Botulf.

Förutom gilleshuset finns unikt nog gillets stadgar bevarade i avskrifter. Ville man bli medlem i gillet fick ens rykte inte vara skamfilat: ”Var och en som vill gå in i S:ta Katarina gille skall vara utan uppenbar vanära och skam och dåligt rykte.” Naturligtvis skulle man också ha råd med inträdesavgiften. Gillets ändamål var – precis som i de flesta gillen – att ta hand om medlemmarna. I S:ta Katarina gille gällde detta även efter att någon hade avlidit.

Ordet öl nämns ett otal gånger i stadgarna, så jag misstänker att fester hade en framträdande plats i verksamheten. Men det gällde att sköta sig. Den som spillde öl eller spydde i gilleshuset drabbades av böter.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin
Sven-Erik Pernler: ”S:ta Katarina-gillet Björke” i Gotländskt arkiv 1986.

Bör även Sverige invadera Ukraina?

I korsningen Sveavägen–Kungsgatan (Kungsgatan 32–38) i Stockholm ligger Centrumhuset. Det stora affärs- och kontorskomplexet uppfördes 1929–31. Runt om fönster och portar pryds huset av dekorativt tegel med olika reliefer, utförda av bröderna Gustaf och Aron Sandberg. En av dessa föreställer några Svenskbybor. Kanske för att de var i ropet just när huset byggdes.


Strax norr om Krimhalvön, i vad som i skrivande stund fortfarande är Ukraina, bor ett par hundra svenskättlingar i en by. Med det senaste kvartsseklets geografiska logik är väl detta en del av Sverige. Bör inte även Sverige invadera Ukraina? På vägen kan vår armé passa på att utkräva revansch i Poltava.

Invånarna i Gammelsvenskby härstammar från den svenskspråkiga befolkningen på Dagö. Efter en rättlig tvist med en godsägare på ön tilldelades man 1781 ny mark i nuvarande Ukraina av kejsarinnan Katarina II. Vandringen söderut tog nio månader och bara omkring hälften av de tusen personer som startade marschen kom fram.

Krig och hungersnöd gick hårt åt invånarna och 1929 utvandrade i princip hela byn till Sverige. En del blev dock besvikna på det nya landet och återvände till Sovjetunionen och Gammelsvenskby.

Även andra världskriget drabbade byn hårt. Tyskarna hälsades som befriare och vid reträtten 1943 evakuerades befolkningen västerut. Där spårades den dock upp av Sovjetunionen och deporterades till ett läger vid Norra ishavet. De som överlevde lyckades så småningom ta sig tillbaka till Gammelsvenskby.

Många av de Svenskbybor som kom till Sverige 1929 slog sig ned på Gotland och i Svenskbygården i Roma kan du lära dig mer om historien.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin.
Andersson & Bedoire: ”Stockholms byggnader”, Prisma, 1988.