När Norrmalm var en egen stad

När hjältekonungen Gustav Vasa avskaffade katolicismen överförde han klostrens egendomar till kronan. Stora delar av västra Norrmalm i Stockholm, som tillhört Sankta Klara kloster, hamnade på så sätt i kungens händer.

I slutet av 1500-talet växte befolkningen i huvudstaden snabbt och allt fler flyttade ut till malmarna. För Norrmalmsborna var det tungt att vara underställda både kronan och Stockholm. Därför vädjade de om att få bilda en egen stad. Hertig Karl, sedermera IX, gjorde dem till viljes. Elaka tungor sade att det också var en liten hämnd på de styrande i Stockholm, som stött hans brorson Sigismund i kampen om kungakronan.

Annons:

Från 1602 bestod Stockholm sålunda av Stockholm och den nya Norra förstaden. Stockholm kunde dock aldrig förlika sig med ett mindre syskon och protesterade ljudligt. År 1635 beslutade drottning Kristinas förmyndarregering att Stockholm åter skulle bli ett och de styrande i Norra förstaden fick en vecka på sig att avveckla sin stad.

Norrmalm på 1625 års karta över Stockholm.

Norra förstaden omfattade i stort dagens Norrmalm söder om Kungsgatan. Gatunätet i staden, och det mesta av bebyggelsen, försvann vid den första större uppsnyggningen av Norrmalm, som inleddes 1637. De enda byggnader som i någon form finns kvar från stadstiden är de båda kyrkorna Sankta Klara och Sankt Jakob.

Fakta/läs mer
Lars Ericson: ”Stockholms stads historia under 750 år”, Historiska media, 2001.

Välbevarad skans från andra världskriget

Enligt medieuppgifter är rysskräcken större än någonsin på Gotland. Skönt då att det fortfarande finns skyddsrum kvar att krypa ned i när man blir riktigt rädd.

Skyttevärn.

Mellan Kappelshamns- och Valleviken på norra Gotland uppfördes under andra världskriget den så kallade Lärbrolinjen. Den bestod av 15 skansar och uppgiften var att försvara den skyddade Fårösundsbassängen i norr. Linjen var helt klar först i början av 1945.

Nedgång till skyddsrummet.

Numer är de flesta av skansarna borta, men skansen ”Grustaget” på Skoldrebacke är i det närmaste intakt – bara vägspärren saknas. Skyddsrummet för 24 personer (Sk24) omges av skyttevärn och stridsvagnshinder.

Nere i skyddsrummet.

I skyddsrummet, som står öppet, finns sängarna och den handdrivna fläkten kvar. Ta med en ficklampa om du vill undersöka anläggningen närmare.

Karta över skansen Grustaget.

Fakta/läs mer
Bengt Hammarhjelm: ”Beredskap på Gotland 175 år 1811–1986”, Ödins förlag, 1999.
Per Dahl (red): ”Svensk militärhistorisk atlas”, Hjalmarson & Högberg, 2000.
Ryss’n kummar!”, Symposium om ryssar och rysskräck på Gotland från Bodisco till Nordstream, Högskolan på Gotland, 2009
Högberg & Ohlsson: ”Militär utflykt!”, Fort & Bunker, 2006.

Näst sista vilan på Färna bruk

År 1828 kom Färna bruk i Västmanland i den grevliga släkten von Hermanssons ägo. Först ut var Carl Johan, som var även var riksdagsman.

Han är främst ihågkommen för en motion om äldrevården, som får dagens skandaler i ämnet att framstå som bagateller. Greven föreslog att de gamla och orkeslösa i samhället helt enkelt skulle avlivas.

Bruket övertogs så småningom av sonen Carl Fredrik von Hermansson. Han lät bland annat försköna parken vid bruket. Carl Fredriks favoritplats låg ned mot Lillsjön och där uppförde ha en sista viloplats åt sig. Ett mausoleum byggt av slaggsten.


När Carl Fredrik dog 1906 placerades urnan med hans aska i mausoleet, men efter bara ett par år flyttades den till Gunnilbo kyrkogård. Det märkliga mausoleet står dock kvar – och vyn ned mot sjön är fortfarande fin.

Fakta/läs mer
Eva Burman: ”Sällsamheter i Bergslagen”, Rabén & Sjögren, 1982.

Bortglömd järnvägsstation vid Slussen

Norra stations stationshus, med klocktorn och allt, försvann snabbare än man kan säga Kristina Alvendal. Med tanke på kaoset kring ombyggnaden av Slussen är det definitivt läge att spana in ett annat gammalt stationshus. En vacker morgon kanske det är förvandlat till en tegelhög.

Fisksätra i Nacka var min första hemvist i Stockholmsområdet när jag blev 08:a för 25 år sedan. (Området betecknades som slum av Moderaterna, men jag trivdes.) Därmed blev Saltsjöbanan min livlina till jobb och nöjen. Pålitlig, även om jag önskade lite tätare turer sena kvällar.

År 1893 invigde hjältekonungen Oskar II Saltsjöbanan, som då hade sträckningen Tegelviken–Dalaröbryggan (i Saltsjöbaden). Redan samma år flyttades dock ändstationen på Södermalm in till Stadsgården vid Slussen. Det monumentala stations- och kontorshuset, som än så länge står kvar, uppfördes 1912–14 och var i drift fram till 1936 då banan förlängdes in till dagens station vid Slussens bussterminal.

Stationen 1936. Foto från Spårvägsmuseets arkiv.

Själva stationsdelen hittar du bakom Stockholms mest centralt placerade järnvägsbommar nere vid Stadsgården. Det går inte att komma ut på perrongen, men genom avspärrningen kan man se biljettluckorna. I taket sitter kraftiga järnbalkar. De var en del av den gångbro som ledde ned till färjorna som trafikerade Stadsgården–Karl XII:s torg. Även ståtliga Lokattens trappor, döpta efter en krog på platsen, upp till Katarinavägen är avstängda.

Lokattens trappor sedda från Katarinavägen.

Stationshuset vid Katarinavägen.

Den avspärrade perrongen.

Stationen från Stadsgården.

Fakta/läs mer:
Kenneth Landgren: ”Saltsjöbanan”, SJK, 1993.
Mia Tottmar: ”De glömda och gömda trapporna öppnar igen” i Dagens Nyheter den 11 juni 2011.
Björkman & Ekström: ”Stockholms järnvägar. 4 Södermalm och Skeppsbron”, Trafiknostalgiska förlaget, 2013.

Vägen till Hjulsta

När jag för första gången besökte platsen för Hjulsta by i nordvästra Stockholm för drygt tio år sedan fanns det tydliga rester kvar av den tidigare bebyggelsen. Nu får man leta ordentligt på kullen innan någon gammal grundmur ger sig till känna. Men det innebär inte att resan inte är mödan värd – tvärt om.

Hjulsta by söderifrån på 1920-talet. Foto från Spånga Fornminnes- och Hembygdsgilles arkiv.

Börja med att ta dig till Barkarby torg och vandra mot sydost på Enköpingsvägen – inte motorvägen utan den lilla gatan i villaområdet. Från ”Hedenhös” fram till högertrafikomläggningen 1967 var detta huvudleden mot Bergslagen och Dalarna. I utkanten av samhället återfinns två monument som vittnar om vägens betydelse. Gränsmarkeringen mellan Stockholms län och stad (från 1962), samt en halvmilsten.

På kullen med björkarna i bildens mitt låg Hjulsta by.

När asfalten upphör tar du sikte på kullen med björkarna, som ligger rakt ned mot det moderna Hjulsta. På vägen till kullen passerar du över den igenfyllda motorvägen, som var i bruk till för bara något år sedan.

Några av de få lämningarna ovan jord.

När platsen för Hjulsta by undersöktes 2006 inför omläggningen av motorvägen framkom att platsen har anor åtminstone 2.000 år tillbaka. Nu återstår, som nämnts, bara några mindre murrester i det höga gräset. Den sista bebyggelsen i Hjulsta by revs i slutet av 1960-talet efter att ha förfallit under den sista tiden.

Topografiska kartan från 1956. Notera ”kroken”, den gamla landsvägen, vid Hjulsta by.

Den äldsta(?) Enköpingsvägen slingrade sig igenom Hjulsta by och böjen på vägen kallades Hjulsta långkrok. Sparkar du lite i mossan är resterna efter även denna landsväg möjliga att hitta på kullen.

Fakta/läs mer
Nils Staf (red): ”Spånga sockens historia”, 1967.
Riksantikvarieämbetet: ”Två bytomter och tre gravfält vid Järvafältet”.
Situationsplaner från den arkeologiska undersökningen.

Undangömt gilleshus från medeltiden

Innanför Visbys ringmur vimlar det av medeltida byggnader, men det finns faktiskt en hel del även ute på den gotländska landsbygden. Det gäller bara att veta var.

Cirka 15 kilometer sydost om Visby återfinns den lilla socknen Björke och gården Björksarve. På gården står ett stenhus, som uppfördes för ett S:ta Katarina gille i mitten av 1400-talet. Gillet grundades 1443 av kyrkoherden i Björke, Botulf.

Förutom gilleshuset finns unikt nog gillets stadgar bevarade i avskrifter. Ville man bli medlem i gillet fick ens rykte inte vara skamfilat: ”Var och en som vill gå in i S:ta Katarina gille skall vara utan uppenbar vanära och skam och dåligt rykte.” Naturligtvis skulle man också ha råd med inträdesavgiften. Gillets ändamål var – precis som i de flesta gillen – att ta hand om medlemmarna. I S:ta Katarina gille gällde detta även efter att någon hade avlidit.

Ordet öl nämns ett otal gånger i stadgarna, så jag misstänker att fester hade en framträdande plats i verksamheten. Men det gällde att sköta sig. Den som spillde öl eller spydde i gilleshuset drabbades av böter.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin
Sven-Erik Pernler: ”S:ta Katarina-gillet Björke” i Gotländskt arkiv 1986.

Bör även Sverige invadera Ukraina?

I korsningen Sveavägen–Kungsgatan (Kungsgatan 32–38) i Stockholm ligger Centrumhuset. Det stora affärs- och kontorskomplexet uppfördes 1929–31. Runt om fönster och portar pryds huset av dekorativt tegel med olika reliefer, utförda av bröderna Gustaf och Aron Sandberg. En av dessa föreställer några Svenskbybor. Kanske för att de var i ropet just när huset byggdes.


Strax norr om Krimhalvön, i vad som i skrivande stund fortfarande är Ukraina, bor ett par hundra svenskättlingar i en by. Med det senaste kvartsseklets geografiska logik är väl detta en del av Sverige. Bör inte även Sverige invadera Ukraina? På vägen kan vår armé passa på att utkräva revansch i Poltava.

Invånarna i Gammelsvenskby härstammar från den svenskspråkiga befolkningen på Dagö. Efter en rättlig tvist med en godsägare på ön tilldelades man 1781 ny mark i nuvarande Ukraina av kejsarinnan Katarina II. Vandringen söderut tog nio månader och bara omkring hälften av de tusen personer som startade marschen kom fram.

Krig och hungersnöd gick hårt åt invånarna och 1929 utvandrade i princip hela byn till Sverige. En del blev dock besvikna på det nya landet och återvände till Sovjetunionen och Gammelsvenskby.

Även andra världskriget drabbade byn hårt. Tyskarna hälsades som befriare och vid reträtten 1943 evakuerades befolkningen västerut. Där spårades den dock upp av Sovjetunionen och deporterades till ett läger vid Norra ishavet. De som överlevde lyckades så småningom ta sig tillbaka till Gammelsvenskby.

Många av de Svenskbybor som kom till Sverige 1929 slog sig ned på Gotland och i Svenskbygården i Roma kan du lära dig mer om historien.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin.
Andersson & Bedoire: ”Stockholms byggnader”, Prisma, 1988.

En galen nazist på Södermalm

”Inga nazister på våra gator!” Stridsropet är tyvärr aktuellare än på länge. Skrek någon åt Hermann Göring för 90 år sedan?

När den tyska före detta stridsflygaren kom till Sverige i mars 1924 var han ett psykiskt och fysiskt vrak. Han hade skadats allvarligt vid Hitlers kuppförsök i München året innan och blivit minst sagt beroende av morfin.

Det gick ytterligare utför och i augusti 1925 skrevs Göring in på Aspuddens sjukhem för nervsjuka, där skulle morfindosen trappas ned. Det gick inte så bra, Göring blev mycket våldsam.

Den 1 september fördes han bunden till Katarina sjukhus på Södermalm i Stockholm, som då var ett sinnessjukhus. Göring placerades i avdelningen för de våldsammaste patienterna, den så kallade ”stormen”. Dagen efter förflyttades han till Långbro sjukhus i nuvarande Fruängen.

År 1927 återvände Hermann Göring till Tyskland och karriären tog fart i det nazistiska partiet.

Göring fortsatte att hålla kontakten med Sverige, även efter att hans svenska hustru, naziikonen Carin, gått bort. År 1939 mottog han kommendörskorset av Svärdsorden av hjältekonungen Gustav V. Den 15 oktober 1945 var dock sagan om Hermann Göring all.


Katarina sjukhus står dock kvar mellan Bjurholms- och Brännerigatan. I dag rymmer husen bostäder. De uppfördes på 1700-talet som bryggeri av Anders Bjurholm. Sjukhusrörelsen tog sin början 1831, som sinnessjukhus fungerade det 1902–35.

Fakta/läs mer:
Nordenankar & Nordmark: ”Från bryggeri till sinnessjukhus” i ”Söders historia 3”, Hans Nordmark förlag, 1991.
Bosse Schön: ”Hitlers knarkande hantlangare”, Bosse Schöns förlag, 2010.

Unik flottbro bevarad vid Hinseberg

För var de vanliga, nu finns det kanske bara några få kvar i hela landet – flottbroarna. En av dem finns i Frövi och sträcker sig från samhället till herrgården/kvinnofängelset Hinseberg.

Bron byggdes på order av Jacob Johan Tersmeden, ägare till Hinseberg, på 1840-talet. Enligt legenden var han rädd för ryssarna och ville ha en bro som snabbt kunde rivas. Mer troligt är kanske att en flottbro är billigare än en stenbro.

Bron renoverades och återinvigdes 1999. Men har du inget ärende till kvinnofängelset tvingas du njuta av konstruktionen från land.

Fakta/läs mer:
Länsstyrelsen i Örebro län: ”Riksintressen KNÖL-kommunderna”.

Krögaren som tog de sista slantarna

Kulturreservatet Klippan i Göteborg är en plats med mycket lång och spännande historia. Undanskymd och, i alla fall tidigare, sanslöst dåligt skyltad finns här resterna efter en av det medeltida Sveriges mäktigaste borgar, Älvsborg. Men det är inte därför vi är här denna gång…

Innan Göta älv muddrades tvingades alla större fartyg med last till Göteborg att göra halt vid Klippan för att godset skulle föras över till mindre och inte lika djupgående båtar. Det var också vid Klippan Ostindiska kompaniet hade sin utrustningshamn. Sjömän kräver krogar (läs om motsvarigheten i 1700-talets Stockholm här), så även i Klippan.

Den kanske mest kände besättningsmannen på alla Ostindiska kompaniets resor var den 23-årige skeppsprästen Jacob Wallenberg ombord på ”Finland”, som lämnade Sverige 1769. Han reseberättelse ”Min son på galejan” är en av de roligaste reseberättelser som skrivits.

När Wallenberg och de övriga ur besättningen begav sig ut till Klippan föra att mönstra på möttes de av värdshusvärden James Carnegie, som förklarade att ”ni får inte föra ut pengar ur landet, det är mot kungens förordning” och att han hade gott rött vin, kapuner, harar och puddingar. Värdshuset ”stormades”.

Fyllda både till kropp och själ kom besättningen till sist ombord, men man tvingades vänta ytterligare två veckor på lämplig vind. Den 26 december var det till slut dags. Damerna ur det lätta gardet roddes i land med jollen och resan mot Kanton i Kina kunde inledas.

Värdshuset påsken 2013.

Värdshuset från 1700-talet står kvar (Klippgatan 12) och är i dag bostadshus. Den som vill äta gott rekommenderar jag restaurangen Sjömagasinet, som huserar i Ostindiska kompaniets magasin från 1775. Ett fönsterbord med utsikt över älven är en svårslagen kulinarisk upplevelse.

Fakta/läs mer
Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”, Prisma, 1967.
Robert Hermansson: ”Det stora äventyret – boken om Svenska ostindiska companiet”, Breakwater publishing, 2003.
Ted Knapp: ”Längs Göteborgs kuster, kajer och kanaler”, Tre böcker förlag, 2009.
”Från Sveriges dyraste mark till en stor stark. Klippan vid Göta älvs mynning under 700 år”, Breakwater publishing, 2012.