Undangömt gilleshus från medeltiden

Innanför Visbys ringmur vimlar det av medeltida byggnader, men det finns faktiskt en hel del även ute på den gotländska landsbygden. Det gäller bara att veta var.

Cirka 15 kilometer sydost om Visby återfinns den lilla socknen Björke och gården Björksarve. På gården står ett stenhus, som uppfördes för ett S:ta Katarina gille i mitten av 1400-talet. Gillet grundades 1443 av kyrkoherden i Björke, Botulf.

Annons:

Förutom gilleshuset finns unikt nog gillets stadgar bevarade i avskrifter. Ville man bli medlem i gillet fick ens rykte inte vara skamfilat: ”Var och en som vill gå in i S:ta Katarina gille skall vara utan uppenbar vanära och skam och dåligt rykte.” Naturligtvis skulle man också ha råd med inträdesavgiften. Gillets ändamål var – precis som i de flesta gillen – att ta hand om medlemmarna. I S:ta Katarina gille gällde detta även efter att någon hade avlidit.

Ordet öl nämns ett otal gånger i stadgarna, så jag misstänker att fester hade en framträdande plats i verksamheten. Men det gällde att sköta sig. Den som spillde öl eller spydde i gilleshuset drabbades av böter.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin
Sven-Erik Pernler: ”S:ta Katarina-gillet Björke” i Gotländskt arkiv 1986.

Bör även Sverige invadera Ukraina?

I korsningen Sveavägen–Kungsgatan (Kungsgatan 32–38) i Stockholm ligger Centrumhuset. Det stora affärs- och kontorskomplexet uppfördes 1929–31. Runt om fönster och portar pryds huset av dekorativt tegel med olika reliefer, utförda av bröderna Gustaf och Aron Sandberg. En av dessa föreställer några Svenskbybor. Kanske för att de var i ropet just när huset byggdes.


Strax norr om Krimhalvön, i vad som i skrivande stund fortfarande är Ukraina, bor ett par hundra svenskättlingar i en by. Med det senaste kvartsseklets geografiska logik är väl detta en del av Sverige. Bör inte även Sverige invadera Ukraina? På vägen kan vår armé passa på att utkräva revansch i Poltava.

Invånarna i Gammelsvenskby härstammar från den svenskspråkiga befolkningen på Dagö. Efter en rättlig tvist med en godsägare på ön tilldelades man 1781 ny mark i nuvarande Ukraina av kejsarinnan Katarina II. Vandringen söderut tog nio månader och bara omkring hälften av de tusen personer som startade marschen kom fram.

Krig och hungersnöd gick hårt åt invånarna och 1929 utvandrade i princip hela byn till Sverige. En del blev dock besvikna på det nya landet och återvände till Sovjetunionen och Gammelsvenskby.

Även andra världskriget drabbade byn hårt. Tyskarna hälsades som befriare och vid reträtten 1943 evakuerades befolkningen västerut. Där spårades den dock upp av Sovjetunionen och deporterades till ett läger vid Norra ishavet. De som överlevde lyckades så småningom ta sig tillbaka till Gammelsvenskby.

Många av de Svenskbybor som kom till Sverige 1929 slog sig ned på Gotland och i Svenskbygården i Roma kan du lära dig mer om historien.

Fakta/läs mer
Nationalencyklopedin.
Andersson & Bedoire: ”Stockholms byggnader”, Prisma, 1988.

En galen nazist på Södermalm

”Inga nazister på våra gator!” Stridsropet är tyvärr aktuellare än på länge. Skrek någon åt Hermann Göring för 90 år sedan?

När den tyska före detta stridsflygaren kom till Sverige i mars 1924 var han ett psykiskt och fysiskt vrak. Han hade skadats allvarligt vid Hitlers kuppförsök i München året innan och blivit minst sagt beroende av morfin.

Det gick ytterligare utför och i augusti 1925 skrevs Göring in på Aspuddens sjukhem för nervsjuka, där skulle morfindosen trappas ned. Det gick inte så bra, Göring blev mycket våldsam.

Den 1 september fördes han bunden till Katarina sjukhus på Södermalm i Stockholm, som då var ett sinnessjukhus. Göring placerades i avdelningen för de våldsammaste patienterna, den så kallade ”stormen”. Dagen efter förflyttades han till Långbro sjukhus i nuvarande Fruängen.

År 1927 återvände Hermann Göring till Tyskland och karriären tog fart i det nazistiska partiet.

Göring fortsatte att hålla kontakten med Sverige, även efter att hans svenska hustru, naziikonen Carin, gått bort. År 1939 mottog han kommendörskorset av Svärdsorden av hjältekonungen Gustav V. Den 15 oktober 1945 var dock sagan om Hermann Göring all.


Katarina sjukhus står dock kvar mellan Bjurholms- och Brännerigatan. I dag rymmer husen bostäder. De uppfördes på 1700-talet som bryggeri av Anders Bjurholm. Sjukhusrörelsen tog sin början 1831, som sinnessjukhus fungerade det 1902–35.

Fakta/läs mer:
Nordenankar & Nordmark: ”Från bryggeri till sinnessjukhus” i ”Söders historia 3”, Hans Nordmark förlag, 1991.
Bosse Schön: ”Hitlers knarkande hantlangare”, Bosse Schöns förlag, 2010.

Unik flottbro bevarad vid Hinseberg

För var de vanliga, nu finns det kanske bara några få kvar i hela landet – flottbroarna. En av dem finns i Frövi och sträcker sig från samhället till herrgården/kvinnofängelset Hinseberg.

Bron byggdes på order av Jacob Johan Tersmeden, ägare till Hinseberg, på 1840-talet. Enligt legenden var han rädd för ryssarna och ville ha en bro som snabbt kunde rivas. Mer troligt är kanske att en flottbro är billigare än en stenbro.

Bron renoverades och återinvigdes 1999. Men har du inget ärende till kvinnofängelset tvingas du njuta av konstruktionen från land.

Fakta/läs mer:
Länsstyrelsen i Örebro län: ”Riksintressen KNÖL-kommunderna”.

Krögaren som tog de sista slantarna

Kulturreservatet Klippan i Göteborg är en plats med mycket lång och spännande historia. Undanskymd och, i alla fall tidigare, sanslöst dåligt skyltad finns här resterna efter en av det medeltida Sveriges mäktigaste borgar, Älvsborg. Men det är inte därför vi är här denna gång…

Innan Göta älv muddrades tvingades alla större fartyg med last till Göteborg att göra halt vid Klippan för att godset skulle föras över till mindre och inte lika djupgående båtar. Det var också vid Klippan Ostindiska kompaniet hade sin utrustningshamn. Sjömän kräver krogar (läs om motsvarigheten i 1700-talets Stockholm här), så även i Klippan.

Den kanske mest kände besättningsmannen på alla Ostindiska kompaniets resor var den 23-årige skeppsprästen Jacob Wallenberg ombord på ”Finland”, som lämnade Sverige 1769. Han reseberättelse ”Min son på galejan” är en av de roligaste reseberättelser som skrivits.

När Wallenberg och de övriga ur besättningen begav sig ut till Klippan föra att mönstra på möttes de av värdshusvärden James Carnegie, som förklarade att ”ni får inte föra ut pengar ur landet, det är mot kungens förordning” och att han hade gott rött vin, kapuner, harar och puddingar. Värdshuset ”stormades”.

Fyllda både till kropp och själ kom besättningen till sist ombord, men man tvingades vänta ytterligare två veckor på lämplig vind. Den 26 december var det till slut dags. Damerna ur det lätta gardet roddes i land med jollen och resan mot Kanton i Kina kunde inledas.

Värdshuset påsken 2013.

Värdshuset från 1700-talet står kvar (Klippgatan 12) och är i dag bostadshus. Den som vill äta gott rekommenderar jag restaurangen Sjömagasinet, som huserar i Ostindiska kompaniets magasin från 1775. Ett fönsterbord med utsikt över älven är en svårslagen kulinarisk upplevelse.

Fakta/läs mer
Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”, Prisma, 1967.
Robert Hermansson: ”Det stora äventyret – boken om Svenska ostindiska companiet”, Breakwater publishing, 2003.
Ted Knapp: ”Längs Göteborgs kuster, kajer och kanaler”, Tre böcker förlag, 2009.
”Från Sveriges dyraste mark till en stor stark. Klippan vid Göta älvs mynning under 700 år”, Breakwater publishing, 2012.

Stockholms ståtligaste kontorshus

Så länge den omfattande ombyggnaden pågår får vi hålla oss utanför avspärrningarna. Det gör dock inte så mycket, storheten gör sig ändå bäst på lite avstånd. Statens vattenfallsverks, senare Vattenfalls, tidigare huvudkontor i Råcksta i nordvästra Stockholm tillhör huvudstadens mest storslagna byggnader.

När komplexet stod helt klart 1962 var det norra Europas största kontorsbyggnad. Kontors- och biytorna uppgick till 75.000 kvadratmeter. Husen hade cirka 7.000 fönsterrutor och var klädda med 24.000 emaljerade aluminiumplåtar. Fasaden lär ha klarat det första halvseklet utan större underhåll. ”Bra vardagsvara, ingen lyx”, var generaldirektör Åke Ruscks order till företagets chefsarkitekt Sven Danielson.

Stora hus.

Nu, i början av år 2014, är Vattenfall granne med Friends arena i Solna och omvandlingen av byggnaderna är i full gång. Här skapas Vällingby parkstad med 1.400 nya bostäder. Något har rivits, men det mesta blir tackochlov kvar. Stockholms stadsmuseum har blåklassat kontorskomplexet, vilket innebär att man anser att det handlar om ”synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”.

Kvar blir också min personliga favorit, den låga restaurangbyggnaden som ligger ut mot Bergslagsvägen. Enligt uppgift ska den byggas om till skola.

Restaurangen.

FOTNOT: På området ligger dessutom Råcksta gård från slutet av 1700-talet. Vattenfall använde den som representationslokal. Det är inte riktigt klart vad gården får för uppgift i nya Vällingby parkstad, men kvar blir den.

Råcksta gård hukar.

Fakta/läs mer
Gösta Selling: ”Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten”, Bonniers, 1977.
Björn Wikström (red): ”Vattenfall i Råcksta. Glimtar från ett halvsekel”, Vattenfalls kulturarvskommitté, 2012.

K-spaning på Gotland 11

Landet slutar med en klippa och sedan tar vattnet vid. Det kan vara Godahoppsudden i Afrika eller Gibraltar i Europa – men det är Hoburgen på Gotland. Eftersom uddar, med underliggande rev och kraftiga strömmar, kan ställa till problem för sjöfarande håller vi oss på landbacken.

(I gymnasiet tänkte jag mig ett liv till sjöss, men när krigsmakten placerade mig i kavalleriet i stället för i flottan blev jag knäckt. Nu har jag dessutom glömt bort hur man rider.)

Restaurangen vid slutet av Gotland heter Majstregården och är ett givet mål för alla K-spanare med känsla för 1960-talet. Rustik inredning med träpanel och ett tidstypiskt yttre, som smälter in i ett av Gotlands vackraste landskap. Något som uppmärksammades vid den inofficiella invigningen den 22 maj 1969.

Vykort utgivet av Majstregården 1985.
Gotlands Allehandas Allan Cedergren var på plats, tillsammans med landshövding Torsten Andersson och andra speciellt inbjudna, och refererade: ”Under den efterföljande lunchen som värdfolket bjöd på, yttrades många positiva saker både om restaurangens utsökta läge och det sätt på vilket man passat in den lågmälda byggnadskroppen i den känsliga omgivningen.”

Majstregården i dag.
När du besöker Majstregården ska du fortsätta lite söderut och titta på det här.

Fakta:
Allan Cedergren: ”Landshövdingen lyckönskade då Majstregården ’öppnades’” i Gotlands Allehanda den 23 maj 1969.

Gräv fram borgen i Uppsala!

Precis under gräsmattan i Universitetsparken i centrala Uppsala ruvar den – ärkebiskopens gamla borg. Försvunnen från dagsljuset i snart 130 år.

Under hundratals år i vår historia var ärkebiskopen en i högsta grad politisk person och under medeltiden krävde detta ett starkt hus, som kunde stå emot arga motståndare. En borg var mycket bra att ha.

År 1164 fick Sverige sin första ärkebiskop. Till en början regerade han från nuvarande Gamla Uppsala, men 1273 flyttades ärkestiftet till nuvarande Uppsala (då med namnet Östra Aros).

Den borg vi inte kan se någonting av i dag anlades troligen i slutet av 1300-, eller i början av 1400-talet. Omkring hundra år senare förstärktes den med ringmur och torn. (Det bör tillägas att borgens tidiga historia är delvis dold i dunkel.)

Under den blivande hjältekonungen Gustav Vasas kamp mot de lömska danskarna och dess svenska allierade 1521 hölls borgen av ärkebiskopen Gustav Trolles fogde Bengt Bjugg. Enligt Peder Swarts krönika var Bjugg lite övermodig och höll gästabud för borgens besättning, något som utnyttjades under natten av Gustavs trupp som överrumplade försvararna. De 100 ryttarna och 30 knektarna flydde och Gustav var ytterligare ett steg närmare Sveriges krona.

Gustav Vasa lät befästa borgen ytterligare, men i mitten av 1500-talet anlade han i stället dagens Uppsala slott högt uppe på Kasåsen. Den gamla borgen utnyttjades som stenbrott för den nya och lämnades sedan att förfalla.

Det norra tornet under rivning. Det nyuppförda Universitetshuset i bakgrunden. Foto från Uppsala universitetsbibliotek.

Platsen lämnades dock inte helt öde. Ett kungligt stall och senare Uppsala universitets så kallade exercitiegård byggdes på och av murresterna.

Uppmätning av borgruinen. Notera läget i parken och under Universitetshuset. Planritning från Uppsala universitetsbibliotek.

År 1886 var den tydligaste resten av den gamla borgen det runda norra tornet. Det hade gett namn till Rundelsgränd, som innan anläggandet av Universitetsparken fortsatte ned till Akademigatan. Men 1886 var det definitivt slut för ärkebiskopens gamla borg. De sista resterna revs och lämnade plats för Universitetshuset och Universitetsparken.

Parken i januari 2014.

Det norra tornet låg ungefär där Erik Gustaf Geijer står staty. Spår av det södra tornet kan eventuellt finnas i Ärkebiskopsgårdens källare. Det finns även murrester i Universitetshusets källare, men de kan härröra från exercitiegården.

Den mest konkreta lämningen av borgen ovan jord.

Universitetsparken är vacker och Geijer var säkert en stor man, men jag tycker att man kan frilägga något av de gamla murarna. En medeltida borg är en bra sevärdhet och sådana kan man inte får för många av. Nu finns det inte ens en liten skylt, som berättar om platsens spännande historia.

Läs också om den medeltida borgen i Ystad. Även den är helt borta!

Fakta/läs mer
August Hahr: ”Uppsala forna ärkebiskopsborg”, Almqvist & Wiksell, 1929.
Christian Lovén: ”Borgar och befästningar i det medeltida Sverige”, Kungl Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 1996.
Anna Ölund: ”Arkeologisk undersökning Universitetsparken. Lämningar efter ärkebiskopsborgen”, Upplandsmuseets rapporter 2010:16.

När spårvägen nådde Alvik

Med utbyggnaden av Tvärbanan till Solna har Alvik verkligen blivit navet för spårväg i Stockholm. Det hela började dock för hundra år sedan, 1914, när den tredje ”Tranebergsbron” togs i bruk.

Den första bron över Tranebergssundet beordrades fram av hjältekonungen Gustav III, som krävde en kortare och snabbare väg ut till förlustelserna på Drottningholms slott. Hans flottbro stod klar 1787.

Pontonbron från Alvikssidan 1915. Foto: Spårvägsmuseet.

På 1850-talet var Gustavs flottbro så nedsliten att en ny anlades. Förorterna väster om sundet växte dock snabbt och med dem trafiken. År 1914 stod en pontonbro klar för att ta över all tyngre trafik från flottbron.

Tranebergsbron under uppförande 1932. Foto: Oscar Bladh/Stockhoms stadsmuseum.

Samma år som pontonbron stod klar drogs också spårvägen över sundet till Alvik. En av linjerna, senare nummer 12, vek av söderut till Äppelviken. Den andra, senare nummer 13, drogs norrut till Ulvsunda. Båda linjerna hade ändhållplats vid Tegelbacken inne i stan.

Utdrag ur 1934 års karta över Stockholm med omgivningar.

År 1934 stod dagens Tranebergsbro klar och alla trafik flyttade 25 meter upp i luften. Men alla spår av den gamla tiden är inte borta. Nere vid sundet, på Alvikssidan, finns landfästet till pontonbron från 1914 kvar. Spårvägsrälsen syns tydligt!

När du ändå är i Alvik bör du titta på gräsplätten där man spelade OS-fotboll 1912 och järnvägen som blev Tvärbanan till Solna.

Fakta/läs mer:
Arne Dufwa: ”Trafik, broar, tunnelbanor, gator”, Stockholms stad, 1985.
Nils Carl Aspenberg: ”Från Söder till Östermalm. Spårvagnar, förortsbanor och trådbussar i Stockholm”, Baneforlaget, 1996.

Lilla Stampan har snurrat klart

Det gäller att ta vara på de soliga dagarna denna mörka vinter. Varför inte en promenad i Spånga och Kälvesta för att spana in en gammal trotjänare från Brunkebergsåsen – kvarnen Lilla Stampan.

Ett av de hetaste områdena för väderkvarnar i Stockholm begränsas av dagens Kammakare-, Dala-, Odengatan och Sveavägen. Redan avbildningar från 1600-talet visar en skog av vingar. I slutet av 1800-talet trängde staden på och väderkvarnarna blev färre. Några fick dock ett fortsatt liv längre ut på den dåvarande landsbygden.

Lilla Stampan på Brunkebergsåsen. Detalj ur akvarell av Albert Theodor Gellerstedt 1882.

1600-talskvarnen Lilla Stampan stod ursprungligen i nuvarande Vegagatan. Kanske fick den, och systern Stora Stampan, sina namn efter någon markägare. En Nils Stamp nämns på 1500-talet.

Kälvesta kvarn 1936. Foto: Gustaf W:son Cronquist/Stockholms stadsmuseum.

Omkring 1884 flyttades Lilla Stampan till Lunda i Spånga, för att cirka tio år senare hamna på nuvarande plats (Skestavägen 45) i Kälvesta. Bilder från 1920-talet visar en fallfärdig kvarn. I dag är den prydligt renoverad och pryder sin plats i villakvarteret. Bara vingarna saknas.

I dag pryder kvarnen sin plats bland villorna.

När du ändå är uppe och på fötterna i Spånga/Kälvesta. Spana in en gammal järnväg och en flygkatastrof!

Fakta/läs mer
Bertil Waldén: ”Tre väderkvarnar från det gamla Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1926.