När spårvägen nådde Alvik

Med utbyggnaden av Tvärbanan till Solna har Alvik verkligen blivit navet för spårväg i Stockholm. Det hela började dock för hundra år sedan, 1914, när den tredje ”Tranebergsbron” togs i bruk.

Den första bron över Tranebergssundet beordrades fram av hjältekonungen Gustav III, som krävde en kortare och snabbare väg ut till förlustelserna på Drottningholms slott. Hans flottbro stod klar 1787.

Annons:

Pontonbron från Alvikssidan 1915. Foto: Spårvägsmuseet.

På 1850-talet var Gustavs flottbro så nedsliten att en ny anlades. Förorterna väster om sundet växte dock snabbt och med dem trafiken. År 1914 stod en pontonbro klar för att ta över all tyngre trafik från flottbron.

Tranebergsbron under uppförande 1932. Foto: Oscar Bladh/Stockhoms stadsmuseum.

Samma år som pontonbron stod klar drogs också spårvägen över sundet till Alvik. En av linjerna, senare nummer 12, vek av söderut till Äppelviken. Den andra, senare nummer 13, drogs norrut till Ulvsunda. Båda linjerna hade ändhållplats vid Tegelbacken inne i stan.

Utdrag ur 1934 års karta över Stockholm med omgivningar.

År 1934 stod dagens Tranebergsbro klar och alla trafik flyttade 25 meter upp i luften. Men alla spår av den gamla tiden är inte borta. Nere vid sundet, på Alvikssidan, finns landfästet till pontonbron från 1914 kvar. Spårvägsrälsen syns tydligt!

När du ändå är i Alvik bör du titta på gräsplätten där man spelade OS-fotboll 1912 och järnvägen som blev Tvärbanan till Solna.

Fakta/läs mer:
Arne Dufwa: ”Trafik, broar, tunnelbanor, gator”, Stockholms stad, 1985.
Nils Carl Aspenberg: ”Från Söder till Östermalm. Spårvagnar, förortsbanor och trådbussar i Stockholm”, Baneforlaget, 1996.

Lilla Stampan har snurrat klart

Det gäller att ta vara på de soliga dagarna denna mörka vinter. Varför inte en promenad i Spånga och Kälvesta för att spana in en gammal trotjänare från Brunkebergsåsen – kvarnen Lilla Stampan.

Ett av de hetaste områdena för väderkvarnar i Stockholm begränsas av dagens Kammakare-, Dala-, Odengatan och Sveavägen. Redan avbildningar från 1600-talet visar en skog av vingar. I slutet av 1800-talet trängde staden på och väderkvarnarna blev färre. Några fick dock ett fortsatt liv längre ut på den dåvarande landsbygden.

Lilla Stampan på Brunkebergsåsen. Detalj ur akvarell av Albert Theodor Gellerstedt 1882.

1600-talskvarnen Lilla Stampan stod ursprungligen i nuvarande Vegagatan. Kanske fick den, och systern Stora Stampan, sina namn efter någon markägare. En Nils Stamp nämns på 1500-talet.

Kälvesta kvarn 1936. Foto: Gustaf W:son Cronquist/Stockholms stadsmuseum.

Omkring 1884 flyttades Lilla Stampan till Lunda i Spånga, för att cirka tio år senare hamna på nuvarande plats (Skestavägen 45) i Kälvesta. Bilder från 1920-talet visar en fallfärdig kvarn. I dag är den prydligt renoverad och pryder sin plats i villakvarteret. Bara vingarna saknas.

I dag pryder kvarnen sin plats bland villorna.

När du ändå är uppe och på fötterna i Spånga/Kälvesta. Spana in en gammal järnväg och en flygkatastrof!

Fakta/läs mer
Bertil Waldén: ”Tre väderkvarnar från det gamla Stockholm” i Samfundet S:t Eriks årsbok 1926.

Berga stad stupade i Det heliga landet

Biskop Henrik i Linköping hade en plan: Finnveden i Småland behövde en stad där handel och hantverk kunde samlas. Biskopen ägde flera gårdar vid Berga kyrka vid ån Lagan. Här mötte vägen från Värend Lagastigen – en perfekt plats.

Biskopen fick år 1279 tillstånd av hjältekonungen Magnus Ladulås att anlägga en stad. Succén borde ha varit ett faktum. Om nu inte biskop Henrik hade dragit iväg på pilgrimsresa till Det heliga landet och avlidit i staden Akko omkring 1283.

Ny kyrka på gammal plats.

Av Berga stad blev det intet. Den stora gotiska kyrka som fanns på platsen ersattes i början av 1800-talet med nuvarande högst alldagliga kyrka, så samhället Lagan är helt fritt från rester av den tänkta metropolen. Bara ån Lagan flyter stilla…

Fakta/läs mer
Lennart Johansson (red): Landen kring sjöarna, 1999.

Avrättade kvinnor hittade under väg i Tumba

Det är bara lite drygt hundra år sedan den senaste avrättningen i Sverige, men minnena av denna mörka del av vår historia försvinner snabbt. (Andra mörka avsnitt, till exempel krig, tenderar att leva kvar och hyllas.) Jag förundras speciellt över att historien om alla de avrättningsplatser som fanns runt om i landet i princip har fallit i glömska. Kanske beror det på att man ville glömma, kanske på att de många gånger låg avsides.

Här är min – mycket korta – berättelse om avrättningsplatsen som låg mellan Tumba och Grödinge på Södertörn. På några ställen i böckerna står det Grödingemalmen, på andra Skäcklingemalmen. Sannolikt är det samma plats.


Under vägarbete på Finkmossevägen, söder om Tumba samhälle, 1985 påträffades två gravar med skelett efter kvinnor. Dessutom en grav med en fullvuxen ko! (Om ett djur utsatts för till exempel tidelag så ”avrättades” det. Läs om ett sådant fall på Gotland.) Det ena skelettet saknade kranium, det andra hade det placerat intill kroppen. Tygrester i gravarna daterades till 1600- eller 1700-tal.

Uppgifterna om avrättningsplatsen är mycket knapphändiga, både i litteratur och hos myndigheter och institutioner. En Alexander Odelius, som arbetade vid Tumba bruk, skrev dock följande i sin dagbok från tiden 1814–40 om de sista avrättningarna på platsen:

”1798, Säges att ett frunTimmer afrättades med Halshuggning, Brendes på Skäcklinge malm.
1815, uti Juni, ett frun Timmer, se dito.
1823, den 4 Juni, en Karl, se dito.
1830, den 17 Aprill, en Enka, se dito.
1833 den 25 Aprill, en Karl, mordbrännare, Halshuggen och grefdes ned.”

I dag bara en avsides väg. Ingen sten, ingen skylt… Ta med dig en ljusstump och tänd den för de som miste livet i en annan tid.

Fakta/läs mer
Engdahl & Gustafsson: ”1600-1700-tals skelettgravar i ovigd jord vid Finkomossevägen”, RAÄ Arkeologisk rapport 1996:89.
Nancy Svensson: ”Tumba – från kvarnboställe till municipalsamhälle”, PRO Tumba, 1998.

Gigantisk tjock-tv på skolgård

Ibland, men alltför sällan, dyker de upp. Byggnaderna som bryter av och gör en riktigt glad. Katedralskolan i Växjö är ett förnämligt exempel. Här har någon vågat beställa annat än mellanmjölk!

Vykort från AB Helmer Nilssons bokhandel, Växjö.

Skolan, som invigdes 1958, ritades av arkitekten Åke E Lindqvist och är uppförd i Bauhausstil. Jag har inte varit inne i skolan och studerat alla detaljer. För mig är fasaden, med aulans glasvägg, mot Fagrabäcksvägen glädje nog.


Fakta/läs mer:
magdalena droste: ”bauhaus”, bauhaus archiv, 1991.
Bengtsson & Willis: ”K-spanarna går husesyn”, Bilda, 2001.

Två andra fantastiska byggnader:
Ett ufo i Jävre.
En styrhytt i Surahammar.

Kungen bankade in kristendomen i gutarna

Gotland kallas ibland för De hundra kyrkornas ö. Tacka norrmannen Olav Haraldsson för det! Utan honom hade gutarna kanske fortfarande blotat till Tor och Oden.

Den norske kungen var på landsflykt när han i slutet av 1020-talet landsteg på Gotland, enligt legenden på en plats på den nordöstra delen av ön som i dag heter Sankt Olofsholm. De hedniska nordergutarna gillade inte en kristen kung på sin mark och hövdingen Dacker samlade ihop en här för att kasta ut kungen. Slaget kom att stå på Lajkarhajd.

Före bataljen föll Olav ned på knä och bad för seger, och hans gud var starkare denna gång. Efter segern tvingade han gutarna att anta kristendomen. Kvar på Lajkarhajd finns Sangelstenen där kungen förättade sin bön. Avtrycken av hans armbågar och knän syns än i dag. Knackar man på stenen med en mindre sten avger den en metallisk ton. Även det ett litet mirakel.

Olav Haraldsson föddes omkring 995, som son till en till en norsk storman. Redan som tolvåring ska han ha farit Europa runt och härjat som viking. Kanske var han med i London 1014 när vikingarna raserade den gamla romerska bron över Themsen. Döpt sig ska Olav ha gjort i Rouen i Normandie.

År 1015 återvände Olav till Norge och utsågs till kung. Väl hemma jobbade han hårt och brutalt för att ena och kristna landet. Olav kom dock på kant med Nordens mäktigaste man, den danske hjältekonungen Knut den store, och 1028 fördrevs Olav från Norge. Han rymde till Ryssland.

Två år senare försökte Olav, med svensk hjälp, att återta den norska kronan, men det gick inget vidare. Han stupade den 29 juli 1030 i ett slag vid Stiklestad, nordost om Trondheim. Med en gång började det ske under intill hans döda kropp. Kungen begravdes i ett kapell i nuvarande Trondheim och miraklerna fortsatte. En katedral, Nidarosdomen, uppfördes på platsen och pilgrimmerna strömmade till. De gör det fortfarande. Han kanoniserades 1164. Olav den helige är bland annat Norges och Gotlands skyddshelgon, men kulten var (är) utbredd även i Danmark och Sverige.

FOTNOT: Det finns även andra teorier om hur Gotland kristnades.

Fakta/läs mer:
John J Delaney: ”Pocket dictionary of saints”, Image books, 1983.
Roger Öhrman: ”Vägen till Gotlands historia”, Gotlands fornsal, 1994.
Lennart Jörälv: ”Vägen till Nidaros”,  Wahlström & Widstrand, 2000.
Nationalencyclopedin.

Ryssen kan komma!

Enligt uppgifter i media är det bara en fråga om veckor innan Ryssland anfaller det oskyddade Sverige. Men lugn, den svenska krigsmakten är inte helt nedmonterad. I Stockholm finns befästningar kvar.

När andra världskriget bröt ut för snart 75 år sedan gällde det för Sverige att snabbt bygga ut försvaret. Runt om det centrala Stockholm uppfördes ”Stenstadslinjen” med bunkrar och värn av olika storlek och med olika funktion. Bland annat uppfördes ställningar för lättare luftvärnskanoner (40 mm) för försvar av strategiska installationer som broar och järnvägar. Flera av dessa finns kvar och kan med fördel bemannas igen när ”Ivan” dyker upp.

Följ med på en rundtur till några av värnen. Har du ingen kanon kan du alltid ta med en termos med ärtsoppa och njuta av den fantastiska utsikten från platserna. (På de flesta av ställena finns även spår av till exempel raserade skyttevärn och skyddsrum. Detaljerna hittar du i böckerna nedan.)

Skanstull.

Tanto.

Långholmen.

Bellevue.

Natten mellan den 22 och 23 februari 1944 fällde sovjetiska plan bomber, sannolikt av misstag, vid Järla station i Nacka och Eriksdal på Södermalm. Två personer skadades lätt. När kriget nådde Sverige var beredskapen låg och de flesta luftvärnsställningarna obemannade. Vid Vikdalen i Nacka var luftvärnet på plats, men soldaterna ska ha misstolkat en lysbomb som en nödsignal och låtit bli att skjuta. När de ryska planen kommer nästa gång måste vi skärpa oss…

Fakta/läs mer
Karl-Gunnar Norén: ”Stockholms glömda bunkrar”, Nielsen & Norén, 2007.
Leif Törnquist: ”Svenska borgar och fästningar”, Medströms, 2007.
”Ryss’n kummar!”, Symposium om ryssar och rysskräck på Gotland från Bodisco till Nordstream, Högskolan på Gotland, 2009.

Fanns det verkligen spårväg i Ulricehamn?

Spårväg är på frammarsch i svenska städer, vilket de flesta tycker är trevligt. En stad som inte nådde riktigt ända fram är Ulricehamn. Spårvagnsfrälsta tvistar dock om huruvida Ulricehamn ska räknas till landets spårvägsstäder eller inte.

Ulricehamn är en mycket vacker stad där den klättrar uppåt på sjön Åsundens östra strand. Klättra får också stadens besökare göra, upp för de stundtals branta backarna. Kanske skulle man kunna underlätta för besökarna genom att bygga en spårväg?

Högst upp i staden låg från 1886 ett sommarsanatorium och från 1910 det stora Kurhotellet/Vintersanatoriet. På initiativ av direktören för sanatoriet byggdes vintern 1910–11 en tre kilometer lång spårväg från järnvägsstationen och Stora hotellet till det 170 meter högre upp belägna sanatoriet. År 1911 levererades en motorvagn och banan provkördes.

Spårvagnen framför Stora hotellet.

En version av historien är att spårvagnen välte vid den första provkörningen och att man då konstaterade att anläggningen inte höll måttet. En annan handlar om ekonomisk tvist mellan staden och sanatoriets ledning. Spårvägen lades i alla fall ned innan den hade hunnit komma igång.

Ett ekonomiskt fiasko för de inblandade? Nej, tvärt om. När anläggningen såldes 1917 hade priserna stigit på grund av första världskriget, så spårvägen i Ulricehamn gick med rejäl vinst.

Stora hotellet brann 1971. Vintersanatoriet/Kurhotellet stängde 1976 och revs 1981. År 1985 var det slut med järnvägstrafiken, men det ståtliga stationshuset står, tackochlov, kvar.

Stationshuset sommaren 2013.

En annan sevärdhet som inte finns att se – inte ens vintertid – i Ulricehamn är slaget på sjön Åsundens is 1520. De lömska danskarna vann och rebelledaren Sten Sture den yngre skadades dödligt.

Fakta/läs mer
Jan Jangö: ”Hej spårvagn!!!”, Allt om hobby, 1967.
Ulricehamns hemsida.

Pärla från 1600-talet hukar bakom bankhus

Kanske kommer ”Bankhus 90” vid Ulvsundavägen i Sundbyberg om tre hundra år betraktas som ett fint exempel på sen 1900-talsarkitektur, eller rentav som ett monument över finanskrisen i början av 1990-talet då alla kranar stod öppna. Kanske har huset rivits och sikten lämnats fri upp mot Rissne gård på höjden bakom.

Vid slutet av medeltiden ägdes byn Rissne av kyrkan, sedan lade hjältekonungen Gustav Vasa beslag på den. 1631 skänktes byn bort till Erik Larsson von der Linde, en rik handelsman som lånat ut stora summor pengar till svenska staten. (Kriser kommer, kriser går…)

Någon gång i mitten av 1600-talet uppfördes det som i dag är Rissne gård.  På 1660- och 1670-talet reste Erik Jönsson Dahlberg land och rike runt och ritade av stormakten Sveriges ståtligaste byggnader. Skissen av Rissne visar en mäktig stenbyggnad i två våningar plus två vindsvåningar under ett spetsigt tak.

Efter 60 år tog Kronan tillbaka gården och upplät den till ryttmästerebostad för Konungens livregemente till häst. Stormakten förföll. Det gjorde även Rissne gård och 1811 beslutades att den skulle rivas. Dåvarande hyresgästen löste dock in gården och kapade den helt enkelt längs första våningen.

Dagens Rissne gård hittar du på Mässvägen 2 i Sundbyberg. Den som känner till att huset en gång varit mycket högre tycker kanske att det ser lite stympat ut, men låt inte det avskräcka från ett besök. Gården rymmer vackra 1600-talsdetaljer som porten, takmålningar och en öppen spis. Dessutom erbjuds här god affärslunch till den som är hungrig.

Fakta/läs mer
Nils Staf (red): ”Spånga sockens historia”, 1966.
Gösta Selling: ”Säterier och gamla gårdar i Stockholmstrakten”, Bonniers, 1977.
Christian Braunstein: ”Sveriges arméförband under 1900-talet”, 2003.

Jakten på Kråkguldet

De flesta teveprogram man råkat se försvinner in i den mörka delen av minnet. Barmhärtigt nog. Något litet blir kvar – som ”Kråkguldet”.

För en sjuårig pojke i Visby var övergivna gruvor mycket exotiskt och spännande. (Visst, gamla kalkbrott lockade också till förbjudna lekar, men det var ju vardagsmat.) Jag vill minnas att jag satt klistrad vid teveapparaten under de sex avsnitten.

Den som vill återuppleva spänningen kan med fördel göra en sökning på Youtube, där finns avsnitten helt gratis. Ungdomar från samhället Granhyttan hittar guld i den nedlagda Horngruvan och sedan är äventyret i gång…

Seriens Horngruvan är Rödbergsgruvan väster om Gyttorp. Den lades ned 1959, tio år innan inspelningen av ”Kråkguldet”. Alla träbyggnader brändes 1970, men platsen är ändå värd ett besök. Byggnadsrester av sten och mystiska gruvhål är inte att förakta.

Orten Granhyttan motsvaras av verklighetens Grythyttan. I dag är det mat som håller samhället igång, tidigare var det just gruvnäringen. Jag repriserar oblygt en egen text från 2005:

Krig kostar människoliv och pengar. Den levande varan har envåldshärskare sällan något problem att anskaffa. Då är det ibland värre med slantarna.

När stormakten Sverige på 1630-talet upptäckte att det fanns silver i jorden kring Grythyttan i Bergslagen togs det säkert ett och annat glädjeskutt av de styrande i Stockholm. Här fanns det en möjlighet att finansiera det pågående trettioåriga kriget. Som en del i projektet försågs Grythyttan med stadsprivilegier 1641.

Järnhanteringen i Grythyttan var i gång redan på medeltiden och runt hyttan hade det växt upp en by. Nu gick det inte riktigt som det var tänkt med silvret. Fyndigheten var inte så stor som man först hoppats och det blev aldrig någon riktig stad av Grythyttan. 1682 drogs privilegierna in.

Centrala delarna av Grythyttan består i dag av rödmålade trähus från 1700- och 1800-talet. De äldsta delarna av den spånklädda kyrkan är från 1632. Den riksbekanta gästgivaregården har anor från 1640-talet. På 1960-talet hotades den av rivning, men efter återöppnandet 1973 är gästgiveriet bygdens guldgruva.