Uncle Junebug har koll på sanningen

Jag och min kompis Filip såg ”Into the Wild” i går kväll. Den är hyllad, Sean Penn är cool, jag var taggad till tänderna. Men det var länge sedan jag såg maken till pretentiös smörja. När huvudpersonen Chris slutligen, efter sju sorger och åtta bedrövelser, ligger halvt ihjälsvulten i Alaskas ödemarker och med darrig hand skriver ”Happiness is not real unless shared” i sin slitna bok, undrar man varför det tog honom två års luffande för att förstå en så självklar sak. Hade han insett det direkt hade vi besparats två timmar och tjugoåtta minuter av klyschiga truismer och slowmotionscener med blött, vågigt hår i motljus – som en metafor för ”fan vad livet är härligt, bara man är ensam”.

Innan jag såg ”Into the wild” närde jag också en dröm om vildmarken. Att ta tåget rakt in i Norrland, med ett kilo ris som nödproviant, och leva av bär och löv. Jaga, typ. Med… öh, stenar. Och pinnar. Det hade nog inte gått så bra.

Annons:

Nu har jag ändrat mig. Min nya förebild är i stället Uncle Junebug, Snoop Doggs uråldriga farbror (?) som brukar följa med superstjärnan på turné. För att, ja, liva upp stämningen med lite ”shakin’ and dancing” – Snoop beskriver faktiskt åldringens arbetsuppgifter så. Här har vi alltså en snubbe som har fattat vad lycka är: sång, dans, fest. Simpel och oemotståndlig social interaktion. Det goda livet.

På sistone har Uncle Junebug tydligen blivit något av en kändis i egen rätt. Han är nämligen frekvent förekommande bifigur i Snoop Doggs dokusåpa ”Father Hood” (i ett avsnitt tipsar han bland annat Snoops 13-åriga son Cordé om att han aldrig bör ”let a woman pee in your face and call it sweet milk”).

Om Uncle Junebug följer med Snoop till Berns på tisdag? Vi får hoppas det! Tills dess kan vi hur som helst fundera på fler konsumtionsvaror att fylla våra liv med, eller i alla fall njuta av följande klipp på denna tvättäkta player:

Världens godaste äppelkaka?

muskotnöt
En intet ont anande muskotnöt ute i det fria.

När jag gick på högstadiet smusslades det mycket om olika berusningsmedel. Att röka bananskal ansågs vara ett hett tips. Att käka en hel skeppslast muskotnöt ett annat.

När jag sedan tillbringade en hel sommar på Grönland för sex år sedan, fick jag se hur ungdomarna där faktiskt rökte bananskal i hembyggda petflaskebongar. På riktigt. Det verkade inte gå något vidare. Själv höll jag mig borta från allt sånt där trams. Och det är jag glad för i dag. I går rapporterade TT nämligen om den smutsiga baksidan till en av dessa naturliga stimulis.

”Cirka 10 000 lösnummer av Matmagasinet dras med omedelbar verkan in från butikerna. En kraftig överdosering av muskotnötter i ett recept har givit fyra personer förgiftningssymptom. Boven i dramat är ett kakrecept i septembernumret: ‘Världens bästa äppelkaka’. Men den är inte alls särskilt god mot kroppen. I stället för avsedda två kryddmått muskotnöt står det nämligen 20 nötter i receptet. Och i överdrivna mängder kan muskotnöt ge förgiftningssymptom. De fyra drabbades av yrsel och huvudvärk, men mår bättre nu.”

20 nötter!

Detta betyder att:
A) Några personer har tyckt att detta är en rimlig summa nötter.
B) Några personer har blandat ihop ingredienserna (i en extra stor skål?) och strösslat 20 (tjugo!) muskotnötter över blandningen.
C) Några personer har ätit av kakan, utan att regeara över den abnorma sensation / kärnvapenexplosion som detta måste innebära för smaklökarna.
D) Några personer har inte bara ätit av kakan, utan uppenbarligen ätit med ganska god aptit.

Är inte detta mycket fascinerande? Tur att personerna i fråga mår bättre nu.

Foto: AP Photo/Lynne Sladky.

Min relation till Riche

Lilla Baren är en bar som vill uttrycka sin personlighet genom sitt val av musik, miljö och filmer.
Så beskriver Riche Lilla Baren på sin webbsida.

Jag har alltid haft en komplicerad relation till Lilla Baren. Det är trångt och högljutt. Trots det har jag gått dit regelbundet, någon gång per månad. Ofta har jag inte kommit in. Den senaste tiden (och detta sammanfaller lite slumpartat med att jag blivit På stan-chef) har det gått otroligt enkelt.

Vi var där igår, ett gäng från Dagens Nyheter som tröttnat på firmafesten på Hotellet och beslutat att se verkligheten. Klockan var halv elva.

AD-Hanna (gårdagens Lykke-like) hänger på Riche ofta. Hon tog med sig vår DN Kulturkollega (som härefter kallas 47-åringen) upp i hippa hörnet, inne vid dj-båset, där fräcka snubbar och snygga bruttor få stå och från en sisådär åtta centimeter hög platå se ner på pöbeln. 47-åringen är gammal i gemet. Hans kusin har varit chef där, han är kompis med Riche-chefen Anders Timell, har ett välvårdat yttre, artikulerad, charmig och korrekt.

Det tyckte inte bartendern på Riche, ni vet han som Björn af Kleen är kompis med.

När 47-åringen ska beställa från platsen där bara balla människor får beställa skriker han: ”Vet jag vem du är? Vet jag vem du är? Vet jag vem du är?”

47-åringen blir paff, går därifrån och kommer ut till mig i rökrutan för debriefing.
”Skit i det, nu tar vi en öl”, säger jag.

Så försöker han beställa på vanligt sätt, över bardisken. Samma bartender kommer fram och skriker på honom. Jag står tyst bredvid och lyssnar. Plötsligt pekar bartendern på mig, ölänningen med poplugg, och skriker till 47-åringen: ”Jag tänker inte prata mer med dig när du har en HOTFULL INDIVID bredvid dig!”

Han skriker att jag ska ut, hans kollega försöker lugna ned honom, jag tar reda på vad han heter och jag går raskt därifrån, ut.

Står utanför och väntar på 47-åringen när samme charmtroll kommer ut, pekar på mig, skriker till vakterna att jag är portad. Vakterna svarar honom lugnt att det är jag inte alls.

Vi går vidare men kvällen är förstörd.

Så har jag plötsligt Anders Timell på luren strax efter lunch. Han är supertrevlig och ber om ursäkt, säger att bartendern ska sparkas och att det hela är mycket sorgligt.

Jag har blivit illa bemött i barer tidigare, men det är bisarrt att plötsligt ha något slags jobbtitel där chefer ringer och smörar när deras stressade bartendrar inte klarat av sitt jobb. Han gör ju helt rätt som ringer, det är jättetrevligt, men jag känner mig smutsig. Om detta hänt för ett halvår sedan hade vakterna litat på sin bartender och portat mig. Nu har de sett mig i tidningen och tycker att jag är viktig.

Och jag råkade bara stå i vägen för en ”Falling down” light, ungefär. Jag förstår inte.

Nu har jag ett telefonsvararmeddelande från Riches barchef Calle Carboni på mobilen. Han vill också be om ursäkt.

Jag är otroligt tacksam för denna behandling.

Men jag kan inte släppa olustkänslan av att det aldrig hänt för ett halvår sedan.

#6. Nico spelar tramporgel

”Detta är hela min ungdom i en låt. Tala inte medan den är på”, sa Morrissey när han blev intervjuad av musiktidningen Select 1994. På skivtallriken snurrade ”Innocent and vain”, en låt med den tyska sångerskan Nico, och journalisten beskrev effekten som den hade på intervjupersonen: ”Morrissey sitter på soffans kant, huvudet böjt framåt, ögonen slutna, armarna i kors och nävarna tryckta i armhålorna. Det ser ut som om han befinner sig i helvetet.”

Skivorna som Nico spelade in i början av sjuttiotalet hör till det otäckaste man kan lyssna på – de får till och med den svartklädda nihilistbluesen som hon hjälpte till att sjunga i Velvet Underground att framstå som lättsinnig. Christa Päffgen, som hon egentligen hette, var en framgångsrik fotomodell när hon kom till New York och skaffade sig celebra pojkvänner som Bob Dylan, Jim Morrison och Jackson Brown. Andy Warhol bestämde att hon skulle sjunga i rockgruppen som han lanserade, The Velvet Underground. Nicos blonda gestalt blev lika ikonisk som bananen på omslaget till albumet ”The Velvet Underground and Nico”. Lou Reed och de andra medlemmarna avskydde henne nästan lika mycket som hon avskydde sig själv. Nico ägnade resten av sitt liv åt att förstöra sig själv och sin skönhet. Medan hon gjorde det komponerade hon dystra låtar på en tramporgel.

Här intervjuas Nico
i det franska tv-programmet ”Pop 2” 1972. Hon befinner sig i Paris för att uppträda på klubben Le Bataclan tillsammans med Lou Reed och John Cale den 29 januari. Reportern presenterar henne som ”popmusikens mest mystiska sångerska”. Nico, som lärde sig franska när hon var Chanel-modell, berättar om hur hon träffade Andy Warhol på en klubb där man dansade ”Marquis de Sade-danser”. Hon berättar också om en fransk film som hon medverkat i, ”La cicatrice intérieure”, det inre ärret, och beskriver den som psykologisk, ett antikt, grekiskt drama i ökenmiljö. Reportern undrar om hon förbereder en ny skiva. Hon har inte gjort något mer än Velvet Underground-albumet och soloverken ”Chelsea girl”, ”Desert shore” och ”The marble index”.

- Tycker du inte att det räcker? undrar Nico.

När hon sjunger låtarna ”Janitor of lunacy” och ”You forget to answer” förstår man att hon tyckte att det var tillräckligt. Nico hade uppnått det hon ville: en musik som var så kall och fylld av sorg att den slukade allt i sin närhet likt ett svart hål.

Dagens Lykke-like:

Hanna
Hanna Johansson, På stan-AD.

Sofo-night

Ikväll håller butikerna i SoFo öppet extra länge för att lansera det stundande höstmodet. Det bjuds på tilltugg och dryck och klockan 18.30 anordnas dessutom en modeparad runt Söders gator. Den startar på Åsögatan och fortsätter på Södermannagatan, Skånegatan, Östgötagatan och slutar på Bondegatan vid Tjallamalla.
Klezmerbandet Davaj leder paraden. Det låter som ett trevligt initativ. Fint väder ser det ut att bli också.

Dagens bild

Har blivit uppmuntrad att skriva mer om mitt liv och min vardag. Här är en bild på en märklig whiteboard jag råkade gå förbi idag: 

 

 

 

/S 

Bra film!

Vad ni än gör den 12 september,boka av, för då är det premiär för ”Patrik 1,5″ – Ella Lemhagens film om bögparet Göran och Sven (Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson) som tror att de ska få adoptera en ett och ett halvt-åring men i stället åker på en femtonårig homofobisk ligist. Jag har sett fram emot den sjukt länge och den var precis så bra som jag hoppades. Man blir lycklig på samma sätt som av ”Once”, ”Blades of Glory” och ”Me, you and everyone we know”. Samtidigt som den har en allvarlig underton som vibrerar av ”Tillsammans” och ”Zozo”. Tonsäkert.

Åsiktsmaskinen vecka 36


Päronplankning
SL:s styrelse vill att nattvandrande föräldrar ska få åka gratis. Mammor och pappor som ger sig ut på stan för att hålla koll på sina telningar kommer att förses med ett speciellt frikort. Det är förstås attraktivt även för oss som inte har några barn. Dessvärre räcker det inte att man ser ut som en förälder för att få kortet. Man måste också bära nattvandrarjacka. Spring därför ut och köp en prasslig nylon­historia (den brittiske designern Kim Jones färggranna modeller borde funka) och smäll på ett förtroendeingivande ryggtryck i stil med ”Föräldrar mot våld” eller ”Fasaner på stan”. Sedan är det bara att glida runt gratis i tunnelbanan och beslagta sprit från minderåriga.


Hipsterserie
Vi brukar inte hylla konkurrenten men SvD:s fredagsserie ”Stockholmsnatt” av Pelle Forshed och Stefan Thungren kommer äntligen ut i bokform! Det är den ultimata hipsterguiden till hur man ful-osar för att komma in på gratisfester och skaffar de rätta Stockholmsattributen som mjuktufft indieskägg, Genesis-tisha med autentisk roddarsvett från 1977 och jeansjacka av rättvisemärkt hamsterpäls från Tibet.


Sprinterfrukost
Förra veckan sågade vi frukosten som serveras på McDonald’s. Sedan läste vi om hur Usain Bolt laddade inför sitt 100-meterslopp. Han vaknade sent och käkade chicken nuggets tills hans tränare sa att han inte fick äta fler. Om Ronald McDonald är smart kommer han omedelbart att inkludera nuggets på den vanliga frukostmenyn och kalla de friterade klumparna ”Breakfast of champions”. Då är vi beredda att käka frukost på Donken igen – för formens skull.

Åsiktsmaskinen är På stans enväldiga smakdomare. Vad tycker du att vi ska processa nästa vecka? Mejla redaktionen@pastan.nu.

Märtas krönika

Det är fredagskväll och du ska ut. I Stockholm kan du inte se dig själv i ögonen om du inte lyckas ta dig in på it-stället. I kväll har de en dj från Japan. Det kostar hundrafemtio kronor i dörren. Egentligen är det bara glänsande plastkort som gäller i kön, men du har genom att hugga din bästa vän i skulderbladet lyckats skaffa dig en plats på gästlistan.

Men inte hinner du mer än komma in förrän det visar sig att det ändå är avspärrat in till vip-rummet, där ett ölmärke står och delar ut gratis flaskor. När du till slut, genom att gå i allians med satan, lyckas krångla dig förbi röda repet känns det som att du har slutfört ett triathlon. Men utmattning göres icke besvär. Dessa strapatser är endast genomlidna i syfte att väl över mållinjen spendera resten av kvällen lutad mot en vägg och med tunga ögonlock och mungiporna längre ner är hon i filmen ”Darling”, säga: ”Japansk dj? Honom har jag aldrig hört talas om. Jag bara råkade titta in, är egentligen på väg någon annanstans.”

I detta läge önskar man att livet vore lite mer som OS. Vilken segrare där skulle stå i tv efteråt och säga: ”OS i Peking? Det har jag aldrig hört talas om, jag var ändå här på semester, tänkte att jag kunde lika gärna svänga förbi fågelboet.”

Nej, varför denna falska nonchalans och påtvingade blyghet? Som när min mamma varje år på sin årliga glöggfest, efter förberedelser som något haltande kan jämföras med att träna fyra år inför ett enda lopp, ska stå i dörren och hälsa gästerna med ett ”herregud vad trevligt att ni kom, och jag som inte har hunnit städa!” Då längtar man till olympiska spelens oförställda värld, där fraser som ”jag visste inte att så många skulle komma och titta på loppet. Herregud, jag som inte har hunnit träna!”, aldrig har kommit över idrottarnas läppar.

Vissa kanske ser olympiska spelen i Peking som spänning, förströelse eller, inte vet jag, något att tippa på. Själv ser jag tävlingsmomenten som diskbänksrealism, och en frizon för ogenerad misströstan, förtvivlan och skrytsamhet. Sant utlopp för undertryckta känslor för alla oss som enträget spenderar våra dagar med maratongrävande i Nakknas reabackar på modeveckans Allmänna galleriet. Bara för att på upploppet, när man äntligen ser skjortan man har letat efter, bli omsprungen av någon som rycker tag i plagget före en själv. ”Ta den du, jag kan nog ändå inte ha den” är ju i praktiken samma sak som ”Guldmedalj? Nämen inte ska jag, och förresten ville jag inte ens vinna guld från början”. Och denna lyckliga vinnare, som sedan ska gå omkring på Götgatsbacken och skrapa foten i trottoaren och säga: ”Snygg skjorta? Äsch, den här gamla trasan!” ”Medalj? Äsch, den där gamla guldpengen? Tala inte om det!”