Cykel

Det klagas mycket på arroganta cyklister, som i Bengt Ohlssons senaste krönika. Ofta är det befogat. Men sedan jag själv blev cyklist har jag upptäckt en lika irriterande grupp fotgängare: Cyklist-tillrättavisarna.

För denna kategori är felande cyklister mumma, särskilt som de möjliggör något som förenar tillrättavisarna, nämligen en förkärlek för tröttsamt käckförmanande talesätt av typen ”tro gör man i kyrkan”. Cyklist-tillrättavisarna älskar sånt. En man jag mötte i går drog till med ett jag inte hört förut. Jag cyklade, mycket försiktigt, på fel sida en liten sidogata. Visst, så ska man inte göra, men eftersom en stor lastbil blockerade rätt sida hade jag inte mycket val.

Annons:

– Oj oj oj då lilla fröken, sa mannen och blockerade min väg trots att det fanns gott om utrymme på trottoaren.
– Det går inte att… började jag samtidigt som jag visade mot monstrumlastbilen på andra sidan gatan.
– Nähärö, avbröt han direkt, och klämde till med: Det är bara små barn och trasiga bilar som inte går.

Då cyklade jag därifrån.

På kvällen, när jag dumt nog trotsade regnovädret och cyklade till Kulturhuset för att se Malin Hellkvists Selléns ”Rosa löften”, parkerade jag cykeln under ett öde Åhlénstak. Det vill säga innan en man som stod i närheten närmade sig och suckande pekade mot ett cykelställ en bit bortom taket.

– Bara tio meter bort och du ställer din cykel här.
– Jo, men det ösregnar och det är helt tom här… stör den dig?
– Nej, inte mig, men du vet, de som designar staden har haft en tanke.

Den här var ny. Jag och min cykel hade inte respekterat stadens designtanke.

– Men en stad lever ju, kontrade jag, allt har inte sin bestämda plats.

Hans uppsyn avslöjade att det här kunde bli en evighetsdiskussion och eftersom jag hade bråttom till föreställningen så rullade jag ut cykeln i spöregnet. Skit samma.

När jag hunnit en bit bort kom han skyndande efter mig, ångrade sig kanske lite.

– Fröken (den här kategorin män säger dessutom alltid fröken!) man kan ha en plastpåse över cykeln så blir den inte blöt, sa han med all välvilja, till synes utan ironiska intentioner.

Det var en märklig cykeldag i går.

Hur som helst, så kan jag rekommendera ”Rosa löften”! Genom dansaren Marianne Kjaersunds rosaklädda queerkalasare nöter MHS in dansbandsmoves på ett både rörande och komiskt sätt. Och det till låtar som visar sig vara riktigt svängiga.

Dagens verb

Föll till föga för de svagare sidorna av mig själv (så KALLT ute!) och köpte SL-kort i går. Det kommer bara leda till nåt ont – de formulerade det bättre förr (bilden är från Bonniers veckotidning någon gång tidigt-mitten av 20-talet, finns, eller fanns, på Rönnells antikvariat) – hur kan det här vara första gången som jag skriver ”att fetma”?

Åsiktsmaskinen vecka 44


Storstrumpa
Ibland frågar man sig om politikerna i Stockholm är dumma i huvudet, crackrökare eller båda delarna. Nyligen föreslog Kungsholmens stadsdelsnämnd att man skulle minska avgaserna genom att gräva ner Essingeleden. Att förvandla den åttafiliga motorvägen till tunnel skulle kosta 17 miljarder. Nu har de ett nytt förslag: glasa in Essingeleden! Vägverket säger till Vårt Kungsholmen att inglasningen skulle bli ”som ett slags strumpa”. Men det har aldrig gjorts något liknande i Sverige eller utomlands förut, påpekar man. Det kanske beror på att det är en pantad idé? Bygg Förbifart Stockholm i stället.


Pumpaparty

Halloween riskerar att bli en lika stor antiklimax som nyårsafton. För många amatörer rör sig i nattlivet för att det ska bli riktigt roligt. Den som vill vara på den säkra sidan väljer att festa på Fix, Marie Laveau-klubben som hävdar att det är halloween 365 dagar om året. Arrangörstrion Makode Linde, Kornél Kovâcs och Ulrich Bermsjö är det sleaziga, glittriga och infantilt utspökade Stockholms svar på de tre tenorerna. Ett så kallat dreamteam. Om du vill festa med folk som ser ut som Dj Fittmongo (i serien ”Stockholmsnatt”) går du till Fix på lördag.



Tönttecken
Du är full. Du är på gång. Du blir plåtad av en vimmelfotograf. Och du gör svepa-V-tecken-framför-ansiktet-gesten som John Travolta gjorde när han dansade i ”Pulp fiction”. Du tror att du är cool, men du ser ungefär lika hipp ut som en glamourmodell som gör djävulstecken efter att ha hävt en Redbull-vodka.

Kids

Apropå veckans stora barnreportage i På stan så var jag och en vän på Max Ernst-utställningen på Moderna Museet häromdagen. Precis när vi kommer in rusar två barn på gränsen till skolgång ut. Utanför ingången stannar de upp och tittar allvarligt på varandra. En av dem säger med sin mörkaste röst:

-Här går vi ALDRIG in igen!

 

/S

Tio år av bas

Som På stans främste reggaebloggare (ledsen Emelie, men jag är faktiskt #1) tänkte jag ta tillfället i akt att
uppmärksamma att sveriges största roots-sound, Meditative Sounds från Uppsala, fyller tio år. Jag kan inte annat än tacka och bocka för ett decennium av överdimensionerade baslådor, snortunga dubplates och fantastiska bokningar.
Tioårsfesten lär bjuda på allt detta, då Meditative släpar in sitt sound system på gamla Fredmans i Uppsala, och
flyger in sångaren Earl Sixteen. Att de har ett gäng nya dubplates att spela råkar jag också vara övertygad om. Jag räknar med att gå glad, svettig och lite dövare därifrån.

1 November, Meditative Sounds & Earl Sixteen på gamla Fredmans i Uppsala.

Ett smakprov av Earl Sixteen kan du höra här – en fantastisk hyllning till Malcolm X.

Benkes krönika

Jag är på väg ner till Slussen. Jag går Götgatsbacken ner. Och jag lovar och svär. Jag kommer på mig själv med att längta efter den tid när Götgatsbacken var bilgata. När man fick trängas på trottoarerna och lastbilar gjorde idiotiska dubbelparkeringar utanför mataffären i t-baneuppgången och det kom en 59:a stånkande uppför backen.

Vad är det då som har hänt sen det blev gågata. Vad är det som har blivit synligt. Vad är det som jag inte orkar med.  Cyklisterna har blivit synliga. Väldigt synliga. Cyklisternas arrogans har blivit väldigt synlig. Deras UNDANFÖFFAAAN. Deras FÖRSTEN VINNER. Och fotgängare som ska ta skrämda sidosteg och känna sig lite fåniga och jagade och långsamma. Och ner mot Hornsgatan när cyklisterna fått upp lite rull och känner sig som Axl Rose, då är det bara HOPPAS DU KLARARE. ENTE MITT PROBLEM.

Men en annan grej som blivit väldigt synlig är: konsumera och jag ska säga dig vem du är. Götgatan blev gågata och det var som att slå ut väggarna till ett tråg, och ut vällde alla som kränger livsstilar och inredningsdetaljer och gamla tokiga skor och nya doftande skor och parfymer och mobilabonnemang och så en pantbank mitt i alltihopa som ett stickigt skämt.

För att inte säga vits.

Det var vad som hände.

Och när man livsstilat fötterna i tokiga strumpor och köksväggarna i snajdiga handdukar formgivna av Unge Herr Designer nymuckad från Konstfack i Ulf Thorén-brillor och Unga Fröken Designer som bor i Aspudden som har tagit sig ett eget crazy namn, och när man har smattrat betalkorten som kastanjetter i Brunogallerian och tittat sig lite slött och världsvant omkring på alla unga med personliga små mössor och hundar och barnvagnar, då kan man sätta sig på en av uteserveringarna med sina shoppingkassar som en flock gäss runt fötterna och man kan dricka en öl eller en drink som naturligtvis inte bara är Stor Stark eller Husets Rött utan formgiven och specialimporterad och bengtgörankronstammad för att passa just dig och ingen annan…

Det var så det blev, och Nina Björk sitter nere i Lund och piper enstaka invändningar om att alla säger att konsumtionen är en privatsak och att man således inte ska kunna ha några åsikter om att alla hänger sig åt och dyrkar en livsstil som gör att just mina barn och barnbarn inte kommer att ha någonstans att ta vägen och ingen luft att andas och inga hav att bada i. Och Nina Björk har fetast tänkbara rätt men det hörs inte till Götgatsbacken där alla läser tidningarnas shoppingtips och Tänk om jag hade lilla lattemuggen uti ett snöre om halsen, jag skulle dra den upp och ner tills det skummade mer och mer.

Ibland när jag har en timme över mellan ditten och datten märker jag att tankarna genast hamnar i den där fåran: om jag ska köpa någonting. Antingen något som jag behöver eller något som barnen behöver eller något som bara kan vara lite kul. Köpa böcker. Köpa filmer. Köpa kläder. En gång tänkte jag, fan ska jag köpa något för över huvud taget. Och det blev alldeles tyst i huvudet.

På Götgatan skallar budskapet tydligare än någon annanstans, och tydligare sen bilarna försvann. Fila på din lilla livsstil och ditt lilla varumärke, gående eller sittande. Och när du är färdig med det har du ingenting här att göra. Då kan du samla ihop dina gäss och åka hem.

Detta tänkte jag häromdagen. Och kom sen hem med: ett sexpack batterier, en deodorant och ett skal till iphonen.

Ät det här!

Lunch på Farfar Pär. Alltså, kvarteren kring och nedanför Rådhuset (blir det nedanför mot vatten? Det gör det va?) – är så bra! Om man vill äta i alla fall. I dag var vi alltså på Farfar Pär, ett ganska nytt, väldigt hemlagat (ett stort kar med rårörda lingon i disken, hembakta rån, etc) och mycket hemtrevligt ställe, på Norr Mälarstrand 64.

Jag åt räkfärserad lax, den smakade som något jag önskat att jag kunde göra själv, Hanna åt porterstek, hälsar att ”såsen var toppen, gratängen krämig och steken en stek”.

Hembakat bröd, hemrörda röror, minimorotskaka till kaffet. 95 kronor. Vad mer? Jo. Man fick äpplen, från Falun.




Äpplet! 

Underbar barnmässa?

barnmassa

Är du en mamma som vet att Bugaboo Cameleon är en ny limiterad barnvagn i ”stilsäker metallic” – ”måste-modellen för alla designintresserade föräldrar”? En pappa som går igång på en ny t-tröja med ”kaxigt djurmotiv”, designad för ”pappor och barn som vill matcha varandra”? Särskilt när du får höra att t-tröjan ”redan synts i vimlet, bland annat på Peter Jihde och familjen Pernilla Wahlgren”? Eller är du bara en stressad förälder som tycker det låter skönt med ett seminarium som har rubriken ”Föräldraskapet – en karriärfördel”?

Då är förmodligen underBARA BARN (versalerna ska vara där) något för dig. Mässan pågår fredag 31/10 till söndag 2/11 och huserar på Stockholmsmässan i Älvsjö.

Foto: Pressbild.

Fotoalbumet.

Vilket liv som jag och min mamma har levt tillsammans. Det är helt otroligt, när jag tittar i de gamla fotoalbumen blir jag påmind om att det så länge, i nästan tio år!, faktiskt bara var hon och jag. Inga syskon, inga män. Vi gjorde allt tillsammans. Vi levde tillsammans, vi sov tillsammans.

Vi bodde i lägenheten i Karlstad, utan pappa, och mamma försörjde oss båda. Hon sydde lucianattlinnen till mig och sparade pengar till semestrar på Karlstads kommuns rekreationsanläggning på Tjörn. Sen åkte vi dit, hon och jag. Och hennes kompis Agneta som hade bil och kunde köra oss dit.

Mamma hade en gammal systemkamera. Bilder togs hela tiden i vårt hem, bilder på mig, på mitt rum, på vardagsrummet och sommarstugan. Semesterbilderna från Tjörn och Göta kanal. Hos mormor i Dalarna, på skidtur på den tiden då snön fortfarande nådde ända upp till taket på härbrena på fjället. Knäppa kortet, lämna in rullen, sätta in i album.

Mamma skrev också små kommentarer till varje bild. Jag tog ett suddigt kort på mina barbiedockor, mamma skrev: ”Här sitter de vackra flickorna i sina fantastiska kreationer”.

Hur orkade hon skriva de där texterna? Var hittade hon motivationen? Och när hon själv är på bild, i en innovativ vinkel och med diffusa drag eftersom det var en nioåring som höll i kameran, så kallar hon sig själv mamma i bildtexten. Inte Lisbeth, eller jag. Mamma. Det var det enda hon var i tio år.

Det är bildtexterna som fångar mig. Bilderna i sig är inte märkvärdiga, jag har ju minnen från de här händelserna, minnena var vardag och normala. Men bildtexterna som mamma skrivit, hur engagerad hon var i allt som vi företog oss. Som jag tycker verkar så tråkigt för en vuxen kvinna, nu när jag själv är en vuxen kvinna. Hur hon behöll entusiasmen. Som att hon verkligen tog oss, vårt förhållande, på allvar.

Hon skriver mitt namn, Hanna, Hanna gör det och det. Hanna. Det ser främmande ut på något sätt, i blyerts på tjockt papper. Men mellan skilsmässan med pappa och Göran utspelade sig ett helt liv, ett helt fristående liv som finns dokumenterat i ett randigt album, inköpt på Åhléns i Karlstad i slutet av åttiotalet. Mitt och mammas liv, vårt förhållande i bildtexter.

Skön pappersbitman till Dramalabbet

Nu när jag ändå är inne på papperspåret… Redan i helgen kan vi stifta bekantskap med en papperssamlare, amerikanen Davy Rothbart. Men han är en helt annan typ av pappersman.

Det hela började en snöig vinternatt i Chicago när Davy hittade en lapp på vindrutan. Men när han läste den förstod han att den inte var till honom. Avsändare måste ha förväxlat hans bil med någon annans, en viss Mario. Lappen som börjar med ”Mario I fucking hate you”… (läs hela här) blev avstampet till Found Magazine, en tidning som publicerar borttappade och upphittad lappar av alla slag: Kärleksbrev, hatbrev, fotografier, klotter, att-göra listor…

Små isbergstoppar ur livet som sätter igång vår fantasi och som ingår i samma konceptfamilj som tjuvlyssnat.se.

Lite fint, tycker jag, att det fortfarande finns sådant som behöver skrivas ner. På papper. Med penna. Old style.

Rothbart har nu givit ut flera samlingsböcker samt satt ihop folks pappersskräp till The Found Show som han dragit på två USA-turnéer med. Nu har turen kommit till Europa och på lördag uppträder Davy på Dramalabbet.

Och här sitter jag och undrar om Mario någonsin blev rentvådd.